Hur högt? Så högt att hälften skulle ha räckt!

Har avbrutit mitt frivilliga exil och lämnat Öland bakom mig. Spenderade tiden där med att försöka vinna stirrtävlingar med kor. Nyckelordet i den meningen är försöka. Jag står ut i en minut innan jag skrämt kilar iväg och gömmer mig. Få saker ter sig lika skrämmande som kor. Man står där en sommarkväll, en oskuldsfull flicka med träskor och rosiga kinder, och borstar tänderna ute i det gröna. Lugnt kastar man en blick upp och beundrar Karlavagnen, fullkomligt omedveten om faran som lurar i mörkret. Ett svagt prassel hörs och det är den enda varning den unga flickan får innan korna glider fram ur mörkret likt idisslande gastar!

Usch, jag blir mörkrädd bara av att tänka på det. Det enda som gör mig ännu mera skakis är när dimman lägger sig över Alvaret (Skämt så som ”Oj, det låter alvarligt" undanbedes.). Dimman och Alvaret har länge utgjort en skräckbild för mig. Varför då, hör jag någon som frågar. Tja, det hela tog sin början i min barndom. Jag var ung och såg då på dimman med klar och orädd blick. Då ansåg min Far att det var passande att berätta en historia för mig. Denna historia handlade om en kvinna som kissade i en älvring (en ring som lämnats efter älvorna dansat ringdans eller nåt i den stilen) och en kort tid senare dog hon... I TUBERKULOS!
Konstigt nog skrämde historier om döden, tuberkulos och det Okända mig när jag var liten. Därför drog jag den slutsatsen att älvorna kanske skulle komma och röva bort min Far. Så som älvor gör. Inte för att han inte förtjänar det när han sätter griller i sin dotters huvud.

Kommer att sakna Öland nu när jag måste sätta igång med Livet igen. Trots de mordiska korna och folkskrönorna som bor kring hörnet så är inget så avslappnande som en vistelsepå Öland. Allt som krävs av en människa är att stiga upp på morgonen och dricka kaffe. Är ditt hår en katastrof? Nemas problemas. Faktum är att jag löste min hårkris genom att linda en sjal kring huvudet. Om håret inte syns kan frisyren vara bra och dålig samtidigt. Samma princip som Schrödinger och hans katt. Efter det tog jag på mig en alldeles för stor jeansjacka och ett par träskor. Det är det ljuva livet, förstår ni.

Dessutom uppskattar jag att få vara avskuren från det moderna samhället. Ingen TV, mobilen reducerad till en mat-o-sov klocka och inget Internet. Är jag hemma börjar händerna skaka när jag saknar Internetuppkoppling men inte på Öland. Dock kanske den där Dry Martinin jag hällde i mig har något att göra med saken men det är bara rena spekulationer.

Övrigt
Smörja munlädret. Varsågod. Smaka på den meningen.

När jag blir stor ska jag ha Peter Lorre som min sidekick och han skall alltid vara vid min sida. På morgonen ska han väcka mig genom att milt väsa ”Johnny! Jooohnnyyyyyyy! Jooooooohnnnnyyyy!” i mitt öra. Vi kommer att bli allra bästa vänner.

Enligt min Far är Barack Obama en replicant, alltså en robot från BladeRunner. Vad kommer det innebära? Diskutera med er bordsgranne.

"Where am I? Oh, here I am." - Dr Einstein

Efter alla dessa år av abstinens och kuppförsök (min bror har samma kortsiktiga attityd som en torsk- eller valfiskare... heter det förresten valfiskare? Det är inte en fisk (tack lågstadiet) så kanske heter det valfångare... jägare? Men jag avviker från ämnet;) får man äntligen äta torks igen. Den allra bästa fisken. Min lycka känner inga gränser.

Snart kommer jag försätta mig själv i exil på en öde, avlägsen och svårtillgänglig ö. Fast den är inte helt öde... och fasligt långt är det inte heller... dessutom går det en bron från fastlandet över till den ö det gäller. Kanske inte en helt fruktansvärd exil när jag tänker efter. Inte mycket till exil när man tänker på att den tilltänkta ön är Öland.

Såg till att rösta då jag kommer att vara avskuren från verkligenhet ett par dar framöver. Sånt brukar försvåra själva röstmomentet. Drog även med min Far, som givetvis prompt bestämde sig för att förlägga sitt leg. Jag svär, han gör sånt här bara för gå mig på nerverna. Trots det lyckades han få rösta ändå. Han hittade tillslut sin legitimation; den låg överraskande nog i hans... plånbok. Osannolikt! Fullkomligt oväntat!
Efteråt:
Far: Nå min Dotter, hur kändes det att få rösta för första gången?
Jag: Åh, Far! Det finns ingen större glädje att få göra sin plikt i ett demokratiskt samhälle.
Sen åt jag resterna av min födelsedagstårta och det var kanske ännu bättre.

Nästa vecka börjar jobba vilket känns kul. Att vara en arbetslös odåga är bara kul ett tag sedan börjar hjärnan att förtvina och man behöver ett jobb eller så startar man en Fight Club med de andra arbetslösa odågorna. Har jag hört i alla fall.
Misstänker att jag kommer få frågan; ”Ska du inte följa din Mors fotspår och bli doktor?” eftersom jag kommer att jobba på infektionsklinken. Funderar dra gamla;
- Jag har funderat på att bli obducent för då får man tillfälle att dra den här vitsen; ”Kanske undrar ni hur jag klarar av ett jobb som det här... sanningen är att hemligheten är att har en femårig flickas hjärta.... jag har det i en burk på mitt skrivbord vill du se?”
Det brukar alltid locka fram ett osäkert skratt eller två.

Nej, nu ska jag betala mina räkningar och titta på en kanadensisk tecknad serie med Peter Lorre.

Tesla & Twain - Together They Fight Crime

Von Suttner: Let me drive it.
Tesla: You just breathed on me. And I think I smelled your hair. I don’t like hair.
Von Suttner: Ohh-kayyy. Let me pilot it. Show me how it works.
Tesla: Baroness, it’s not a toy-
Von Suttner: Tesla, if I could see the city like you see it, from up there… I would do anything you asked.
Tesla: You must promise to never touch me ever again. Now take off your clothes.
(från: The Five Fists of Science)

Försöker skriva om min uppsatts Mannen som uppfann 1900-talet till artikelform. Har hittat ett par floskler som inte förtjänar mer än att bli injagade i en mörk gränd och rånade. Annars är jag mer nöjd med min lilla uppsatts om Nikola Tesla än vad jag först förväntat mig.

Måste erkänna att det är inte dumt att ha en ursäkt att läsa på om Tesla igen. Man kan aldrig veta för mycket om den mustaschprydde och fobiske mannen. Visste ni till exempel att han, tillsammans med Howard Lovecraft och Charles Forte, slogs mot Cthulhu liknande varelser i Sibirien med hjälp av sin dödstråle? ... eller nej, kanske var det påhittat. Måste bli bättre på det här med fiktion och verklighet.

På tal om Tesla; Förra lördagen var det Free Comic Book Day, en liten julafton slash födelsedag sådär mitt i våren. Fick en dubbeldos av Atomic Robo (Sammanfattning: Nikola Tesla bygger en robot. Sagd robot slåss mot nazister, Stephen Hawking, dinosaurier och trollkarlar.) med Shadow from Beyond Time och Why Atomic Robo Hates Dr Dinosaur. Härligaste serien på marknaden just nu. Otroligt snyggt tecknad (och den blir bara snyggare för varje nummer!) plus mysigt vitsig dialog.

Dessutom snubblade jag på The Five Fists of Science. Sammanfattningsvis handlar den om hur Nikola Tesla och Mark Twain måste slå sina kloka huvuden samman för att kunna besegra JP Morgon och Thomas Edison som ingår i ett ondskefullt, högteknologiskt trollkarlskabal. Det är sånt som får en att utbrista; If this isn’t nice then what is? (från: Timequake av Kurt Vonnegut) Mirakulöst nog lyckas serien också med att få Marconi (den så kallade "father of radio") att bli en relativt sympatisk karaktär med stressproblem istället för den uppfinningsstjälande fascist och knähund han faktiskt var. Jag är lite, lite partisk... men kom igen; Mussolini var Marconis bestman!

Annars så har jag faktiskt fått kontrakt på ett superlitet rum på Rackarberget i Uppsala. Känns fortfarande spännande och jag räknar med att vara kvar i den där staden i cirkus tre år (om inte längre) så nog kommer jag ha tid att byta upp mig. Intressant att jag placerar den här informationen efter mitt lycksaliga babbel om Tesla och serietidningar. Undermedveten prioritering, indeed.

Övrigt
Jonathan Creek är den mysigaste mystiska mordserien någonsin.

Ska ge mig på att göra en hallonmarängs/citron tårta. Efter det blir mitt nästa projekt rabarbersaft och rabarber- och ingefärsmarmelad. Vem vet vad jag gör härnäst? Gardiner? Ger mitt skrivbord en facelift?

Ralph Nader - En mycket häftig man. Fullständigt skvatt galen givetvis men vägd det mot att han också var fullständigt omutbar och vågade ta upp kamp mot de amerikanska biltillverkarna. Det ni… det är beundransvärt för att inte nämna att han även kämpade för att ölen skulle vara kall och att varmkorven skulle vara varm på basebollmatcher. Jag antar att det är en form av rättighet. Och hur kopplade han av? Svar: I eat strawberries.

God Dag… that is to say… What-ho, M’Colleagues

Efter allmän begäran på uppdatering av denna blog (Okej, det var tre människor som lite förstrött undrade om jag hade tänkt uppdatera någon gång. En av dem var min egen Far… som ändå föredrar Dick Erixon när allt kommer till kritan. Den skurken. Min Far alltså och inte Dick Erixon.) så kommer här prat om bland annat hur hemkomsten från Skottland känns. Därefter spårar jag ur lite, man skulle kunna säga att det gick lok-som åt pipan… och där bryter vi.

Det som först slår mig nu när jag är hemma är detta: Gävle är en infernaliskt liten och tråkig stad. Samtidigt fylls man av ren och oförställd glädje över att få vara hemma igen. Andra dagen jag är hemma träffar jag i princip alla jag kände på det nyöppnade Myrorna (Gävles största happening på länge… antar jag.) Dessutom är det ju så att Gävle huserar några av mina favorit människor i den här världen. Förträffligare människor får man leta länge efter.
Frasen ”you can’t go home again” tycks inte gälla mig vilket jag tackar min lyckliga stjärna för. Snarare är det precis tvärtom. Lite skrämmande är det hur snabbt man faller in i gamla rutiner igen. Hur kommer det sig att ett halvår i Skottland kan te sig så overkligt plötsligt? Mystiskt, säger jag.

Har åter upptagit min övningskörning och börjat ge på rondeller. Far påstår att jag växlar som om jag försöker överfalla växelspaken.
Beklagade mig häromdagen om hur svårt det kan vara; för visst vill jag hjälpa till att kratat (och så vidare) i trädgården men att jag trots mina goda intentioner finner krattning (eller arbete rent allmänt) outsägligt tråkigt. Han svarade att det är Livet och jag inte direkt kunde förvänta mig att få ha en Jeeves (En betjänt eller a gentleman’s personal gentleman) som passar upp på mig.
Varför inte då, måste jag få fråga. Är inte Livet tillräckligt svårt redan? Är det verkligen så att jag förutom allt annat som är jobbigt så måste jag också bestämma mig för vad jag ska ta på mig varje morgon, göra frukost och städa själv?!
Svar: Ja. Antagligen. Tillåt mig att citera Bernard Black/Dylan Moran ; It’s this sort of world, Gandalf! Få ord har varit sannare eller klokare. Det är just den mening som gör att jag aldrig kan hänge mig åt svulstig gymnasieångest.
Trots det… det är faktiskt jättetråkigt att kratta gräsmattan. Ville bara få fram det. Lägga det på bordet för allmän beskådning, så att säga.

Har nu nästan läst klart Allt av Lowden (tog sin lilla tid) men har bestämt mig för att ge upp. Det finns ett par pärlor här och var men helt ärligt vet jag inte riktigt om jag tycker att tvinga sig igenom två sidor utan mellanrum och punktering särskilt givande. Den fortsätter på precis samma sätt och jag föredrar nog till exempel hennes referat av debatten mellan Jan Guillou, Stig Larsson, Kristina Lung och Horace Endalh angående hög- och lågkultur. Där finns det en mening i texten och hennes små kommentarer gjorde det en underhållande läsning (även jag var tvungen att läsa texten högt för att inte mina hjärna skulle börja hoppa över ord och lämna mig kvar förvirrad.)
Så istället för att läsa svensk debutantlitteratur ger jag mig i kast med PG Wodehouse. Är fullkomligt insnöad nu på Jeeves och Wooster noveller samt romaner.

Övrigt
Har även sett serien Jeeves and Wooster med Stephen Fry och Hugh Laurie. Det finns inte ord som kan beskriva hur otroligt… otrolig den är.

A Bit of Fry and Laurie… helt suveräna sketcher. (“Ah. I fancy I detect a wrinkle of concern on your otherwise smooth and toboggonable brow. Yes, your intimations are right. Business is not what it was. It is not even what it is. It may not even be what it will be. We shall see. If it…Mr Dalliard, I've started to talk drivel now!!!”)

Det finns en fågel vars parningsdans är moonwalk... dess fjäderskrud påminner om ett par stora, gula utsvängda byxor. Vad som än må ske i framtiden så kan jag alltid tänka på denna fågel och inget blir då lika svårt.

Everybody! Dondake!

Jaha. Nu har den här dagen kommit. Dags att trycka på knappen markerad push only if this day comes. Sista hela dagen i Edinburgh. Visserligen kommer jag slippa säckpiporna men jag kommer inte kunna ha impromptu picnics i slottsparken, ta en kanna te på Elephant House eller avnjuta en ostbricka med pommes frites (Öh… vår egna kombination) med ett glass vin (”Sara! Det här vinet… den har den här grejen… du vet när man har tagit en klunk så stannar smaken kvar på tungan och gör en liten dans. Du vet… den grejen!” ”Eftersmak?” ”Jaaa! En eftersmak av körsbär står det här… fast jag tycker det är mer en eftersmak av… vin.” – Hannas försök att leka finsmakare) på Iglu. Inga mer nördiga samtal med Lexy (som likt jag får ett fånigt flin på läpparna så fort Tranformers: Revenge of the Fallen trailern dyker upp på teverutan) där vi uppskattar förfinade ting som gigantiska domedagsrobothjul och ser ner på dumma ting som den senaste säsongen av Heroes (där alla karaktärer bestämt sig för att plocka upp "the idiot/villain ball" och bara rusa blint mot mållinjen)

Dock ser jag framemot att åka till Glasgow i helg. Ska bli enormt kul att få se mer av Skottland. Har inhandlat The List (och undrar stilla varför jag inte gjorde det tidigare, det är ju en helt suverän tidning om man vill se vad för intressanta saker som pågår i Skottland just nu.) och ögnar igenom vad som sker lördag och söndag i Glasgow. Försöker övertala Sara att vi borde gå på en fotoutställning som handlar om ”the seedy underbelly of new York during the 70’s and 80’s”
Jag har aldrig sett en ”seedy underbelly” förut. Är det som undersidan av en bagel med sesamfrön… jag önskar jag hade en bagel just nu. Flingor och russin är inte en bra frukost. Sak samma. Är även lite intresserad av att försöka gå på och se Ross Noble under komedifestivalen i Glasgow. Han verkar vara trevligt besatt av apor klädda i rosa kostymer som sliter ansiktet av folk. Helt klart en intelligent och betänksam ung man.

Idag är även dagen då vi ska spela upp våra små sketcher inför… andra människor! Som tur är tycks det inte bara vara jag som är sjukligt nervös inför den här tillställningen. Grace, världens gulligaste dam, nämnde för mig att hon aldrig kan läsa upp något hon skrivit om inte fått i sig minst ett glass vin. Åh, vad jag kommer sakna den gruppen. Grace sa att till och med Raymond tyckte det var synd att jag inte skulle komma tillbaka nästa termin. Kul att får höra då Raymond (vår lärare) alltid skrämt mig lite. Vad är grejen av att många av de bästa lärare jag har haft alltid skrämmer mig lite grann? Kanske har det något med att när jag blir skräckslagen kan jag inte drömma mig bort medan läraren pratar. Det är ju alltid ett plus att man lyssnar när man ska lära sig saker och ting.

Känner mig även lite ledsen över att återigen behöva skiljas från Sara. Vi har nästan umgåtts varje dag de senaste sex månaderna och vi har inte börjat hata varandra. Stockholm är inte långt borta men jag misstänker att våra privatskämt kommer snart att falla i glömska. Utan Sara kommer folk bara stirra misstänksamt på mig när jag utropar; "Dondake!" speciellt då jag förklarar att den är catchphrase som används av en transexuell make-up artist från Japan... jag borde inte känna till sånt...

The Return of Säckpipans Revenge

Jag kommer inte sakna...
... det gurglande dödsbrölet som det djur som kallas säckpipa ger ifrån sig då det långsamt mördas av en man i kilt som står intill Sir Walter "Vattenskalle" Scotts monument.
... eller covers av We Will Rock You och Eye of the Tiger framförda med säckpipa.
... det sluddriga muttrandet som kallas tal man stöter på här och var. Det punkteras ofta av ett "darling", "love", "miss" eller i vissa fall; "lass". Vad det säger vet ingen, kanske inte ens skottarna själva.
... att medicinen inte är enkla små, vita piller utan en klar rosa/lila/grön tjock vätska. Vad är det för stad vi lever där man nästan bara kan få medicin som ser ut som den tillverkats av Dr Jekyll.
... vädret som inte kan bestämma sig.

Smörgåsbord och Ombudsman

Vår tid här i Edinburgh börjar lida mot sitt slut. Underligt. Har bott här i cirkus sex månader. Borde det inte kännas lite mer omställande att åka härifrån?
Kanske är jag mest brydd över att jag hellre hade åkt hem frö två månader sedan. Nu vill jag nästan inte åka hem alls. Nu vill jag läsa en till termin av Ripping Scripts istället och jag vill inte skiljas från Grace, Leslie, Justin och Dave Som Vi Kallar Jim.

Igår var Saras sista dag på Costa. Hon fällde inte särdeles många tårar. Det enda hon kommer att sakna är de två polska Magdorna som drog med henne till en pub för att säga adjö. Sara kommer dock inte att sakna svårförståeliga fransmän med attityden; ”Ja. Jag vet att det existerar andra språk förutom franska i världen men fördömt (bomber och granater!) om jag tänker låtsas om det.” eller galna kaffedrickare. Tyvärr kommer hon inte helt undan det sista nämnda då Sara har oturen att vara min vän.
Utanför Asda, en torsdag;
Jag: Wow!
Sara: Vaddå?
Jag: Klockan är snart ett och jag har varken huvudvärk eller paranoida vanföreställningar!
Sara: … och det brukar du ha klockan ett?
Jag: Utan min sedvanliga kopp kaffe på morgonen, ja, men inte denna gång. Kanske är jag inte så beroende av kaffe som vi tidigare trott.
(vi går in)
Dörrvakt: Good afternoon.
Jag: Aaaahhh! Vafalls!?! Vad vill han? Jag hatar de korta männen vid dörrarna! Varför är de alltid korta? Vad vill de mig? Vad gör det här? Jag önskar att han föll död ner! Det gör jag!
Sara: Mm-hm. Behöver inte kaffe, sa du?
Jag: Varför skriker du åt mig?!? Dämpa dig! Jag har faktiskt ont i huvudet!
Sara: Nu tänker jag gå åt det höger. Jag vill att du går åt vänster. Okej?

Nu har vi bara en vecka kvar innan vi avreser mot Glasgow. Vi gör vårt yttersta med att hinna med allt en sista gång. På lördag ska vi ut till Espionage, på tisdag lunchar vi på Always Sunday och sist men inte minst ska vi ta en pubkväll på Iglu.
Jag har… mixed feelings (som man uppenbarligen inte kan köpa i påse likt mixed nuts till min stora förvåning. Hahahaha… nej? Okej.) angående hemresan. Visste nog att det skulle bli så här men försöker trots det blockera de interna ”vad var det jag sa?”
Känner mig sorgen, glad, lättad och grymt sugen på sushi. Vet inte om det är relevant eller ej.

Övrigt:
Våren har kommit till Edinburgh. Krokusarna poppar upp ur marken… likt hunner enligt Sara.

Under kurs i journalism;
Lärare: The Guardian was among the first papers to have a special column for their press ombudsman. (vänder sig mot mig) Hanna, do you have press ombudsman in Sweden?
Jag: Öööhhh… well… yes… it’s a swedish word. (“We invented it!” – Sara)
Läraren och resten av gruppen blir helt till sig. Nu har jag praktiskt taget blivit Hanna ”Ombudsman” Persson. Kunde ha varit värre resonerar jag. Kunde ha varit Hanna ”Smörgåsbord” Persson… eller IKEA.

Klä dig i både Camp och Angst i år!

Ska gå och se Watchmen på Söndag. Tror att det här var den anledning till att jag åkte till Edimburgh. Hur annars skulle jag få chansen att se filmen så pass tidigt och i vad jag skulle vilka beskriva som en giganormsal biograf?
Visserligen har jag läst serien cirkus hundra gånger nu men det hindrar mig inte ifrån att fnissa som en idiot varje gång jag ser trailern. För att vara ärlig är det ingen flicka i vårt hushåll som inte blir fnissig när vi får se sagda trailer. Kommer att bli enormt kul att äntligen få se filmen.
Känns dock trevligt att jag kommer att kunna ta och se säsongs avslutningen till Batman: The Brave and the Bold efteråt. Det finns bara så mycket superhjältsångest en ung flicka som jag kan ta. Efter The Dark Knight är det trevligt att ha en Batman som tar sig an äventyr med en rad obskyra sidekicks med en smakfull och lagom dos av camp; "Are those Gorillas riding Pterodactyls with harpoon guns stealing a boat?", "Wait... is Batman going to punch that meteor?", "Batman has a lightsaber in his utility belt. Why? Because it's awesome."

Håller på att läsa Kafka på Stranden av Haruki Murakami. Har bara hunnit med ett par kapitel och är redan fullkomligt uppslukad av historien. Utan att gå överdrift lyckas Murakami förmedla karaktärernas tankar och känslor med en sådan precision att en obehaglig scen i boken fick mig att fysiskt må illa.
Mitt första möte med japansk skönlitteratur om man inte räknar manga vilket jag inte tror att man gör.

Annars har jag inte mycket för mig. Slutet för mina kurser närmar sig. Känns lite nervöst då vi i manuskursen ska spela upp våra små verk för andra människor och av dessa verk är tre mina och jag ska själv spela med i andras verk. Jag spelar new age-flicka som räddar Tony Hancock liknande (Jag vet inte vem Tony Hancock är heller.) från att begå självmord, flörtig norska (Undra varför Dave Som Vi Kallar Jim valde mig för den rollen. Hmmm!), traumatiserad soldat från Irak, en kvinna vars inre röst tar över henne för en sekund samt en mor som mördar sina tre barn och sedan begår självmord. Den där sista är från Leslie.
Leslie är en äldre, älskvärd dam som med lust och glädje spelar alla sina roller helt perfekt. Leslie älskar även att ta koll på alla sina karaktärer. Hon gör det på ett sådant älskvärt och i många fall övertygande sätt. Om jag ändå kunde göra det lika bra som hon. Jag kan aldrig ta mig för att "kill my darlings" som man säger. Jag är en ohjälpig sucker för lyckliga slut. Fråga bara Sara som skrattar rått eftersom jag alltid gråter när vi tittar på animes. I och för sig är det pågrund att i animes spelar de sorglig, "over the top" violinmusik jämt och alla karaktärer sitter och bölar. Jag är en sympatigråterska. I en svunnen tid skulle jag kanske gått och blivit en professionell gråterska. Säger vi.

Du påminner mig om en ung Lee Van Cleef

Min familjs visit var välgörande på många sätt och vis. Finns det ens ord för hur jag saknat att pladdra på tills min bror tvingas ge mig en frustrerad blick och med en plågad stämma fråga; ”Hanna, vad får du ut av det här? Jag menar vad vinner du på det?”
(Svaret är att jag gillar ljudet av min egen röst och om jag slutar prata måste jag i många fall börja tänka och vem vill egentligen att jag börja tänka?)
Dessutom tror jag Sara uppskattade att för en gångs skull inte vara målet för mitt ibland ändlösa prat.

Givetvis var inte deras besök i Edinburgh en dans på rosor. Pappa frågade häromdagen om staden återhämtat sig efter det Perssonska anfallet och jag sa ja. Dock måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte vet om jag eller säkerhetspersonalen på flygplatsen i Edinburgh återhämtat sig. Låt mig förklara:
Ungefär en timme efter att jag lämnat/dumpat/övergivit min familj på flygplatsen ringde min mobil. Det var ingen annan än min käre far på andra sidan tråden (Kan jag använda det uttrycket när det gäller mobiler egentligen?) som bad mig åka till flygplatsen för att hämta hans nycklar och whisky. Uppenbarligen hade han glömt att man inte fick förvara vätskor i handbaggaget och i förvirrelsen som uppstod hade han även glömt sina nycklar i säkerhetskontrollen. Eftersom jag en fruktansvärt trogen dotter åker jag självklart ner till flygplatsen och traskar upp till säkerhetskontrollen. Jag får deras uppmärksamhet genom att se djupt urskuldande ut.
Jag: Excuse me, this might sound strange, but did someone leave a bottle of whisky here for someone with the name Hanna Persson?
Vakt: Whisky?
Jag: Yes. In a bag… a box. I’m not sure.
Vakten tar upp sin lilla telefonsak och hör sig för.
Vakt: There’s a young… (kastar en blick på mig)
Jag: (superstort, ultragulligt ”titta så oskyldig och frisk i huvudet jag är” leende)
Vakt: … “lady”… here, do you have any whisky left for a Hanna Persson?
En andra vakt kommer efter ett tag in traskande med en kasse whisky som jag tackande tar emot och rusar nästan genast iväg eftersom jag känner mig både skamsen och lätt stött av de praktiskt taget audiella citationstecknen kring benämningen lady. Vid rulltrappan kommer jag på att jag glömt om att fråga efter nycklarna och tvingas rusa tillbaka. Vakten ger mig blick som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka men går och hämtar nycklarna som även de fanns kvarlämnade i säkerhetskontrollen.
Vakt: (håller fortfarande i nycklarna) Is that everything now?
Jag: Yes. Thank you so much.
Vakt: … are you sure?
Jag: Yes, I’m sure.
Vakt: No more whisky? Or keys?
Jag: No, no! This is it. (får tillslut nycklarna)

Vardagen tog över ganska snabbt efter det att min familj åkt vilket man kan säga är både trevligt och lite trist. Jag och Sara hittade i alla fall nya saker att ta oss för. Som att göra crêpes med brieost och gröna oliver (Samt en suverän sallad skapad av yours truly) medan vi lyssnar på powerballader. Dessutom tog vi oss för att se en av mina favoritrullar, High Noon (Om det kallar sig spagettivästern när det italienare som står för produktionen… då borde man kalla den film för klezmervästern. Säger vi.) med varsin kall flaska Stella Artois och en skål med popcorn. Blev förälskad i High Noon på nytt när jag såg den för andra gången. Älskar den kanske ännu mer nu när jag vet att John Wayne avskydde den (”It’s the most unamerican thing I have ever seen”) och att Sovjet fördömde den eftersom den glorifierade individen i alltför hög grad.
Dessutom;
Sara: (Fundersamt) Hanna, påminner inte han som spelar Colby dig om en ung Lee Van Cleef?
Jag: Du menar väl Clarence LeRoy Van Cleef Junior?
Sara: Kom igen, tror du det är han?
Jag: (stirrar stint på mannen i fråga) Vet inte… (rollistan dyker upp och ger oss svaret) Oj, vänta! Du hade rätt. Han påminner dig inte bara om en ung Lee ”Angel Eyes” Van Cleef, det ÄR en ung Lee Van Cleef!
Vi gladdes åt denna upptäckt att detta var Lee Van Cleefs första stora film och bestämde oss genast för att se For a Few Dollars More. There was much rejoicing.

På tal om ”han påminner mig om en ung Lee van Cleef” såg min bror en man som påminde honom om ”en ung George Lucas”.
- Coincidence?
- I believe so.

I thought the woman was pretending to be a monster...

... but she was just out of vodka.

I lördags firade vi att Sara fyllde 20 år med god mat och drinkar. Kanske inte så god mat då vi brände vår linsgryta. Ja, vi lyckades bränna vår linsgryta. Jag visste inte ens att man kunde bränna en gryta men det kan man uppenbarligen... eller så är det bara vi.
Av någon anledning råkade få till en Sovjetttemakväll, vi började med Vodka Revolution Bar och avslutade med Espionage, eller rättare sagt; Manifesto där; “Comrade DJs dictate the tunes that reflect the views and interests of those who advocate the cause.”
Kvällen var full av blondiner med rosa cowboyhattar, blinkande strumband och en osannolikt stor grupp med män i kilt som drog ordvitsar på nattbussen.

Sist men inte minst!
"Mom sent me to the army because the fat man dared her!" eller "Has anyone in this family even seen a chicken?"
I kväll anländer familjen Persson till Edinburgh. Jag förutspår en tårfylld återförening (Läs: Hanna kommer att stå för tårarna) och ett skyfall av interna Perssonskämt samt Arrested Development citat.

Kaffe, klezmer, pojken och stjärnan

Igår när jag drack kaffe (svart) samtidigt som jag målade naglarna rosa, övade på att sitta rak i ryggen och lyssnade på klezmer... öm ja... så insåg jag att teatern inte alls var död. Tvärtom.
Jag hade precis läst om Making History av Stephen Fry och reagerade på detta uttalande ifrån protagonisten: "Plays are nothing to films, nothing. Theatre is dead but sometimes I like to go and watch the corpse decompose."

Orsaken till den så fruktansvärt djupa för att inte säga kloka insikt var på grund av min kurs Ripping Scripts.
Förra torsdagen var jag så här nära ett fullkomligt nervsammanbrott. Kl 17.22 befann jag mig på buss nummer 33 som rullade upp för (eller är det nedför?) South Clerk Street och jag kunde inte låta bli att tänka: "Jag skulle kunna sitta kvar här och åka långt, långt bort... till en galax för länge, länge sedan... vänta... nu fick jag den där Star Wars referensen om bakfoten... "
Dock avbröts min tankegång av att jag fick syn på min slutstation (efter Bingo hallen men innan Lidl) och jag tryckte automatiskt på stoppknappen så hastigt att killen bredvid mig som var helt uppslukad av sin Ipod Touch förskräckt ryckte till.

Anledningen till min nervositet var att idag var det första gången vi skulle spela upp något jag själv skrivit på Ripping Scripts-kursen. Min korta pjäs eller snarare korta scen handlar om hur den ensamma Birgitte försöker skapa kontakt med andra människor genom att bråka med sina nya grannar om ett par futtiga äppelträd. Meningen var ingen av dem, varken Birgitte eller Eva (grannfrun), visste hur man tog kontakt på annat sätt. Jag var inte nöjd med det jag skrivit. Det kändes platt och ointressant men då...
Efter det att min scen spelats upp (Birgitte spelad av Leslie, Eva spelad av Idoyah, Adam spelad av David (men som vi kallar Jim)) vänder sig läraren mot mig och säger: "Jag tänkte på genast på en sak när jag såg det här; Chekov."
Jag: "Haha. Okej. Tack!"
Jag tänker: "Satan! Varför har jag inte tagit mig för att läsa Chekov tidigare? Då skulle jag förstå den där komplimangen så mycket bättre för det öh... det var väl en komplimang?"
Läraren fortsätter: "Jag uppskattade speciellt den surrealistiska attraktion som fanns mellan Eva och Birgitte. Hade du planerat att det skulle finnas lite homosexuell subtext?"
Jag: "Paco? You're crazy, Paco! Let's roll with the lesbian subtext!" (Okej, det var inte så jag sa det och min lärare heter inte Paco. Det där var bara en kort summering... en sammanfattning av det jag ville förmedla. Säger vi.)
Läraren blev lite besatt av min scen och ville köra om den flera gånger på olika sätt. Det hela blev någon form av surrealistisk halvromans mellan Birgitte och Eva med ett ton av eufemismer och metaforer. Det var fantastiskt att se hur något jag skapat få eget liv och orden nästan flög. Jag erkänner, det är sant, jag var nära att kasta huvudet bakåt, skratta ondskefullt, och skrika: "Yes! Fly, my pretties, fly!!"

När vi spelat igenom den ett par gången på olika sätt påpekar säger Nick(som ni bör veta passar bra i rollen som den karismatiska Satan och en privatdetektiv som egentligen inte är privatdetektiv) att han en gång sett en bra pjäs där "gardening" var en metafor för sex. Plötsligt satt vi alla och fnissade åt repliken "Gardening is one of the few pleasures I have left in life since I retired."
Läraren stirrar trött upp i taket och säger högt: "De blir konstigare för varje år."

Så... teater är underbart. Det går inte att jämföra med film precis som man inte kan jämföra en serietidning med en bok. Jag vill skriva mer teater... även om det lilla jag vet om den svenska teatervärlden skrämmer mig och irriterar mig. Mest av allt vill jag nog bryta ner människa psykiskt och skapa mig en egen Klaus Kinski... hm, kanske skulle jag kunna passa in där ändå.

Make It Work, Del 1

Jag har haft en fenomenal vecka. Man skulle till och med kunna gå så långt som att beskriva den som störtskön.

I tisdags var jag, Anna och Annika och lunchade/fikade på caféet Elephant House även känt som ett av de caféer där JK Rowling klottrade ner vad som skulle komma att bli… ja, ni vet antagligen vilken bokserie jag syftar på. Om inte har ni antagligen bott under en sten de senaste tio år.
Elephant House var inte en besvikelse för mig. Inte allför dyrt och fullt med elefanter. Inte riktiga elefanter dock men många böcker, tavlor och fotografier av detta ståtliga ORANGEA, bestar.
Melchett: Grey, I suspect, your Majesty.
Queen Elizabeth: I think you'll find they were orange, Lord Melchett.
Melchett: Grey is more usual, Ma'am.
Queen Elizabeth: Who's Queen?
Melchett: As you say, Majesty. There were these magnificent orange elephants...
Se där, drottningen har talat så från och med nu är det orangea.

Dagen därpå besteg vi Edinburghs utdöda vulkan. Jag märkte då att min kondition kraftigt försämrats de senaste månaderna. Saken blev inte bättre av att Annika skuttade upp för branten som en bergsget på uppåttjack medan jag rosslade likt Darth Vader.
Vår tajming var inte den bästa. Precis när vi nått toppen gick solen ner. Visserligen var det en välvärd syn att se hur Edinburgh flimrade till liv i mörkret. Mindre trevligt var att försöka ta sig ner från en hal, lerig och taggig vulkan i mörker. Turen var dock på vår sida och vi kom ner levande. För att fira åt vi fish ’n chips. Mmm… friterat.

På lördagen gick vi alla fyra på Vodka Revolution Bar. Jag och Anna var smarta och beställde in varsin Vodka Bellini medan Annika valde en vodka shot med smak av... gröt. Jup. Gröt. Vilken sorts gröt? Vet inte men den var grå skimrigt genomskinlig och smakade... ugh... låt oss säga att det var inget man gav på sig två gånger.
På vägen hem träffade vi en glad norska. Hon var glad och norsk.

Ich bin die fesche Lola och allt är okej

Sökes: Texten till "I am the naughty Lola" av Marlene Dietrich. Kan endast hitta orginal versionen, alltså den tyska. Jag kan inte tyska särskilt väl. Problem.

Förutom detta misslyckande är mitt liv helt okej. Mina kurser har börjat och de är både intressanta samt skrämmande. Tillåt mig att förklara. I kursen Ripping Scripts får vi skriva till exempel kortare scener vilka vi inte bara läser upp för varandra men även ska spela upp. Jag ser fram emot detta med en vis bävan. Jag avskyr att visa människor vad jag skrivit men inser samtidigt att det är en bra träning för mig. Mitt överlevnandsmantra är dessutom; "Kom ihåg, Hanna, även om allt du skriver är fruktansvärt dåligt kommer du med all sannolikhet inte träffa dessa människor mer. Du kommer till och med lämna landet." Det hjälper lite grann men inte mycket.

Känner mig därför inte längre särdeles deppig. Nu har jag mina kurser som kan sätta igång min tankeverksamhet och få mig att glömma det den gråa filten av fukt som lägger sig över Edinburgh. Igår var jag, Lexy och Collin (en av Lexys vänner) på bio. Vi drack Sangria samt tävlade vem som kunde äta mest frozen yoghurt. Det blev oavgjort.
Filmen vi såg var Slumdog Millionaire vilken min bror beskrev som en light version av Guds Stad. Om så är fallet vet jag inte om jag klarar av att se Guds Stad då Slumdog Millionaire gjorde illa till mods. Fortfarande, det var en helt underbar film. Rolig, romantisk och ett lyckligt slut som inte kändes som ett vardaglig Hollywoodslut. Lexy uppskattade även att det var en film som gav en realistisk bild av Indien som hon beskrev som en enda byggarbetsplats.
Det enda jag kan klaga på är att jag satt bredvid en idiot som skrattade på de mest opassande ställena samt SJÖNG MED I FILMES SOUNDTRACK!

Just nu är Anna och Annika på väg hit. De kommer hit idag. Det ska bli kul att se dem igen. Faktum är att just träffa dem här i Edinburgh känns förträffligt. Jag ska visa dem runt och säga saker som; ”Här flickor! Det var precis här jag såg Pedro för första gången sedan jag och Sara bodde på vandrarhemmet. Det var han som försökte sälja mig knark… eller jag tror det. Han följde efter oss hela tiden och mumlade en massa. Kan vara så att jag är undermedvetet rasistisk och automatiskt tror att nån som heter Pedro kommer att vilja sälja mig knark. Jag har inte riktigt tagit reda på det ännu. Hm… känner att jag pratat lite för länge. I alla fall, här är också en snygg fontän… fast den är inte igång just nu. Hm… vet inte riktigt varför jag tog er hit. Är det nån av er två som vet hur vi kommer hem igen? Vaddå ni följde efter mig? Jag följde efter er! Vad menar ni med:men du bor ju här!? Det är ju bara tillfälligt. Åh nej, här kommer Pedro! Göm er!”
Wacky times framöver, gott folk.

Hemlängtan

Jag och Sara kommer att åka hem en månad tidigare än vi planerat. Dels för att Sara behöver lugn och ro för att färdigställa sina inlämningsprover till ett antal konstskolor men även för att hemlängtan gnager ett hål i våra hjärtan.
((Milda Matilda! Jag råkade just spilla kaffe på heltäckningsmattan! Måste rusa!))
((Okej, faran är över. Det blir inte en bestående fläck men när jag träffar människan som tänkte; "Hm... dåligt isolerade hus med heltäckningsmattor... det är ingen dum idé!" ska kasta potatisar i dennes öga. Kinski-style!))

Öm... vad var det jag ville säga egentligen? Åh, just det! Hemlängtan!
Det är något jag blivit tvungen att komma till tals med den senaste tiden, att inse att jag inte är en äventyrlig nomad som reser med horisonten som mål. Jag är ingen Snusmumrik eller Wonderlust King.

Dessutom Edinburgh är grått och evinnerligt vått just nu. Därför hatar jag denna stad i detta ögonblick. Min hemlängtan börjar anta en nästan fysisk karaktär nu.
Igår snöade det en stund. Åh, tänkte jag, nu vill jag ut i ett spår. Sedan började det hagla istället och det fanns ett hål i min sko och jag blev matt. Nu är jag lite förkyld och känner mig deppig.
För att muntra upp mig har jag skrivit en liten drömlista (att skriva listor muntrar alltid upp mig.)

Vad jag ska (eller åtminstone vill) göra i år!
Åka till Öland: Jag ska åka till vår lilla, lilla röda stuga med vita knutar och fullkomligt ge efter inför mina naturromantiska tendenser. Jag ska blicka ut över Allvaret och njuta av de storslagna solnedgångarna över en himmel som är så mycket större än vad brukar vara inne i stan. Sedan ska jag rensa ogräs i trädgården, klippa gräset med vår infernaliskt omoderna gräsklippare äta hallon från vår trädgård och köra en bil. I år kanske jag till och med får för mig att klättra i träd för att det är så romantiskt men efter tag komma att känna jag mig dum och låtsas som ingenting.
Studera: Jag hoppas verkligen på att det blir som jag tänkt mig. En vistelse i Uppsala känns just nu helt rätt. Det är lagom långt borta i enligt min smak. Dessutom är det där Pelle Svanslös bodde.
Äta glass: Det blir Nytorgsglass för hela slanten.
Minst en längdskidstur: Allt är så tyst. Det vill säga om det inte är en sådan där dag då snön fastnar under skidorna oberoende hur du vallat vilket gör att jag och min bror återigen blir två sexåringar och vår Far är beredd att mörda oss med sina stavar. Om det inte är en sådan dag brukar allt vara så tyst, så tyst. Snön knarrar under skidorna, man kommer in i andra andningen och rörelserna blir tillslut mekaniska och man kan tillåta sig att dagdrömma lite. En liten fikapaus med kaffe, mackor, kokta ägg, torkad frukt och en rad choklad.
Gå på filmfestival: Om min bror inte ändrat sig, vilket han gör jämt och ständigt eftersom han är en känslig konstnärssjäl… säger vi, så skulle vi försöka gå på en filmfestival tillsammans. Som sagt, jag vet inte om det fortfarande är aktuellt. Min Broder är en ombytlig människa och skulle lika gärna kunna vara inne på nåt helt annat nu. Kanske är han till och med tillbaka i fasen Min Syster Är Pinsam. Hur kan han tycka det? Jag är hipp. Jag är down with the crowd! Säger man fortfarande det? Har man någonsin sagt så?
Svart är mitt nya Svart: Seriöst. Sara må hacka så mycket hon orkar men skam den som ger sig! Jag gillar att bära mycket svart, så det så. Det är enkelt och snygg. Jag tänker fortsätta att ackumulera en garderob som för det mesta består av svart, grått och ett par väl valda stänk av färg. Faktum är att jag tänker fortsätta bära svart tills man upptäcker en färg som är mörkare än svart.
Göra Saker: Ska försöka genomföra ett par av de ting bloggen www.365saker.se förslår att man kan göra. Bland annat har jag tänkt mig att lära mig en text utantill (The Ballad of the Reading Goal av Oscar Wilde), skicka iväg en bok via Bookcrossing.se, rida på en häst, umgås med en katt (saknar faktiskt mammas små monster) och brottas med en jämnstark. Har redan gett bort mina organ så det är redan avklarat men tänkte att jag ska ta och donera lite blod och benmärg i alla fall. Enligt mamma så är det inte så farligt att donera benmärg längre.

Hjälpen har anlänt... och annat

Saker min Mor och Far skickade mig:

Burk med chokladkross (kan bli fancy, varm choklad när man känner sig ambitiös)
Paket med Zoega
Farmor Ediths Pepparkakor, ett svenskt mathantverk
Polska/tyska mjuka pepparkakor
Saffransskorpor (inte vilka som helst dessutom!)
Äppel- och kanelskorpor från Sanslösa (är inte det världens bästa ortnamn?)
Chokladglögg (!)
Chokladpraliner
Julmust (!)

Jag och Sara har haft ett par post-jul mys nu.


Antal människor jag stötte på igår med religiösa budskap:

2 x ”Jesus says: Do not forsake your soul!” – gubbar med skägg. De har alltid skägg.
1 x Hare Krishna
=> Hare Krishna: I am a very exciting person!
Jag: (tänker) Jadå, du har senap på pannan! Tror jag…
2 x Scientologer (”I’m sure you have a great personality!”)

Hogmanay

2009 blir det år då jag om och om igen kommer att fråga mig den stora frågan... varför la de ner Firefly!?! Kunde inte Whedon ha skippat de där sista, riktigt dåliga, säsongerna av Buffy och gett världen åtminstone en till säsong av Firefly!? Jag ångrar nästan att jag äntligen gjorde slag i sak och såg serien. Den är så fruktansvärt bra och det finns bara en säsong!

Nyårslöften
– Sluta bita på naglarna. Seriöst. I år ska det ske… alla de andra åren skojade jag bara.
– Bli mer fokuserad samt produktiv.
- Introducera fler gorillor i mitt liv vars närvaro alltid ska vara lika svårförklarlig. Undersökningar visar att gorillor gör allt bättre på något sätt.
– Bli mer ambitiös.
– Lära mig spela ett instrument.
– Börja bära med mig en näsduk med initialer QW broderade i ena hörnet.
– Utveckla en egen Laugh With A Turn.
- Nytt motto: ’It’s this sort of world, Gandalf!’ (Bernard Black)
– Bli mer spirituell.
– Ta bättre hand om växter.
– Skaffa en egen catchphrase.
– Dricka mer kaffe.
– Komma ihåg folks födelsedagar.
– Inte skämmas för att nästan alla mina kläder är svarta.
- Försök ge Sara komplimanger som inte kan tolkas som förolämpningar. Säg aldrig mer att hennes matlagning ”i alla fall inte är äcklig”. Det uppskattas inte.
- Skaffa fler leksaker. Helst dinosaurier i plast.
- Skaffa en "cunning" hatt. En hatt som får folk att förstå att en person som vågar bära en sådan hatt räds ingen och inget men var får man tag på en hatt som är så ful?

Strålande Jul

Vi har varit mycket juliga denna månad. Vi har städat och fejat, slagit in presenter och kämpat emot onda tejprullar samt bakat mycket pepparkakor. När jag skriver vi menar jag förstås Sara. Jag hjälpte till i början men ägnade sedan resten av tiden att filma Sara med min kamera, fälla icke politiskt korrekta kommentarer samt åt deg. Hanna hjälper till!

Vi har även tillrett en utsökt julsupé bestående av quornbullar, Janssons frestelse (döpt efter den matglade operasångaren Pelle Janzon) och en julsallad. Sara tvingade även mig att titta på Karl-Bertils Jul vilket var helt okej eftersom jag tvingade henne att titta på Santa Claus Conquers the Martians (”Have you two ever seen a grown man scream? Santa's going to whimper like a whipped pup.”)

På kvällen öppna vi våra klappar med tindrande ögon och en hel del fnitter. Sara fick av mig båda volymerna av Nausicaä of the Valley of the Wind, en underbar manga som blivit en nästan lika bra film, samt Will Eisners A Contract With God som jag själv inte läst men tyckte verkade intressant. Dessutom innehöll Nausicaä böckerna en detaljerad beskrivning över Nausicaäs utstyrsel och utrustning vilket gjorde den cosplay glada Sara överlycklig.
Sara gav mig vad som kan vara världens bästa plånbok. Seriöst. Den har leopardmönstrad fodring. Leopard. Mönstrad. Fodring. Känn på den, världen!

Under juldagen försökte jag och Sara bygga pepparkakshus. Jag gjorde Eketorps borg med tillhörande grisar medan Sara var ambitiös och försökte göra Charlie Buckets lutande hus ifrån Tim Burtons Charlie and the Chocolate Factory. Tyvärr var detta ett projekt dömt att misslyckas. Resultatet blev en sockrig ruin.

Nu väntar Hogmanay. Vi vet inte riktigt vad det är men vi tror att det har med nyår och raketer att göra. Skall bli mycket spännande. Inför nyår har vi till och med inköpt en Tesco Sparkling Wine™. Kanske inte så mycket att hurra för men vi fick däremot en flaska vit vin av våra grannar. Uppenbarligen är de pensionärer som beundrar vår nybyggaranda… eller nåt. Jag vet inte… Sara tycker jag är dum och ska sluta skriva strunt.

Jag har hittat en frisörsalong jag tycker om här borta i Edinburgh. Sånt är viktigt för trivseln. Min frisör heter nu Judith och klippte mitt hår mycket fint. Hon höll upp en bild på Agyness Deyn och frågade om det var nåt sånt jag ville ha. Jag tycker därför om Judith. Dessutom var salongen nästan hemtrevlig. Man fick kaffe i små speciella Hot Head (salongen heter så) med deras slogan; It will grow back. Medan jag väntade satt jag och bläddrade i en bok av Banksy. Jag gillar verkligen Banksy.

Övrigt
Drömde häromnatten att jag lyckades fly ifrån dödsriket med hjälp av en synkroniserad och väl koreograferad dans tillsammans med Tobey Macguire. Låten vi dansade till handlade om moln. Jag undrar vad det betyder.

Igår hörde jag ett hjärtskärande skrik medan jag satt på bussen hem. Det var ett ”Hjälp! Jag håller på att bli utsatt för mord!”-skrik eller ett ”Hjälp! Jag har precis trampat på en mördarsnigel och det är jätteäckligt! Uäähh… det rinner ut vita inälvor eller vad nu sniglar har!”-skrik.

Varför kollade inte WB upp att de inte ägde de fulla rättigeheterna till Watchmen innan de la ner miljoner på att göra filmen? Känns mycket klantigt och varför censurerar de Rorscharch?

9 och Metropia är två filmer jag känner mig pep på. För att inte nämna Slumdog Millionaire. Tyvärr lyckades Frank Miller slakta det lilla hopp jag hade för The Spirit.

Läste Hey Dolly av Amanda Svensson och jag… gillade inte Dolly. Blev mest irriterad av hur hon betedde sig. Kunde inte riktigt känna att jag tyckte hon hade det så pass svårt att det kunde förklara hennes beteende. Visst, hon hade problem men de var av det slag som fick en att utbrista; ’Vem har inte problem nuförtiden? It’s this sort of world, Gandalf! Deal with it!’
Kanske var det mening att Dolly skulle kännas som en bortskämd flickjänta och att det skulle skapa en intressant protagonist men icke. Dolly kändes som en Mary-Sue. Jag gillade dock Marvin som kändes mycket mer sympatisk.

Läser just nu Allt av Martina Lowden. Tyckte att den började bra men nu vet jag inte riktigt. Boken är uppdelad i veckor och dagar och det känns som att jag byter åsikt för varje vecka jag läser. I ena stunden älskar jag boken och i andra stunden blir jag mest förvirrad. Tror att det kommer sluta med att jag kommer att gilla Allt.

Börjat fundera på vad jag ska ta mig för nästa höst. Efter att ha börjat läsa Allt känner jag mig redo att göra en djupdykning i litteratur. Får se hur jag känner inför Magisk Realism under 1900-talet.

90-talet's höjdpunkt....

... var utan tvekan det förträffliga programmet Mystery Science Theatre 3000. Varför tar jag upp det nu, kanske någon frågar sig. Jo, för jag håller på att ladda ner en liten julfilm till mig och Sara. Flämt, kanske någon nu flämtar, Hanna! Laddar du ner saker o ting, bara så där?
Svar: Ja. Hur annars kan jag få tag i den otroliga filmen Santa Claus Conquers the Martian som i år är min officiella julfilm. (Föregående år har det varit En Julsaga av mupparna, En Julsaga av Disney och sist men inte minst En Julsaga där rolllistan inte inkluderar muppar eller tecknade figurer... den versionen var tråkigast.)

Åter till årets julfilm. Den version av Santa Claus Conquers the jag söker är den utgör ett avsnitt av serien Mystery Science Theatre 3000 som handlar om en enkel vaktmästare vid namn Joel vars chef, en galen vetenskapsman, skickar upp honom i rymden där han på en satellit tvingas titta på historiens värsta, töntigaste och dummaste filmer. För att överleva denna tortyr bygger sig Joel ett antal robotar och med dessa sitter han och hånar de filmer de ser.
Resultat: En förvånansvärt roande sörja av skämt.
Det är en enkel humor som vem som helst kan uppskatta men för den lite nördigare typen (läs: Hanna Persson) så kan man även roa sig med att försöka upptäcka referenser till alltifrån nobelpristagare, handkrämsreklamer från 60-talet och Macarthyismen. Dessutom är det utmärkt sätt att upptäcka bortglömda pärlor som Bride of the Monster, Manos: Hands of Fate och The Soultaker ... kanske inte pärlor men mycket roliga att håna.

Dessutom är det en guldgruva när det gäller journalfilmer från USA där man ska läras hur man är en bra hemmafru till varför man inte ska fuska. Min absoluta favorit måste nog vara A Date with Your Family som handlar om hur man har den perfekta kvällen med sin egen familj.
Här är ett litet citat som beskriver hur din familj kan ha den perfekta middagskonversationen:

Narrator: They converse pleasantly while Dad serves.
Mike [as Daughter]: No, I- I'll just have Saltines.
Narrator: I said "pleasantly", for that is the keynote at dinnertime. It is not only good manners, but good sense.
Crow [as Narrator]: Emotions are for ethnic people.
Narrator: Pleasant, unemotional conversation helps digestion.
Servo [as Narrator]: I can't stress "unemotional" enough.
Narrator: Don't monopolize the conversation and go on and on without stopping. Nothing destroys the charm of a meal more quickly.
Mike [as Narrator]: … than having a personality.

Aaaaahhhh, finns det något bättre än leva i den där lilla perfekta världen? För kom ihåg att:

Narrator: When the dinner hour at home is treated with a certain amount of graciousness and ceremony, it can be memorable. There is no family so poor but that the evening meal can be eaten in an atmosphere of warmth and gentleness.
Servo [as Narrator]: … and control and repression.

Mystery Science Theatre 3000 är ett litet mästerverk och förtjänar all heder. Jag saluterar de komiska genierna Joel och Mike.

Kaffe och maskar

Mina föräldrar har nyligen sänt mig ett litet packet med kläder. Ett par av mina tröjor lyckades bli förstörda redan första veckan här på grund av en faslig olycka som involverade en flaska olja och en pudel. Bäst av allt var dock inte kläderna, de hade även skickat med ett packet med Zoega åt lilla mig. Jag är mycket lycklig. Inte för att jag är beroende av kaffe, åh nej, det är bara så att jag måste dricka minst en kopp kaffe varje dag. Stor skillnad.

Blir lite gråtfärdig av Zoegakaffet och får en attack av hemlängtan. Det är inte direkt Gävle i sig jag saknar utan människorna som finns där... eller i vissa fall, fanns där. Nu när Jakob är i Syd Afrika och slår runt så är lilla Mor och lille Far helt ensamma... vem vet vad de tar sig till? Enligt deras enstaka mejl har de blivit helt crazy och kastar sig ut på vilda äventyr på stan. Om det inte är julmässa av Händel i Gamla Stan så är det ett besök på Waldemarsudde. Vad kommer de att göra härnäst? Kanske kommer de att bli så hänsynslöst hedonistiska att de besöker två eller till och med tre hembygdsmuseum!

Har plöjt igenom ett par nummer av The Mask, utgiven av Dark Horse Comics. Jupp, serietidningen som filmen är baserad på. Låt mig säga att serien slår filmen med hästlängder, vilket ofta är fallet egentligen. Låt mig även säga att det är bra mycket våldsamare än filmen. Dock är serien inte så klockren som den kunde ha varit med sin intressanta premiss. Då blev jag mer nöjd när jag läste Marshal Law skriven av mannen bakom Judge Dredd och tecknad av mannen som tecknade The League of Extraordinary Gentlemen. Skulle definitivt tänka mig att köpa den tidningen. Jag hoppas däremot att jag slipper försäljare som tror att man kommit fel.
Man: Ah, ska du verkligen köpa den här serien?
Jag: Öh... det var tänkt så.
Man: Är du medveten om att den är ganska blodig?
Jag: ... ja?
Man: Det finns även mycket naket i den.
Jag. Jaså? Alan Moore är ju annars känd rodna av bara tanken på nakenhet.
Man: Och det är andra delen av serien.
Jag: Nähä? Menar du verkligen det? Jag trodde att "The League of Extraordinary Gentlemen, Vol 2" var ironiskt menat. Tack! Hur skulle världen någonsin fungera utan dina värdefulla, för att inte nämna insiktsfulla, tankar!?
Det är nästan som de inte ville sälja vissa tidningar till mig! Som tur är händer ovannämnda inte särskilt ofta men när det väl sker ser man praktiskt taget rött.

En trevlig nyhet är att Sara (även känd som Saram Jätte Ödlan) har avslutat sin strid med en av de skotska drakarna, även känd som The Royal Bank of Scotland, och hon är den som segrade. De bestarna har fått henne att rusa omkring i minst en månad som halshuggen höna. Till slut var hon praktiskt tvungen att dra ditt sin chef för att de skulle inse faktum och öppna hennes bankkonto.
Detta system man måste gå igenom för att skaffa sig ett konto är infernaliskt och gör en lycklig över tanken på åka hem till Sverige där allt man behöver göra är att flasha sitt personnummer för att få saker i rullning. Här är det en enda lång mardröm som till och med Kafka skulle ha svårt att föreställa sig (kanske inte men ibland känns det så.) Ibland känns det som de vill att man ska bevisa sin existens vilket redan konfunderade de gamla grekerna. Möjligen är det så att de är oroliga att de av misstag ska ge person ett bankkonto som sedan visar sig vara en fjäril som drömmer att hon är en människa och det skulle var högst pinsamt för The Royal Bank of Scotland.

Vad annars är intressant? Jo, jag och Sara backade lussebullar. Pia tyckte vi skulle lussa för Lexy men vi ansåg att det var lite för tidigt att ta sig an med tanke på vår korta bekantskap. Sara har dessutom fått en konstig vana att då och då utbrista; "På tal om Battlestar Galactica!" och sedan går det inte att stoppa henne. Hon gillar verkligen Battlestar Galactica. Även om Starbucks och Kapten Flintskallig har blivit vinnare av den ohederliga titeln Lilla Fröken Stasi som pris för sitt hårda arbeta att döma oskylda människor till en snabb död i yttre rymden. Vad hände med dig Starbucks? Du brukade vara cool och sitta i en cell och göra armhävningar? Och Kapten Flintskallig! Alla älskade dig när allt du gjorde var att stirra argt på taket ovanför dig men den mannen är borta för länge sedan.

Nu ska jag gå och äta lunch för att sedan försöka skriva lite nonsens.

Jag ska utkräva hämnd på The Google Guys.

Jag. Hatar. Google. (!!!!!)
Räkna antalet utropstecken och inse hur de driver mig till vansinne. Fem utropstecken, är, som alla vet, ett säkert tecken på ett sjukt sinne... eller ett tecken på brist av förståelse för grammatikregler.
Google har nu i ett par veckor påstått att min konto inte existerar och vägrar låta mig logga in. Uppenbarligen har mitt konto börjat existerar igen.

Jag och Sara var på den tyska julmarknaden. Sara köpte mig en banan som var dränkt i belgisk choklad. Jag älskar Sara. Hon är den förnuftiga systern jag aldrig hade. Dock håller Sara sakta men säkert förvandlas till en mix av Randall och Dante från Clerks. Hon gillar sitt jobb på Costa om det inte vore för kunderna. Uppenbarligen händer det ibland att hon får kunder i stil med; "What do you mean there is no ice!? Do I have to drink this coffee hot?!"

Vi såg "Kiss Kiss Bang Bang" häromdagen och jag blev ännu mer pep på Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jupp, för er som inte vet, de ska spela in en ny Sherlock Holmes film med Downey Jr som Holmes och Jude Law som Dr Watson. Dock är regissören Guy Ritchie och jag var inte så hänförd över hans senaste film. Tja, om den här Holmesfilmen inte blir som jag förväntar mig kan jag alltid se fram emot den andra Holmesfilmen som är på gång. Den där Sasha Baron Cohen ska spela Holmes och Will Ferrell ska spela Dr Watson. Jag ser även fram emot att se Cohen spela Freddy Mercury... borde kolla upp om det sistnämnda stämmer eller om det bara är ett rykte.

Hur som haver... Detta Har Hänt i Hannas Galna Värld!

Jobb
Jag har fortfarande inget jobb men ska på intervju idag. Hoppas på att åtminstone få ett jobb som extra personal på någon butik under julrushen.
Har bestämt mig för att om jag inte får ett jobb snart ska jag använda mina studiepengar och anmäla mig till ett par kurser. De kurser jag är intresserad av är Find Your Voice, en skrivkurs som handlar om att utveckla sitt eget skrivspråk, Ripping Scripts, en kurs för manusskrivande. Dessutom funderar jag på en förbereddande kurs för frilans journalism och en litteraturkurs om magisk realism under 1900-talet.

Jasper Fford (inget stavfel) är en skrivgud!
Läs hans bok! Gå! Nu läs den! Okej, kanske senare när ni har mer tid men gå och läs The Big Over Easy. Om Douglas Adams och Terry Pratchett hade ett Secret Love Child skulle det vara Fford. Han är otroligt intelligent och hysteriskt rolig att läsa. "The Big Over Easy" handlar om DI Jack Spratt (ni som inte ser slaviskt på brittiska deckare, DI är förkortning av Detective Inspector) och hans Nursery Crime Division. Spratts värld är bebodd av sagoväsen och när det bryter mot lagen är det hans jobb att ställa allt till rätta. Dessutom är varje klassisk detektivroman och kliché lika viktiga i hans värld som naturlagarna är i vår.
"Hebden was always a bit of a bounder. He pinged my partner's bra strap at an office party once, you know. She wasn't wearing it at the time," he added after a moment's reflection, "but the intention was clear."

Ikea (Ingvar "Jag var inte nazist utan fascist" Kamprad")
Jupp. Vi har varit där. Lexy älskar Ikea och när hennes mamma var här med en hyrbil passade vi alla på att ta en tur till Ikea. Lexy behövde en hylla för sina DVD:er och jag och Sara behövde burkar (till kaffe och te), plastmuggar (till Saras målarfärg). För att vara ärlig så blev Sara och jag A Little Crazy. Vi inhandlade varsin julstjärna (blomman), pepparkakor, glögg, knäckebröd och lingonsylt. Igår firade vi första advent vilket var mycket trevligt. Om vi ska vara kvar här över jul så tänkte vi att vi behövde mycket mysfaktorer.

Lexys mamma
Var här. Hon är en kort indisk kvinna som var snäll och söt. Det första hon gjorde när hon kom hit var att börja städade. Inte för att vi lever som svin här men vi är alla tre ungdomar som ibland har en tendens att låta disken bilda ett litet berg i diskhon innan vi tar oss an den. Vi bjöd henne på hemgjord morotskaka och hon lagade en krämig svampsoppa.

NaNoWriMo
Just det. Jag vann. 50000 ord! Nu ska jag låta mitt utkast vila innan jag ger mig i kast med renskrivningen. Redan nu vet jag saker och ting som behöver ändras. Är fortfarande inte säker på om titeln är helt rätt. Ni som faktiskt läser min blogg ibland kan väl ge mig en kommentar på vad ni tänker när ni ser den här titeln, "Mame Oko" (Det är polska och betydder onda ögat.)

Freakazoid
Jag satt och slösurfade för ett tag sen och snubblade över det här citatet:
A Lawn Gnome: We are wise and cunning.
Another Lawn Gnome: We stole man's fire and then tried to hide it in our pockets.
A Lawn Gnome: That was painful and dumb. So we became even more cunning.
Det fick mig att inse... jag måste ladda ner Freakazoid igen! Det är kanske det bästa som hände under 90-talet... det och de där silverfärgade dunjackorna. Jag hade en sådan dunjacka och jag kände mig alltid som en astronaut när jag hade den på mig. Jag ville bli astrounaut en gång i tiden... min dröm var att råka ut för en olycka, flyga in ett svart hål och upptäcka en ny planet med liv. De skulle förundras över min brillians och göra mig till drottning över hela planeten. Jag skulle vara grym en men rättvis. Okej, jag kanske inte borde berätta att det här var mina dagdrömmar när jag var sju år.

Min bror = Ola Salo

Inte för att valet i USA har påverkat mig personligen men jag måste säga att det är bra att det egentligen är över. Nu kanske Sverige kan försöka komma över den här personfixeringen i politiken och gå tillbaka till att fokusera på det viktiga; ideologi. Tror att Spanarna i P1 redan har diskuterat det här men så är det kanske världens bästa program. Själv har jag försökt skapa en vis förståelse för det amerikanska valet genom att titta på The Daily Show. Där har jag lärt mig att det är förbjudet för åskådarna att skapa rave-stämning under valdebatter och Obama brukar dra skämt som annars tillhör putslustiga polska guider i saltgruvor.

Jakob var med på någon valvaka hos en kompis och fick vara med i TV där det siamesiska paret (Filip och Fredrik), som min far kallar dem, kommenterade att han såg ut som Ola Salo i Jesus Christ Superstar... är det bra? Jag är dålig på svenska kändisar. Enligt min far är min bror glad i alla fall, det är väl ändå viktigast. Kan tänka mig att han svävar runt på små rosa moln just nu. Förresten... vad gjorde han på en valvaka?

Det som har hänt i Edinburgh är att jag gått förbi 20000 gränsen i mitt NaNoWriMo skrivande.
Att skriva med kvantitet istället för kvalitet som mål är lite som att ge en blind femåring en knuff och sedan betrakta hur de hjälplöst staplar ut på en flerfilig motorväg.
... inte för att jag någonsin gjort ovannämnda. Eller ens tänkt på att göra det. Det är nog Saras diaboliska influenser. Hon är sådan.
Hur som helst, trots att jag nu är inne på vecka två vilket är den tid då "Augustpriset, here I come!" känslan börjar ge vika för "Jag har skapat ett monster!" känslan. Det som nu ligger på i dockumentmappen är lika ansenlig och intressant som ett av fostrena på burk vi hade på Vasaskolan. Trots det är gillar jag min skapelse. Den har potential... om man kisar och är lite salongsberusad.

Sakr jag inte väntade mig i början av november:
1. Varför har min antagonist blivit en alkoholiserad polack i en ful, stickad tröja med snöflingemönster? Okej, det kom inte som en överrasking... men ändå.
2. Plötsligt har en holländsk kurator dykt upp i historien. Hon behandlar museumpersonalen som sin personliga klonarmé.
3. Koshchei den Odödlige. Den manlige motsvarigheten till Baba Jaga. En äldre, gubbsjuk man som jagar unga kvinnor. Han brukar rida naken på sin häst. Ingen vet varför. Kanske tycker han det är så man njuter av friluftslivet. Hur kan jag inte få med honom på ett hörn i min roman? Tack Wikipedia.

Dr Polaris, släng dig i väggen

Just nu känns det som om mitt liv är en värre bergochdalbana än vad Dr Polaris någonsin kunde ha upplevt innan han dog och ersattes av den onda affärsmannen. Öm... för er som inte läser DC eller Wikipedia för skojs skull kan jag berätta att Dr Polaris är en man som består av två olika mentala tillstånd (poisitv, negativ) och har någon form av telekinetisk magnetism kraft. Han dog för att han var knäpp och sedan snodde en ond affärsman hans dräkt för att kunna importera illegal arbetskraft från Mexico som han kan utföra onda experiment på... ja, det är storyn i en av mina serietidningar. Den är inte alls konstig.
Varför jämför jag då mitt liv denna galna doktor? Jo, för att jag gått från lycka, ilska och tillslut och till deppighet (igen!) Det där jobbet, ni vet? Ja, just det jobbet. Jag var så här nära! Såååå nära. Men precis innan jag verkligen hade det (igår var då jag officiellt skulle börja) så mejlar fransyskan mig och meddelar att hon inte kommer att ha råd att anställa mig. Va... vad? Det kunde ha varit trevligt om du försökt tagit reda på detta innan du i princip sa att jag hade ett jobb. Jag hade till och med hunnit stänga av "söka jobb" funktionen i min skalle och nu måste jag slå på allt ihop igen.

Jag är så trött på det här. Att söka jobb är mer ansträngande än att faktiskt stiga upp 6.30 varje morgon och städa hotellrum. Kanske är jag en tråkig människa men jag vill ha en rutin! Argh...
Tur att jag har Sara i alla fall. När jag fick mejlet i söndags blev jag nästan gråtfärdig (och svor en hel del) och när Sara kom hem var jag, helt ärligt, mycket hemsk mot henne. Sara gav mig en kram då och sa att det lät som om jag behövde öl. Åh, Sara! Jag älskar dig och ditt resonemang. Igår kom hon hem med chokladmuffins från jobbet och vi tittade på Wall-E (som kanske är utformad som alla andra Pixar filmer men den är så snygg och det finns robotar därför bryr jag mig inte).

Idag ska vi gå ut på Cumberland (som ligger på Cumberland Street... eller Lane) och trösta oss med Guiness eller en Caledonian.

Äntligen!

Det har äntligen hänt. Nu bor och jobbar här i fagra Edinburgh! Solen kommer fram och molnen delar på sig, inte en droppe har fallit på två dagar och jag är fruktansvärt nöjd. Nämnde jag att jag har ett jobb? Det tål att nämnas flera gånger.

Jag är nu kock och hembiträde på Albyn Guesthouse i Edinburgh. Min boss är Lydie, en strikt och gravid fransyska (vet inte om det är något samband där) och min kollega och tillfälliga läromästare är Patricia från Polen (jag kallar henne Polska Patti) som älskade mitt hår.
Började jobba idag och fick lära mig hur Lydie ville att vi skulle vika handdukarna, badmattorna och den lösa änden på toalettpappret. På måndag ska Lydie visa mig hur det ska gå till i köket. Är dock nervös eftersom både Lydie och Polska Patti har sagt att Lydie har ett temprament (ah, dessa fransyskor) och att hon kan bli fruktansvärd om man till exempel viker toalettpappret fel. Vet inte om hennes temprament förbättras av att hon är gravid med sitt första barn.

Så nu kommer jag inte låta som The Sean när jag talar engelska utan antagligen en mix av polsk och fransk accent. "Ee 'orrible!"

Och så fyller min underbare lillebror 17 år! Han blir så mycket underbarare när man inte träffar honom varje dag och tvingas stå ut med att han ockuperar badrummet och citerar Notorious B.I.G eller nåt. Åh, tänk så tiden rinner ifrån oss, min broder! Jag minns det som igår när du var en Michelingubbe med guldlockar som jag försökte låsa in i en flyttkartong. Det var tider det! Innan du växte upp och helt plötsligt kunde ge igen. Hm... jag har i alla fall hunnit att tillfoga ett par trauman.

Varför nördighet inte alltid belönas...

Idag är det omöjligt att befinna sig utomhus. Vinden viner, bokstavligt talat, det regnar både vertikalt och horisontalt vilket gör att paraplyer är fullkomligt värdelösa. Dessutom kunde jag inte använda mina stövlar då det gått sönder och jag var tvungen att traska runt i staden i mina sneakers med hål i sulan. Efter ett tag var mina jeans blöta en bra bit över knäna och jag bestämde mig att mitt jobbsökande fick sättas åt sidan ett tag.

Väl hemma bestämde jag mig att göra lite efterforskning till min roman eftersom det nu är endast är cirkus en vecka kvar innan det är dags för NaNoWriMo. Började med att undersöka varifrån namnet Baba Jaga kommer ifrån. Denna dam är för övrigt mycket intressant. Därifrån hamnade jag i obskyra vampyrlegender. Hur kan vampyrer ha blivit så coola som de anses idag? De är nattdyrkande töntar hela bunten. Jag menar... att det ens finns historier om vampyriska vattenmeloner är dumt nog men nu upptäcker jag att det även finns versioner av vampyrer där de dricker blod med sina näsa ifrån sina offers öron... vafalls!?!

Hur som helst, jag hamnade tillslut på Elizabeth Báthorys wikipedia artikel. Också mycket intressant. Badade hon i unga kvinnors blod eller var det hela en konspiration för att stoppa en stark, lärd kvinna som hjälpte kvinnor av låg social ställning?

Fick många idéer (tack wikipedia) men nu önskar jag att jag hade stannat vid Báthory. Ni vet de där hjälpsamma See Also artiklarna de har på wikipedia? Inte fullt så hjälpsamma den här gången. Hoppade över från Báthory till artikeln om Delphine LaLaurie. Nu mår jag illa och vet att jag kommer ligga och tänka på det här hela natten. Tänker inte återberätta vad jag läste men jag måste säga att det är något av det vidrigaste jag någonsin läst. Inget kommer att skrämma mig på ett bra tag. Seriöst, det är sånt här man kan leva hela sitt liv utan att behöva veta.

Edinburgh blir ett hem

Det känns som allt börjar att falla på plats nu. Speciellt då vi nu har ett hem där vi kan sitta ner då vi äter frukost, lunch och middag. Det är varmt och det kommer varm vatten ur kranen (inte en helt självklar sak här) och Lexy, vår rumskamrat, är inte galen.

I onsdags då vi flyttade höll jag på att mörda vår hyresvärd. Den hälsningen han gav mig då jag kom ner för att äta frukost var; "Du borde inte äta så mycket. Det är inte bra för dig."
Jag stirrade på honom där jag stod med en macka i ena handen och inget kaffe i den andra (vattenkokaren var sönder och jag hann inte koka upp på spisen så jag var extra retlig.) Är det bara jag eller är det en jätte konstig sak att säga till någon man knappt känner? Tror han att jag är en guldfisk som äter och äter tills jag dör... eller tycker han bara att jag är tjock? Blev mållös och vredgad.

Dock blidkades jag av det faktum att han var otroligt sur när vi flyttade vilket gjorde att båda jag och Sara blev kvittrande trevliga mot honom. Sara log till och med.
Vi tror att han inte riktigt fattade att vi verkligen skulle flytta. Under de senaste veckorna har han försökt muta oss genom att köpa ett flertal kryddhyllor och sagt att vi ska bli en familj. Det skrämde oss snarare. Jag menar, vem äger egentligen tre identiska kryddhyllor med exakt samma kryddor?

När vi lämnade huset och insåg att vi aldrig mer skulle behöva återvända brast vi både ut i skratt. Då kom det lilla gänget av tioåringar och vi blev rädda att de skulle kalla oss "Darling" eller "Love" igen så vi stack.

Ska försöka lägga upp lite bilder snart. Jag har en fin bild av en nu död vulkan och en kanon som heter Mons Meg... som för övrigt låter som en transformer... Monster Megatron?

Om Woody Allen...

Hade gjort filmer om neurotiska manniskor i Edinburgh skulle det vara mitt liv just nu. Klockan tre i eftermiddag ska jag ivag pa en liten intervju angaende en position pa Sony Laptops inom teknisk radgivning. Hjalp. Borjar angra att jag inte lyssnade mer pa min far nar han forklarade varfor min dator ibland var knapp. Det kunde kanske ha varit anvandbart.
Fick intervjun via en formedling som aven coachat mig infor det har. Vet inte om jag kanner mig forberedd eller panisk.

Dock ar jag fortfarande positiv. Vi flyttar idag! Woohoo! Det gjorde att jag till och med stod ut med att min hyresvard fortsatte med sitt eviga tjat om hur daligt kaffe ar. Kaffe ar jattebra. Om jag inte drack kaffe skulle jag vara bra mycket spatigare an vad jag ar nu.

Dessutom lider Oktober nu mot sitt slut och det innebar att November kommer! Det ar inte vilken manad som helst, kara vanner, det ar National Novel Writing Month (en 50000 ord lang roman pa en manad) och jag kanner mig grymt peppad infor det har. Visserligen kommer det betydda att jag kommer att behova stanga in mig en eller tva timmar varje dag pa min rum for att skriva men jag tror att i ar kommer jag verkligen att lyckas. Har inte kannt mig sa har inspirerad pa lange. Jag har ett persongalleri och en vag bild av vad handlingen ska ga ut pa. Det kommer att bli fruktansvart kul hur det an gar. Jag uppmanar faktiskt alla att prova pa NaNoWriMo. Det hela ar en sorts underbar masspsykos som man bara rycks med av. Det ar dessutom en utmarkt anledning att sitta och skriva med en kopp kaffe bredvid sig och se svar ut. Jag har redan ovat pa mina svara och plagad ansiktsuttryck.

Rain, rain, go away...

"It's not so much the humanit, as the humidity of it all."

Som man sa vid Hidenburgkatastrofen... eller kanske inte. Igar regnadet det... jag ar fortfarande blot for inget torkar i vart svinkalla rum. Jag visste vad jag gav mig in pa da jag gav mig ivag till Skottland men det har ar nastan lojevackande eftersom det verkar bara vara jag och Sara som medger att det regnar. De flesta skottar tittar forvanat upp mot himlen nar regnet oser ner och ser konfunderade ut. Efter detta vandrar de lugnt vidare och ar tydligen inte alls medvetna om att de ar dyngsura. Man skulle kunna saga att de latsas som om det regnar. Det var ett bra skamt.

Kanske ar det som i Stockholm: De blir alltid lika forvanade over snon som hamnar pa bade spar och vagar. Forunderligt.

Annars har inte mycket hant. Sara jobbar idag och jag stada och fortsatta soka jobb. Har ett par intervjuer pa gang men inte mycket mer. Ar latt deppad. Hoppas dock att jag intervjun pa Debenhams ska ga vagen eftersom jag verkligen kan se mig sjalv som en varuhusflicka som glatt hjalper aldre damer och informerar kunder om hudkramer som innehaller salt fran Dodahavet.

Suck...

Det har varit ett par intressanta veckor har i Edinburgh. Vi har kommit pa att var hyresvard ar... dum. Han ar dum. Han predikar for oss om hur utlamnade vi ar och hur fruktansvart allt ar men varst ar att han diskar allt i kallt vatten. Han betraktar oss som ett underligt fenomen eftersom vi inte lamnar matrester i vasken och envisas med att diska med varm vatten. Ett tag var jag till och med orolig over att han skulle bli upprord over att vi stadade sa mycket i koket. "Ah nej! Ni har har fortsort mitt halsosamma lager av fett och smuts!"
Planerar att skriva mer detaljerat om de forsta dagarna (var trevliga vistelse pa Caledonian Backpackers, dar vi motte Pablo. En underlig spanjor.) nar vi far igang internet. Tyvarr kanske inte det blir forran vi flyttar i slutet av manaden. Var nuvarande hyresvard ar tekniskthandikappad eller sa vagrar han forsta vad det ar vi sager till honom. Eller ar hans oron tackta av ett halsosamt lager av fett och smuts.

Som tur ar kom Saras foraldrar hit pa weekendresa (Pia fyllde ar) och de tyckte det var vore kul att bjuda oss pa middag. Det tyckte vi med.
Om ni har vagarna forbi Edinburgh sa vill jag rekomendera tva stallen som inte ar av denna gastronomiska varld.
David Bann: Vegetarisk restuarang som lyfter enkla gronsaker till nya hojder. Chilin med guacamole och chokladsas var en ratt jag sent kommer att glomma. Olen gick inte heller av for hackor. Sara provade ett skottsk ol gjort pa ljung vars som hade en underbar eftersmak. Sjalv korde jag pa en tysk sort som hette Pinkus Hefe Weizen. Den beskrevs som ett dimmigt ol ab latt karaktar med fruktig smak. Helt underbart!
Stockbridge: Det finns knappt ord for det har stallet. Om Pisarro hade malat en maltid hade han malat den har. Varje ingrediens i varje ratt komplementerade varandra sa val. Det vita vinet gifte sig med laxen och dessertvinet var en underlig mix av dadlar, russin och plommon. Risken ar att jag dog for att det var sa gott.

Annars har vi bestigit en vulkan och tittat pa tavlor. Jag stirrade intensivt pa en Boticelli t.ex och blev kar i annu en Monet. Snart ska vi besoka slottet och aka pa en rolig bus som vi sett susa forbi oss harom natten. Det spelades musik och folk verkade njuta av lokatrafiken for en gangs skull.

Om nan av er som laser den har lilla bloggen kommer hit sa ska jag visa er till en liten pub runt hornet dar bartendern har mustascher som skulle fa Hercules Poirot att bli gron av avund.

Vi bor i Edinburgh!

Snabbt inlagg utan prickar. Vi har ett litet rum i ett litet radhus nu. Det ligger ganska centralt och det gar bra bussar.
Det ar en pensionerad spraklarare som hyr ut det. Tidigare bodde dar en professor fran universitetet.