Highlights

Jakob och jag spelar upp en sketch där en orc träffar på Dr Livingstone i Mordor.

Alla tyckte den var rolig.

Alla.

Okej. Ny definition av "alla": Jag + Jakob.

Vi tyckte den var rolig.

Pappa tänkte nog på den vargflock som ville uppfostra mig och den grupp med kringresande mimare som ville uppfostra Jakob (den passionska myten? värd att utforskas!)

* * *

Katten: (svassar in i köket... eller kanske svansar in i köket... hahah...va?) *jamar gurglande*
Jag: Låt mig fix det här, jag vet vad hon vill.
Pappa: Maten finns -
Jag: Shoooooosh! Jag vet vad hon vill! Shooosh! (till katten) Hej lilla vän, ja hej. Komsikom, lilla vän. Såja. (försöker få katten att gå in på den nedersta och tomma hyllan i skafferiet)
Pappa: Hanna, nej...
Jag: Men hon vill gå in! Ja, det vill du!
Pappa: Hanna. Nej. Nej.
Jag: (låter katten gå) Men hon ville gå in!
Pappa: Du måste komma ihåg att katten inte är Jakob.

Regression!

Jag vet hur man gör.

Dessutom... kan ha varit en ovanligt grym storasyster med tanke på min vana att försöka låsa in i min bror i flyttkartonger.

PS. Inga djur skadades vid skrivandet av detta blogginlägg. DS.

* * *

Pappa: DRICKER DU DIREKT UR MJÖLKKARTONGEN!!?!*

*Samma skandaliserade ton som man använder då man utbrister: "Han gjorde vad med fåret!?!"

* * *

Julmirakel

Läste att man inte ska vara snäll juletid bara för att man har dåligt samvete. Man ska vara snäll året runt eller inte alls. Därför är jag elak året runt. Man är inget utan principer, donchaknow.


Den sämsta julklappen?

Ett barn.

Jag vet, det känns precis rätt att ge bort ett barn i jultider men tro mig, det är ingen hit. Även om du hittar den allra underbaraste av kerubiska små yngel, en sån där som både luktar och ser ut att lukta gott, en sån med vakna och nyfikna ögon, en sån med små händer som försöker greppa allt... nej, det blir bara pannkaka av det hela.

Allt du kommer att få höra är: "Aaaahhh! Hanna, vems barn är det här? Aaaahhh!! Åh gud, har du stulit ett barn!?!"
Jag: Stulit är ett så fult ord. Jag föredrar kidnappa.
"Åhhhhherregud!"
Jag: Vilken hysteri. Vad hände egentligen med att att det är tanken som räknas?
"Vad ska vi ta oss till? Åh gud, föräldrarna måste vara utom sig av oro."
Jag: Lugna ner dig, va. Är säker på att du kan byta till en annan modell om du vill.

Inte alls värt all min ansträgning kan jag säga. Inte direkt ett julmirakel det året... ja, om man inte räknar den onekligen rörande scenen då lille Melker återförenades med sina föräldrar.

Den bästa julklappen?

Ett träd i regnskogen.

(för att vara en tjej som helt ogenerat uppskattar konsumtion var det ett lite överraskande val)

Eller hur? Men nu är det så att jag alltid velat ha ett sånt där stiligt mahognyskrivbord.

(aahhh... där har vi det)

Hur är det nu, betalar jag för avverkning och frakt själv eller ingår det i gåvan?

Åh, det här blir verkligen den allra bästa julen. Träffade den här otroligt charmige snickaren i Betlehem som har en fruktansvärt läcker designidé till mitt skrivbord.

Där kan vi tala om julmirakel.

Konversationer: The Game

Person jag inte sett på år och dar: Nämenhej! Kände inte igen dig. Ny frisyr? Ny brillor också?
Jag: Jupp, jupp. Kände inte heller igen dig på en gång. Sist vi sågs var du inte så (säg inte rund säg inte rund SÄGINTERUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄGINTERUNDSÄGINTERUND!!!!!!!!) ....äääähhhh (SÄGINTERUND) ... heeeeeeeeeeeej..... tjaaaabaaaa? (sa du precis "tjaba"? jag har ändrat mig, säg "rund" istället)

+++LEVEL UP++++

Du är numera Lady Excellent Smoothtalker.Yeeeeesssssssss!

Mamma: Jag var tvungen att fasta hela morgonen.
Jag: Hahaha! Stackars pappa!
Mamma: Nej, det var jag som var tvungen att fasta.
Jag: Jag vet. Hahaha. Stackars pappa. (skämtet här är att mamma är jobbig när hon är hungrig)
Mammam: Nu blir det inga julklappar.
Jag: Hahahahaha... ha... ha? ... ÅHNEJ!

++++Ditt lilla as, nu förlorade du en level+++++

Du är numera Ett Dåligt Skämt.

Pffff! Jag är bara roliga skämt!

Person#2: Hej!
Jag: *stirrar*
Person#2: Öm...
Jag: *STIRRAR*
Person#2: o_o
Jag: *STIRRAR!!!*
Person#2: Vi drack öl ihop en gång.
Jag: AHJUSTDETÄRDUHEJHURMÅRDUJAGMÅRBRAHAHAHAHAHA!
Person#2: Det är bra.
Jag: Fantastiskt! Wow är det där en klockan eller en nascarbil för tiden bara flyger iväg snabbt som attan när man har roligt vi måste göra om det här nån gång! Hej då! Gott jul! God nytt år! Jag menar År jul! Gott nytt god! Ahahaha!
Person#2: O_O

+++++LEVEL UP++++

Du har lärt dig en ny defensivstrategi: BRILJANT UNDANMANÖVER!

Du har lärt dig en ny attackstrategi: MANISKT PRAT!

Jakob: Fotboll fottboll fottboll, fotboll?
Pappa: Fotboll!
Jakob: Eurosport, fotboll, eurosport, Pelé slentrian? Hahaha! Fotboll!
Pappa: Pelé! Fotboll!
Jakob: Fotboll! Pelé! Fotboll! Touchdown!
Jag: ARGH! Okej, wow! Den här konversationen är för spännande! Vi måste ta en paus annars dör jag.
Jakob: Du kan ju ingenting om fotboll!
Jag: *implementerar attackstrategi MANIKST PRAT* Alla som inte vaccinerar sig borde skjutas... eller ännu värre MÖRDAS
Resten av familjen: Okej wow, den här nya konversationen är för spännande, vi måste prata om något annat nu eller så kan du bara vara tyst, ok?

++++++LEVEL UP++++++++

Du är numera Familjen Pladder.

+10 Snacksalighet

HP: 100/120.

Continue?

Y/N?

Luciatåget

Finaste igår var när Anna och Jossan från Ugglorna kom och lussade för mig. BARA FÖR MIG! HAHAHAHAH! Det betyder att jag är speciell!

(just det... speciell... )

När de dök upp höll jag på att lyssna på en podcast om seriertidningar (vilken twist på en helt vanlig vardag!) och när jag stod där i hallen var min kropp söndersliten av en massa känslor. Var rörd och road samtidigt som jag inte riktigt visste om jag skulle stå kvar och lyssna på sången eller springa in i vardagsrummet och stänga av podcasten som låg och störde i backgrunden.

Det var värre än det klassiska "skriva vs. kissa"-dilemmat. Ni vet. Man sitter och skriver NÅGOT FANTASTISKT men så plötsligt kan man inte skriva mer. Man går in i en vägg. Saken är den att man vill fortsätta skriva, man måste fortsätta skriva men man är så fruktansvärt kissnödig att det inte går.
"Argh! Jag kan inte sluta skriva men jag måste verkligen, verkligen kissa! Men om jag går och kissar kan jag inte fortsätta skriva! MEN om jag inte går och kissar KAN jag INTE skriva! ACK GRYMMA ÖDE! Varför måste jag plågas så!?!?!"

När jag väl lyckades lösa problemet bjöds det på en klassisk Luciashow.
"Staffan Stalledräng", hiphop remix. CHECK!
Poppigare julesånger (Lennon, "Tänd ett ljus", "Jag såg mamma kyssa tomten") CHECK!
"Gläns över sjö och strand", smärtsamt vacker, betoning på smärtsam. CHECK!
Käck version av "Midnatt råder" med godkänt antal tiptaps. CHECK!

Tomte och tärnan fick klart godkänt. FEM AV FEM MÖJLIGA LUSSEBULLAR!

Känner dock att jag inte riktigt lyckades förklara hur glad jag blev av det här för tärnan och tomten så jag har bestämt mig för att illustrera alla känslor jag fick. Varsågod, bilder direkt ur min själ! (något osorterat, mina känslor är många och varierade, inte helt lätt att hålla reda på)

...

...

...

Okej, det visar sig nu när jag sätter mig ner och försöker rita mina känslor direkt ur min själ att... att min själ är grotesk. Det här går inte att visa.

Vi nöjer oss med att säga att jag fick känslor SÅ MÅNGA KÄNSLOR när fint folk kom och lussade för mig.

Taktlös: En [o]musikal[isk]historia

Kära läsare. Ni kan andas ut. Hämtade min dator idag och allt fanns kvar.

Det var nåt med den grafiska öm... kortet... och en uppdatering? Äh... jag är ganska säker på att jag lyssnade jättenoga för att inte göra om vad det nu var jag gjorde för att paja datorn men nu är allt som bortblåst. Allt jag kommer ihåg att Dator Doktorn sa åt mig att vara försiktig i framtiden. Med allt antar jag.

Annars var det inga problem med datorn. Ett liter problem uppstod dock när jag skulle hämta ut den lilla rackaren. Glad i hågen och med ett leende på läpparna skuttade jag in och sa: "Hallå i stugan! Är här för att hämta min lilla datormanick!"
Floristen: Butiken bredvid. (suuuuuuck)
Jag: Öh... öm. Men hur står det till med dig då?
Floristen: Bra...... TILLS DU DÖK UPP IGEN!
Jag: Aj då.

Sen körde vi ett helt spontant sång-o-dansnummer bland alla lummiga fuschior.

Fast nu är det så att floristen bara existerar i min fantasi så det hände inte alls.

(fast den främsta anledningen till att det här inte hände är för att du varken kan sjunga eller dansa utan att orsaka nervsammanbrott hos den ofta ofrivilliga publiken)

ÅH GUD DET ÄR SANT! Min allra mörkaste hemlighet!

(det är inte riktigt vad jag skulle vilja kalla ... hemlighet... just sayin'... det är rätt uppenbart)

Min största sorg med att inte kunna dansa eller sjunga är att jag aldrig kommer få möjligheten att bryta ut i spontana musikalnummer. DET KOMMER ALDRIG BLI MIN TUR!

Runt omkring mig förvandlas vardagliga konversationer till käcka sång-o-dansnummer men inte för min del. Är dömd att var put in the corner för all evighet!

(händer verkligen det här? jag menar... verkligen? om du inte slarvade med sömnen skulle kanske inte dessa musikaliska visioner plåga dig så)

Tänk ändå, att kunna svänga ihop ett stiligt broadwaynummer med kostymbytte. Bara så där!

Snacka isbrytare, va.

(Åhahahaha... isbrytare? Skulle tro att du är lite mer en Titanic!)

Snälla...

(Du skulle inte bara bryta isen, du skulle nå helt nya bottennivåer!)

Okej.

(För ditt nummer... skulle sjunka?)

Ja, jag fattar. Ha. Ha.

(I ditt fall skulle orkestern aldrig gå med på att följa nummret till havets djup... om du förstår vad jag menar?)

Ingen förstår vad du menar.

(Ah-mäh kom igen! Det var ett kul skämt!)

Ibland önskar jag att jag kunde samarbeta med mig själv.

(ALDRIG!)

å en o två, o entvåtre! djuuuuupt andetag och:

'Cause we're frenemies
We like disliking one another
Yes, we're frenemies

You and I, we're not enemies or friends
We're just frenemies to the end!

ETT SÅNGODANSMONTAGE SENARE!

Äh... tja?

(spontant sång-o-dansnummer... som du ville)

Det var väl... kul?

(... ja... ?)

Men låt oss för guds skull inte göra om det.

(vi talar aldrig, ALDRIG, någonsin mer om det här)

För en gångs skull är vi överens... 'cause we're frenemies we like disliking each other freeeene-

(sluta med där)

Vaddå?

(du nynnar! ganska dåligt dessutom)

Men den är så... så ... så... TRALLVÄNLIG!

(lägg av)

Du kan lägga av! yes! där satt den!

Tredje advent och jag tänker ta tillfället i akt att avslöja att varje gång jag önskar någon "God Jul och Gott Nytt År!" fylls jag med en sån där varm känsla som man bara får när man ser mupparnas version av En julsaga/En spökhistoria vid jul.

Nu vet ni och kunskapen är nyckel till att vinna kriget.

Vilket krig?

Kriget mot jul antar jag fast jag förstår inte hur någon tror att de skulle kunna vinna det kriget. Ebenezer Scrooge gav sitt allra bästa men även han blev besegrad av julen. Det är ingen idé.

Jag har redan förlorat.

Planerar adventsfika... ska baka ännu en perfekt mjuk pepparkaka. Om jag så måste dö på kuppen.

Vi hoppas alla att det inte ska behöva gå så långt dock.

(gör vi?)

Med anledning av att jag precis vaccinerat mig mot säsongensinfluensan googlade jag "hyperventilera".

"Psykiskt påverkade personer hyperventilerar ibland och deras tillstånd riskerar att förvärras ytterligare av de krypningskänslor som då kan uppstå. Det kan därför vara lämpligt att be personen andas i en påse under en period. Att andas i en påse kan dock i sig vara obehagligt, så påsen måste introduceras på ett hänsynsfullt sätt."

Tusentals scener med hysteriska personer som får en påse introducerade för sig på ett allt annat än finkänsligt sätt börjar rulla genom min skalle.

Det är comedy gold.

"HÄR ANDAS I DEN HÄR PÅSEN!"
"Ahhhh varför *hyperventilera!* gör du *hyperventilera!* så här *hyperventilera!* MOT MIG!?! *hyyyyyperventilera!*
"ANDAS I PÅSEN SÄGER JAG DET ÄR FÖR DITT EGET BÄSTA!"
(efteråt)
"Det var tur att du tvingade mig att andas i påsen annars hade jag kanske aldrig slutat hyperventilera."
"Vänta... va? Hyperventilerade du?"
"Öm... ja."
"Jaha... "
"... så varför - "
"Nej, jag vill bara verkligen, verkligen se dig andas i en påse."
"..."
"Lunch?"

En annan scen ur dessa två personers liv skulle kunna vara:
Person#1: DRICK DET HÄR!
Person#2: Äh... varför då?
Person#1: JAG VILL BARA ATT DU SKA DRICKA DET HÄR!
Person#2: Vad är det?
Person#1: JAG VILL VERKLIGEN, VERKLIGEN ATT DU SKA DRICKA DET HÄR!!!
Person#2: ... nej, tack.
Person#1: Hm... okej. Lika bra det.
Person#2: ...
Person#1: Såatteh... lunch?
Person#2: Det var kiss eller hur?
Person#1: Errrr... det går varken att svara "ja" eller "nej" på den frågan.
Person#2: Jag hatar dig.
Person#1: Ahmäh! Var inte så tråååkig. Lev lite, va.

Har gått runt hela dagen och min inre monolog var bara: "make my day... " men ingen gjorde min dag till nåt!

SÅ NU HAR JAG ALLA DESSA DESTRUKTIVA MÖRDARKÄNSLOR OCH VEM VET VAD JAG KAN TA MIG TILL!?!?!?!?!?!

Äääääähhhh... vem bryr sig?

Har ett skrivmöte att planera.

Snö. Alltså snö. Igår hatade jag snö men insåg att den där äckliga substansen inte ens förtjänar mitt hat.

Numera är jag fullkomligt neutral när det gäller snö. Det registras knappt på min radar. När vi möts i korridoren råkar jag alltid gå in i snös sida eller axel, när det händer tittar jag upp lite förvånat och säger: "Förlåt, jag såg dig inte," och jag menar vartenda ord!

Bara så ni vet är "snö" en metafor. För den vidrige, usla fauxbrutusen* vars ansikte jag ska möblera om. "Möblera om" i metaforisk mening givetvis.

*fauxbrutus = personen ifråga skulle kunna kallas för förrädare (en brutus) men i så fall måste det ha funnits något att lita på och bli förråd av från början men personen i fråga är tomt, själlöst skal... som jag ställer mig helt neutral till.

Vad pratar jag om egentligen? Vem vet? Inte jag i alla fall. Rrrrrr...

Okej. Tänk lyckliga, harmoniska tankar så du inte börjar dagen på fel sätt.

*ägnar resten av morgonen åt att imitera Doc från Tillbaka till Framtiden*

Great Scott!

Marty!

Great Scott!

Marty!

If my calculations are correct, when this baby hits eighty-eight miles an hour, you're going to see some serious shit.

Tänkvärt ep 2

Har ni tänkt på att versfötter inte alls låter som versfötter utan som något helt annat? Till och med versmått låter fel. Hexameter? En disneyhäxa.

Versfötter sen, troké, jamb och daktyl? Helt klart dinosaurier.

Troké är en urtidsfågel som svävar över trädtopparna... "kakaaa! kakaaa!" är deras läte.

Jamb är en långsam och svårstoppad jätte. Den lever i flock och föredrar öppna stäpplandskap.

Daktyl är dinosaurie med sylvassa tänder och klor som smyger i gräset. Den smyger, smyger och kastar sig i precis rätt ögonblick över sitt byte. I sista sekund, en sekund försent, upptäcker bytet vad som håller på att ske och dess sista ord blir: "Clever girl!"


Bilden ovan: En fallande versfot med tre stavelser.

För er alla som kanske går runt och undrar: "Passion, verkar lite onaturligt intresserad av Indiana Jones... jag trodde hon var... ja, låt oss säga att jag trodde att hon åkte på den andra bussen. Svängde runt i den vilda salsadansen i tredje balsalen. Om ni vet jag menar."

...................... ?

"Lesbisk. Jag trodde hon var lesbisk."

Ah! Okej, då förstår jag. Tillåt mig att förklara. Hur det ligger till. Det finns känslor och sen så finns det känslor. Jag har känslor för Indiana Jones och sen så har jag känslor för pumor, brudar, pinglor, damer, donnor och dalmatiner (dalmatiner? verkligen?) det är slanguttryck för "kvinna" från femtiotalets revisorgäng. (du kom inte på fler synonymer, eller hur?) Jag erkänner inget!

Hrm. Förstår ni förresten allt nu?

Indiana Jones: Nej, jag förstår inte alls. Du har alltså känslor för mig?
Jag: Hahaha, åh Indy! (creepy stalker-blick) Du anar inte.
Indiana Jones: Errrrr...
Jag: Har så mycket känslor för dig. Jag beundrar hur väl du bär din "ruggedly handsome"-look men mina känslor handlar mer om att jag vill lösa kluriga pussel och hitta mystiska reliker tillsammans med dig. Mer än så är det inte.
Indiana Jones: Vilken tur, för jag tycker du är lite jobbig men det funkar om du bara ska vara min störiga sidekick.
Jag: Eller hur!
Indiana Jones: Såatteh... har du lust att leta efter en mystisk, borttappad relik frpn svunna tider?
Jag: Inte ikväll, jag har ont i huvudet.

Hey-ohhh!

Indiana Jones: ..... va?

Jag minns en tid då kuratorer var underliga typer med fez och kanske en sorts pullover. De väste och höll på, var fasligt intresserade i dammiga böcker men inte för kunskapens skull, ånej, för makt!

Sen så visar det sig att deras onda plan var att åkalla nån mörk o bortglömd sumerisk gud och bara du kan rädda världen.

Och du tänker: Ännu en måndag! Hahaha!

Misstänker att det här är ett symptom på fauxstalgi och jag tänker tillbaka på den där tiden i mitt liv då jag levde i en äventyrsbok.

Den tiden ni vet.

Tecken på att jag kanske har för lätt att snöa in på saker. De senaste två månaderna har bara handlat om film noir för mig. Varje gång jag gick genom den regniga dimman i Stockholm, gled gatorna fram och drevs av en inre monolog.

Nu handlar allt om äventyr. Rädda mig är ni snälla när jag börjar rita skattkattor för att hitta morgonkaffet.

En av tusen bilder på min mammas katter. En studie i jamande kan vi kalla det eller nåt. Varför har jag tusen bilder min kattnosar. Jag kan tala om för er att det INTE är för att jag knappt kan motstå en liten fuktig... rosa... alldeles perfekt... fenomelt gulliga nose... och de små darrande morrhåren och... och... (ursäkta)

Men titta bara!

Hans lilla skära nos är som ett rorschachtest. Stirrar man tillräckligt länge kan man se vad som helst.

Okej, handuppräckning. Hur många av er ser en cirkusbläckfisk som sitter gråtandes på en parkbänk efter ännu en motgång. Kommer han aldig lyckas på en enda audition? Allt han vill är att bli världens första steppande bläckfisk. Är det verkligen omöjligt?

Kanske är världen inte redo för det ännu. Men en dag, då kanske kan hans barnbarn träffa på en någon som är villig att tro. Bara en gnutta tro på något nytt, förunderligt och fantastiskt.

Om ni ser detta vill jag att ni ska veta att det är inget fel på er.

Cirkusbläckfisken är en metafor. För mognad, mänskligheten och den klassiska "coming of age"-storyn.

Rrrrr... jag tror nog att jag borde sluta stirra ner i den där näsborren. Är detta den mörka avgrunden Nietzsche talade om?

Mörkret... det är inte jag som betraktar mörkret... det är mörkret som betraktar mig!

Nej nu ska jag gå och föra något viktigt. Kanske klä på mig något annat än en morgonrock och sluta se ut som ett hedonistiskt våp (det är inte en look som klär mig)

Edutainment

Min vanliga dator dog för ett tag sen. Vi får se om den överlever. Enligt datordoktorn var det i alla fall inte lupus.
"DET ÄR ALDRIG LUPUS!" sa jag och tänkte på magstödet men eftersom jag fortfarande tränar på det här med magstöd blev det mest ett hysteriskt skrik, "Vad betalar dig egentligen för?
"Jag vet inte riktigt eftersom jag är florist och inte datordoktor," svarade datordoktorn som var florist, "Butiken du söker är till höger."

Det sjuka med det här är att trots att jag hatar House (jag vill att Hugh Laurie ska vara rolig igen och inte tråkig!) så referar jag lite för ofta till lupus-skämtet. Låt oss lägga den på hyllan.

Just nu använder jag ett monster till laptop som brölar och har sig. Enligt visa utsagor ser jag lite ut som en Pentagonanställd som jobbar med modern, supercool teknik... FRÅN 50-TALET. Tror att det delvis beror på mina nya glasögon.
Har försökt uppdatera allt, rensa bort saker men den hänger sig fortfarande lite för ofta. Dock kan man spela spel på den. Om ni inte vet hur jag känner inför spel kan jag avslöja att det är ungefär som jag känner inför efterrätt.

Jag har känslor för spel.

ROLIGA SPEL FANNY RÖDTJUT OCH INTE TRÅKIGA SPEL SLUTA KALLA MINA SPEL FÖR TRÅKIGA - ... whoa...

Kanske en förklaring till mitt utbrott är på sin plats.
Förklaring: En dag satt jag och spelade mitt spel och då kallade Fanny Rödtjut det för tråkigt. Eftersom jag är ett sånt där fan och lojal till skaparna av spelet blev jag Personligt Förolämpad. Känner mig fortfarande harmsen på ett sätt jag sällan blir. Exempel:
Person: Jag anser dina åsikter om saker å ting är felaktiga.
Jag: (irriterad men fotfarande kontrollerad) Okej. Visst. Fine. Se om jag bryr mig. (spojler: jag bryr mig)
Person: Och Sam & Max: The Devil's Playhouse är ett trå-
Jag: (trycker upp Person mot en vägg, med nåt galet "loose canoon wildcard" i blicken) Du skulle bara våga avsluta den meningen... DU SKULLE BARA VÅGA! Steve Purcell och Telltale Games är ett av Moder Jords jävla mirakel! HÖR DU DET!?!

Faktum är att det här är en sak som gör mig till en bra konsument. Fanny, med anledning av ditt framtida yrke, borde du istället studera mig och mina fangirltendenser istället för... för att ÅH SAM OCH MAX HUR KAN NÅN KALLA ER TRÅKIGA! Hur? Ni säger långa, konstiga ord... är lagom meta... har kluriga pussel och belönar mig om jag klickar på allt jag kan och utforskar dialogträd.

Hrm. Som sagt... jag har känslor för spel.



Speciellt för äventyrsspel.

Jag har bildligt och snart bokstavligt bundigt mina händer för att inte installera sista delen av spelserien men så väljer Telltale att fresta mig genom att ge mig första avsnittet av Back to the Future: About Time och jag vill inte säga "jag fick det helt gratis" för jag kommer spela det och sen köpa resten av serien. DIABOLISKT!

Ibland träffar man en fantastisk person. En person som det känns som om man borde träffat för länge sen och VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT ATT DU EXISTERAR!?! Adfhjsdfgjd.

Och så ibland träffar man en person som får en att tänka: Åh Gud om jag hade chansen att sätta eld på allt du äger och älskar, jag svär, jag skulle ta den chansen. Förlåt, jag menar, jag förstår ju att du inte är en ond person. Du är en helt vanlig människa men du är bara så fruktansvärt dryg. Det är som alla min instinkter vrålar "pissa på honom bokstavligt eller bildligt jag bryr mig inte" på en och samma gång. Förlåt ännu en gång. Egentligen är det inte så farligt. Behöver bara stirra på ditt fula fejs en ytterst liten del av mitt liv men för dig... tja, det här är ju ditt liv. Det kan ju inte vara helt lätt, att framkalla den här känslan hos folk, jag menar... när du föddes måste din mor och far bara: "Uuuuuäääähhh kan vi lägga tillbaka den?"

Och om personen i fråga börjar gråta, då skulle jag bara känna mig nöjd med livet.

så nöjd.............

Fjärrsyn

För ett tag sen försvann internet för oss... jag minns det som igår... vilket inte i och för sig inte är så konstigt eftersom det var igår. Hrm.

Tillbringade därför en kvart på balkongen där jag skrek ut min sorg: ”Ett järtecken! Ett järtecken! Jordens undergång och gratismackorna är nära förestående!”
Domedagsprofeten: Hörru! Det där är mitt jobb!
Jag: Och om du sköte det skulle jag inte behöva stå här som ett fån och bara så du vet har jag fortfarande inte fått min gratismacka!
Domedagsprofeten: För sista gången! DET BLIR INGA MACKOR!
Jag: Skrik inte unge man, jag är inte blind.
Domedagsprofeten: Vänta… va?
Och resten av världen: Jaha, låter som Flogstas uppkoppling försvunnit igen.
Och resten av resten av världen: Hurra! Då kommer de säkert börja baka en massa delikatesser på grund av uttråkning! (tar ivrigt på sig haklapp)*
*I den delen av världen slog aldrig bordsskick igenom som trend. ”Vi kör på barbari vi,” säger de där, ”Funkar för mig, funkat för min far, funkade för hans farfar… funkade dock inte för min farfars far men så var det ju så att han inte hade några armar såatteh… en rolig historia finns faktiskt där tro det eller ej.”

Åter till mig: Gick in igen efter min lilla verbala seger mot domedagsprofeten (otroligt dryg man det dör). Var dock fortfarande uttråkad och allt hopp tycktes vara ute men så plötsligt gjorde jag en fantastisk upptäckt. I vårt vardagsrum stod en elektronisk pryl som jag tidigare inte brytt mig om särskilt mycket. Man slog på den med en extern dosa OCH DET VAR SOM JAG DOPPAT HUVUDET I MIMERS BRUNN!

Under av under. Låt mig berätta för er om televisionen (gör citationstecken i luften samtidigt som jag skriver… det är ganska svårt… men jag tycker det är enkelt)
Det fanns ett utbud på television av… olika frekvenser? På varje frekvens fanns i sin tur ett utbud av olika underhållningssegment. Man kunde inte pausa eller hoppa fram utan alla serverades som det var med ett par avbrott.
Man kunde inte heller välja när man ville titta och på vad. De kom alla i en förutbestämd turordning. Kanske en kronologisk ordning? En för mig okänd hierarki? Får forska vidare.

Först såg jag ett segment som handlade om lejon på savannen. DET VAR FANTASTISKT! De fällde en buffel EN HEL BUFFEL? Kan ni tänka er? Och är det bara jag eller ser inte de där fällda bufflarna sjukt aptitliga ut? … det kanske bara är jag.

Sen kom ett segment om trädgårdar i en mytisk fantasivärld kallad… England. I denna magiska värld centrerade alla människors liv kring vackra trädgårdar. TRÄDGÅRDAR! Har ni någonsin hört något så knasigt? Alla ville få med sin trädgård i den Gula Boken får då… då fick man ta emot besökare att tjäna pengar åt välgörenhet.
Paret som det handlade om hette typ Lynn och Steve… jag vet inte men jag tänker att karaktärerna måste kännas mänskliga, gjorda av kött och blod, därför hittar jag på namn i brist på bättre minne.
I alla fall, Lynn och Steve hade kämpa hårt, så hårt för att skapa sin trädgård OCH SEN FICK DE VARA MED I DEN GULA BOKEN! Ack så rörande… de blev bara SÅ GLADA att det knappt var sant. Kan två vanliga människor bli så glada? Uppenbarligen.
Ni skulle ha sett trädgården… det fanns en damm! En damm med en liten groda som spruta vatten rakt upp i luften. Otroligt. En groda... vad ska de hitta på härnäst?
Ledaren för trädgårdssegmentet sa att alla besökare lämnade Lynn och Steves trädgård med ett leende på läpparna och det är bara SÅ FINT eller möjligen en masspsykos… jag vet inte.

Åh men jag har sparat det bästa till sist. Det kom ett segment på frekvens nummero deux, hette nåt i stil med Aktuellet eller Rapport. Ett sorts surrealistiskt program där en man stod i ett konstigt rum och berättad saker som hade hänt och sen flimrade en massa bilder förbi och OCH DET VAR DET ROLIGASTE JAG SETT.

Vågar jag påstå att det var roligare än ”i like turtles”-kilen? Mycket, mycket möjligt.

Allt gick till en början ganska segt till men så plötsligt tittade nyhetsmannen in i fel kamera och när han upptäckte det blev han lite brydd vilket gjorde att han råkade säga fel namn på en reporter som de skulle prata med. HAHA.

Vänta det kommer mer!

När det sedan skulle prata med reportern via telefonlänk, ja, DÅ GICK DET INTE. Oj. Ojojoj. Tänker ni säkert nu. Jag vet att jag gjorde det. Hur ska det gå nu?

Nyhetsmannen var dock lugn som en filbunke, han ursäktade de tekniska svårigheterna och sa att vi skulle få set ett Inslag istället. Han stirrade in i kameran. Jag stirrade tillbaka. Hans neutrala min började rubbas. Jag stirrade vidare. INSLAGET KOM ÄNDÅ INTE. Trots att han hade sagt att det skulle komma ett inslag. Hur galet var inte det?

Han log ett snabbt o snett litet leende och sa: ”Eller?” Då kom inslaget.

Haha. Comedy gold.

Hoppas verkligen jag hinner se fler avsnitt och hoppas att jag inte missat många avsnitt. Varför har ingen berättat för mig om television tidigare? Det är fantastiskt, behöver inte ens leta upp underhållning aktivt. Behöver bara passivt ta emot. Tacka och le.

Har nu också hittat en kodnyckel till denna mystiska turordning. Enligt den så kommer det komma en kortfilm om en kvinna med glasögon. Den ska jag se.

Pennan

Ni vet storyn där en man rakar av sig mustaschen och sen säger hans fru säger att han aldrig har haft mustasch och allt är bara underligt?

Det hände mig idag. Säger vi.

Har haft en röd penna som jag trodde var märkt "SR". Den är ganska distinkt för jag bröt av den där grejen man använder när man vill sätta fast sina pennor i bröstfickan bredvid raden av andra användbara pennor.

Men idag när jag skulle plocka upp den så visade den sig vara märkt "hotellföreningen". Jag har aldrig varit i kontakt med någon hotellförening! Det är för sjukt.

Som jag precis öppnat en dörr och bakom dörren finns ett pussel vars enda svar är ett dilemma utspänt mellan två paradoxer. The Twilight Zone.

Eller så har jag blandat ihop min penna med någon annan.

Fast om jag alltid tänkte så skulle jag väl aldrig ha roligt.

SLUTA VARA SÅ TRÅKIGA

I lördags när jag och Fanny hade handlat på Glasbanken kom en rufflig, äldre herre fram till oss.

Han luktade surt och försökte lägga armen om oss och började mumla "det är så roligt att vi är polare, va, bästa vänner..."

Fanny och jag ser obekväma, ler stelt och skakar av oss honom och går iväg snabbt.

Jag: Öm va... fick du precis en ny vän?
Fanny: Nej, nej, det var din vän.
Jag: Åhnä, försök inte, helt klart var det dig han ville bli vän med. Du är en solklar Tia och jag är bara en ödmjuk sjua.
Fanny: (med en lite för oironisk ton) Fast jag trodde han kände dig.
Jag: URSÄKTA!?!

Sen kanske ska det nämnas att min första reaktion var panik: "Han vill åt mitt vin DET FÅR HAN INTE det är mitt MITT!"

Såatteh... jag kan förklara... nej, det kan jag inte.

Jag läste det här och tänkte DET HÄR ÄR JAG.

Fast jag vet inte hur bra jag klär i overall och jag skulle helt klart vara den dryga i Ghostbusters som bara SPÖKEN FINNS INTE SPÖKEN FINNS INTE SPÖKENFINNSINTE!

Och resten: Äh vad orsakar då att hela det här möblemanget svävar fritt i luften och den onekligen spökliga grå damen där borta?

Jag: Det finns säker en logisk förklaring. HAHA! Härnäst påstår ni att ni tror på månen!

Resten: Vaddå... tror på månen?

Jag: Ni vet väl att månen bara en lögn uppfunnen av korsriddarna för att få oss betala skatt.

Resten (diskuterar sinsemellan): Hur kommer det sig att vi anställde henne?

Jag: Vet vad ni tänker. Om månen är en lögn vad orsakar då tidvatten?

Resten: Det var inte exakt det vi tänkte.

Jag: DELFINER!

Solo

Vet ni vad det var länge sen jag gjorde?

(skrev något vettigt?)

Nja, det där är väl en högst personlig åsikt. Tycker allt jag skriver är vettigt. För ett givet värde av vettigt det vill säga.

(äh... hade en konversation med ditt Inre Barn?)

Det finns ingen tidsrymd som är tillräcklig att lägga mellan mig själv och en konversation med mitt Inre Barn. Senaste vi sågs var hon bara: "Bluh bluh jag har vuxit mig ganska lång sen vi sist sågs eller?"
Jag: Öm... åh, jag tror att jag äh... måste gå och avfrosta frysen?
Inre Barn: Bluh bluh något idiotiskt bluh bluh jag kräktes igår vill du se teckningen jag gjorde!?!? (bluh bluh)
Jag: Rrrrrrnej tack.

Vilket litet as. Kan du fatta att jag en gång var henne?

(det... det kräver faktiskt inga större kraftansträngningar för att kunna tänka sig det)

Tänker ignorera det där. Men eftersom du verkar sorgligt omedveten om vad det var länge sen jag gjorde tänker jag nu avslöja det.

(åh hurra... )

Det var otroligt länge sen jag hiiiiit the tooooown! Paint it red!

(öm va?)

Nej, nej, jag vet inte heller riktigt vad det betyder exakt. Det är som "julafton", ordets exakta härkomst går inte längre att fastställa.

(errr)

Det jag kan säga är att en del av "hit the town, paint it red" kan förklaras med vad jag kommer att göra imorgon.

- Umgås med F. Rödtjut. Detta kommer enligt säkra källor innebära konsumtion. Ni vet ju vad jag tycker om konsumtion. Älskar det.

- Gå på konsert där det kommer spelas östeuropeisk folkmusik. Eller vad jag menar är att jag kommer gå på Gogol Bordello.

- Därefter kommer det kanske bli utgång. Det är kanske här kärnan till frasen "hit the town, paint it red" går att finna.

(tänkvärt!)

Det där med Gogol Bordello har stressat mig lite grann. Människor som skulle gjort mig sällskap kunde inte längre och sen har jag inte hittat nån som vill gå med mig. Funderade ett tag på att inte gå men sen tänkte jag att det vore alldeles för dumt. Jag har ju gått och varit bitter över att jag missade Gogol Bordello i somras. Dessutom kommer jag umgås med människor före och efter konserten bara inte i samband i konserten och det är ju inte som jag kommer vara i fullfärd att vilja umgås med någon annan än Eugene Hützs mustasch under själva konserten.

Men när det gäller att göra saker själv är jag både bra och dålig på det. Vill jag verkligen göra något, då inser jag att det är idiotiskt att inte göra det meeeeen... sen kommer det här:
Överjaget: Åh gud, alla stirrar på mig. De ser att jag är här ensam... DE TROR ATT JAG INTE HAR NÅGRA VÄNNER!
Ego: Fast det tror de väl inte? Dessutom, folk stirrar aldrig så mycket på mig som du verkar tro.
Överjag: Skojar du eller? De kan knappt slita blicken från mig (vilket iofs inte är så konstigt jag menar... COME ON!) DE TROR ATT JAG ÄR DEN SORGLIGASTE MÄNNISKAN I VÄRLDEN!
Ego: ... det är ingen som tror det. Konstigaste människan i stan... kanske?
Id: DU BORDE HATA ALLA FÖR INGEN VILLE FÖLJA MED!
Ego: Nu överreagerar ni båda två. Nu tar vi det lilla lugna och -
Överjag: GÖMDIGPÅTOALETTENGÖMDIGPÅTOALETTEN!
Ego: Jag tänker inte gömma mig på toaletten -
Id: Vet ni vad vi borde göra?
Överjag: Nej, vad borde vi göra?
Ego: Snälla Super-Ego, uppmuntra inte henne... jag menar... COME ON!
Id: VI BORDE GÖRA SEX!
Ego: (suck) Hur skulle det göra saken bättre?
Id: ... nu förstår jag inte riktigt din fråga.
Ego: Vad sägs om att vi bara går och lyssnar på musiken, njuter av den, studsar så där lagom entusiastiskt och ser så där naturligt snygg och intellektuell ut så folk förstår att vi har vänner som av olika anledningar inte är med oss just nu?
Överjag: Det låter väl som en plan... antar jag?
Id: Vad jag vill veta är när vi får göra sex?
Ego: Rrrr... när jag får tag på idioten som gav Id kontrollen över vårt libido...
Överjag: Öm... när ämnet ändå är uppe...
Ego: Vems sida är du på?
Överjag: Inte på någons sida... JAG ÄR NEUROTISK!
Id: Vet ni vad vi borde göra?
Ego: Jaja, jag vet, Id, tro mig, jag är inte den som är den men -
Id: VI BORDE MÖRDA NÅN! Jag menar... för att se om vi kan, va.
Ego: ... vad sägs om att vi inte mördar nån men låtsas att vi gjorde det och bara går och gör ett försök att vara samlade?
Överjag: ... får jag twittra om det här så det ser ur som jag sms:ar nån och har många vänner?
Ego: Gör vad du vill...
Id: Får jag -
Ego: Du får inte, under några omständigheter, göra som du vill.
Id: Tråkmåns... det var inte som jag ville mörda nån som vi gillar.

Idag ska jag stycka en kyckling och göra en gryta.

Entusiasmen jag känner inför det här är något orimlig.

Den är i stil med: VET NI VAD JAG SKA GÖRA IDAG!?!?! STYCKA EN KYCKLING OCH LAGA TILL DEN!!! VAVAVAVAVA!!!

Och resten av världen: Snälla, sluta vifta med din fantastiskt vassa, väl omhändertagna och stilig mördarkniv.

Vi kan ju säga att det här sprunget ur min hemliga dröm att vara en redig bondmora men stiger upp i ottan, mjölkar korna och sedan skördar mina grönsaker och på kvällen syr sig små lavendelkuddar som jag tänker sälja på nån marknad.

Har jag nämnt att min favorit i Astrid Lindgrens värld var Kajsa Kavat? För det var det. Vem bryr sig om Pippi var självständig och blaha. När mormor blev sjuk, vem gick den långa vägen till julmarknaden i bitande kyla och sålde polkagrisar? Kajsa Kavat och ingen annan. Dessutom fanns berättelsen Gull-Pian med i den boken. Den berättelsen satte igång sprinklersystemet och fick mitt veka barnhjärta att värka. Ondska och godhet, insåg jag sekunden jag hört berättelsen om Eva som bodde hos sina elaka mostrar för hennes mamma hade lungsot, det är en evig kamp mellan dessa krafter. Sen torkade jag mina tårar och snöt mig och min mor insåg att jag hade blivit En Ung Kvinna denna stund och hon tänkte: "Vad skönt ändå. Nu blir Far glad. Vi som har varit lite orolig hur det ska bli med det här flickungen. Ha! Och den flocken med vargar som trodde att vi inte skulle klara av att uppfostra henne."
Vi kan ju anta att jag minuten senare gick in i en stängd dörr och min mamma började fundera på var hon lagt numret till flocken med vilda vargar som erbjudit sig att uppfostra mig.

Kajsa Kavat är min nya förebild dock. Kavat ska bli mitt ledord, min melodi.
När någon frågar: "Vem ska sälja polkagrisarna på julmarknaden?"
Då kommer jag med en stursk min stiga fram ur det virriga folkhavet och självsäkert deklarera: "Jag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!"

Och sen:

Person#2: Jag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Person#3: Jag kan också sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Jag: Äh... vad håller ni på med?
Person#5: Jaaaag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Jag: Sluta. Verkligen. Det finns få tillfällen då det INTE är läge för en Spartacus. Detta är sådant tillfälle.
Person#6: Jag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Jag: Är det ingen som lyssnar på mig? Jag är Kajsa Kavat! JAG! Jag är Kajsa Kavat! Jag! Jag! Jag!
Person#7: Jag är Kajsa Kavat!
Jag: NEJ MEN PÅ RIKTIGT! Det här är ingen Spartacus!
Person#: ... jag är Spartacus?
Jag: Verkligen?

Denna dramatiska ironi! Åh, Universum du plågar mig så!

Eller jo för just nu hände en sak som jag känner att jag måste dela med mig av. Det är lite som den gången när jag knöt fast mig själv i mina skor. Ni kan ju ta och kalla mig Professor Tankspridd för idag har jag ärligt talat förtjänat den titeln.

Gick till ICA Väst med Lisa B. Vi handlar det vi ska. Precis innan vi ska gå till kassorna kommer jag på att jag glömt en Mycket Viktigt Grönsak till min gryta och rusar i väg.
Går och hämtar denna Grönsak.
Går tillbaka till kassan. Står i kö.
Drömmer mig bort och börjar tänka på vad jag ska skriva när jag kommer hem.
Det blir min tur. Jag betalar.
Jag packar ner mina saker.

Jag går iväg från ICA Väst, fortfarande med en drömsk min och tankarna uppe bland molnen. Mobilen ringer. Det är Lisa. Hon frågar var jag är.

Jag svarar: Öm äh... jag gick... för jag trodde du hade gått... för det skulle jag gjort?

Fast sanningen var ju att jag i ögonblicket Lisa ringer inser två saker:
1) Att jag inte gått ensam till ICA. Att jag gått dit med en annan person.
2) Att denna person var Lisa B.
3) Att jag helt glömt bort henne och gått iväg och lämnat henne på ICA.
Det där var tre saker, kanske en vaken läsaren upptäcker, men i det ögonblicket var jag extremt förvirrad och lite skamsen. Inser att min VITA LÖGN inte gjorde saken bättre.
Faktum var att det bara GJORDE SAKEN VÄRRE.
Suck.
Tänker att jag får förklara för Lisa när vi ses i Kråkan.

Går hem. Försöker låsa upp dörren. Det går trögt. Kör in nyckeln hårdare, rycker i dörren.

Sneglar ner på namnskylten. Ser att det inte bor någon Passion i den lägenheten. Inte ens någon "Hansson&Larsson Detektivbyrå".

Det är nån Monica.

Jag känner ingen Monica.

UPPENBARLIGEN HAR JAG HAMNAT I EN ALTERNATIV TIDSLINJE DÄR JAG ALDRIG FLYTTADE TILL UPPSALA!

... eller så har jag gått vilse i mitt egna bostadsområde. Det är sorgligt nog den sannolika förklaringen.

Just another day i det Passionska livet.

Det är som ett skenande tåg för det mesta.

Det börjas på "K" och slutar med "reativ fas"

Kommer inte bli så mycket skriverier här nu i november, tänkte bara förvarna så här mitt i månaden. Är lite upptagen med min cozy mystery berättelse som sakta men säkert håller på att bli absurd noir.

Och alla har tvåstaviga förnamn och enstaviga efternamn. De allra flesta är alliterativa. De flesta namn är dessutom referenser till något annat. Allt är som det brukar kan man säga.

Research

Vem behöver internet när man har en mamma som är läkare och älskar deckare?

Inte jag i alla fall.

Speciellt inte när nämnd mor inte alls tycker det är konstigt när man inleder en vardaglig konversation: "Hur kan jag döda den här personen... som är fiktiv?"

Och för övrigt fick jag höra att Cicero, när han försvarade en man, bar med sig den åtalades bebis i famnen när han höll dennes försvarstal. Det är det fulaste tricket jag har hört och briljant gånger tusen.

Cicero: Äh... den här killen mördade en gammal tant som lagade mat åt hemlösa på sina lediga stunder, virkade togor åt de behövande och om jag nu inte vore en hednisk romare skulle jag till och med vilja kalla henne ett helgon. Han sparkade också på hennes hundvalp före och efter dådet.
Senaten: DET ASET!
Cicero: Meeeeen... titta på hans bebis? Är det inte en fantastisk bebis? Se på den lilla krabatens galet blå ögon. Se hur hans lilla knubbiga hand sluter sig kring mig pekfinger. Hör hur han gurglar!
Senaten: Jag har glömt allt jag precis hört för titta på den lilla bebisen! Om jag hade en livmoder skulle den värka just nu. FRIAD!

Och sen startade Cicero och bebisen upp den mest framgånsrika advokat firman i Rom.

Allt det här är sant. För ett givet värde av "sanning". Säger vi.

Har gjort min andra roll i radioteater. Gudars, men den här hastigheten på min skådespelarkarriär kommer jag var rena rama shooting star och sända Hubbleteleskopet i kollissionskurs med Eiffeltornet.

Better watch out och se till att umgås med mig innan jag förvandlas till Greta "I Want To Be Alone" Garbo.

Kommer jag hantera kändisskapet eller kommer jag låsa in mig själv i ett rum och aldrig tvätta håret igen?

VEM VET!?!

(det kommer nog inte hända)

Man vet aldrig!

(fast en del saker vet man)

Dock är det ju så att man får-

(säger du att "man får spekulera det får man" kommer jag våldföra mig på din utvgåva med "summer lightning")

Inte den med-

(jo just den med det roliga förrodet av wodehouse)

Du skulle bara våga!

Kommer på mig själv att bli lite rörd över hur ung och fertil jag är. Typ: "Jag är som det skummande havet som Afrodite steg ur" eller nåt sånt.

Ett av livets små mirakel.

Är därför enormt sugen på ett glass mjölk ty denna unga kropps skellett lagrar kalcium ända upp till 25 års ålder jag precis lärt mig.

Det är bara för mycket.

En värld full av liv helt klart.

Läser det jag skrev senast. Summering: Bluh-bluh-blah-blah-bläh-bluh-bluh!

Mina tankar: Varför låter jag som ett gnälligt lite as? Och är det där lite backdoor bragging som smugit sig in i texten?

Det här går ej.

Låt mig istället återgå till att vara en smula kufisk genom att berätta om saker som skrämmer mig (med tanke på den helgdag som precis passerat)

1) Barn i tecknade filmer som pratar som 40-åriga rökare. DET ÄR FÖR SJUKT.

2) Barn med "säljarattityd".

Deras lillgamla sätt ger mig kalla kårar och då var jag ändå ett relativt lillgammalt barn som skrev noveller som handlade om hur en man undersökte sin hustru i ljumskarna (jag visste inte riktigt vad ljumskar var när jag skrev det så det hela är skrivet ganska vagt) och då upptäcker han att hon har BÖLDPESTEN och sen knackade det på dörren och var DÖDEN!

Och så gillar jag att konsumera.

Men det här med barn som har säljarattityd skrämmer mig. Igår blev jag attackerad av ett barn som hoppade framför mig, höll ut ett flygblad och: "Du ser ut som en lärare! Här ta den här!"
Jag: Nej, nej, vi kan säga att jag är kulturarbetare. Det är som gruvarbetare fast utan blod, svett och tårar... och vi använder oss inte av hästar som är uppföda under jorden och även dömda att dö där. Och i mitt förhoppningsvis framtida yrke stöter man sällan på sydamerikanska män som är inlåsta i raserade gruvgångar. Det händer mycket sällan. Men annars är det precis som The Tough Alliance.

Givetvis sa jag inte ord av det där. Men jag tänkte det.

Därför gick nästan in ett träd när jag försökte glida förbi det skrämmande barnet.

Sensmoralen: Ha koll på vägen när du kör bil. Annars knackar det på rutan och en röst säger "Åhurstårdettillhärdå?"

Du tror att det är en polis men det är DÖDEN.

Ingen kan passera obemärkt genom DÖDENS bilkontroll.

Är alltså i hemlighet över hundra år. Insåg detta igår när jag såg två barn, utklädda och på väg ut för att samla godis och min spontana reaktion var att vilja skaka näven argt och vråla: "Traditionslösa mähän! Ni gottar er och snaskar sönder era tänder men ni glömmer bort era förfäder!"

Och jag är ändå nån som älskar konsumtion. Det är det bästa jag vet. Ibland drömmer jag om att utnyttja råvaror och typ... förädla dem härifrån till evigheten.

Nu är jag verkligen sugen på lite konsumtion.

Det jobbigaste i hela världen...

... är när någon närmar sig dig med öppna armar och du antar, as you do, att det rör sig om att den andre vill ta ett par glada valssteg med dig och därför grabbar du hårt tag i den andre personen i en brutal valsfattning...


... bara för att inse att det rörde sig om en kram.

Sen försöker du skämta bort det hela genom att säga, "Förlåt, jag trodde du ville dansa gavotte."

Det kanske är det allra jobbigaste i hela världen.

För ingen vet hur man dansar gavotte längre.

Inte ens jag.

Med tanke på med mitt senaste rekord med slapstickcomedy under träningspass är det med skräckblandad förtjusning jag har bestämt mig för att gå på skivstång ikväll.

Det är fria tyngder vi snackar om och jag som ibland har svårt med konceptet att gå genom dörröppningar. BEDÖMA AVSTÅND ÄR INTE HELT LÄTT. Man kan säga att jag stod bakom dörren när de delades ut förmåga att bedöma avstånd.

ÅH GUDDARS! För många tillfällen för mig att få något i huvudet eller snubbla.

Det är precis samma fara som när jag ska bära en planka och en annan person befinner sig i närheten.

Min största skräck när jag är ute och cyklar är att två män som bär på en stor fönstrerruta plötsligt ska dyka up.. Krävs inget geni för att inse vad som skulle hända.

Ibland känns mitt liv är ett barn som tror att hon ska få leka "sätt svansen på åsnan" men efter ögonbindeln har satts på får barnet en moderlig knuff ut på en äng fylld med gropar som i sin tur är fyllt med krossat glas.

Är sprudlande glad samtidigt är jag lite sorgsen. Därav förra inlägget där jag bara dumpade My Little Pony: Friendships is Magic i en okreativ röra. Man kan säga att det är mitt opium. My Little Pony: Friendship is opium (kan vara titeln på en bok som med allvarlig min dissikerar konsumtionssamhället)

Sprudlande glad: Jag får bekräftelse på att jag faktiskt gör någon nytta på praktiken. Första veckan hade jag prestationsångest like you would not believe eftersom jag ville var AMBITIÖS... INIATIVTAGANDE... POSITIV... Hela menyn alltså. Nu känns det bättre. Känns som jag lärt mig något om livet. Eller kanske snarare hur jag ska planera min vidare utbildning. Jag behöver sikta på att bli något där jag får vara lite... annars...
Jag: Har skrivit en expressionistisk enaktare. Det handlar om en dröm men är meta för att drömmen skapas i dialogen samtidigt som det ofrånkoliga slutet närmare sig vilket båda drömdeltagare är smärtsamt medvetna om. Det är en metafor.
Jobbet: För livet?
Jag: Va? Nej, vad är det för sjukt. Det är en metafor för metaforer om livet. Enkelt.
Jobbet: Äh visst. Okej. Hur hade du tänkt att-
Jag: ÄR I EN KREATIV FAS!
Jobbet: Fantastiskt! Här har du en sorts lön för mödan!
Jag: Hurra mannagryn med äppelmos... gott!

Sorgsen: Praktiken är snart slut och visserligen ska det bli peppat med en lägenhet med fungerande dusch och komma tillbaka till mitt mysiga rum. Framförallt, jag saknar Kulturkollektivet Kråkan att det ibland gör ont. Här. Här gör det ont. Mitt kråkhjärta dunkar för vinkvällar, tvspel och torsdagkvällar då vi, utan synbar anledning, målar mustasch, bär basker och spelar drickschack FÖR LIVET ÄR TILL FÖR ATT LEVAS!

Men... men det känns ändå som September, oktober har gått fasanfullt snabbt. Snabbt som... en kolibri som har glömt bort att den har en tvätttid. Det är för snabbt.

Och sen är det här med praktikrapporten. 3-5 sidor där jag ska värdera litteraturen jag använde mig av inom praktiken. Hurvida mina uppgifter hör ihop med programmet.

Urk.

Jag har lust att lämna in ett ark där jag bara skrivit en sak:

JAG GJORDE DET SOM BEHÖVDE GÖRAS OCH HÖR SEN - BEHÖVDE NÅGON FIKA DÅ FIXADE JAG DET!!!!! ÄR INTE DEN SOM ÄR DEN! MAN SKA INTE VARA NEGATIV!

Skrivet med clip art.

Plus kanske en kritisk fråga: Vem är egentligen "den" som är "den"?

Det här är inlägget i sin helhet orkar inte mer (kreativ fas säger vi)

Igår insåg jag vad absolut förtvivlan var. En vertiabel avgrund öppnade som för att sluta mig, mörkret ville sluta sig kring mig i en evig omfamning.

Hade kommit hem. Svag av hunger. Jag ville bara förtära något. Kanske helst ett djur men så är det när man är vardagssadist.

Var lycklig när jag kom. Föga anade jag det hemska som låg i görningen.

Skulle unna mig lite vardagslyx. Förtjänar jag kanske inte det, va. Skulle göra en fancy crossover rätt med gnocchi. I denna rätt skulle en burk med tomater ingå.

Det var då det hände.

Jag hade ingen konservöppnare.

Det måste vara så här man mådde jämnt på stenåldern, tänkte jag och dunkade den förrädiska konserven mot diskbänken.

I en sekund funderade jag på att jag kunde spränga upp den om jag mikrade den men nej det är inte en bra idé. Et tu mitt sunda förnuft, et tu?

Allt var förlorat. ALLT.

Sen gick jag och köpte en konservöppnare på konsum fem minuter bort.

Det löste sig tillslut men det var försent.

Var traumtiserad. För all framtid.

Okej men sen var min middag fullkomligt fantastisk så nu mår jag bra igen.

Men... minnet dröjer sig kvar. Som en ond dröm. Som inte vill släppa taget.

Jag är hemsökt av ett minne. Från en dag då jag... vet inte hur jag ska avsluta det här så jag tänker bara strunta i att runda av för det kommer inte gå eftersom jag känner att allt är löjligt.

Kan dock berätta en anekdot från igår om en gammal man i kassan före mig och

Jag... kan jag inte sluta titta på det här... och jag har ett plötsligt sug efter havre. Oroväckande? Snarare fullkomligt naturligt.

Inlägget då jag skriver om dejting... och medeltida dödstraff

Nu fungerar Hissen igen men...

... nu när jag började ge Hissen en personlighet kommer det att kännas lite konstigt att gå in i den och åka upp och ner med den.

Jag menar...

Borde jag köpa blommor? Bjuda på middag och show innan? Ge komplimanger?

Men framför allt...

VAD SKA JAG HA PÅ MIG!?!

Och den första som föreslår att jag ska vara charmigt virrig och ta på mig en overall a la Zooey Deschanel kommer att dömas till hängning, dragning och fyrdelning.

Vilket är ett konstigt straff ändå. Fattar de två första delarna, ingen vill bli hängd och dragen (vill man inte? haha!) men den där sista... när allt är sagt och gjort är verkligen det värsta som kan hända att ens livlösa kropp blir delade i fyra delar?
Domare: Och slutligen kommer du fyrdelas.
Dömd: NEJNEJENEJ! Vad som helst! Vad som helst utom fyra delar! Det är ett NATURLIGT HELTAL!!! AAAAAAAAAAHHHHHRRRGGHHH!

Antar att det var så det gick till... på medeltiden. Fast det här är inget jag vet säkert men... ja, ni känner till stegen i den här valsen.
Hissen: Fascinerande...
Jag: Stegling däremot. Ja, där har vi ett straff som jag skulle kunna lägga min röst på. Bokstavligt. Ställde stegling upp i ett val, count me in liksom.
Hissen: Vet du vad... är inte säker på om det här kommer fungera.
Jag: ... tänker du inte ta mig upp till min våning?
Hissen: Det är inte du, det är jag.
Jag: ...
Hissen: Jag kan betala notan eftersom du stod för musikalbiljetterna.
Jag: ...
Hissen: Äh... vi kan ju kompromissa. Tar dig till fjärde våningen och sen-
Jag: NEEEEEEEEJ! Inte fyra! DET ÄR ETT NATURLIGT HELTAL! Är du sjuk i huvudet eller?

PS.Aha... så man var alltså inte död när det var dags för fyrdelning? Ja, nu förstår jag det lite bättre. Och... och äh man började med att hugga av könsdelarna... och sen dra ut inälvorna och bränna dem framför den dömde... ? Gudars, det var väl lite onödigt. Vid det laget känns hela grejen "Titta medan vi ordnar kannibalbarbecue med dina tarmar" en smula som att strö salt i såren. Eller vad tycker du?
Hissen: Jag tycker bara att du ska gå upp för trappan. Jag är inte, och kommer aldrig bli, bekväm med den här relationen.
Jag: Bekväm? Vi är ärkefiende. Att det skaver är hela charmen. (och sen använde jag hissen ändå. det var obehagligt för alla parter men så värt det) DS.

PS2. Tänkvärt... DS.

Allt har ett slut antar jag

Skräcken jag kände när jag insåg att hissen inte funkade var inte att leka med.

"Menar du att jag... MÅSTE GÅ UPP FEM TRAPPOR!?!"

"Hahaha!" skrattade hissen ondskefullt, "Feel the burn!"

Jag: (med eftertryck) Ditt as! (once more with feeling) Jag har inte ens hunnit köpa ett svettband ännu!

Så numera är min lista på ärkefiender:

- Den där arga mannen på Konsum
- Marconi
- Hon på bussen med läckande hörlurar och SAMMA FUCKING LÅT!
- Thomas Edison
- HISSEN

Och igår när jag stod i omklädningsrummet insåg jag att låten som spelades var samma som Hon på bussen alltid lyssnar på.

Knöt näven och hela kroppen darrade av vrede, "Nemesis!" vrålade jag, "Du kanske vann kriget men inte... äh... slaget... jag menar... saken som är större än krig... kärlek? Nej, det kan inte vara rätt... " men så insåg jag att hon inte hade åkt med bussen på länge. Eller så hade hon skaffat bättre hörlurar.

Då infann sig en djup sorg i mitt hjärta. Vår berättelse var tragiskt romantisk. Vi var typ Catherine och Heatcliff. Vi gillade inte varandra. Vi var bara besatta av varandra. Svindlande höjder, va.

Precis så var det.

Förutom att det bara jag som vara medveten om det men det är okej. Jag förlåter dig, du med läckande hörlurar och samma låt morgon och kväll. Det är okej.

Det är så att man bara vill börja gråta.

Nu kanske ni tycker att detta är fruktansvärt slöseri med energi, men vet ni vad?

Det finns fortfarande... markant paus... plats kvar på Listan.

Ett hot? Inte alls. Ett löfte.

När något tar slut betyder det bara att något nytt kan ta sin början.

Jag har irrationell ilska så det räcker och blir över.




((För Kate Beaton är aldrig fel))

Tänktvärt

Har spånat fram en programidé med en person som jobbar med teve. En brainstorming. Blev lite snurrig, som när jag försöker hitta utgången i en affär med många spegelväggar.

Programmet ska heta Tänkvärt med Passion men i folkmun kommer det nog benämnas som Tänkvärt kort och gott.

Tänk er följande, ja, jag skulle till och med vilja be er att se det framför er:

Jag sitter i en stor fåtölj i ett sorts bibliotek/vardagsrum. Runt omrking mig finns högar av böcker. Har en bok som jag är djupt försjunken i, har ett par läsglasögon på mig (inte för att jag behöver det men för stämningens skull, stämning är viktigt)

Kameran zoomar in. Jag tittar förvånat upp från boken, ler välvilligt och säger mjukt med en dov kulturröst: "Åh, jag hörde inte att ni kom in," lägger ifrån mig boken, "Välkomna till Tänkvärt med Passion."

Programmets titel fadear in och fadear ut.

Ganska bra ändå? Därtill kommer det alltid vara powerpoint aktiga övergångar mellan klippen. Ni vet, alla klassiker. Persiennen, glaset som krossas och faller, spiralen...

Och vid varje kamerabyte kommer jag vända på huvudet en sekund för sent och se lite charmigt nyvaken ut med ett milt leende på läpparna.

Av någon konstig anledning kommer alltid micken lyckas ta upp kameramannens magljud som hörs vid de långa (och många) tystnader som uppstår medan jag stirrar drömskt in i kameran.

Som ni förstår kommer mitt program handlar om saker som är värt att tänka på.

Till exempel: "Har ni tänkt på att anledning till att skor blir smutsiga är för att de är så nära marken." Paus. Nickar tankfullt. "Tänkvärt... "

Inslag i programmet kommer bland annat vara:

- "Veckans lagbok" - Vad har förändrats i lagboken den här veckan?

- "Veckan kyrka" - Ett besök i en av landets många kyrkor.

Under programmets gång kommer jag att tankfullt ta av och på mig glasögonen så många gånger att det kan användas som dryckeslek.

Kul för hela familjen kan man säga.

Ungdomens källa

Inget botar ett fall av konspiratorisk åldersnoja som en natt på stan (jag vet inte om den är helt botad... eftersom jag precis använde uttrycket "en natt på stan"... )

På stationen försökte jag köpa maltesers men automaten käkade bara upp mitt sms och gav mig inget tillbaka. Orkade inte köpa pommes då det regnade och jag kände inte riktigt för att gå och äta blöta strips.

Kom hem tillslut. Kände mig film noir eftersom det regnade och hade blodiga strumpbyxor efter att en dansant dam hade kört in sin klack i min häl.

Åt micrad lever och pasta. Talade högt i en tom lägenhet, oironiskt dessutom: "Denna växande och fertila kropp behöver JÄRN!"

Kände mig ung igen. Kände mig till och med feel good film.

Fast jag inser själv att jag är lite konstig.

Men om jag mår bra.

Och inte skadar någon annan (förutom djuren som en gång hade en lever)

Då borde det väl vara ok?

Okej det här säger allt jag ville säga förut... och lyckas med utan ett enda försök (och misslyckande) att välta ett brickbord.

Sa jag inte åt er att sluta ha kul!?!

"Better yet, DON'T write that novel" är den där artikeln jag pratade om.

Jaså... det tycker du minsann? Men då tycker jag att du borde... borde... raka av dig fascistmustasch, tejpa fast den på en frisbee och flänga den över en regnbåge! Vavavavava!?!?

(yes där satt den haha)

Artikeln är cirkus ett år gammal men gör mig förbannat irriterad. Lauren Miller har en fruktansvärt elitistisk inställning till att skriva. Man får känslan av att det som gör henne mest arg är att Vanligt Folk kan ge sig på skrivandets hantverk. Urgh.

Hon verkar helt missa poängen med NaNoWriMo. Det handlar inte om att skriva BRA BÖCKER utan det är ett projekt, en utmaning för människor som går och bär på en roman, berättelse de gärna vill skriva men inte kommer för sig.

För mig är ett bra eftersom jag är extremt odisciplinerad när det gäller mitt skrivande. Med NaNoWriMo skriver jag varje dag i princip. Förra året fick jag en massa stoff och det mesta tog jag bort och gjorde om storyn till en novell som jag fortfarande jobbar med. Ingen förnekar att det faktum att det aldrig blir en fullfjädrad novell i slutet av november. Men det blir ett utkast och det är själva stommen till att det verkliga arbetet kan börja.

Jag ska till exempel skriva en sorts Comedy Noir/Cozy Crime bok. En humoristisk deckare kan vi säga som fokuserar mer på att hur människor gnabbas än själva brottet egentligen. Problemet är att jag inte riktigt vågat eftersom jag inte kommit på det perfekta mysteriet. Nu hoppas jag att i alla fall få ett mysterium vars hål jag kan fixa i efterhand men jag får i alla fall skelettet till ett mysterium som jag sedan kan klä på med... öh... kött och inälvor. Lite innehåll och så en snygg yta. Förstår ni? Jag förstår vad jag menar men det kanske bara är jag.

Det är också ett sätt att avdramatisera skrivprocessen. En person berättade till exempel att han skrev en "roman" i november för att han skulle lära sig skriva bättre artiklar till sitt universitet. Han lärde sig hantera sin inre redaktör som tidigare nära paralyserat honom.

Dessutom, en av Millers argument är att folk slösar bort sin tid i november med att skriva istället för att läsa böcker.

Jag tror inte att "skriva" är något som utesluter att "läsa". Snarare leder det ena till det andra.

Jag läser, skriver, läser, skriver osv. Ett av de få sätt man kan bli bättre skribent är att läsa mycket. Sluka så mycket som möjligt. En novell är tusen gånger mer värt än en så kallad författarhandbok.

Människor som skriver men inte läser... ja, det är inte mycket man kan göra åt det.

Men kul att du, Miller, känner att du måste hata något som du kan ignorera. Det måste verkligen irritera dig, du som får betalt för att skriva, när vanliga dödliga ger sig på att skriva. Eller är det kanske för att du lider med alla dessa förläggare som plågas så efter november av manuskript som är oredigerade verk?

Stackars förläggare... måste verkligen göra ont för dem när deras goda smak plågas så.

Bläh.

Blir extremt irriterad på hennes attityd. Så irriterad att jag... att jag skulle (ser mig vilt omkring) skulle kunna välta det här BRICKBORDET!!!

ARGH!! ... äh vänta lite...

Hhhhhhuuuuuuuurrrrhhhh!

RRrrrrRRRRAAaAaaaaaRRR!

Vad i helvete...

Det är nåt fel på det här brickbordet... få se nu här... WwwwaAARARGGGG!

...... jag får återkomma.

Har ej hittat länken ännu men det lär ha varit en bloggare förra året som fullkomligt hatade NaNoWriMo eftersom det fick folk att sätta sig ner i månad och skriva en massa istället för att läsa böcker.

Hahah va?

Folk som är beredda att slänga förnuftet åt sidan och ge sig på och skapa utkastet till en roman som de haft i sin hjärna är nog den sista gruppen man borde oroa sig ifall de läser böcker eller ej.

Tänker mig att denna bloggare är den där personen i en grupp som tar allt superallvarligt och så fort ett fniss hörs utbrister han/hon: "SLUTA HA ROLIGT ALLESAMMANS!" morrar: "Det här är allvarligt." välter bordet, "Nu går jag hem om ni inte kan uppföra er!"

Det här är förtstås inget jag vet säkert. Har aldrig träffat denna person som skrev detta. Har inte ens hittat inlägget än.

Men man kan ju spekulera.

Det får man.

Överdramatisk: Jag vet hur man gör

Blir stoppad av två flickor på stan som bär på palmer i plast? En av dem har keps. För sjukt.

Hur som helst. Den ena frågar mig, ty det är en form av undersökning: Har du barn?

Jag: Sjhjkfsdhfkjsdhfj!

Palmflickorna: Äh. Okej. Såatteh... det är ett "nej" alltså?

Jag: Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff-

Och sen, minuter senare, när jag går in till optikern för att fixa min glasögon vars plastiga skalmar har tänjt ut sig och gör att hela ekipaget glider ner för näsan. Optikern studerar min glasögon, ser sedan allvarligt på mig och: Brukar du ha dem på huvudet?
Jag: Äh... va? Ja, det måste jag väl. För att se?
Optikern: (ännu allvarligare) Nej jag menar. Brukar du ha skjuta upp dem på huvudet.
Jag: (med en alarmerad min) Va? Nej.
Tänker mig hur det skulle se ut om jag gjorde så. Glasögonen en bit ovanför panna och jag har typ en spik i ena mungipan och stirrar fascinerat på en instruktionsmanual och OM JAG GJORDE SÅ SKULLE JAG KUNNA VARA MIN EGEN PAPPA.
Jag: (med eftertryck) NEJ.
Optikern: (glatt) Jaha, det var ju bra. Då går jag och fixar dina glasögon.

Och sen var det här med att jag nämnde programmet "Vox Pop" och "Bullen" inför ett par förvirrade gymnasieelever och blev tvungen att förklara att det var ungdomsprogram som gick när jag var i deras ålder.

Alltså. ÅLDERDOMEN. Är som ett rostigt cykelvrak någon slängt i ån. En ån som en del kanske kallar... Styx. Är så nära Döden att jag kan känna lukten av kaffet han ställt fram eftersom han väntar främmande...

... jag menar MIN SJÄL.

Vill även förtydliga att den reaktion jag har är fullkomligt naturligt och resonabel om man utsatts för dessa tre händelser.

Det är en sorts konspiration som pågår för att ge mig överdramatisk åldersnoja.

... återigen, det här är inte en överdriven reaktion. En överreaktion hade varit ifall jag efter dessa tre händelser bestämt mig för att gå på promenad medan det regnade. Hade begrundat dessa händelser, begrundat min bräckliga existens. Jämfört det med ett moln.

Börjat gråta. Låtit mina tårar blandas med regnet på mina kinder.

Det hade varit en dramatisk reaktion.

Ugh. Skulle aldrig falla mig in att reagera så. Ser jag kanske ut som Martin Birck?

Nej. Men dåså.

Ingenting och sen bara exploderar det (säger vi)

Berättar historier som en gammal fiskargubbe med en snugga i mungipan. Sitter på en sten, stoppar förbipasserande och: ”Vill ni höra om när jag mördade en albatross?”
De: Äh nej… ?
Jag: JAG MINNS EN GÅNG!
De: Snälla gör inte det…

Skräddar lite, kryddar lite. Lägger till lite varje gång jag berättar en historia. När jag kommer på mig själv blir jag nervös. Räknas det som att ljuga? Vill verkligen inte råka ljuga, det är väl lite av en faux pas? (om man inte är advok- nej förlåt, det var inte ett bra skämt)

Men det är inte mitt fel om verkligheten ej mäter sig med mina litterära ambitioner. Nej, jag tjänar bara min musa (tror hon heter Thalia?) och hon vill att jag ska skapa sköna ting som nöjer resten av världen.

Det vill hon verkligen. Hon insisterar till och med. Ganska... äh... påträngande musa den där Thalia. Thalia betyder den blomstrande hon heter nog så eftersom när hon är i farten blir diverse kreativa typers ansikten en blomsteräng där endast en enda art blommar. Blåtiran. En väldigt... äh... fysiskt lagd musa ärligt talat. Inte den som drar sig för ett hederligt parti handgemäng. Alltid redo för lite närstrid. Så att säga. Om ni förstår vad jag menar. Hehehe- (GUD NEJ! Ingen förstår vad du menar kan du inte bara sluta!?!?!)

Jag menar... visst, om hon nu vill sova hopprullad under min loftsäng (och jag är ändå mkt accepterande för hon snarkar) är väl en sak men måste hon då och då under natten stå och viska saker i mitt öra som: "om butlern visar sig vara mördaren kommer jag slarvsylta med dig, hör du det?”
Jag: (vaknar): Är inte riktigt bekväm med det här.
Musan: (greppar mig hårt om axlarna, ser mig djupt i ögonen) Jag vill bara bryta ner dig mentalt så jag kan bygga upp dig snabbare, starkare, bättre!
Jag: Kommer det ta långt tid? Ska upp tidigt imorrn.

Typiskt musor. Inget sinne för den privata sfären kan man väl säga.

Men jag håller väl med henne på ett sätt. Vi kan inte låta bra historier förstöras av att jag ibland är lite för seg för att leverera den där snärtiga comebacken och vad spelar det för roll när jag efter ett tag börjar blanda ihop mitt liv med saker jag hittar på samt med det andra hittar på?
Ser faktiskt ingen skillnad ibland. Mitt liv är ett epos som håller på att skrivas. Visserligen ett ganska vardagligt epos men ett epos likväl. Surar inte även jag likt Akilles i mitt tält? Och med tält menar jag etta på Södermalm utan dusch men numera med tillgång till tvättstugan. (Haha! Mitt personliga Troja är nu intaget.)

Men vad jag egentligen vill ha sagt med det här är att det är så här man blir när ens pappa sa ironiska saker som: ”Det finns sabeltandade tigrar därinne och de går fritt!” eller ”Ja visst kommer doktorn stoppa upp långa pinnar i din näsa och upp till hjärnan.” under ens uppväxt.

DET ÄR SÅ HÄR MAN BLIR.

Och om ni ser Thalia så säg att jag gick ut. Eller att jag är död. Säg till henne att jag är död.
Thalia: Vad sa du att du var?
Jag: I… i nöd? Just det! I nöd av… av en kreativ fas?
Thalia: Jag ska allt visa dig en kreativ fas… DET GÄLLER ATT LÄGGA MANKEN TILL!
Jag: Visst, visst… manken. Jajamänsan.
Thalia: Skämt skriver inte sig själva, gör de det?
Jag: … nej?
Thalia: Seså, jobba med din lilla skrivmanick nu. Jag vill ha minst fem revben i trasor på grund av våldsamma skrattattacker innan kvällen är slut. Du fixar det va?
Jag: Öm…
Thalia: Ursäkta, ställde jag kanske en retorisk fråga? Gjorde jag det? GJORDE JAG DET!?!
Jag: Tror inte det?
Thalia: Ja, då kan du väl svara. (ruskar mig hårt) DU FIXAR SKÄMTEN IKVÄLL VA!?!
Jag: Sir, yes, sir!
Thalia: Bra. (lutar sig nära mig och väser i örat) Och tro inte att jag missade det där lilla advokatskämtet som du höll att spilla ut på sidan. Det kommer du att få sota för. (paus) När du minst anar det. (paus) Du kommer tro att du är säker. Att jag glömt bort det. (paus) Men det har jag inte. (paus) För jag bidar min tid. (paus) Eller kanske ruvar på den. Jag vet inte riktigt. (paus) Men när tiden är redo att kläckas. (paus) Då kommer jag slå till. (paus) Kanske imorgon… eller om ett år. (paus) ELLER NU! (paus) Eller kanske sen. Vem vet? (paus) Saken är den att-
Jag: För att vara komedins musa har du ändå väldigt svårt att komma fram till poängen.
Thalia: Ba-bom-tisch!

Maltesersfalken (med kommentarer)

Torsdagskväll förra vecka. Skulle åka hem från Uppsala efter att ha dinerat med två trevliga fröknar. Var trött, redo att kollapsa. Då blev mitt tåg en timme försenat. Givetvis inte på en gång. Åh nej. Det var en kvart i taget. Rena rama kinesiska vattentortyren.

Kände mig frustrerad och rasande men insåg att jag egentligen bara hade två val. Vänta och försöka roa mig så gott jag kunde.

Därför tog jag det tredje och det enda egentliga valet som var förnuftigt.

- Jag var Film Noir.

(verkligen? det är din definition av ”förnuftigt”? verkligen?)

Vinden slet i mina kläder likt ett pack hyenor på mellandagsrean. Kylan fick mig att huttrandes utföra en liten jig på perrongen. Nånting om sparris och spända käckben.

(så av alla möjliga film noir deckare bestämmer du dig för att var den en dålig översättning av riddarfalken från malta?)

Det gjorde inget, jag var van. Att lämnas ute i kylan tycktes ha blivit min melodi. Det var ett pris jag var villig att betala. För Sanningens skull, för Justitia.

Såg ut över den blänkande staden. Kunskapens stad. Ha! Jag hade sett hennes rätta ansikte, stirrat rakt ner i avgrunden som var Uppsalas ruttna själ.

(du är student… om någon har stirrat ner i avgrunden som är Uppsalas ruttna själ är du nog den sista lilla fröken ”jag vet inte hur jag ska klara mig utan nationspriser på öl”)

Stod precis i utkanten av en flimrande lampa, ena foten i ljuset och den andra i mörkret.

Jag ryste njutningsfullt. Symboliskt. Det värmde.

(vet du vad skulle värma ännu mer? om du tog på dig vantarna istället för -)

Försökte blåsa liv och värme i mina stelfrusna händer. Min andedräkt blev synlig i den kalla luften och ångan gled genom mina fingrar. Försvann i vinden. Om jag inte var säker på att jag förlorat den för länge sen hade jag nästan trott att det var min själ.

(för guds skull nu får du ge dig!)

Men både min själ och mitt hjärta han hon tagit. Ett stycke skräp blåste över vinden. En tom Malteserspåse. Tom som mitt hjärta. Innehållet hade hon ätit upp, hållit varenda chokladbit mellan två fingrar, svalt det helt och sedan slickat sig om de blodröda läpparna och… äh.

(det känns inte alls betryggande att du inte heller vet vad du snackar om längre)

Justitia var den enda kvinnan jag behövde. Hon var en hård men rättvis älskarinna. Likt Gravitationen.

(ska det föreställa en liknelse? nu svamlar du bara)

Den råa höstkylan plågade min kropp likt sanningssökandet plågade mitt sinne. Jag kunde visserligen söka skydd i det den kur som fanns på perrongen men det vore en lögn.

För jag var Film Noir.

Jag var galet Film Noir.

(åh men snälla… )

Tåget rullade plötsligt in på perrongen. Mina medresenärer såg lättade ut men för mig var det bara början.

Och slutet.

Visst skulle jag kliva på tåget, inget snack om saken.

(dumt vore annars speciellt som du stått och utfört diverse ryckiga danssteg som gjort alla medresenärer lätt obekväma i en timme nu)

En sista gång såg jag mig, tvekade när jag stod på vagnstrappan. Såg mig om och hoppades nästan att hon skulle vara där. Men det var hon inte. Mitt hjärta sjönk och flög på samma gång. Vår berättelse var över. Utropet ”Tåg 39 anländer till spår 7” satte punkt på vår historia.

(vem pratar du om? pratar du om din påhittade femme fatale? varför… varför trycker du ansiktet mot fönsterrutan och stirrar ut i mörkret med den där ansträngda minnen?)

Jag var en sån där… vadhettere… känslig hjälte. Hade kontakt med mina känslor och det gjorde mig ännu mer till en plågad antihjälte. Som Bullitt.

Jag var Steve McQueen.

(du är inte steve mcqueen… )

Åh hysch på dig. Jag var i alla fall Film Noir.

(okej visst om det gör dig lycklig)

Vart skulle jag nu, tänkte jag när jag sjönk ner på min plats, vart var jag på väg? Vart var vi alla på väg?

(hem skulle jag nog tro att du och resten av tåget är på väg)

Ville bedöva mitt sinne med lite Mahler och fiskade fram min ipod.

(du har inte mahler på din ipod… du har daft punk… hur många plågade antihältar lyssnar egentligen på daft punk? inte många skulle jag tro)

Men batteriet var slut. Min enda vän i mörkret hade övergett mig.

(du är en idiot, mcqueen)

… måste du alltid vara sån?

Vänta.

Kallade du mig precis McQueen?

(… nej?)

- Är 80-tals buddycopfilm.

Tänker mig att jag heter McQueen och är ”by the book”.

(äh?)

Du kan hetta… Lou… Louise! Och bo på en båt. Du är wildcardet i polisstyrkan. Tillsammans är vi ett omaka par som löser brott och bär axelvaddar. Lyssnar bara på Huey Lewis&The News. OCH BENVÄRMARE. Alla dessa benvärmare vi lär behöva.

(okej… jag kan gå ombord på det... så att säga... )

Spartacus, någon? Lite Spartacus kanske...

Håller med spännande grejor. Så spännande att... whoa... måste ta ett djup andetag. (aaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh)

Okej. Redo. Jobbar med ett eget projekt som jag tror, nu när jag är i den förberedande fasen, att det kan bli fantastiskt. Ska intervjua en massa människor vilka fantasidialoger de vill höra. Tror verkligen det kan bli intressant.

Men vad är det jag säger? Förberedande fasen? Vad jag menar, givetvis, är att jag befinner mig i en KREATIV FAS. Jag utsöndrar kreativitet genom porerna just nu och ja, det är lite äckligt men... vänta... öh, det kanske inte är kreativitet så mycket som det är svett nu när jag ser efter ordentligt.

(blod svett tårar?)

Nej, bara svett än så länge även om jag planerar att investera ett par centiliter blod, svett och tårar i det här projektet. Bildligt.

Tror tyvärr att jag håller på att bli lite sjuk. Ska alltså hem tidigt idag för att sova och slicka på öm... saltstenar? Nej, nej... det är öh... kor? Kor som gör det...

C-VITAMIN! Det är det jag ska ha. Inte saltstenar. Vad snackar jag om?

(hur skulle jag kunna veta det?)

Åh tyst. Errrr... veckan som gått, va... har deltagit i höststädningen på gården. Samlades i en trappuppgång med ett gäng lagom positiva typer. Städuppgifter började delas ut. Alla snappade åt sig lätta uppgifter illa kvickt. Tillslut kom vi till soprummet.
- Kan någon ta soprummet? Det är inte såååå mycket jobb egentligen.
Tystnad. Tankar gick till soprummet. Det stinkande soprummet.
- Soprummet... soprummet... någon som kan? Någon? Ingen alls Anyone? Anyone? Anyone? Bueller?

Då... djupt inom mig vaknade något till liv. Något som viskade hest: "Now it's your time to shine!" Hela mitt jag darrade till som en perfekt crème brûlée. Brrr!
Med en bestämd min tog jag ett steg fram, ett steg ur den ansiktslösa och menlösa gruppen (eller kanske till och med pöbeln?) och med stadig stämma sa jag, min röst ekade mäktigt i trapphuset, "Jag kan ta soprummet!"
Tystnad men en tystnad fylld med respekt och typ... känslor? Och då!
Ännu en som samlats för den gemensamma städningen tog ett steg fram: "Jag kan också ta sopprummet!"

Jag blev euforisk och därmed oaktsam. Jag log och eftersom jag var oaktsam blev det mitt vanliga Psykopat TM leende. För nytillkomna läsare kan jag berätta att det är leendet som börjar som ett helt normalt leende men sen förlorar jag kontrollen och det blir inte ett leende som det blir att jag helt enkelt drar mungiporna uppåt och blottar gaddarna. Ett utsvultet vargflin kan man säga. Men det är inte kött jag hungrar efter (jo lite... bildligt talat... en metafor... äh) utan skämt. Det är nästan värre.

Gruppen ryggade tillbaka lite och deras skräck blev total när jag utbrast: "Haha! Kör vi en Spartacus nu?"
Tystnad. En fullkomligt oförstående tystnad.

Jag fick anta, att nej, vi körde inte en Spartacus. The story of my life, va.

Beklagade mig senare för Hatten som också såg lite lätt frågande ut. Jag förklarade att "köra en Spartacus" är en parafras på scenen i filmen Spartacus, när The Bad Guys har kommit för att göra slut på Spartacus. De ställer sig framför alla slavar och undrar: "Vem av er är Spartacus?"
De visste inte hur Spartacus såg ut, det var därför de frågade. Bara så ni vet.
Eftersom Spartacus var en sån karl går han genast fram och deklarerar: "Jag är Spartacus!"
Men åh, den mannen! Han har inspirerat sånt mod i sina kamrater att nästan genast utropar en annan man: "Nej, jag är Spartacus!" och snart deklarerar alla: "Jag är Spartacus [och det är min fru också]!”

Det är min dröm att en enda gång, få starta en Spartacuskedjereaktion. Även om något så enkelt som att städa det stinkande soprummet.

Min dröm är också att lyckas pricka in precis rätt tillfälle för en "slow clap". Seriöst, det är stört hur dålig jag är på den stilfullt långsamma applåden för att demonstrera förakt. Jag ser mest ut som jag fått nåt sorts anfall.

Min ärkefiende, åh min ärkefiende...

Martin Birck är min sämsta låtsaskompis.

Han ser ett moln, begrundar dess bräcklighet, jämför det med kärleken och så börjar han gråta.

Han är en lipsill och det ska komma från Lilla Fröken Jag Var Ett Känsligt Barn som stup i kvarten hade stora tårar rullande ner för kinderna. Heta tårar. Heta tårar fyllda med sorg över hur det stod till med världen och- äh, okej jag grät mest när jag såg Alf. DET VAR EN FÖR SJUK SERIE. Jag hatar den. Så mycket hat.

Dock kommer inte ens mitt hat mot sitcoms där lurviga dockor har huvudrollen i närheten av det hat jag reserverat åt min ärkefiende men jag återkommer till det senare.

Martin Birck är kanske en lipsill men han är trevlig att åka buss med. Man slår sig ner, fiskar upp boken ur väskan. Håller den ordentligt så att alla kan se att det är Martin Bircks Ungdom jag läser. Ibland låter jag boken sjunka ner och stirrar ut genom fönstret med en djup, fundersam min. Man kan riktigt ser hur jag begrundar saker å ting. Typ... livet och... vadhettere... känslor?

Är så fruktansvärt litterär. Man bara kollapsar.

Men då... då går HON på bussen.

Har alltid tyckt det verkade romantiskt att ha en ärkefiende. Vi skulle vara låsta vid varandra i kedjor vars länkar bestod av den hårfina gränsen mellan hat och kärlek. Våra omloppsbanor skulle för evigt vara dömda/välsignade att korsa varandra.

Vi skulle stå i regnet och våra skrik skulle överösta resten av världens oljud. Ni vet. Sånt där Unge Wertherstrunt. Mannen inte godiset. Typ vårt förnuft skulle styras av... känslor eller nåt. Personkemi, va. Lite som att vara gift fast man försöker lägga krokben för varandra och saker exploderar.

Okej, ganska mycket exakt som att var gift. Haha. Skämtet här var att ingen kan vara lycklig i ett äktenskap. Haha. Subtexten är att kvinnor gillar att tjata.

Jag brukade tro att det var romantiskt att ha en ärkefiende. Jag brukade drömma om att få en egen ärkefiende. Helst en som hade korta shorts men jag försökte vara öppen och inte ha alltför många krav.

Jag fick inga korta shorts. Inte ens såna där khakishorts som inte kan bestämma sig. Vad jag fick var rätt och slätt... HON.

Den här veckan, varje morgon och idag när jag skulle åka hem, har samma kvinna/tjej/demon suttit bredvid eller i närheten av mig. Hennes huvud pryds av demonisk gloria... ett par läckande hörlurar och hon lyssnar på SAMMA FUCKING LÅT VARJE MORGON... och uppenbarligen eftermiddag. SAMMA LÅT!

Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff..........

Jag hatar henne. Jag hatar henne såsåsåsåsåså mycket. Drömmer att bara slita av henne hörlurarna och vråla: Vad är det för fel med dig!?! Får du nån form av sadistisk njutning av att förstöra hela bussens morgon?
Resten av bussen: Errr... det är lugnt. Vi överlever.
Jag: Hör du inte hur alla lider?!?!
RaB: Verkligen, det är lugnt. It's coooool. Vi ska av på nästa hållplats såatteh...
Jag: Hur kan du leva med dig själv? Här! Ta min matlåda om du så gärna vill förstöra mitt liv, blir du glad då? Om jag svälter ihjäl. Titta! (lägger mig på bussgolvet) Jag ger upp. Nu dör jag. AV SVÄLT! För du tog min lunchlåda.
HON: ... du menar den här platspåsen med geggiga spenatblad.
Jag: Jag kan inte höra ett ord du säger. ÄR DÖD. Och dina hörlurar låter alldeles för mycket. HÖR INTE ETT ORD.
RaB: Ingen hör någonting som du vrålar.
Jag: MIN VREDE ÄR RÄTTFÄRDIGAD.

Självklart kommer aldrig det här att hända. Kommer bara sitta där och se arg ut. Och lida i det tysta. Låta ilskan förtära mig inifrån och ut. Ett gift som ligger och kokar i magen och äter upp först gallblåsan, sedan hjärtat och sen-
Martin Birck: Tror du inte att du överreagerar lite?
Jag: Äh... öm... jo kanske lite (sjunker ihop)
Martin Birck: Vill du gå till saluhallen, titta på roliga ostar och gråta lite?
Jag: (nickar tyst)
Martin Birck: Kom så går vi.

Martin Birck är min bästa låtsaskompis. Jag har dömt honom för hårt. men lite av en lipsill är han ändå.
MB: Sa du nåt?
Jag: FINT VÄDER VI HAR ÄNDÅ. Brittsommar. Mycket moln. Fluffiga, lätta moln.
MB: Ja, moln... som är så bräckliga... mmmmrmrrrrmrrrrrrmmmmmrmr... (ögonen fylls med tårar)

Ännu ett inlägg angående mina eskapader på träningslokalen. Det här börjar likna renarama motions/träningsdagboken... fast lite mera slapstick. Tänker mig att jag snart ska samla ihop alla inlägg och ge ut en bok med träningskrönikor. Arbetstiteln på detta projekt är: Motion - Scener ur en clowns liv (en bra titel ändå)

Här har ni senaste rapporten:

Igår glömde jag bort en liten sak. Glömde bort att jag behöver glasögon för att se. Sånt händer. Kan väl inte ha koll på allt. Glasögonen låg i mitt skåp i omklädningsrummet och jag gick, således, på gymnastikpass utan glasögon.
 
Ska nu försöka måla upp en bild för er, hur detta såg ut.
 
Var nu vänliga, att tänka er den där filmen med Gene Wilder och Richard Pryor. Där den ena är blind och den andre döv. Båda blir vittnen till ett mord. Kruxet, eller kanske till och med twisten, är att den blinde hörde mordet medan den döve såg mordet. Givetvis blir följden diverse dråpligheter.
 
Tänk er detta. Fast det var inte alls så bilden såg ut igår.
 
Men det är en bra film. Se den. Eller gör det inte. Det är upp till er. Själv är lite av ett fan av Wilder och vägrar se den andra filmversionen av
The Producers eftersom Matthew Broderick är fantastisk, kom igen han är Ferris Bueller (Bueller? Bueller? Anyone?) men han är inte Wilder. Så därför såg jag filmen. För Wilder var med. Men jag har inte sett The Producers med Broderick. Har ej haft lust. Ungefär som att jag har svårt att se filmatiseringar av Raymond Chandlers deckare utan the Bogie. Ni vet hur det är.
 
Så tänk er det här istället: En blind leder en blind. Tänker er detta.
 
Fast det var inte alls så det var.
 
Det var bara jag. Som ledde mig själv. Låg hela tiden en sekund efter alla andra, utförde rörelserna med en viss osäkerhet eftersom jag inte kunde vara säker på att jag inte skulle råka slå till någon som råkade befinna sig farligt nära. Började misstänka att min takt hörde ihop med min syn eftersom den var helt försvunnen när jag knappt såg något. Och min taktkänsla är knappt närvarande även när jag ser skarpt.
 
Faktum är att det säkert hade gått bättre om jag blivit ledd av en blind men vi hade nog tyvärr blivit ovänner tillslut.
Den Blinde: Men lyssna på musiken och rör dig i takt med den.
Jag: Äh okej. (rör mig lite ryckigt, hit och dit)
Den Blinde: Det är inte så svårt. Du försöker ju inte ens!
Jag: Ditt as, det ser du väl att jag gör!?!
(obekväm, fruktansvärd lång tystnad)
Den Blinde: Nej.
Jag: (nervöst skratt) Haha. Öm. Oj?
Den Blinde: (suck) Om nån vill mig nåt så är jag i min loge.
 
Förstår fortfarande inte varför han fick en loge och inte jag. Är väl ändå stjärnan i den här showen, va? Det är ändå mitt liv. Trist när man blir biroll i sitt eget liv. Dessutom behöva få sin stjärnglans uppsnappad av ett jäkla blindstyre,vad ser hans publikum hos honom egentligen? Jag menar, han kan inte ens se dem och- åh, äh… är du fortfarande kvar?
Den Blinde: Jupp.
Jag: Trodde du hade äh… gått till din loge?
Den Blinde: Nej.
Jag: Errrrr…
Den Blinde: Har du nåt mer på hjärtat?
Jag: Du har äh… (dags för en briljant undanmanöver, pekar vilt med handen för distrahera) Titta vad är det för sjukt som händer där borta dit jag pekar mot med min hand!?!
Den Blinde: Verkligen? Det gamla ”peka och titta där!”-tricket? Verkligen?
Jag: Åhnej, min briljanta plan hade en akilleshäl.
Den Blinde: Jag… jag skulle inte kalla den briljant om jag var du. (lägger armen om mig) Kom, låt oss reda ut det här som två vuxna människor över varsin kopp chai latte.
Jag: Åh. Jag gillar chai latte… (tänker efter) Är det här ett trick?
Den Blinde: Det är inget trick.
Jag: DET ÄR ETT TRICK! Undanmanöver! (springer in i en stängd glasdörr)
Den Blinde: Okej. Låt oss samtala om det här som en vuxen människa och en sorts utspilld person över varsin kopp chai latte.
Jag: (hysteriskt) Åh min gud, jag tror mina hornhinnor lossnade när jag sprang in i dörren!
Den Blinde: Nej. Du har fortfarande inte tagit på dig dina glasögon.
Jag: Ah. (tar på mig glasögonen) Åh min gud, jag kan se igen!
Den Blinde: Fantastiskt.

Freuden som kommer av yoga

”Lyssna på din kropp. Lyssna på ert allra innersta, på vad din kropp vill och behöver,” sa hon med en övertygelse som i alla fall övertygade mig om att hon aldrig lyssnat på sitt allra innersta. Yogainstruktören var en stilig kvinna i övre medelåldern och såg ut att tillbringa sina lediga stunder i lotusställning, sörplandes på något vedervärdigt örtte, klädd i något som senast igår burits av ett lamadjur.

Därför min första instinkt att fnysa föraktfullt men eftersom jag uppfostrats av föräldrar vars intentioner var goda försökte jag hålla fnysandet i schack. Nyckelordet, kära läsare, är försökte. Ett fragment av det hånfulla fnyset slapp ur mig. En diplomatisk handling utförd av mitt Ego som ständigt försökte medla mellan Detet och Överjaget.

Turen var på min sida eftersom resten av yogagruppen inte hörde mitt fnys då de var fullt upptagna med sitt: andningen och ställa in rätt styrka på sin fridfullt njutande min.
”Lyssssssssssna på din kropp,” väste instruktören i sin utandning.
Alright, tänkte jag där jag stod i en lite hafsig halvmånesposition, låt oss ge det här en ärlig chans. Dök därför ner i mitt allra innersta. Vandrade längs mina svindlande sinnesgränder ner mot Id. Ett lagom kul uppdrag som inte blev bättre av att jag givetvis råkade stöta på mitt Inre Barn som jag försummat på sistone.

Men förlåt, nu har jag in media rest mig. Vi tar ett skutt bakåt i tiden eller let’s do the time warp som det heter i vissa kretsar.
Historien tar sin början på en enkel söndagsmorgon. Motvilligt hade jag slitit mig loss från Morfeus ömma omfamning och begett mig iväg på ett yogapass.

På en söndagsmorgon. Låt det sjunka in.

Vad kan ha drivit mig till detta, undrar ni säkert, kära läsare. Jo, ni förstår att jag, som alla andra, ibland drabbas av idén att det är dags att försöka arbeta upp ett hälsosamt skimmer som är lite av en trend nuförtiden. Hade dessutom fått för mig att detta skulle uppnås med hjälp av något som var farligt nära new age. Med andra ord rörde det sig om en tillfällig sinnesförvirring.

Nu när ni vet detta kan vi bege oss tillbaka till nuet, så att säga. Hade alltså kastat mig ner i mina inre mörka vrår och där stött på mitt Inre Barn som gav mig en blick som helt klart sa ”det var inte igår” vilket också mitt Inre Barn sa på ett förmanande vis. Smärtsamt lillgammal samt barnsligt beräknande.
”Äh nej, det kan man lugnt säga,” sa jag och undrade hur lång tid det här egentligen skulle få ta. Till min förtvivlan satte nämnda IB igång med ett korsförhör.

IB: Trevligt att du tittade förbi ändå.
Jag: Äh ja, hade öm… vägarna förbi (paus och sedan men en något nedlåtande ton) Vad stoooor du blivit sen vi sist sågs!
IB: (överlägset) Inte riktigt. Inre Barn är inte direkt något man växer ifrån.
Jag: Äh… öh… såatteh…
IB: (ivrigt) Funderat på att stoppa fickorna fulla av kastanjer den här hösten?
Jag: Kan inte påstå att jag spikat det i kalendern än.
IB: Fickorna fulla av kastanjer, va? Tar en tillbaka till en mer oskuldsfull tid.
Jag: Du menar tiden då min jacka stank av unkna kastanjer?
IB: (naivt nostalgisk) Härliga tider, härliga tider…men har du inte funderat nåt på att springa barfota över daggstänkta gräsplättar?
Jag: Kan inte påstå att jag har det… (sneglar på den metaforiska klockan)
IB: (smått manisk) Men du har väl ändå blivit lite sugen, en sval sommarkväll, att ta dig en sväng i gungorna på lekplatsen? Att hoppa i en lövhög? (förtvivlat) Varför inte?!?
Jag: HM! Låt mig tänka efter… kanske är det så att jag inte är en komplett fjant!
IB: (ögonen tåras)
Jag: Åh äh, men se där! (pekar på Ego som försöker smita förbi) Ska du inte leka lite med Ego?
IB: (ger ifrån sig ett förtjust tjut och virar sig genast kring Ego som försöker att inte se alltför äcklad ut)
Ego: (surt) Toppen, tack för den. Precis likt ett Överjag. Här tvingas jag att dalta med Id dagarna i ända och så valsar du hit och låter Inre Barn attackera mig (skadeglatt) Tja, be inte mig om hjälp när Id försöker slita dig i stycken.
Jag: (oroligt) Jag ska bara fråga en liten fråga…
Ego: (skrattar elakt och vandrar iväg, IB hänger fast i hennes ben, glatt gurglande och bara släpas med)

Lyckas tillslut ta mig till Detet. Inte en vacker syn direkt. Vi kan ju beskriva det enklast med att säga att även den mest hagalna romerska kejserligheten skulle bli lite illa till mods av ett Ids ohämmade sätt. Som en person med starkt Överjag vars största skräck är den fruktade faux pasen blev jag lite blek om nosen. Lyckades dock pressa fram ett svagt: ”Tjena, Id. Hur är läget?”

Id stirrade på mig med en blick som var hungrig på alla möjliga vis, ”Du vet hur det är,” svarade hon släpigt, ”Känner mig rastlös, sugen, lysten, lite på språng, lycklig och frustrerad på samma gång.”
”Same shit, different day alltså?”
Id kastade huvudet bakåt att skrattade som en rabiat hyena.
”Du skrämmer mig,” medgav jag storsint, ”En aning.”
Id fnös föraktfullt åt mig. Som sagt… helt ohämmad.
Jag: Urk… (samlar mig) Du vet kanske varför jag är här?
Id: (nickar) På tiden att du lyssnar lite på mig, din självcensurerande neurotiska tönt.
Jag: Onödig kommentar.
Id: Men sann.
Jag: Jo men det finns finare sätt att säga det. Själv föredrar jag ”delvis känslomässigtavskärmad person” och börja inte himla med ögonen åt mig.

Id himlade nonchalant med ögonen och flinade som om hon ville säga: ”Och vad ska en liten strunt som du göra åt saken?”
Id: Typiskt Överjagsstil, va, tror att ni är allt det där.
”Jag tror inte att jag är allt det där,” sa jag lite lamt och undrade vad allt det där innebar. Ids blängande intensifierades och ni som har haft närkontakt med ert Id vet att dessa pigor (och drängar självklart) är ej att leka med. Bestämde mig för att få samtalet överstökat.

Stack sturskt ut haken och skällde likt en ettrig tjeckisk råtthund: ”Hörru! Vad tycker du då om det här?” gjorde en gest, designad att driva Ids uppmärksamhet mot det pågående yogapasset istället för min pickande halspulsåder, ”Känner du av den positiva energin som färdas längs ryggraden?” jag visste att det där sista var lite väl vågat men ibland måste ett Överjag också släppa loss lite.
”Rrrrrr,” svarade Id vilket var ovanligt sammanhängande med tanke på omständigheterna.
”Känner du, exempelvis, hur dagens stress bara rinner av dig i den här övningen, hm?” jag provocerade vidare: ”Inga chakras som klickar till?”
”Vill du verkligen veta vad jag tycker?” fräste Id och petade mig hårt i bröstkorgen med ett kloliknande pekfinger, ”Va? Vill du det?”
Det var sorgligt hur snabbt min skällande råtthund reducerades till en pipande råtta som med halvhjärtat mod försökte möta en glupsk katts gulgröna blick.

Id lutade sig närmare mig och det var inte första gången hon påminde mig om en charmant piraya, ”Då ska du få höra- ”
Jag försökte luta mig bakåt, ”Förlåt men har du ätit nån sorts italiensk sallad till lunch?”
Id: Va?
Jag: Det luktar… lite vitlök? Eller kanske mycket vitlök… din andedräkt alltså.
Detet morrade, ”Det hör varken hit eller dit!”
”Lite hit hör det,” kontrade jag, ”Kanske dags att investera i lite minttuggummi?”
Mitt Id blixtrade till utan det minsta åska som förvarning och jag ryggade förskräckt undan men mitt Id fick sig en plötsligt släng av återhållsamhet och hon pressade fram ett, ”Fröken Överjag?” mellan sammanbitna huggtänder istället för att slå mig gul och blå. Hennes ton var dock tillräckligt vass för att sprätta upp mig som ett efterlängtat brev.

”Fröken Id?” svarade jag med en angenäm ton för det är trevligt att vara efterlängtad ändå.
”Det här med dålig andedräkt?”
”Ja, vad är det med dina dåliga andedräkt, fröken Id?”
”Glöm den.”
”Alright.”
”Skjut den ur dina tankar.”
”Sagt och gjort.”
”Om tanken att vidare kommentera min dåliga andedräkt börjar glida in i dina tankebanor vill jag att du tar och ställer den tanken, med förbundna ögon, mot en tegelvägg och arkebuserar den ögonblickligen.”
”Ibland får man ta av sig de metaforiska silkesvantarna och ta på sig de metaforiska hårdhandskarna.”
”Då är vi överens?”
”Utan tvivel,” försäkrade jag henne och utförde en repris på gesten som drog Detets uppmärksamhet bort från mig och mot yogapasset.

En ful grimas vanställde mitt Ids ansikte som vanligtvis, under de bästa av förhållanden, inte var mycket att hurra för, ”Allt det här?” hon lät nästan trevande.
Jag log uppmuntrande: ”Ja, vad är det med allt det här?”
”Det är skitsnack,” och mitt Id njöt av att se hur jag hajade till.
”Skitsnack?” jag gungade nervöst på fötterna, ”Ska vi inte försöka vara lite förstående? Öppen för nya upplevelser?”
”Jaha, så du tycker det här är kul?”
”Kul och kul… det är väl en trevlig upplevelse?”

Id stirrade blankt på mig. Hennes blick var tommare än det allra tommaste av tabula rasa.
”Okej… ” jag retirerade inför denna blick som ville sluka allt i sin väg, ”Jag tycker väl att… att det är en smula löjligt?”
”Ha!” kväkte Id, ”Från dig är det rena rama svordomen,” hon dunkade mig hårt i ryggen och vrålade vänskapligt i mitt öra: ”Än är det inte för sent för oss, va!” och för att visa sin uppskattning gav hon mig en dejlig dansk skalle som sände mig raka vägen upp och tillbaks till ytan av mitt medvetande.

Lagom för att ta del av avslappningen på slutet av passet vilket var mycket behagligt. Låg där och guppade på ytan av medvetandets ocean.
"Tack för att ni kom hit och lyssnade på era kroppar, tack för att jag fick vara med och guida er," sa yogakvinnan drömskt.

Hon tänkte säkert på örtteet som hon skulle hälla i sig hinkvis när hon kom hem.

***

jag vet faktiskt inte...