Sara fixar med så kallade datorspel. Detta tycker jag är mycket coolt. Förstår däremot inte särskilt mycket. Hon har försökt att förklara vad hon egentligen jobbar med flera gånger men varje gång...

... varje gång polygoner, trianglar och rendering the source image blappityblah image dump square maps kommer på tal är det som någon trycker på en knapp i mitt huvud. Mitt jag kastar loss och bara svävar bort på medvetandets hav och... och är det så här det är för alla andra när jag aldrig slutar pladdra? Har lite dåligt samvete plötsligt... nej, vänta... nej, det vara bara en nysning. HAHAHA JAG ÅNGRAR INGET!!!

Sara och jag har gjort det mesta tillsammans. Vi har ridit (tills jag kom på att jag är rädd för hästar), vi har dansat folkdans (det är fortfarande coolt, vet du hur många olika handfattningar det kan finnas i en enda dans? näh, just det, skulle inte tro det, va ), gått på målarkurs, gått på flöjtkurs (läs: sara spela flöjt, jag följde bara med eftersom vi hade målarkursen efteråt. läraren trodde hela tiden att jag vara saras konstiga tvillingsyster som ingen ville prata om som satt längst bak i rummet och spelade på mitt gameboy, gotta catch 'em all ni vet) och vi har även spelat en hel del spel tillsammans. Datorspel kan man kalla det pga det är vad det är. Alltfrån gemensam Simfamilj till gemensam jedikrigare som vi turades om med att spela med.

De flesta spel vi körde tillsammans var tänkt för en spelare i taget men vi delade systerligt. Förstår inte hur vi lyckades utan att börja bråka om vem som fick spela mest... eller jo, det vet jag. Sara är den ödmjukaste människan jag känner och hennes tålamod är oändligt. Hennes tålamod får Moder Theresa att verkar hetsig.

Det var så det gick till... plus att jag gillade göra tråkiga saker i spelet som att gå igenom långa dialogträd, tråkla med utrustningen och Sara visste hur man gjorde svåra/läskiga/grejor som att vinna över bossen. När det blev en bossfajt brukade jag ofta ligga i fosterställning på golvet pga panik. OBS. Ej ett skämt sorgligt nog.

Det enda som hotade att krossa Saras tålamod var när det här hände. Eller rättare sagt varje gång vi spelade Elder Scrolls: Morrowind. Ett spel där man kunde ta av och på kläder hur mycket man ville. Det här med nakenhet. För frestande.

Jag: Kan man byta kläder på sin gubbe?
Sara: Ja- NEJ. Hanna... nej.
Jag: Vaddå? Undrade bara om man kunde ändra- Oops nu la jag alla våra vapen på marken.
Sara: Nej. Hanna. Låt bli.
Jag: Okej jag ska inte- HALLÅ alla våra misc items. På marken. Hoppsan. Plus våra herbs. Hoppsan.
Sara: Vad håller du på med?
Jag: SHUSH JAG VET VAD JAG GÖR OK?!?!
Sara: Hanna... jag är inte säker på att du vet vad du gör.
Jag: Sssssssshuuuussssshhhh...
Sara: Ta bort din hand från tangentbordet.
Jag: Sssshush!
Sara: Våga inte klicka-
Jag: FÖRSENT VI ÄR REDAN NAKNA MWAHAHAHA!
Sara: Har du sparat innan i alla fall?
Jag: ...... ömmmmmm....

... och sen flyttade hon till Malmö.

Torsdag och fredag kommer att bli lite...

Med risk för...

Och på tal om Moffat... han senaste favoritskämt är att Doktorn är totalt obekväm med sexualitet (trots att han aldrig varit det förut men visst.... ) och att det är åh så kul att alla kvinnor därför försöker tvångla honom (alltså ett påtvingat hångel)

Hahahaha. Kul skämt.

Alla vet att det är kul när män få hångel och blir utstirrade av kvinnor fast de inte vill. Det är ju ett kul skämt. Sååååå kuuuueeeellll.

Också kul att han framställer det som romantiskt när män aldrig slutar stöta på en kvinna. Kommer på två avsnitt där det framställs som romantiskt när mannen följer efter kvinnan varje dag och frågar om hon vill gifta sig tills hon säger ja.

Bra läxa för oss alla. Att tjata är romantiskt ty kvinnor spelar bara svårfångade. Ah, dessa mystiska kvinnoväsen... vad vi måste ta oss till för att fånga in dem.

STFU Moffat - bra tumblr som går igenom allt som är irriterande i Moffats serier ordentligt. Inklusive hans charmiga sätt på twitter: Håna alla fans som framför konstruktiv kritik, håna person med dyslexi för att hen inte kan stava. Allt är bara ett gott dagsverk för Moffat.

Trots att de tidigare säsongerna av Dr Who kunde vara lite väl ångest ångest är min arvedel saknar jag den tiden när det fanns starka kvinnliga karaktärer som vara mer än bara StarkaKvinnorTM_Mall#3.

Donna Nobel kommer alltid vara min favorit.

Undertext - En subba med dolk?

Det finns en trop listad på internets svarta hål känt som tvtropes.org som kallar sig "Word of God". Med Gud menar men alltså kreatören, och "Word of God" är när en skapare av ett verk lägger till något till sitt verk (via intervjuer, blogginlägg osv) som är kanon men inte finns beskrivit i själva verket. Alltså bonusinfo som nördar slukar med hull och hår men något de allra flesta inte bryr sig om.

En undergrupp till denna trop är "Word of Gay", vilket är när till exempel JK Rowling i en intervju meddelar via en intervju att Dumbeldore är gay och var förälskad i han den där trollkarlshitler. Kunde googla vad han heter men orka. Han hetter typ Grinchen. Hatade julen. Är ganska säker på det. Säger vi.

Jag har lite delade känslor inför det här.Om vi tar exemplet jag precis tog upp blev jag först glad. Liksom, hurra men sen...... jaha. Lite trött, va, eftersom som jag sa: Det här är inget som den vanlige läsaren kommer att känna till eller märka av. Intervjun orsakade ett litet ståhej men nu är det till stor del bortglömt i vår tid av snabba takter, färdigt skivat bröd och färdig gurglad dödselectro. Hade det inte varit möjligt att på något sätt ge oss lite undertext i alla fall? På något sätt ge oss en liten hint i själva böckerna hur det var mellan Dumbledor och Grindelwald (kanske orkade jag googla det ändå). Självklart förväntar jag mig inte att det ska vara fokus i berättelsen men åtminstone något som kan få oss förstå eller i alla fall undra. Hittar mer queerundertext i Mullvaden mellan Bill och Jim och här kan vi snacka eufemism som heter duga. (typ Bill gillar att bre smör på båda sidorna av mackan och jag vet inte riktigt men okej.... visst? )

Summa summarum, visst blir jag ändå lite glad att Rowling bestämmer sig för att Dumbledore är gay men känner samtidigt lite lurad eftersom det inte finns ett tecken på det i själva verket men... hur kan jag veta om Rowling kanske kom på det som en eftertanke? Att efterhand kände att det passade, att det var just så hon ville ha Dumbledore.

Att skriva är ett hantverk och du bearbetar din text i när en oändlighet innan det blir bra men... ibland slår inspirationen ner på dig som lord Byron slår ner på en ljuv jungfru som plockar blommor som växer på en grekisk ruin. Ibland upptäcker du att det finns kemi mellan två karaktärer som du inte hade tänkt på innan.

Undertext kan vara fantastiskt. Det var mycket bättre förr till exempel, när Mulder och Scully höll på att hoppa fram och tillbaka. Det fanns rum för tolkning där. Antigen kunde man se undertexten som att de var världens bästa vänner som räddade världen om och om igen eller som hade de hade en underliggande attraktion. Kul för hela familjen kan man säga. Eller kanske inte. Säger vi.

Ugh... skrev jag verkligen "det var mycket bättre förr"? Bläh.

Men om undertexten blir queer baiting, alltså när tv-serier/filmer/osv använder sig av fansens uppfattning om karaktärernas relation för att verka A) Toleranta, progressiva osv och B) Ska bara fresta fansen lite, så de vill ha mer.

Det behöver dock inte vara negativt. Det blir negativt ifall undertexten eller queer baitingen följs av ett "Men åh de är inte bögar/flator på riktigt! De är heterosexuella. Åh jösses vad heterosexuella de är. Deras embar är så att säga fyllda till bredden av ren heterosexualitet. Mmm-hmm!" och
punchlinen för varje skämt är: "Haha, de trodde att vi är ett par! Gud vad kul, två män/kvinnor tillsammans fast de inte är det! Haha! Det är för dråpligt!" för det vore ju hemskt om tittarna trodde att de var homo/bi på riktigt. HEMSKT!!!

Som i Sherlock till exempel när alla i princip antar att John och Sherlock är ett par pga tillbringar all sin lediga tid med varandra, jobbar tillsammans och detta avslutas alltid med att John blir så otroligt illa berörd och bah: "Nej, nej... jag är inte tillsammans med honom!"
Till en början kanske man kunde tolka det som att han inte ville bli associerad med en sociopat som Sherlock är i denna serie men eftertag blev det lite mycket: "Hahaha, folk tror att John är bög."

Kul skämt. Nej men på riktigt. Kul. Jäääättekul. Har aldrig hört något dråpligare. Men vad kan vi vänta oss av en serie där Steven Moffat tycker det är en bra idé att låta Irene Adler, vars funktion i böckerna var att straffa Holmes hubris och det faktum att han nedvärderade kvinnor, göra ett otroligt dumt misstag pga förälskad i Sherlock pga han är FANTASTISK UNIK OCH BLABBITYBLAH!

Plus, det faktum att i avsnittet verkar Irene Adler först identifiera sig som lesbisk snarare än bi men trots det blir hon helt mossig i hjärnan pga sin mancrush på Sherlock pga FANTASTISK UNIK OCH BLAPPITYBLAH!

Alltså, är det allt som krävs? Att jag bara måste träffa min mystiska, fantastiska unika och blappityblah man som ger mig en sån enorm mancrush att alla mina planer på världsherravälde omkullkastas?

Åh, men att få träffa Micheal J Fox... lätt värt det.

Jag shippar Stephen/vaxdocka!Stephen pga all undertext.

Med såna vänner behöver man inga blappityblah

Såg Jesus Christ Superstar i lördags tillsammans med soon to be known as formerly known as Ugglorna Jossan och Anna. *förlegad popreferens är förlegad*

Fick rysningar när de första tonerna spelades och uppenbarligen var han som spelade Judas snygg *rycker på axlarna, en sån där tokrolig lesbian som inte förstår män haha vad ska vi ta oss till?*

Innan föreställningen hade jag däremot en nära döden upplevelse. Klockorna klämtade och jag behövde inte fråga pga de klämtade för mig. På väg till Göta Lejon vänder sig Jossan till mig och frågar: "Har du med dig biljetterna.
Jag känner redan nu paniken knacka på dörren för att leverera ett panikogram, "Vaaa?" säger jag med en något hysterisk stämma.
"Du skulle ju skriva ut dem."
Jag har inga biljetter. Jag har skrivit ut nada. Hysteriskt: "Nej det har jag inte!"
"Men jag sa ju att du skulle göra det!" säger Jossan förebrående.
Paniken är här och i full gång, "JAG HAR INTE FÅTT NÅTT MEDDELANDE OM DET VARFÖR RINGDE DU INTE I SÅ FALL VI HINNER INTE ÅHH GUD BIBLIOTEKET ÄR JU JAG HAR INGEN SKRIVARE VARFÖR SKULLE JAG-"

Det börjar svartna för ögonen. Det känns som jag ska kräkas. Anna och Jossan vänder bort blicken från mig. Åh Gud nu hatar de mig, jag har förstört hela kvällen. Varför åh varför kollar jag inte saker mer ordentligt!?!?


Jossan lägger handen på min axel och "Lugn, jag bara skämta."

. . .

Annas axlar börjar skaka av skratt.

. . .

"Ditt as!" väser jag.

. . .

Tar i: "ERA JÄVLA AS!" och folk vänder sig om på gatan men jag bryr mig ej pga vredgad hyperventilerar fortfarande och vill kräkas, "NI ÄR SÅ HUR KUNDE NI JAG VILL KRÄKAS JAG TRODDE!!!" och samtidigt håller jag på att gråtskratta ihjäl mig.

Well played, Jossan, well played... *tar av mig hatten inför en lärling som blivit en mästare*

Kanske får jobba med det här med att vara så otroligt lättlurad o lovligt byte för retstickor o annat patrask.

För rolig för mitt eget bästa. Säger vi.

En helg har passerat med underhållning som nyckelord kan man säga. Åt sushi med Hatten (hennes mamma var mkt upprörd pga "äta sushi när det är kallt ute!?!?"), drack vin och gick på bio (också en källa till upprördhet från hennes mamma pga "vin innan bio!?!?!?").

Hade också ett allvarligt fall av munnen är inte längre kopplad till hjärnan under hela kvällen. Som när vi letade efter värmeljus i Hattens lägenhet (det var hennes syrras) och när vi hittade dem utbrast jag triumferande: "Hahaha! Vi är fucking Kitty Drew! .... haha freudiansk meningsbyggnad. Fucking Kitty Drew.... ja, i mina drömmar.... "
Hatten skrattade och välsignad vare denna kvinna ty när hon skrattar låter det som om hon tycker jag är rolig på riktigt. PÅ RIKTIGT HÖRNI!

När jag sedan samtalade med en av våra vänners arbetskollegor och han påstod att Hattens hiss inte funkade svarade jag irriterat: "Det gör den, man måste bara trycka hårt på knappen."
"Det gjorde jag!" protesterade han.
"Pfff!" sa jag och menade det också, "Så säger de alla!" eftersom jag uppenbarligen tror att jag lever i en sitcom.

En villfarelse som drev mig att fortsätta prata strunt den kvällen. På väg till tunnelbanan klagade jag för Hatten att jag hade sett en tokrolig video där homosexuella män fick prata om vad de tyckte om vaginor.
"Vem bryr sig om vad de tycker om vaginor egentligen? Jag har sett tusen videos och monologer där homosexuella män får prata om vad de tycker om våra fittor!"
Hatten: *skeptiskt* "Har du?"
"JA! Eller nej... jag vet inte. För många videos i alla fall med tanke på att jag aldrig sett en tokrolig video där lesbiska får prata om snoppar. Det skulle vara en källa till comedy gold, speciellt om jag var med. Jag skulle säkert säga nåt i stil med att jag tror att snoppar är som grötkorvar."
Hatten: Bläh, äckligt!
Snörper förnärmat, "Ska du säga, det är ju du som tycker om dem!"

I ett alternativt universum spelades ett hysteriskt laughtrack inför en tom studio.

Bröllopsplan?

Barn - Som vanliga människor fast mindre typ

Är igång med Berättarministeriet igen tjohoo!

Idag var illustratör och det är som att få leka. Älskar att rita men får inte riktigt chansen att göra det så ofta med så många olika färger. Idag tecknade jag karaktärerna Space Guy och hans bästis X-Speed. De var i hemlighet kära i varandra. Deras fiende var en toalettrulle. De bodde i en flygande hus. Asså, good stuff. Varsågod o stjäl, pitcha för en studio. Det är ok. Barn är som sagt små och vi kan lätt ta dem i en fajt ifall vi vill.

Inte för att någon skulle vilja stjäla från ett barn eller slåss med dem. Ingen är så galen. Att uppröra ett barn är som den där scenen i Jurassic Park när de skickar ner en ko i en sele till veliciraptorerna och när den hissas upp igen finns bara slamsor kvar. Scary stuff osv.

När vi arbetade vid borden i mindre grupper fick jag ett trevlig gäng som i stort sett satte igång utan att jag behövde säga ett ord. Satt därför mest bredvid och svarade på frågor om stavning ("skriv som det känns bäst. titta hur jag ritar öron, ser det här ut som ett öra? nej, inte alls men jag gillar att det ser ut så här. samma sak som när vi skriver nu. det viktigaste är att du vet vad du skriver och att du tycker det blir en fin o spännande historia." det var ett svar som verkade funka)

Pratade då och då med en tjej som berättade med stor inlevelse om sin berättelse. När hon ritat upp ett stort övervakningscentrum med kameror osv sa hon att alla skurkar brukade ha sådana rum. Det hade hon sett på teve.
"Som Kim Possible?" slängde jag ur mig.
Hon gjorde stora ögon, "Tittar DU på Kim Possible?!"
"Äh ja? Det är ju spännande."
Hon nickade allvarligt, liksom man kan inte säga emot den recensionen, va, och sen fortsatte hon att illustrera sin väns berättelse (de hjälptes åt med att skriva saker)

Men sen när vi skulle avsluta skrivövningen fick jag en överraskning. Som vanligt hängde våra "jobb" på att redaktörn skulle gilla berättelsen som barnen skrev. Vilket redaktörn givetvis gör. När redaktör frågade barnen om vi skulle få behålla våra "jobb" ropade de unisont JAAAA!!! (de små ljusen) förutom tjejen som jag snackat så mycket med innan.
"Kom igen!" utbrast jag med uppriktig indignation.
Hon fnissade bara åt mig.

Som sagt. Barn... precis som vanliga människor... fast mindre. Dolken i ryggen, va.

Dock kan jag ju erkänna att jag blir superförtjust varje gång ungarna börjar käfta emot o försöka testa hur länge jag tänker fortsätta prata om utomjordingar och onda redaktörer. Svar: Jag slutar aldrig pga lever in mig i det själv.

Det finns alltid ett sätt att hålla scenariot vid liv. Som när en femteklassare frustrerat utbrast att han faktiskt visste att det inte fanns några utomjordingar. "Har du varit i rymden?"
Han upprepade att det inte fanns några.
"Tja, okej. Vad vet jag? Har inte jobbat här så länge men om du läser vid dörren så står det att Christer Fugelsang tycker att det här är universums bästa rymdburik och han har varit i rymden."
Ungen: *mållös o lite motvilligt imponerad då han tidigare visat sig vara superintresserad o nördig om rymden*

Game. Set. Match. Schack. Lacross. Whatever. Jag kan inte det här med sporttermer. Game Over. Continue? Y/N

Om man skulle ta och bara följa en enda lag...

Nej, inte den där "do what thou wilt shall be the whole of the law", den är för såna där töntar och känns lite gjort.

Funderade ett tag på Djungelns Lag, Nattens Lag eller kanske till och med Sky Law.

Men näh... inte tillräckligt flexibelt för en partypingla med en ibland något urvattnad moralsoppa som slaskar runt i värderingstratten (och bläh... tack för den mentala bilden....) Varsågod!

Nej, den enda lagen som är värd att följa är... THUNDERDOME!

Jaaa... det känns helt rätt. Tina Turner... Two men enter, one man leaves!

Är tyvärr inte riktigt säker på hur jag ska applicera den i verkligheten. Vad sägs om att vi prövar det ikväll på gymmet? Jag är säker att det kommer gå bra för alla andra.... eller kanske inte. Fick ju ett sånt där säsongskort i julklapp. Ska nog försöka att inte bli utslängd redan första månaden. Dålig stil det.


Fast det jag egentligen ville ha sagt med det här är att jag precis fått veta att en ny Mad Max-film är på gång. Med... hallå, Charlie Theron? Tom Hardy som Max?

Öm... wow.

Tänk om det blir en bra film ändå? Jag menar... tänk om?

Tänk er en värld där en Mad Max-remake är bra. Hisnande tanke....

Minus för Syberia är att en del "problem" känns otroligt onödiga. Måste fixa en mekanism till en damm. Ska plocka upp en åra för att ersätta en träspak.

Verkligen, Kate Walker, verkligen?

KOM IGEN!!!!

 Å sen den dynamiska duon Oscar och Kate Walker. De borde göra en standup/vaudeville/revyshow.

En show jag skulle kunna tänka mig betala pengar för.

Ska på Viktigt Möte efter lunch och på kvällen kommer Amanda+Steffo till huvudstaden och vi ska försöka hitta på något tillsammans med Hatten. Alltså om man kunde dö av förväntan inför mysets mys skulle jag ha kilat runt det metfysiska hörnet så att säga.

Ååååhhh... jag är lite avundsjuk på att Amanda och Adam ska starta Kråkan 2.0 i Uppsala. Visst var det en del passiv aggressiva utbrott när vi bodde ihop (läs: hanna fick vredesutbrott när adam köpte ica basic kaffe) men jag saknar ändå känslan att aldrig vara ensam. Även om jag satt och tryckte på mitt rum visste jag att alla de andra små kråkorna fanns i närheten och när de var utflugna fanns alltid ugglegrannarna att terrorisera (eller umgås som andra kallar det).

Visst det är skönt att kunna göra vad jag vill men det jag saknar mest av allt när jag bor i den lilla ettan är att kunna gå ut i ett vardagsrum, hitta till exempel Amanda som stirrar intensivt på något morgonprogram med dålig mottagning så alla människor låter som nåt från en Daft Punk-låt och allvarligt säga: "Hanna, det är robotar på teve."

*paus*

"Och de har lärt sig att grilla."

*blodigt allvar*

"Nu är vi körda."

Smooth criminal fast egentligen inte

Var på biblioteket igår och letade efter en bok om att skriva manus. Stod alltså vid hyllan om film o teater när bibliotekarien som tidigare cirklat kring i rummet som en gam i jakt på ett kadaver slog ner.

"Här ser jag att någon gillrar en fälla!" sa hon högt. Högre än vad man annars tänker sig att en bibliotekarie ska prata i ett bibliotek. Föregå med gott exempel och allt det där.

Min första reaktion var: "ÅNEJ! JAG ÄR AVSLÖJAD!" min andra tanke var: "Vänta... va?"

Den främsta anledningen till att jag skulle bli världens sämsta spion (George Smiley skulle få skämmas ögonen ur sig... ) är att jag alltid beter mig skyldigt även när jag inte är det. Är jag ute på stan och någon längre bort ropar "Du där! Stanna!" måste jag tysta rösten i mitt huvud som bara: "Springspringspringspring! Vi är för unga och vackra och talangfulla och intelligenta för att ruttna bort i fängelset på vatten och bröd! Jag vet hur det är där, jag har sett ett halvt avsnitt av Oz!"

Jag vände mig om och såg att det satt en man vid ett bord bredvid sig med sin laptop. Han såg lika skyldigt skräckslagen och panisk ut som jag. Ah, en själsfrände tänkte jag först men insåg att det var fel ute för han gav mig en blick som sa: "Vad har du gjort!?!"
Och jag lugnt kastade tillbaka en blick som sa: "ÅHGUDARSJAGVETINTEVADJAGGJORT!"

Bibliotekarien pekade då på laptopsladden som låg på golvet, "Man får inte ha sladdar här."

"Åh... förlåt," sa mannen och fick genast något mer ödmjukt i blicken.

"Då kan människor snubbla och ramla," fortsatte bibliotekarien med obarmhärtig röst, "De ramlar och slår ut alla tänder. Det har hänt förut," hon såg uppmanande på mannen, "Det täcker inte vår försäkring."

Mannen liksom snubblade över sig själv för att få bort sin sladd.

"Alla tänder," upprepade bibliotekarien liksom för att poängtera vilket monster han var.

Jag tog boken jag skulle låna och lämnade brotssplatsen genom att diskret hasa åt sidan som en krabba.

Det krävs mer än en nitisk bibliotekarie för att avslöja mig.

Tokroliga ävenyr utlovas

I julklapp ville jag att Adult Swim skulle göra en serie om Shredder och Krang från Teenage Mutant Ninja Turtles anno 80/90-talet.

De ska bo i en lägenheten och göra saker tillsammans. Typ tvätta, laga mat, städa, titta på teve, köpa nya möbler på IKEA.

Dråpligheter blir följden kan vi kanske komma överens om.

Krang är hemma... en sorts hemmahjärna kan vi säga och Shredder kan bara behålla ett jobb i ungefär en vecka eftersom han vägrar att ta av sig sina ninja/samurajkläder. Vilket jobb han än får är Bebop och Rocksteady alltid hans kollegor. Det är ett mysterium hur de lyckas få jobb överhuvudtaget.

Till exempel kan de jobba på en förskola.

Hoppas ni inser hur dråpligt det kan bli.

Och Krang bara: "Shredder, när ska vi göra oss av med de där ninja sköldpaddorna?"
Och Shredder: "Inte ikväll, Krang, jag har huvudvärk!"

För kul. Jag slår mig i alla fall på knänen just nu. Gör lite ont. Vet inte varför jag gör det.

Som ni förstår fick jag inte det här i julklapp. Uppenbarligen var det för mycket begärt.

VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ HA DET HÄR!?!?

Fuck it. Jag kommer att skriva en fanfic på det här.

Och den kommer att vara fantastisk.

Orkar ej med dessa fransmän som lämnar Frankrike för det fria, underbara RYSSLAND! Uppenbarligen får man också en kram från Putin på köpet vid medborgarskap.... eller är det bara Gerard Depardieu som föräras Putinkramen? Något måste han väl få när kan går och kallar Ryssland "för en stor demokrati".

Nu har också blivit erbjuden posten som kulturminister i regionen Mordvinien. Aaahhh, Mordvinien... det är väl allas drömresemål? Du reser dit för den statliga dockteatern och stannar kvar pga Stalinerans gulagläger som vi numera kallar helt vanliga fängelser. Vad vet jag? Kan vara hur bra som helst. Om du har tur kanske du få se en del kända ansikten. Till exempel Pussy Riot medlemmen Nadezhda Tolokonnikova som numera huseras där.

Vet inte om denna tjänst är en form av belöning för Depardieus skådespelarinsatser eller om också Putin skickade honom till Sibirien eftersom även han tillslut tröttnade på mannen som måste köpa egna vingårdar för att kunna släcka sin törst (uuugghh... vad hände där? gjorde jag typ ett haha han dricker mkt o är tjock-skämt? förlåt mig. skam över mig, skam över min familj, skam över min ko... jag bara lite upprörd, förlåt... )

Sen har vi Birgitte Bardot som tidigare också kom med hot om att lämna Frankrike för Ryssland pga avlivningen av ett par cirkuselefanter..... för vi vet alla att Ryssland är alla cirkusdjurs förlovade land.

Björnar älskar att åka motorcykel. Det faller sig naturligt för dem. Pga instinkter eller nåt. Björnen Katya älskade varje minut av show business. Speciellt munkorgen. Den älskade hon mest.

Ser ni glädjen stråla ur hennes ögon? Det verkar iaf Birgitte Bardot göra såatteh...

Dags för gravplundring, business as usual

Kate Walker ägnar exakt 0 sekunder tanketid ang. etiska problem som advokat att bryta sig in sin klients grav. Hon är så up and go get them-ambitiös. Lickety-split up the ziggurat å allt sånt där.

Hello I'm back again...

Syberia var det första spelet som verkligen drog in mig i sin värld. Det var spelet som satte igång min förälskelse i peka-o-klicka-genren. Äventyrsspel min gamla vän. Hann aldrig spela klart det pga det var klurigt o jag visste inte då att det fanns nåt som hette walkthroughs (prisa äventyrsgudarna!)

Köpte tvåan på steamrean och bestämde mig för att det är dags att äntligen spela klart denna lilla klenod. Var lite nervös när jag satte igång spelet. Tänk om det inte var lika bra som jag kom ihåg det? Har spelat en hel del spel sedan Syberia och tänk om jag bara tyckte det var bra för att jag helt enkelt inte visste bättre...

Den första cutscenen kör igång och där står hon. Kate Walker. Advokaten som inte vet innebörden i "ge upp". HAHA ÅH VAD JAG SAKNAT DIG KATE WALKER!



Stämningen i detta spel som skapas med hjälp av bra berättande och underbar musik? Inte ens den hackiga animationen kan förstöra denna spelupplevelse.

Kate Walker sen! Du är propert klädd som en riktig äventyrare ska vara i Sibirien. Du jagar mammutar och är ganska töntig när du pratar med barn. Allt är inte klockrent. Kate kan bara springa när hon inte går i trappor, kan inte gå över vatten som stiger ovanför ankeln (men hon kan klättra upp för långa stegar och krypa in genom små fönster till undangömda vindsutrymmen... ) och hon kan bara gå upp för trappor på ett speciellt ställe... men jag älskar det här spelet. Trots att det har ett par år på nacken känns alla pussleproblem väldesignade, grafiken håller än och Kate Walker har mer karaktär och djup än de flesta spelprotagonister just nu.

Plus att det ser ut så här...

För det mesta gör det mig ingeting att man måste spendera en del speltid med att springa hit o dit pga jag får inte riktigt nog av miljön i detta underbara spel med löften om att hitta mammutar.

Ännu ett post scriptum...

Och efter jag tagit mig ett snack med Moder Natur ska jag invänta de där jehovas vittnena som direkt när man öppnar dörren när de ringer på öppnar med frasen: "Haaar du tänkt på det här med Gud?"

Nu har jag äntligen ett svar: "Ja, det har jag. Det är den där typen som i begynnelsen tänkte: Hm! Jag kan göra så att alla människor har varsin robotbetjänt som också är deras bästa vän och kan flyga och hjälpa dem att välja outfits varje idag.... men sen tänkte han fuck it! Jag har en mycket bättre idé! Fler finnar när man har mens!"

Det är ett under att Lusse inte revolterade tidigare.

Neuroserna goes supernova

 Ååååhhh Jennifer Lawrence jag vet inte riktigt om jag vågar tro att du är på riktigt (mitt hjärta har krossats så många som den där gången Ray Bradbury sa att han hatade internet) men jag har svårt för att inte tycka om dig.
 

Det faktum att hon smäller upp en hand i ansiktet på personen hon pratar med när Meryl Streep kommer in i ett rum pga DET ÄR MERYL STREEP! och sen spenderar ett par minuter med att stirra på Meryl Streep utan att säga något för VAD KAN MAN SÄGA TILL MERYL STREEP!?!?

Kan relatera till det. Blir alltid så när jag ser människor som: 1) Jag beundrar, tycker är roliga och 2) är så kallade "kändisar", även kallade "gudar bland oss dödliga". När jag drabbas av den fulla effekten av deras närvaro blir jag mentalt knäckt. Jag kan inte ens förstå att detta är den så kallade Verkligheten (uppenbarligen något skilt från den så kallade Fiktionen).

Här står jag. Där står en person som jag tycker är fantastiskt rolig/häftig/kreativ/genialisk. I vanliga fall brukar jag vara plågsamt självmedveten. Tänka över hur jag lyfter mina fötter, om jag håller händerna på nåt konstigt sätt, om min andning låter okej eller låter töntigt flåsig och nu bara exploderar allt.

Neuroserna goes supernova.

Ni vet avnittet av Community när Pierce hämnas på Troy genom att ordna så han får träffa sin idol LeVar Burton? När han inte kan säga ett ord pga rädd för att göra sin idol besviken och det slutar med att han springer skrikandes ur rummet.

Så brukar det bli för mig. Fast mer att jag börjar mumla, blir tvungen att upprepa mig själv tusen ggr samtidigt som jag blir rödare i ansiktet. Mina händer börjar växla mellan iskalla och vulkanvarma men de svettas lika mycket hela tiden...... är det så här klimakteriet kommer att vara? Som att vara i samma rum som sin idol? ÄR DET HÄR JAG HAR ATT VÄNTA PÅ ÅLDERNS HÖST!?!?!

Oftast blir det inte så mycket mer att jag står tyst någonstans och ser ut som jag tänker på något viktigt samtidigt som jag försöker smälta in i tapeten.

Hm.

Känns som att jag typ alltid skriver om hur flåsig, svettig jag blir och hur totalt inkapabel jag är på att leva ibland.

Hm.

För att citera mig själv när jag gjorde ett impromptu lajv av någon pinsam scen ur Georgia Nicholsons dagbok: "DET HÄR ÄR MITT LIV!"

Men för att citera mig själv från när jag behandlar omklädningsrummet på friskis som mitt eget badrum och liksom valsar in bland duscharna o halkar: "Jag ångrar inget!"

Som jag sa till min bror: "Livet är aldrig enkelt. Det är hemskt och fruktansvärt och du måste tuffa till dig. *slår till honom*"
"Okej," sa han och slog tillbaka.
"*gnyr av smärta* Ser du vad jag menar? I've taught you well, young padawan... *kryper under soffan för att slicka min sår*"

Läste idag att pga att barn numera får supermycket stöd hemifrån är anledningen till att så många idag är stressade o deprimerande. Man får liksom höra hela tiden att allt man presterar förtjänar en komplimang lr konstruktiv kommentar men i verkliga livet stämmer inte detta vilket bryter ner  själen eller vad man nu tror driver denna komplicerade mekanism vi kallar människa.

Berättade om artikeln för pappa som klappade mig på huvudet och: "Vad duktig du är som kan läsa! Jätteduktig! Gå och gör kaffe åt mig nu, det är du jättebra på!"

Såatteh... tur att mitt liv varit kantat av ironiska kommentarer och hån förklätt till komplimanger.

Världens bästa detektiv? Sherlock? Batman? Pfah! säger jag o menar det också

 

Är det den där serien Castle? Isf kan behöva börja titta på nåt avsnitt pga gott omdöme om Kitty.

Wonder Woman?

Det som däremot stör mig i mina älskade spion/thriller/för mycket spänning-romaner är det här med beskrivningarna av kvinnorna i dessa spioners liv.

Alla är lite dumma i huvudet och alla spioner ser menande på varandra liksom för att säga: "Tja, ni vet hur kvinnor är... " sen skrockar de lite och dricker sin konjak. HAHA KUL FÖR ATT DET ÄR SANT HAHA

Jag vet verkligen hur vi kvinnor är.

Till och med gamla spioner som Irina som har varit med om ett o annat framställs som ett litet lamm som bara måste tas om hand. Blödig är hon också. Lätt till gråten men jag uppskattade dock det faktum att hon kunde dricka en halv flask vodka som om det vore vatten. Hur skulle vi annars veta att hon var rysk? HAHA KUL FÖR ATT DET ÄR SANT HAHA!

Liz i Spionen som kom in från kylan är mest som ett barn hela tiden. Man vill bara ta hand om henne för hon är ett litet barnlammkött. Mest lammkött. HAHA KUL JAG VET INTE ENS LÄNGRE HAHA!!

Det som gör Liz som allra lyckligast är när hon får ta hand om Alec när han är sjuk. Åh denna lycka. Visst, jag tolkade det först som att hon var lycklig över att han inte sköt henne ifrån sig utan att hon fick hjälpa honom och vara en del av hans liv men det var lite mycket: "Det är så naturligt för kvinnor att ta hand om andra. Ligger liksom i deras natur *skrockar, dricker konjak* För vi vet ju hur kvinnor är... "

Haha. Det gör vi sannerligen. HAHA KUL JAG ORKAR INTE RIKTIGT!!!

Jag vet i alla fall hur det är när jag tar hand om saker och människor. Det går bra. Allt går bra. Bara så att allt jag vidrör dör. Men det är bra. Bara brrraaaaaa...

Sen har vi Ann Smiley som inte har så mycket tanker utan mest känslor. Hon är fylld till bredden med känslor och ett stänk girighet. Men som George Smiley (ständigt denna Smiley... ) säger: "Sen när har en kvinna som är dåligt underrättad låtit det hindra henne?" HAHA KUL SKÄMT SMILEY KUL SKÄMT JU!

Ja vi vet ju hur kvinnor är... *drickar skratt, skrockar konjak* HAHAHA KUL FÖR ATT JAG VET INTE ORKAR INTE ENS HAHAHA!!!!!

http://smalllindsay.tumblr.com/

Familjealbumet del 2

Går igenom det gamla familjealbumet som digitaliserat av Far eller Farsan som vi får kalla honom på söndagarna. Hittade den här bilden på min mamma och mormor från Polen innan de tvingades att flytta till Sverige.

Bilden är tagen i parken Lacienki (det ska vara ett snedstreck på l:et o uttalas lite som ett engelskt w) och det är... öm det är... men alltså vänta lite. Sakta i backarna. HOLD YOUR HORSES HORACE!!!

Vem i helsike är den filuren som står och trycker i skuggorna?

Är det en så kallad sovjetisk överrock? En spion på hemligt uppdrag? With a license to thrill and be thrilled? Var min mamma skuggad? Misstänkte de att den där lilla krabaten med stilig basker o duffel hade en hemlig radiostation som sände amerikansk popmusik? Var det kanske så?

Eller... eller är det kanske inte en sovjetisk överrock? Är det kanske... *flämt!!!*

SMILEY ÄR DET DU!?!?!

Ständigt denne George Smiley. Vart jag än vänder mig står du där och lurar! Men det är okej, jag förlåter. Det viktiga är att vi löser det här med att de tog vår man i Istanbul. Ja, jag vet att det är allvarligt. Vad som än händer, sa jag härom veckan, vad som än händer får de inte ta vår man i Istanbul. Inte han. Inte vår man. Inte han i Istanbul.

Det var ju vår man.

I Istanbul då och inte Konstantinopel. En bra grej att komma ihåg pga att om du har en dejt i Konstantinopel så väntar hen i Istanbul. Till och med gamla New York var en gång New Amsterdam, va. Varför ändra de på namnet? Tja, det vet inte jag men man kan väl tro att folk gillade Istanbul bättre. Blev en bra sång också.

Den var vadhettere... svängig! Har den på hjärnan just nu men det kanske är uppenbart.

Njuren

Det har sagts mig att jag är hårdhudad som en elefant och med en mage som en ångvält. Jag vet inte riktigt varför allt det här har sagts mig men jag har bestämt mig för att det är en form av komplimang. Trots mitt hård kokta sätt händer det att även jag, kära läsare, känner mig en smula kränkt. Ånej tänker ni, vad kan dessa lusar som befolkar världen sagt till henne? Vilka fördomsfulla, nedvärderande kommentarer kan de kastat fram som en sjösjuk skunk framför de fötterna på denna paranta partypingla?

Det var fruktansvärt, kära läsare. Riktigt fruktansvärt. Hur fruktansvärt? Jag tror ni kan gissa hur fruktansvärt det var.

. . .

Så att hälften skulle ha räckt om ni inte gissade det. Försöker vara omhändertagande när det gäller mina få läsare. Preux chevalier kan man kanske säga om man inte tycker höviskhet är riktigt dötrist.

Det som hände var att jag skulle betala för mig i matbutiken. Kassören tar emot mina sedlar och räcker tillbaka växeln, ”Två å femtio tillbaks, varsågod.”

Jag bleknade av förnärmelse och flämtade till, ”Ursäkta?”

Kassören stirrade oförstående på mig som om hon inte förstod precis vad hon gått och sagt. Spela oskyldig, va. Gör det bara. Såna som ni åker alltid fast om Fru Justitia har något att säga om saken. Vilket hon sällan har. Misstänker hon har svårt att ta sig ur huset med den där ögonbindeln hon envisas med. Symboliskt och vad det nu heter men inte särskilt praktiskt, va. Inte praktiskt på en fläck. Lita på mig, jag kan det här med praktiskt. Jag är så praktiskt att folk rent ironiskt brukar utbrista ”Du är den mest opraktiska människan jag någonsin träffat!” samtidigt som de faller ner på knä och brister ut i gråt. Folk har ett konstigt sätt att skämta ibland men jag dömer ingen.

”Vad menar du egentligen med två å femtio, va?” sa jag och spände blicken i henne.

”Ööööhhhh... jag menade.... två å femtio tillbaka... som växel?”

Till min stora upprördhet började hon inte flacka med blicken eller ens skruva på sig. Kände hon ingen skuld? Inte ens en gnutta skam? Det här var då ett av de vidrigaste avskum jag någonsin träffat på. Kanske värre än den där typen av män som tycker det är okej att be kvinnor att le på tunnelbanan? Ah nej, inte så pass vidrig.

”Jaha! Du tycker alltså att det är helt okej att tjata om hur fantastiskt du tycker det är att ha två fungerande njurar? Du tycker alltså om jag förstått dig rätt att det är helt ok, yes box alright att vifta med dina två friska njurar i ansiktet på en stackare som jag som bara har en fungerande njure?”

”Vaaa?”

”Givetvis menar jag att det här viftandet sker i en bildlig mening. Annars hade det här varit en historia i en annan genre,” jag kämpade tappert med att samla mig, ”Jag har inte velat säga något tidigare. Det här är min bästa butik att handla i men nu måste jag säga till, det här kan inte fortsätta!”

”Jag vet inte riktigt när jag ska ha tjatat om mina njurar... ” sa kassören.

”Det är just det som är grejen, du är blind inför ditt eget privilegium.”

”Njurprivilegium?”

”Precis! Och nu är vi här igen, du sitter där bakom din kassa och kan inte hålla tillbaka att njuta av dina fullt fungerande njurar trots att jag står här och riktigt lider. Du sitter där med hela två njurar. TVÅ STYCKEN! Ja just det ja, den där andra njuren du har är bara ett kosmetiskt organ. För syns skull. Du får väl vara hur fåfäng du vill men att kasta det i ansiktet på en som föddes så här är att gå för långt!” morrade jag.

Kassören verkade vara på väg att öppna munnen för att protestera men sedan kastade hon en blick på den slingrande kön som växte alltjämt bakom mig. Hon tycktes ta ett djupt andetag innan hon tillslut sa: ”Det här är sant. Jag ber om ursäkt för att jag inte tänkte på att du bara har en njure.”

Kränkt kanske jag var men jag visste när det är läge att acceptera en ärlig ursäkt, ”Tack och jag ber också om ursäkt. Jag vill faktiskt inte bråka med dig, Kerstin.”

”Stina.”

”Sak samma.”

”Det står på min namnbricka.”

”Säkert men faktum kvarstår att jag inte vill bråka. Det här är min bästa butik,” en plötslig våg av glädje sköljde över mig. Människor kunde faktiskt inse sina misstag och be om ursäkt. Generöst la jag till: ”Och du är överraskande ödmjuk när det gäller dina njurar. Om jag hade haft två fullt fungerande njurar då... då hade jag nog skrutit om dem stup i kvarten!”

”Tja... öm,” kassören ryckte på axlarna, ”Det var så lite så?”

”Nu ska jag inte hänga kvar här så mycket mer... äh vad sa du att växeln var?”

”Två å femtio-”
”TVÅ Å FEMTIO!!?!?!? HATAR DU FOLK MED EN NJURE VA!?!?!?"

Vomp, vomp voooooooomp!

Allt det här är sant. Säger vi. På grund av anledningar. Så sant att hälften hade räckt. Hur som helst, den verkliga frågan är vad vi gör åt saken att de tog vår man i Istanbul.

Det här med att vara äldst på Old Saint's i Gävle och dessutom, observerade Anna, de enda med tjocktröjor på sig.

Det här med att jag sen lutade mig fram till Anna, upptagen som hon brukar vara med att mima till musiken, och säger: "Det där, det är den musikaliska motsvarigheten till en överkamning."

Sen ströp Anna mig.

Men det var det värt.

Man är väl en av humorns många martyrer. Är formligen en Sankt Sebastian kan man säga fast gör det inte, är på gränsen till högmod och vi behöver inte spe på mitt småputtrande storhetsvansinne.

Familjeablumet

Alla som tycker ni har haft jobbiga storasyskon ska inte klaga. Ni hade tur. Ni hade i alla fall inte denna kvinna till storasyster. Denna julhelg har jag plågat min bror genom att ställa intresserade frågor:
- Ska du ut ikväll?
- Vem ska du ut till?
- När ska du gå?
- När kommer du hem?
- Vad ska ni göra?
- Tror du det blir kul?
- Gillar du julmust?

Givetvis allt detta utan att vänta på svar. Ett tät bombmatta är det säkraste sättet att oskadliggöra fienden.

Sen har vi det här beviset på att jag är den värsta storasystern:

Ett helt vanligt foto på en helt vanlig familj kan det tyckas men något är fel...

Något är fruktansvärt fel...

Jag vet inte ens vad jag gjort men helt klart är jag nöjd.

 Såååååå nöööööjd....

MWAHAHAHAHAHAHAHAHHAAHAHAH!

. . . *host* *harkel* Eller jag menar... tänk att jag kunde bete mig så hemskt mot min stackars lillebror? Fruktansvärt...

Förklarar dock varför han önskade sig en riddarrustning i julklapp och sen sov i den. Han var liksom aldrig säker.

Ej med på bild: Hanna upptagen med sattyg och djävulskap.

Spioner, spioner, jag ser spioner överallt

Läste klart Spionen som kom in från kylan med en känsla av att personligen blivit förråd av det kommunistiska partiets division i London samt alla hemliga underrättelsetjänster. Cirkusen i London samt Stasi. Kanske alla hemliga underrättelsetjänster i hela världen.VEM KAN JAG LITA PÅ!?!?

Inte på George Smiley i alla fall.

Satt i chocktillstånd ett tag och kände mig mycket upprörd. Otroligt upprörd. Pappa berättade att när han träffade mamma i Uppsala läste hon också Spionen som kom in från kylan (läste faktiskt samma bok, den var så där härligt sliten och hade abstrakt omslag) och hon i princip hade samma reaktion som jag. Mycket pga att hon aldrig stött på den typen av litteratur förut. Kan tänkas att i Polen fick man inte lätt tag på litteratur där allt är grå o gråare moral och att kapitalism och kommunism, stasi/mi6 ser på individen på samma sätt. Alla är bara brickor i deras spel.

Har nu börjat läsa Mullvaden (Tinker Tailor Soldier Spy) av le Carré. Skrattar rått när Smiley måste ha obekväm lunch med fd kollega som är dryg. HAHAH SMILEY RÄTT ÅT DIG!

Blir också löjligt stressad och upprörd när Smiley får veta att de tog vår man i Istanbul.

NEJ INTE VÅR MAN I ISTANBUUUUUUUULLLLL!!!

Han var ju vår man. I Istanbul. Nu är han tagen. Hänger inte riktigt med för det är mycket spionpladder i le Carré och mycket "Minns du Fennanfallet? Ja, jag minns Fennanfallet. Mm-hm... Fennanfallet, va? Vilket fall det var. Hur går filologin? Bra. Bättre än Fennanfallet i alla fall."

Och jag vet inte vad Fennanfallet var. Hade det nåt med Mundt att göra? Han med de kalla mördarögonen i Spionen som kom in från kylan? Lever Mundt än? Hur går hans mördande nuförtiden? Var det han som mördade Fennan? Är Fennan en person eller en plats? Är det en typ av konjak?

JAG VET INTE MEN DET ÄR FÖR SPÄNNANDE!

Hur som helst... de tog vår man i Istanbul och det är inte bra.

Pga han var vår man i Istanbul.

Övriga tankar: Tur att jag inte är en spion. Skulle vara den sämsta spionen. Har inget pokeransikte. Skrattar ondskefullt när jag vet att jag är skyldig plus tycker att en smart lögn vore att "Haha! Vet ni vem som inte är en spion och har två tummar? *tumme upp* Den här tjejen! Hahaha.... haaaaaaaaa"
Mitt kodnamn skulle vara Virriga Hönset och istället för att träffa min kontaktperson på dimmiga broar skulle jag bara vilja träffas på ställen som serverar hamburgare och är varma. Skulle vara det värsta som hänt George Smiley. Rätt åt honom. Borde bli hans bästa vän av den anledningen.

. . .

Vad menar du fiktion och verklighet?

. . .

Nej, men förklara. Vaddå det finns en skillnad?

Nyårsfirande med ett glatt och muntert gäng i Amandas sommarstuga i Hälsingland. Tycker ni det låter fint? Kanske till och med fantastiskt? Ni behöver inte famla runt i den mörka ovissheten så mycket längre. Tillåt mig att avslöja att det var fantastiskt.

Hur fantastiskt, undrar ni kanske nu?

Så fantastiskt så att hälften hade räckt.

HAHAHAHAHA!!!

Som ni märker var pensionera "så mkt att hälften hade räck"-skämtet inte en del av mina nyårslöften.


På vägen hem somnade jag i bilen, snabbt utmattad av alla festligheter. Väcktes till liv utanför Gävle och utbrister sömndrucket: "BUBBLAN BUTTRAN O BLOMMAN!!!"

Får tystnad till svar.

"Frågade ni mig precis vad Powerpuff Pinglorna hette?"

"Nej, jag frågade dig var du bor men från och med nu tänker jag räkna med att varje gång jag väcker dig mitt i natten ska du kunna rabbla Powerpuff Pinglornas namn."

Det, kära läsare, kan vi säga är mitt nyårslöfte.