Ensamheten

Höll att ta koll på mig. Men jag överlevde.

Där fick ni, inre demoner! Det krävs mer för att ta kol på Passion.

Hahahahahahahahahaha…ha… ha… haaaaa….

Ngh. Kanske överlevde jag inte Ensamheten helt och hållet men jag bör återhämta mig ganska snabbt. Förhoppningsvis. Tror jag. Får försöka att bedöma skadan senare.

Den här gången började jag inte i alla fall att inbilla mig att någon smög in i huset och försökte stjäla toalettpappret… as you do. Framsteg… antar jag.

Däremot tror jag att jag ha konfunderat två städare när jag utstötte ett halvkvävt skrik när jag såg dem inne i köket. Tror att jag faktiskt hörde dem komma in men sorterade omedvetet bort det som en hörselhallucination och när jag sedan såg att det stod människor köket fick jag för mig att det var spöken… som städade bakom spisen.

”Konstigt. Ungefär lika konstigt som när det var ett spöke i mitt rum som viskade sjörapporten. Fast… det visade sig vara mina högtalare som på något sätt plockade upp radiosignaler. Så… med den logiken borde det inte vara spöken den här gången heller. Och varför skulle någon normalt funtad människa komma tillbaka från andra sidan och städa? Kan det vara så att det här inte är städspöken ut helt enkelt vanliga städare?” tänkte jag och backade sedan snabbt tillbaka in i mitt rum igen där jag inte kunde ställa till någon skada.

Dock tror jag att det skulle ha varit mycket värre om jag faktiskt inte kom ut ur huset igår och träffade människor som inte bara existerade i böcker eller filmer. Det är en ganska stor skillnad.

Bättre konversationer är bara en av många fördelar.

Även om de konversationer jag kommer ihåg bäst från igår tycktes handla om katter, paprikor och det faktum att man blir fullast på frukten i bålen.
Tror att det till och med bestämdes att det alltid skulle finnas en fruktskål fylld med paprikor i Kulturkollektivet Kråkan… fast då skulle det nog vara en paprikaskål snarare än en fruktskål.

Men på tal om bål. I början av kvällen trodde jag att passionsfruktskärnorna i bålen var majs. Mitt tankar gick därefter i dessa banor: ”Uäh… varför majs i bål? Inte gott. Men… det är kanske en sån där vegetarisk grej? Bäst att inte säga något så jag inte råkar förolämpa deras kultur.”
Slutsats: Måste sluta betrakta vegetarianer som en ett speciellt folkslag… som jag dessutom behandlar som om jag vore en förmäten, snobbig brittisk utforskare. Inte okej.

Övrigt:
Definition av too gay to function: “Kom och var en älva med mig!” (kanske det bästa som sas den kvällen.)

- Och tidigare samma dag...
Slog på P1 medan jag diskade och av en slump slog jag på precis då (vet inte om det var direkt eller en repris) kronprinsessan Victoria sa ”ja.”

Eller det var snarare ett starkt betonat ”jaaaaaaaaaaaaa”.

Det var så fint att jag under ett par sekunder, efter att i flera veckor ha ondgjort mig över alla dessa mittuppslag som in minsta detalj beskrivit vagnen som paret ska åka i genom Stockholm samt scoop i stil med ”om det blir dåligt väder kommer man fälla upp taket på vagnen”, sveptes jag plötsligt med i den rojalistiska yran.

Jag stannade upp i mitt diskande, såg ut genom fönstret och tänkte ”ack ja… fornstora dar osv… ” och det var nästan så att mina ögon började blänka pga rörda tårar.

PS. När jag är ensam hemma brukar jag spela Hollow med Peter Jöback och sjunga med like there's no tomorrow... snälla, låt mig inte vara så här ensam mer...

I love him! I hate him! I love him... and hate him!*

* Okej.... det där var en referens till en refern till filmen "Chinatown" av Roman Polanski och vet ni vad jag tycker är jobbigt? Att ingen någonsin (förutom jag) känner igen referenser (ibland referenser till referenser) till "Chinatown" och jag har inte ens sett filmen!

Det är riktigt jobbigt... fast inte lika jobbigt som när man försöker köpa ramar till sin mors födelsedagspresent och ens pappa aldrig, aldrig någonsin, slutar ordvitsa... kan komma att behöva samtal för det här i framtid. Ni förstår säker inte riktigt hur jobbigt det här. Det är så jobbigt att när vi kom hem ringde DDR och ville ha tillbaka sina verktyg för att bryta ner det mänskliga psyket.

Eller nej!

Vet ni vad som är riktigt, riktigt jobbigt? Att jag fortfarande tycker att "något/någon ringde och ville ha tillbaka sin... " fortfarande är roligt.

Nu har den är fotnoten pågått för länge. Speciellt som det var en fotnot till rubriken. Ingen kommer undan med att ha så här långa nonsens fotnoter... ja, om man inte heter Terry Pratchett.

Ja... i alla fall. Om jag kunde ta och börja nu.

Ser inte riktigt framemot att börja jobba... eller jo, det gör jag. Det är inte ett tråkigt sommarjobb och jag hade jättetrevligt förra året... men tio veckor är tio veckor och jag kommer inte direkt kunna vakna på en tisdag morgon, slå upp balkongdörrarna, insupa gryningen och utbrista: "Detta kommer att bli en bra dag. Nu ger jag mig av på äventyr!"

...... som jag brukar göra.

Jag är kanske inte någon Ferris Bueller (och det är jag glad för... hade varit jätteförvirrande att ha Jennifer Grey som syster... typ grekiskt drama förvirrande... åh-kej... vi går vidare... )

Äsch. Egentligen ser jag framemot att börja jobba. Just nu blir jag stressad av all ledig tid och stressar för att jag inte skriver så mycket som jag borde. Dessutom är det aldrig dumt att tjäna pengar med tanke på att jag gillar att köpa saker.

Och med tanke på att det här med Peter Lorre håller på att urarta. I kid you not. Var försiktigt med att nämna hans namn och ha överseende om jag börjar häva ur mig Peter Lorre trivia. Men det mesta crazy bananas jag faktiskt gjort som är Lorre-relaterat är att jag faktiskt hittat ett företag som hittar ovanliga filmer åt dig och säljer dem som regions fria dvd:er.

Vad var det jag sa!?!?

Är du tillräckligt besatt av något finns det alltid ett sätt i vår moderna värld som är full av Internet och Google... och ja, jag vet inte vad.

PS. Om jag verkligen gav mig av på äventyr, så där spontant och härligt, en vacker dag då skulle mitt äventyrsgäng se ut så här:

Marie Curie: Den smarta, logiska men som ändå tycker det är viktigt att följa sitt hjärta.
Nikola Tesla: Har också, som Curie, rollen som snilleblixt i gänget men till skillnad från Curie lär sig Tesla att älska livet under äventyrets gång. Curie älskar redan livet eftersom hon är polsk och fransk.
Snusmumriken: Han... han ska bara vara där och spela munspel. Kan dessutom ha ansvaret för att vi alltid har med oss en kaffekokare.
Peter Lorre: Han ska väcka mig på morgonen genom att milt väsa Johnny... Johnny... i mitt öra. (Alternativt: "I conquered science! Why can't I conquer love!?!" och eftersom klockan är fem på morgonen kommer jag fräsa ilsket "Hur i helvete ska jag kunna veta det!?!")
Och så den här tjejen:

Öm... wow. Märker nu att... att jag lagt ner lite, lite för mycket tankeverksamhet på det här. Börjar misstänka att lite mindre fritid bara skulle vara nytttigt för mig.

Suck. Ska alltså inte iväg till Öland. Pga av tekniska problem.

Säger vi.

Tråkigt men det gör inte så mycket. Får väl försöka komma iväg någon helg istället och igår skrev jag faktiskt klart ett manus till höstens Passion och Pettersson.

Ska iväg på en liten trip till Öland. Två dagar som ska ägnas åt rensa bort ogräs och vara avkopplad och frånkopplad.

Har förberett mig med ny anteckningsbok, ett par nedladdade poddar med Spanarna och Cirkus Kiev (poddarna är mest till för att bilresan inte ska ta kol på oss).

Om jag har tur får jag kanske till och med lite färg på mina ben som fortfarande är så där vinterbleka att det nästan är skrämmande. Sorgligt.

Innan jag reser iväg tänkte jag lämna er med det här:


Joel Cairo. Kanske den osmidigaste skurken som bara nästan lyckas komma undan med allt på slutet. En road Sam Spade är road.

Seriöst, jag får rysningar av hur bra den här filmen är. Riddarfalken från Malta har genuint bra skådisar för varje roll och allt bara klaffar. Se den. Ni kommer inte att ångra er. Få filmer lämnar en med känslan av att ren perfektion har uppnåtts och om ni frågar mig, vilket jag tänker anta, så är Riddarfalken från Malta en sådan film.

Saker som är bra med Riddarfalken från Malta:

- Peter Lorres Joel Cairo är sympatisk trots att han är en liten orm.

- Elisha Cook har kanske det mest uttrycksfulla ansiktet jag någonsin sett. Dessutom ser han ut som en kille som det bara går dåligt för så man måste tycka om honom.

- Idag brukar man tänka sig en femme fatale som någon överdrivet manipulativ vamp men Mary Astor är nervös, ömtålig och det är just det som gör henne farlig.

- Producenten avskydde rökning på film (för han var rädd att det skulle få rökare att lämna biografen för en rökpaus... mitt i filmen... åh-kej... ) och därför tyckte Lorre och Bogart att det skulle vara kul att försöka röka så mycket som möjligt i varje scen. Det faktum att de rökte gjorde scenerna ännu bättre eftersom de förmedlade nervositet och spänning är intressant men det intressantaste är kanske att Bogart och Lorre sprang runt på en filminspelning på 40-talet och var "busiga" är kanske det roligaste jag hört på länge. Jag ser framför mig hur de sitter och fnissar nöjt tillsammans medan producenten blir rosenrasande och skriker: "Looooorreeeee! Boooooogart!" samtidigt som han skakar argt med näven. Sidney Greenstreet och Mary Astor ser på, "Aw, you guys! Ni är såna lustigkurrar!" och skakar roat på huvudet.

- Bogarts sneda leende som gör att Sam Spade blir en karaktär som är både världsvan men ändå nyfiken, cynisk men ändå kan bli förälskad.

- Hur Peter Lorre levererar repliken: "You... you imbecile! You bloated eeeeeee-diot. You stuuuuuuuupid fat-head you." *kastar sig i en fåtölj och gråter*

Lugnet

Skulle vilja skriva nåt mer utförligt men hela gårdagen är indränkt i ett sorts febertöcken.

Även idag har jag feber vilket gör det tredje dagen i rad. Hurra!

Men det var en fin dag igår. Jakob verkade också nöjd vilket är det viktigaste antar jag.

Jag höll ett tal på mottagningen. Folk skrattade, folk blev rörda... jag svär... det var nära nog ett par tårar här och var. Fast inte jag. Är inte den sentimentala typen. Det var faktiskt inte så att utgångspunkten för mitt tal var hur jag inte kunde låta bli att tänka på Jakob som den där guldlockige, trinde pojken som vägrade ta av sig sin riddarrustning i plast och som jag försökte sälja som vakthund till arga, elaka kineser. Mitt tal handlade inte alls om det. Inte alls. Säger vi.

I studentpresent gav jag min bror en kokbok (med enkla recept... nu behöver jag förhoppningsvis inte oroa mig över ifall han kommer att äta mer än bara pasta och majs) samt en bok, Liven längs linjen, skriven av sportjournalist som han tycker om.

Jakob sa till mig, under mottagningen, att han hade lust att sätta sig ner och läsa den på en gång. Jag bara: "Srsly?"
Inte varje dag man får höra från honom att han knappt kan hålla sig ifrån en bok.

Övrigt:
Jakob gav mig även min födelsedagspresent igår: Människor som gått till överdrift av Kalle Lind. En mycket lärorik bok... tror jag. Mamma och pappa lägger beslag på den hela tiden. Samt Plastic Beach. Fast den finaste presenten han gav mig var nog när han sa att han försökt leta efter en biografi om Nikola Tesla
Jag; ”Åh! Du lyssnar faktiskt på mig när jag pladdrar på som en idiot!”

Okej… kanske är det inte så lätt att undgå att jag finner Nikola Tesla fascinerande (läs: dyrkar honom som den elektriska guden han är!) men jag blev fortfarande mycket rörd.

**

Slötittade på ett avsnitt av Fringe igår. Sämst!

Handlingen var otroligt tradig. Det hela började med ett bröllop där vi får se att brudgummen är judisk. Plötsligt börjar alla judar dö medan brudens familj klarar sig helskilnade.

Mystiskt?

Nej, inte alls.

Precis innan alla började dö hade farmodern pekat på en tyst liten man i ett hörn av rummet och börjat skrika nåt i stil med: ”Det är han! Han var där! Det är han!”
Och vem var den lille tyste mannen? Jo med tanke på att han hade blont, vattenkammat hår, små runda glasögon med tunna bågar och ett försmädligt, överlägset småleende på läpparna var han uppenbarligen en nazist.

Redan innan vinjetten satte igång sa jag högt: ”Det är ju uppenbart att den där killen är en odödlig nazist som arbetade på samma koncentrationsläger som farmodern överlevde och antigen är han själva giftet, typ nåt i hans kropp, eller så har han tillgång till ett supergift som bara dödar judar eller nåt i den stilen.”

Jag hade rätt. På varenda punkt. Är inte det sorgligt och ett tecken på lata manusförfattare?

Den här nazisten som var över hundra år var så fullkomligt löjlig. Först och främst. Hela hans stil bara skrek ”ond nazist”. Det skulle inte kunnat bli tydligare även om han tatuerade in "nazi 4-ever" i pannan.

Jag tror det värsta var när vi fick reda på vad den odödliga nazistens slutgiltiga mål var: En konferens med tema tolerans.

Åh-kej.

Åååååhhhhh-kej.

Vi fattar! Det är ironi. Skarp, bitsk, smart ironi. Tack för att ni trycker ner den här ironin i våra halsar.(OBS. Sarkasm)

Wow. Kära manusförfattare… ni orkade verkligen anstränga er... inte ens lite grann.

Det enda positiva med det här avsnittet var att den onde nazisten bodde i en mycket fin funkisvilla med bra läge. Ett rent nöje att titta på det huset.

Return of the Revenge of the Tönt (part deux)

Ibland lyckas jag faktiskt. Jag är inte alltid Fröken Handfallen som mumlar fram nåt om att hon är ett tåg. Ibland har jag faktiskt svar på tal.

Utanför mitt ICA står det just nu ett sånt där bord. Ni vet vad jag menar. Ett bord med en färgglad duk och en till två pers som så fort någon går förbi börjar vråla:
"Fröken! Fröken! Ja, du fröken! Vilket abonnemang har du!?"

Varje dag! Varje dag när jag tvingades att antigen gå förbi ICA eller in till ICA stod de där och ropade. Jag hatar sånt. Jag förstår att uppenbarligen tjänar företagen på det eftersom annars skulle det väl inte finnas så många försäljare på stan men det funkar inte på mig. Jag blir nervös av "smooth talking" försäljare och varje gång jag köper en elektronisk pryl vill jag helst ha fem olika alternativ av olika märken, en liten tabell som ger en bra bild av apparaternas prestanda och olika spännande funktioner.

Det får förstår inte försäljarna att sluta att försöka dra in mig i deras nät. MEN! Och det var nästan alltid samma kille som ropade efter mig och efter ett tag verkade han börja känna igen mig (fasa!) och eftersom de kan känna lukten av nervositet började han gå på hårdare: "Fröken! Fröken, vilket abonnemang har du? Du kan inte ha bråttom idag igen, va?"

Tillslut fick jag nog och kanske inte röt så mycket som jag mumlade fram ett svar.
Jag: Jag är inte intresserad.
Han: Men du kan ringa billigare. Vad har du för abonnemang.
Jag: Inget... inget som har med det här att göra.
Han: Jo, vi har många abonnemang. Vad har du?
Jag: En burk och en tråd. *rusar iväg*

Sedan den dagen har han lämnat mig ifred och jag levde lycklig i de flesta utav mina dar.

Om jag vågade påstå att det här är sista gången jag kommer att nämna Peter Lorre vore det en lögn.

Mitt sommarprojekt visar sig vara lite svårare än jag tänkt. Några av de filmer jag verkligen ville se för att de verkade genuint bra är lite svåra att få tag i. Casbah, Three Strangers, The Face Behind the Mask och The Lost One... nån av dem har getts ut på VHS men inte alla. Dock förtröstar jag. Någonstans måste det finnas ett exemplar av filmen. Vi lever i en modern värld. Om en ung dam vill stilla sitt Peter Lorre-begär så finns det ett sätt. Det måste finnas ett sätt.



- All I wanted was to ask him to join me in a cigarette...
- He doesn't trust us, Peter.
- Aw... and we're such gentle people.
- Are we?
- ...... yes, Sidney.....

The Boogie Man Will Get You

Bra/dålig, möjligtvis en rip-off på Arsenic and Old Lace... vem bryr sig?

Boris Karloff ser ut som en mysig morfar/lite som Doc från Back to the Future och Peter Lorre spelar en skum typ och har en liten kattunge i sin ficka som han viskar till på tyska.

Måste se denna uppenbarligen fenomenala film!

Sommarfräscht Projekt

Den här sommaren ska jag (förutom att läsa en massa böcker som jag inte kommer att orka läsa när jag börjar plugga litteraturvetenskap) försöka se så många filmer med Peter Lorre som bara möjligt.

Har bara sett tre filmer (Arsenik och Gamla Spetsar, All Through the Night och M) och det går inte för sig.

Att jag borde se Casablanca är givet. Vad mer kan man begära? Bergman, Bogart och Lorre i stiliga kläder. Sen borde jag se hela Riddarfalken från Malta. Känns lite dumt att bara se slutscenen av en film... även om det kanske är den bästa: ("The stuff that dreams are made of")

Sen en film som jag inte är säker på om den är bra är The Boogie Man Will Get You men... Peter Lorrre och Boris Karloff i samma film? Låter bra. Dessutom verkar Peter Lorres karaktär helt crazy bananas och sånt gillar jag.

Hur som helst, här är en lista på alla filmer jag vill se med Peter Lorre (misstänker att jag inte hinner hitta och se alla den här sommaren men man måste ha ambitioner):

Casablanca
The Maltese Falcon
Casbah
The Stranger on the Third Floor
Hotel Berlin
Secret Agent
The Man Who Knew Too Much
The Boogie Man Will Get You
Three Strangers
Mad Love
Crime and Punishment
The Face Behind the Mask
The Lost One

Det finns många fler jag vill se men de här verkar bäst. Plus en hel drös med radioteater. Jag menar... The Black Cat av Poe uppläst av Peter Lorre? Ja tack!

Kreativ Fas

Nu när jag har alltför mycket fritid försöker jag använde den till att skriva. Det går så där.

Speciellt då jag är otroligt lättdistraherad.

Exempel:

Sitter och skriver och plötsligt slår en tanke mig: "Undra om det finns fanfiction till Arsenik och Gamla Spetsar...... "

Jag skrattar lite åt tanken och försöker fortsätta med att renskriva ett kapitel av förra årets NaNoWriMo. Men tanken vill inte lämna mig så tillslut blir jag tvungen att använda min "mad google-fu skills"... bara för att se efter om det finns en sådan historia. Bara en kort stund....

Det gör det. Det finns inte bara Arsenik och Gamla Spetsar-fanfiction utan även Jonathan/Einstein slash (vilket i princip är Boris Karloff och Peter Lorre slash. Yeeeessssss... det är nåt fel på mig.)

Jag tror jag dör. Jag smäller av. *poff!*

Skönt att veta att det inte bara är jag som sitter och funderar på sånt här.



Åh gudars... nu börjar jag få lust att själv skriva Jonathan och Einstein slash. Nnnngghg.

Okej... jag gör det!Det är det enda sättet. Måste få ut det här ur mitt system! NEJ! Får inte ge efter! Det är så det börjar, förstår ni. I ena stunden tänker man... "jag ska bara skriva en Jonathan/Einstein historia och sen ska jag skriva rent kapitel fem av den konstiga sci-fi historien om månmänniskor" och innan du vet ordet av så börjar du skissa på en Rick Blaine/Ugarte historia. Någon hejd måste det vara.

Jag menar... vem vet var det kan sluta? (Sam Spade/Joel Cairo... det är där det kan sluta.)

Åh nej... nu vill verkligen skriva en Johnny/Einstein.

Egentligen är allt det här Peter Lorres fel. Säger vi. Han är fantastisk i alla sina roller och hans första namn var Lazlo Löwenstein. Läs det högt: Lazzzzzzlo Löööööwenstein!
Är det inte kanske det Bästa Namnet? (Förklarar fortfarande inte varför jag vill sätta mig ner och skriva en psykopatisk och alkoholiserad romans)

Såg M av Fritz Lang igår och denna film är inte bara en proto-film noir utan även en av Peter Lorres första riktigt stora roller och han är rent fenomenal.

Det har gått 79 år sen M spelades in men den är fortfarande lika bra. I början av filmen satt jag och tänkte på hur jag hade noll sympati för Hans Beckert men under filemsn gång, mycket tack vare Peter Lorre, kom jag på mig själv att tänka: "Å nej! Hoppas han hinner gömma sig!" och insåg med ens att jag sympatiserade med en barnamördares rädsla då han blir jagad av en mobb.

Hela tiden satt jag och resonerade med mig själv om hur det inte fanns något som kunde ursäkta Peter Lorres karaktär men ändå... just av den anledningen blev det lite jobbigt att se filmen men också det som gjorde (och gör) den så bra än idag.

Få filmer hamnar i samma klass som M och många filmer idag har mycket att tacka Fritz Lang för. Till exempel var det här en av de första, kanske den första, filmen som använde sig av det musikaliska ledmotivet för en karaktär. Redan innan Hans Beckert kommer med i bild vet vi att han är i närheten då vi hör honom vissla "I Bergakungens Sal".

Srsly. Petter Lorre! Personligen placerar jag honom i samma kategori som Nikola Tesla och Marie Curie.

Såg om Arsenik och Gamla Spetsar och vet ni... första gången jag såg den dog jag nästan (det var för att jag skrattade hela tiden och eftersom jag precis opererat min brutna käke (lång historia) gjorde det fruktansvärt ont men det gick inte att inte skratta) och andra gången jag såg den skrattade jag men tänkte "ah, den är inte lika rolig som jag kom ihåg den" men tredje gången! Tredje gången jag såg om den (alltså nu) skrattade jag lika mycket som första gången. Dr Einstein (Peter Lorre) och Teddy (vet inte vad skådespelaren heter) äger varje scen.

Öm oj... det här blev lite långt men så går det när man skriver om Peter Lorre. He's just that awesome.



PS. Vet ni också vad som är awesome-sauce? Att jag har vänner som förstår varför jag piper av lycka av att bara av att se dvd-fodralet till en Fritz Lang film och dessutom tycker det är positivt. DS.

"Because she's my summer girl!"

Hallå, Sommarlov. Du har varit saknad.

Jag är verkligen redo för värmen. Jag har sexiga shorts, en sexig baddräkt, sexiga brillor och en kanske inte lika sexig tröja att ta på mig om det ändå blir lite kallt.

Men vet ni vad jag saknar?

En sommarförälskelse.

Just det! En sommarflicka. Hon ska vara glad i hågen och ha... ha hår! Jupp, det ska hon ha och sen... sen så kan hon typ... spela badminton... utomhus... för det går att spela badminton utomhus på sommaren. Överhuvudtaget ska hon gilla att vara utomhus och gå barfota i gräset efter att det har regnat fast inte på det där sinnessjuka viset men på ett trevligt och livsbejakande vis. I början av sommaren är jag en överarbetad, kedjerökande cyniker men hon lär mig att älska livet.

Och sen till hösten dumpar jag henne och glömmer henne för alltid... för hon är min sommarflicka!

Perfekt.

Vet ni varför jag behöver det här?

Nej… det är inte för att jag börjar blir ensam, kufisk, desillusionerad och sorglig. Det… det är alla bra poänger men inte själva kärnan i problemet. Ja, jag vet att allt det där är sant men ge er… ni behöver inte gnida salt i såren eller vad man nu säger. Dessutom glömde ni bort att nämna att jag även är mer där än här. Jag är faktiskt inte bara arg och sur... jag är dessutom sinnesförvirrad. *gör inte saken bättre för sig själv*

Anledningen till att jag behöver en sommarflicka är för att jag börjar bli trött på alla dessa sommarsjuka par som finns på tågen. Det går inte för sig. Det bara… håller på… och jag kan inte spendera all min tid med att blänga surt på dem för jag kommer antagligen åka mycket tåg den här sommaren och om jag ska blänga hela tiden kommer jag försämra min syn som redan är i klass med Velma från Scooby-do.

Till mitt försvar vill jag också påpeka att det par som retade upp mig mest (sträckan Stockholm-Uppsala) var inte av denna värld:
Han: *tuggar skälmskt på hennes knogar*
Hon: *fnissar fnittrigt*
Han: Du är min lilla pion. (Okej, han kanske inte sa det där... men han tänkte göra det! Är nästan säker på det.)
Jag: Skaffa ett liv! (tänkte jag medan jag ångrade djupt att jag glömt min ipod hemma och inte kunde stänga ute allt detta trams.)

Min tanke är att om jag har en sommarflicka så kommer jag inte störa mig på dessa typer för då kommer jag vara upptagen med att själv tugga på nåns knogar. Fast helst inte. Såg inte fräscht ut.
ad är grejen med "par" som bara håller på?

Men framförallt: Det här handlar inte om att jag börjar bli kufisk, cynisk, sur, sorglig samt ensam.

Det handlar om att jag är en student och därför har jag inte råd att skaffa nya glas till min bågar ifall min syn försämras av att jag måste blänga argt på alla turturduvor på tågen.

PS. Det här gäller givetvis inte alla turturduvor. Bara den tramsiga sorten (ni vet vilka ni är!). Det är faktiskt inte så att jag typ "hatar kärlek". Ser jag ut som Gargamel kanske!?!

................. nej, det var en retorisk fråga. Ni behöver inte svara.

Har en obeskrivlig lust att skaffa mig en kostym och fluga... samt Salvador Dali-mustasch men det sist nämnda har inget med Janelle Monae eller det faktum att hon är awesome-sauce.

Hot damn! Fick VG på min hemtenta!

Jag vill tacka Daft Punk. Om det inte vore för att ni dök upp de där sista sekunderna i reklamfilmen jag analyserade skulle jag aldrig orkat se Adidasfilmen tusen gånger om för att försöka se olika retoriska symboler.

Vidare tänker jag visa min tacksamhet genom att se Tron: Legacy i vinter enbart för att jag vet att ni gör soundtracket till filmen samt för att ni kommer dyka upp i ett par sekunder i filmen i rollerna som musikprogram.

Återigen... tack Daft Punk, tack ni franska robotar.

Fast jag misstänker att det var det faktum att jag använde ordet "dansant" som satt betyget.

Anakronism

Kanske har jag konstig smak och kanske är det bara jag men... men är inte det här århundradets team-up som alla borde älska? En cowboy och riddare. Och ja... det är en pegasus de rider på. Det finns så mycket potential. Trots min annars bredda kunskap om obskyra seriefigurer har jag inte så stor koll på de här två typerna. Vad jag vet är att cowboyen "vanliga" jobb är country-sångare och att riddaren har råkat resa till framtiden från... typ riddartiden?

Släng in att de av en outgrundlig anledning måste bo i samma lägenhet och vi har ett fantastiskt sit-com upplägg. Första avsnittet... handlar om att de måste komma på hur de ska "förvara" sin pegasus. Jag har inte bestämt mig än om pegasusen kan prata... jag lutar åt att den kan det för när är inte talande, mytologidjur underhållande?

(svar: aldrig)

Tönten

Häromdagen stoppades jag utanför Pressbyrån av en tioåring (nej, hon var typ fjorton... femton... sexton... sjutton... de ser alla likadana) som frågade om jag inte kunde köpa cigaretter åt henne (hon hade pengar som hon ville ge mig.)

Min reaktion: Å nej... moraliskt dilemma. Jag står vid ett vägskäl. Typ Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungomd, fuller av ångst och twijk
Med huvudet fullt av Stiernhielm blev jag därför helt ställt och försökte snabbt komma på en bra ursäkt så jag bara kunde rusa förbi. Kunde inte bestämma mig om jag skulle skylla på att jag hade bråttom till T-Centralen eller om jag inte hade ett leg med mig. Det jag tillslut mumlar fram är: "Jag är ett tåg." och går sedan nästan rakt in i en glasvägg.

På tunnelbanan spenderar jag sedan tio minuter med att upprepa mantrat: "jag kommer aldrig mer att se den där jäntan och därför spelar det ingen roll att jag betedde mig en smula sinnesförvirrat"

Men så här i efterhand har jag bara en stilla undran... varför måste jag vara en sån tönt? Är det för mycket begärt att jag ska kunna vara åtminstone en smula cool då och då?

Varför måste vara varje sociala möte bli ett lika krångligt problem som när Spider-man inte visste vem han var kär i; Liz Allen, Gwen Stacy eller Mary Jane Watson för visserligen gillade han Liz men Gwen var han bästa vän och har alltid funnits där för honom och Liz hade faktiskt fortfarande känslor för Flash Thompson men han var upptagen med att flörta med Mary Jane som i sin tur flörtade med Mark Allen men han hade blivit förvandlad till Molten Man av Green Goblin och superskurkar trasslar bara till kärlekstrippeltrianglar och… och jag tror precis jag besvarade min egen fråga.

Suck... nä... jag är nog rätt nöjd med att vara lite töntig, lite socialt inkapabel och hela valsen. När allt kommer omkring kan man kanske se tillbaka på allt det här och skratta.

Ha, ha, ha...

Eller vet ni vad? Strunt samma. Jag har en serietidningssamling att sortera.

Catch you on the flipside!

Hänt På Riktigt

... eller?

Jag: Hm? Kul att du frågar. Ja, jag såg den kontroversiella regissören Yael Ronens kontroversiella tysk-judisk-arabiska pjäs Third Generation. Nöjsamt var det för jag har en glupsk aptit och bara intellektuella saker kan stilla den. Nämnde jag att det var kontroversiellt?
Kassörska: … allt jag frågade var om det ”var bra så”.
Jag: Är det bra så? NEJ! Det är inte ”bra så”! Finns det inte fortfarande en konflikt? Har tyskarna verkligen tagit sig an sitt förflutna? Hur kan man glömma? Hur kan man förlåta!?! Va… vad gör du? Nej! Nej, kalla inte på väktarna! JAG FÖRSÖKER FAKTISKT BARA SKAPA EN DIALOG!

Kalla mig vad ni vill men en Yael Ronen är jag inte.

Däremot kan ni börja kalla mig Intellectual Without A Cause. Det är helt okej. Det får ni. Om ni vill. I’m just saying.

En svamlig recension

Var som sagt i Huvudstaden och stället jag bodde på kan jag verkligen rekommendera. Tre Michelinstjärnor borde det få. Minst!

I födelsedagspresent fick jag en biljett till föreställningen Third Generation av Yael Ronen på Dramaten. Det var ett gästspel och därför visades pjäsen bara en gång vilket jag tycker är synd och skam för det här är verkligen bra grejer ska ni veta.

Third Generation är något så intressant som en politiskt angelägen pjäs som inte försöker tvångsmata dig med åsikter och moralkakor. Det handlar om den tredje generationen efter andra världskriget och bildandet av Israel. Skådespelarna var bland annat västtyskar vars farföräldrar hade varit nazister, östtyskar som bara försökte förstå kriget och konflikten i mellanöstern, en palestinsk kvinna vars man skjutits i benet av Hamas och vars bror precis dött i en israelisk bombräd, en ung israelisk soldat vars farmor ständigt påminner honom om att hela världen vill att judarna ska dö.

Det är tusen viktiga argument som tas upp under två otroligt intensiva timmar. Man lämnades med eftertanke. Karaktärerna i pjäsen kunde i ena stunden säga något som du höll med om för att i nästa sekund vrida på det så att det blev en åsikt du inte ens skulle vilja ta i med tång. Plötsligt kunde det bli tyst i hela salen. Det var en tung, tryckande tystnad som tvingade publiken att faktiskt tänka på vad som hade sagts. En av dessa tystnader bryts tillslut av att Niels (som under lång tid av föreställning legat bunden vid en stol på mitten av scenen då han skulle protestera mot kapitalismen genom att ockupera mark på Starbucks) nervöst undrar om nu inte är ett passande tillfälle för den där folkdansen de har övat på.

Om vad som sedan fyllde salen inte var ett ”förlösande skratt” så vet jag inte vad det var. Ibland skrattade man bara för att kunna distansera sig.

Den hade inga pretentioner om vad som är rätt eller vem som har gjort fel.
Under pjäsens gång, så fort ”förövare” nämndes, pekade alla på varandra men så fort det började talas om ”offer” var alla snabba med att peka på sig själva. Ingen utgav sig för att ha eller påstod sig ha monopol på moral. Tillskillnad från teatersällskapet Tribunalen.

Tribunalen visste vad som var rätt och fel och de tog Den Tappre Soldaten Svejk och våldförde sig på honom! De försökte stöpa om honom för att passa sin egna vänstervridna världsbild utan en enda tanke på vad Svejks innersta väsen var! Vad boken egentligen handlade om! ARGH! (Åh-kej. Sluta hyperventilera. Ta ett djupt andetag. Skölj ned ett chill-pill med ett glas vodka. Chill-pill verkar snabbare tillsammans med vodka. Säger vi.)

I alla fall… Third Generation var smaklös, hysterisk, allvarlig, komisk och mänsklig. Den bestämmer inte vad du ska tycka eller tro men den vill att du ska tänka efter och inse att ett viktigt misstag många gör är att tro sig veta exakt vad problemet är och hur man ska lösa det.

Höjdpunkter ur Third Generation:

Niels öppningsmonolog där han ber hela världen om ursäkt för förintelsen (Niels farfar var nazist.) Han vänder sig direkt till den israeliska juden i gruppen och ber om ursäkt.
(parafraserad)
Niels: I want to, personally, to apologize for the holocaust and the pain we caused your people.
Roi: …………. Forget about it.
Niels: *glatt* Okay!

Niels judiske pojkvän orkar inte packa till deras resa till Israel och ber att Niels ska göra det åt honom.
Niels: I can’t do it! I have to vacuum and pull the plug to all the electrical equipment. You cannot expect me to have the Final Solution to everything!

Yosef drömde om att bli munk ända till Jungfru Maria började invadera hans sexdrömmar.

Niels: I also want to, personally, to apologize to you. Yosef and Mohammed.
George: Uh? Niels? My name is not Mohammed.
Niels: … it’s not?
George: It’s George.
Niels: Huh.

George var också fin. Han förstod inte vad folk talade om när det sa att araber har det svårt i Israel. Han får minsann massor av respekt för han är en känd skådespelare. Hans debutroll var som terrorist… fast med ett hjärta av guld. Alla förälskade sig i den karaktären, förklarar George, och alla känner igen honom. Till och med i Sverige tittar de på honom som om han vore terrorist. Han hade ingen aning om att hans filmer var så populära även i Sverige.

**

Det är svårt att egentligen förklara i skrift hur smart hela pjäsen var. Jag kan egentligen bara beskriva de ytliga poängerna men Third Generation var så mycket mer. Återigen: otroligt synd att den vara visades en gång annars hade jag propsat på att så många som möjligt skulle ha gått och sett den.

PS. Recensioner hittar ni här och här.
Plus:

Ha den äran till mig själv... antar jag

Det här är första gången i mitt liv (som nu pågått i 21 år) som jag inte fått frukost på sängen när jag fyller år. När jag vaknade så tog det emot lite att ta sig ur sängen utan att ha fått en smakfullt dekorerad smörgås (var det där en ordvits förresten? smakfull? smörgås? är inte säker).

Som tur var fick jag ett par ha den äran-sms. Bland annat ett från Sara som meddelande mig att när man fyllt tjugoett får man faktiskt börja ha strumpor i sandalerna. Det muntrade upp mig eftersom jag i hemlighet är en gammal gubbe.

Men lite fest blev det ändå. Jag hade köpt tomat/pesto philadelphia och medan jag drack morgonkaffet läste jag mina serier som jag köpt igår.
Markus Birro var med på P3 Populär och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om honom. Dock fnissade jag när han nämnde att hans favorit poeter är Karin Boye, Edith Södergran och Bruno K Öijer. Öh? Birro? Hanna Passion ringde precis och ville ha tillbaka sina pretto-smaker. (OBS. Jag tycker faktiskt om "Visst för det ont när knoppar brister" men säg det inte till nån!)


Sedan ringde min pappa för att gratulera och meddelade att så här gammal har jag aldrig varit. Jag var böjd att hålla med honom.

Nu har jag börjat att packa inför weekend i Stockholm där jag ska umgås med släkten. Det kommer att bli fantastiskt. Lyssnar på They Might Be Giants samtidigt som jag packar. Blir bara liiiiiiite melankolisk då låten Older spelas:

You're older than you've ever been.
And now you're even older.
And now you're older still.

Idag såg jag en sån där Levande Staty som inte bara rörde på sig utan att nån hade slängt pengar i hatten. Nej, den gjorde mycket mer än så! DEN PRATADE!

It was fucked up.

Fast kanske är det mer stört att jag insisterar på att kalla den Levande statyn för "den" istället för "han".

Och sen har vi det faktum att jag hade god lust att springa fram, slå den hårt i ansiktet och vråla: "Quisling! Du har förrått ditt skrå!"

Om någon frågar så tänker jag skylla på Mina Demoner.

PS. Och som vanligt: Jag började att titta på Batman från 1960-talet så där lite ironiskt men nu har jag blivit superförtjust i Adam West (han är en seriöst skrämmande Batman med repliker som: "You intrigue me strange lady. I will dance with you." eller nåt i den stilen. Är det hot? Ett löfte? När det gäller Adam West går ingen säkert.) och dessutom är jag nu typ kär i Frank Gorshin. Hur kan man inte bli det egentligen? Titta bara på honom! Är han inte Mr Fancy-pants?

Pubrunda 2010

Vaknade upp i torsdags. Stirrade upp i taket och tänkte: "I'm getting too old for this shit." och det är ganska sorgligt för det är cirkus en vecka kvar till jag fyller 21.

Min lever hatade mig och jag kan inte påstå att jag inte förstod varför. När jag klunkat i mig lite vatten bestämde jag mig för att ta mig upp ur sängen för att koka lite kaffe för att blidka min kropp.

Jag lyckades ta mig över halva rummet innan jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och ta det lite lugnt. Så medan jag låg där med en morgonrock löst virad kring kroppen tänkte jag: Det är ju alltid kul att titta på Black Books för det är kul att se när Bernard Black dricker sig full och ligger å lider men man vill ju inte vara Bernard Black. Just nu känns det verkligen som om mitt liv kommer att avslutas upp o ner på en allmäntoalett.

Tillslut tog jag mig samman och kokade kaffe. Dock hade min kropp bestämt sig att allting som hade mer smak än vatten var farligt så det fick stå och kallna. Resten av dagen låg jag o led tills Anna ringde mig att fick mig (utan särskilt mycket övertalning) att gå ut och göra resten av gänget sällskap i ekoparken. Anna är mycket bra på att övertala mig... eller jag vet inte ens om man kan kalla det övertalning.
Anna: Ska du ut ikväll?
Jag: Äh jaaaa.... neeeej, jag kan inte. Jag måste plugga.
Anna: Fast du kommer inte plugga ikväll. (med superresonabel röst) Det är lika bra att du går ut ikväll.
Jag: (efter en millisekund) Ja!

Men som tur var pubrundan supermysig så det var rätt okej att må bläh i princip hela torsdagen. Några höjdpunkter var:

När vi var på Upplands drogs vi med i radiofrågesport (Battle of the Nations) och första frågan var: "Vem sa: "Aldrig har så många så få att tacka för så mycket."?"
Ebba å jag utbytte The Look. Winston Churchill! Döh!

När vi beställde hamburgare.
Ebba: Jag ska ha grekburgaren.
Jag: Höh, höh (ja, jag skrattade så där. tyvärr) Du menar väl "dålig ekonomi"-burgaren!?! Höh, höh, höh...
Josefin&Ebba: ... (åh-kej!)
Kanske inte mitt bästa material.

På GH hade de slut på gin så istället för Gin o Tonic fick jag en OP o Tonic. Vet inte... nej... det slank ner men... men nej. Hoppas verkligen inte att de inte lyssnade på mig när jag sa åt dem att kalla denna nya drink för "Passion". Passion är verkligen inte OP o Tonic. Jag är mer... Tequila och Passionsfrukt.

Innan vi gick hem drog Ebba med mig till Bullit. Utanför träffade vi någon som var säker på att han kände Adam men Adam var säker på att så var inte fallet. Jag blev upprörd över att han inte kände igen mig. Det brukar annars vara så att alla alltid känner igen mig på nåt sätt.
På sjukhuset:
Gammal söt gubbe: Men... dig har jag sett förrut!
Jag: Äh... nej, det tror jag inte. Det är första gången jag jobbar här.
GSG: *nickar vist* Näh, det är nog rätt. Jag kanske tror att jag känner igen dig för att du ser ut som en filmstjärna.
Jag: Tihihihihi...
Och dessutom har jag en sorts connection med en av tjejerna som arbetar på Monki i Uppsala. Hon var säker på att hon kände mig och nuförtiden brukar vi nicka igenkännande när vi ses men vi känner fortfarande inte varandra.
Hur som helst. Jag blev alltså upprörd och sa nåt i stil med: "Känner du inte igen oss? Vi är faktiskt Passion och Pettersson. Vi har ett radioprogram. Vi är de nya Mia och Klara.

Falskt påstående, jag vet, men ni vet hur det kan bli.

Nästa vecka ska jag bjuda på middag. För att jag fyller år. Ska göra chilibönburgare med avokadosalsa. Till efterrätt blir det tiramisu.
Anna ska hjälpa till.*

* Läs: Sitta på en stol och säga åt mig vad jag ska göra... vilket i mitt fall är precis den sortens hjälp jag behöver.

PS. Idag använde jag en kräääääm med sjögräs. Känner mig otroligt fancy. DS.

Uppsatsen är nu inskickad. Jag döpte den till En Filmprinsess av Folket - Amerikanska Journalfilmer som Genus Demonstrativum.

Och det är allt jag har att säga om den saken.

Ljudet av en Wiener Melange

Så här skriver man en uppsats som ska in nästa dag kl 15.00:

• Koooooooooooncentration. Koooooo- nu när jag tänker efter så har jag aldrig läst Preacher av Garth Ennis... undra varför? Jag menar, jag gillade ju Hellblazer och de verkar vara samma typ av serie. Kanske borde kolla upp om de har nåt nummer av Preacher i min lokala seriebutik. Öm... ja, just det. Uppsats. *bitter*
• Grace Kelly är... Grace Kelly är en symbol. Ett ansikte för en samling positiva värden. En galjonsfigur för den moraliska doxan som Movietone News vill propagera för... vad är det jag skriver? Argh...
• Hur i helvete ska jag få in "dansk-jävlar! ge mig ett skålpund kött på min ostmacka!"? Kanske får jag spara det till c-uppsatsen. Jag har ju ändå lyckats få in ordet "galjonsfigur".
• Raderar ordet "galjonsfigur" från min uppsats. Det låter ganska pretto. Man behöver inte kasta DN Kultur på elden om ni förstår vad jag menar.
• Koncentration. Disciplin. Wiener Melange!
• Sörplar i mig Wiener Melange och stirrar bestämt på datorskärmen. Skriv! Skriv nåt!
• *Skriver lite*
• Jag kanske borde ha varit mer specifik: Skriv nåt intelligent.
• Aaaaaaaaahhh... intelligent. Okej. Here we go. On mah way! ...... har jag någonsin provat Wiener Melnage med socker? Skulle inte tro det. I'll be back.
• *Sockerkick*
  
• 100 ord! Bara 100 ord till. Varför ska det vara så svårt? Du behöver bara formulera nåt som har med "mottaget medieintryck" and you're done. Kom igen. Det blir kul. Det blir kuuuuul.
• Får höra att man inte behöver skriva 3800 utan bara 3500 ord. Stirrar som besatt på ordräknaren: 3799. Yeesssss...
• Neeeeeeeeeej... har en massa fotnoter att snygga till. Återkommer. Måste bara ha en Wiener Melange till *nervöst fnitter.*
  

Episkt

Spelade in både delarna av vårt Sjömansepos igår (Del I - Förlust, Del II Förvandling) och vi hade hela fyra skådisar i studion. Ganska mäktigt.

Jag höll i spakarna under första delen... eller jag tryckte på knapparna är väl mer korrekt. Det var mycket svårt. Det var typ hundra.... TUSEN knappar.

Okej... det var fyra. Men det var svårt ändå. De såg alla likadana ut.

Eller nej... de hade alla varsin färg som matchade klistermärkena på mikrofonerna. Så svårt var det inte.

Hur som helst. Det var fantastiskt roligt att spela in en radiopjäs med fler än två skådisar för en gångs skull. Jag börjar helt ärligt bli rätt trött på den där Hanna. Hon kan knappt hålla koll på fyra knappar. Dålig tjej.

Ebba vara också mycket förtjust. Bästa kommentaren var nog hennes: "Åh, Hanna. De [Lalle å Anna] var så duktiga! Kan de inte bli våra slavar?"

Men det var då. Nu är nu. Och nu skriver jag uppsats och jag måste skriva minst 1100 ord innna lunch. Men jag har insett en sak. Plötsligt blir allt kristallklart. Jag... jag hatar min uppsats. Varför måste jag egentligen skriva uppsats? Det är ett slöseri med min fenomenala talang. Fakta och Passion går inte så bra ihop. Jag måste få hitta på lite grann annars blir jag knäpp. Och när jag säger knäpp menar jag "här har du en fin tröja där du får krama dig själv hela tiden och här är ditt nya rum med fina vita, mjuka väggar och inga vassa hörn"-knäpp. Ingen vacker syn.

Bara att hålla ut antar jag. Imorgon, klockan tre, måste den här uppsatsen vara klar på ett eller annat sätt (antaligen blir det på "ett annat sätt") och sen då! Då blir det poesipubrunda med Rondellen. Det kommer att bli awesome-sauce. Kifkt till och med.

PS. Gav min mamma BBC serien The Singing Detective i födelsedagspresent och vi såg det första avsnittet i söndags. Alltså... den serien, hörrni! Såg bara ett avsnitt som sagt men vet redan nu att jag älskar den.

Mitt nya favorit citat: "Bastards. I'll wipe you out. Don't you know who I am? I'm the... I'm the Singing Detective!"

Kastar sten i glashus... like there's no tomorrow

Det bästa med morgontidningen är insändarna. Ibland är det nåt vettigt eller så är det en mansom klagar över att manliga programledare inte bär orangea flugor längre. Den bästa sortens insändare är förstås de som man finner i lokaltidningen.

Igår satt jag och läste en i Gefle Dagblad som var fantastisk. Skribenten ansåg att man borde återinföra seden att välja Sveriges kung. Ja se, förr i tiden, då kunde var man bli kung i Sverige om han valdes till det vid Mora Sten. Och det var uppenbarligen fantastiskt. Speciellt då vi idag inte ens har en svensk kung, väser han ilsket (jag tänker mig att han pratar högt för sig själv medan han skriver sin insändare... och då väser han av ilska) och en tyskättad drottning. Morr.

Skribenten ger oss sedan en kort liten historielektion om Mora Sten där man nu uppenbarligen har byggt en rastplats och en informationsskylt. Jag tror att skribenten uppmanade alla att åka dit och öh... insupa Mora Sten? Jag är inte riktigt säker för han skrev sedan nåt om att Sten Sture hade stulit stenen så att ingen dansk kung kunde bli vald.

Okej.

Dansk kung?

Ååååååhhhhh-kej.

Dansk kung? Dansk kung? Tycker Herr Skribent att vi ska ha ett valsystem där en dansk kan bli vald? (åkallar Ernst Hugos Stig Helmer) Dansk jävlar!

Fast det bästa i insändaren var nog han personliga vrede. Jag fick en mycket stark känsla av att han så där till vardags, kände sig upprörd och personligt förolämpad av att Sten Sture stulit Mora Sten. Att han mitt i maten bara kunde stelna till, gaffeln stannar upp mitt luften, hans mun gapar och han pressar fram: "Sten Sture... det där var hela svenska folkets Mora Sten! Du hade ingen rätt! Ingen rätt! Att stjäla den ifrån oss!"
Och hans fru: "Vill du ha mer lasagne?"
Han: "Steeeeeeeeen!"

Jag skrattade gott åt det. Guuuuuud vad fjantigt att låtsas vara personligt förorättad av en historisk och nu död person. Det är knäppt och fjuttigt och.... och... sa de precis på radion att trådlöskommunikation uppfanns av Marconi? Marconi? MARCONI! Han uppfann inte det trådlösa; det var ju Nikola Tesla! TESLA! Hur kunde du, Marconi? Hur kunde du stjäla radion?

*knyter nävarna ilsket* STÄNDIGT DENNE MARCONI!

Och det här, kära läsare, är ett exempel på hur man kan kasta [mora] sten i glashus.

One True Pairing: Clegg och Cameron?

Jag vet inte hur pass seriös Telegraph är som tidning. Den har en sån där "dagen efter tryckpressen uppfanns"- typsnitt men man vet aldrig. Men den här krönikan var smått hysterisk.

Den beskriver Nick Clegg och David Camerons nya koalition som en bromance.

As if to say “trust us! This coalition is a match made in heaven”, David Cameron pawed, stroked and squeezed the Cleggster’s arms and torso in the manner of an over-excited Labrador puppy. Not to be outdone, Clegg responded with a resounding wallop to Cameron’s back before another Dave special: the firm, authoritative back-rub.

Hahahaha! Underbart! Kombinera det även med att på en presskonferens var det en journalist som slängde ur sig nåt i stil med: "Mr Cameron, last year, when asked what you thought was the biggest joke, you said: Nick Clegg."
Cameron: Hahahahaha... *nervöst och ger Clegg en "It wasn't like that! I swear!"-blick*
Clegg: Öh okej... nu går jag. *låtsas gå ifrån podiet*
Cameron: Noooo! Don't go! (okej kanske inte fullt så dramatiskt men nästan!)

Varför kan inte svensk politik vara lite mer brittisk? Då menar jag lite mer bitsk, lite mer stylish (Reinfeldt i Kina någon? Han orkade inte ens ta på sig en blazer.) och "gayer than a tree full of monkeys high on nitrous oxide"

Vi har ingen bromance alls i Sverige. Mycket dåligt. Jag vill ha mer bromance i svensk politik.

Men det är inte bara Telegraph som vill para ihop Clegg och Cameron. Även The Guardian hoppar på det tåget. I en av deras krönikor skriver John Crace den här som en möjligen dialog mellan de två politikern (Notering: Cameron gick i den anrika pojkskolan Eton och där har det länge funnits ett system där de yngre pojkarna tvingats passa upp på de äldre. Systemet kallades "fagging" men var inte av en sexuell natur. Det lärde jag mig när jag läste mycket Woodehouse. Tänkte förklara det så så ni förstår skämtet som kommer i slutet.):

Cameron: God, but I love you . . .
Clegg: It is the love that dare not speak its name.
Cameron: To hell with what anyone may think, I want the whole world to know I would gladly melt into your arms for ever.
Clegg: Say you'll never leave me.
Cameron: I'm yours and yours alone. At least for a couple of months.
Clegg: I've got to have you. Right here, right now.
Cameron: That tie goes so well with your hair.
Clegg: You feel a-m-a-a-a-a-zing. Your arms are so buff.
Cameron: I bet you say that to all the boys.
Clegg: Don't tease me. I'm feeling very vulnerable.
Cameron: Has anyone ever told me how much you remind me of my fag?
Clegg: I would have died to be your fag.
Cameron: Your political career just has.
Clegg: That's odd, so has yours.

Yeah...

Play ball!

Är det bara jag eller låter inte det lite... ja... dirty? (Det är bara du.) Öh... var fick du luft ifrån? (Lungorna! Hahahaha! Äh... inte roligt?) Inte roligt alls. (Srsly?) Okej... lite roligt men det är bara för att du pratar med dig själv. (Yes! In your face!) Nämnde jag inte precis att du pratade med dig själv? (In. Your. FACE!) Asså... du går ju inte att resonera med.

Idag skrev jag klart hemtentan. Whooo! Använde ordet "dansant" och efter en svän på fejan har jag nu uppenbarligen lovat att slå det genom att använda meningen "Dansk-jävlar! Ge mig nu ett skålpund kött på min ostmacka! Annars... "

Hur det gick till... ja det vet väl bara katten. (Eller vet han det? Ah? Ah!?) Okej, det där med att låtsas att prata med sig själv var bara gulligt ett tag. Nu drar du bara ut på ett skämt lite för länge. (....... låtsas?)

Hur som haver... det var tänkt att alla retoriker skulle fira hemtentans undergång med en liten retorisk brännbollsmatch. Eller okej, det var inte retorisk för vi spelade faktiskt brännboll men det var retorisk för att vi är retoriker... eller ja, jag antar att ni fattar.

I början var jag lite velig. Tänkte först komma. Sedan ångrade jag mig. Träffade sedan Lalle på stan och bestämde mig för att i alla fall för att gå till eko-parken och säga: Hej! Jag är en glad tjej!
Det slutade med att jag köpte sushi, satt i parken och diskuterade lite genus, lite smeknamn, var med och bestämde att vi skulle ha klassfest dagen före ventileringen av uppsatsen (Det är okej: förra ventileringen lär läraren ha suttit och twittrat om hur tråkigt hon tyckte det var eller nåt i den stilen) och sedan spelade vi brännboll.

Först var jag inte alls pepp men jag blev det på en gång. Förutom när det visade sig att jag även måste springa. Flåååååås! Var det enda ljudet jag kunde utstötta på ett par minuter efter att jag sprungit fram till en kon. Notering: Sluta vara otränad.

Jag är inte säker på vem som vann meeeeeeeeeeeen jag är ganska säker på att det var jag. Kom igen! Jag fångade en lyra. Med två händer! Fatta vad coolt. Det är en klar förbättring från låg/mellan/högstadiet och gymnasiet då jag för det mesta bara nästan fångade bollen. Och med "nästan fångade bollen" menar jag: "fick den mycket hårt i skallen."
Idrottsläraren: Hanna! Vad sjutton håller du på med!?!
Jag: JAG TÄNKER! (Var nog i en sån där kreativ fas. Jag började tidigt med dem. Var inte en sån där körsbärsblomma som blommade sent. Take that, Mulan!)
Idrottsläraren: Ungh... kan du inte gå och... gah... orientera eller nåt?
Jag: Öh... okej. *går vilse, lyckas ändå komma tillbaka* Titta! Jag hittade i alla fall två av de där små orangea sakerna!
Idrottslärare: Men... men de är från fel orienteringsbana!
Jag: .... men jag hittade dem i alla fall!
Idrottsläraren: *ger upp hoppet*

PS. Sen fick hon tillbaka hoppet när hon såg hur jag kunde valsa. Bokstavligt talat. Vals? Det enda momentet på idrotten jag fick MVG. Tack folkdans!

PS2. Blev solbränd. Måste köpa solskydd. När man var liten var solbränna något charmigt men nu är det bara bläh... kysst av solen, jo, jag tackar! Inte frågade hon mig om jag ville. Känner mig använd och inte på ett bra sätt.

Kombinationen "Tenta" och "Hem" blir ett fruktansvärt fenomen som ingen normal människa bör utsättas för.

En så kallad "b-uppsatts" är inte heller någon vettig människa ska behöva ta till sig. Fotnoter... alla dessa fotnoter.

Jag håller på med dessa två ting samtidigt och jag vet att det inte tjänar nåt till men... men det är inte rättvist!

*snörvel*

Aja... när jag skrivit klar den här tusenfalt förbannade hemtentan ska jag köpa mig en tröja... kanske en blazer för på onsdag blir det Wilde. Lite kul måste man få ha.

PS. Det enda som motiverar mig att skriva klart hemtentan är att jag faktiskt gillar den retoriska artefakten jag valde att analysera. Den har allt. Daft Punk och Darth Vader.

Kulturkollektivet Kråkan? It's on!

Jupp. Nu blir drömmen verklighet. Jag vill nästan gråta. Det är en enorm tröst för en dam som lever i hårda tider. Hemtenta och uppsatts på en och samma gång.

Igår när jag stod och diskade i det trånga köket och trängdes med människor som jag knappt tolererar tänkte jag: "Håll ut. Lite till, Hanna. Sen kan du... du kan köpa en salladsslunga. För det behöver man nog i en fyra. Jag har aldrig bott i en fyra förut. Det känns som något man äger om man bor i en fyra. En salladsslunga. Tänk! Aldrig mera blötta salladsblad i din sallad! Aldrig!"

Sedan kastade jag huvudet bakåt och skrattade ondskefullt.

Resten av köket: *stirrar*
Jag: Äh... jag tänkte på något roligt. Men inte en salladsslunga! Det vore ju konstigt om jag tänkte på det och började skratta! Och jag började definitivt inte skrattade för att jag kom att tänka på att om man tar bort ett "s" i salladsslunga blir det salladslunga. Hahaha! Men det var inte åt det jag skrattade. Det skulle vara konstigt. Om jag nu gjorde det. Såååå konstigt! Hahahaha...
Resten av köket: *stirrar*
Jag: ......... JAG ÄR I EN KREATIV FAS! Okej!?! Jeeeeeez-us! (Han: Ja? Vad är det?) Aldrig kan man få lugn och ro här. Så glad att jag flytta! Sååååååå lycklig. Hahahaha! (Han: Åååååh-kej)

Som ni märker var det nog en himla tur att jag kom ut lite och tvingades att bete mig som en normal... som en relativt normal människa.

Hatten meddelade mig att hon hade en rolig plan. Vi skulle till Norrlands och dansa, dansa natten lång. Det är en hobby vi har. Tyvärr gjorde Strage oss besvikna... öm, "Run to the Hills"? "Enter the Sandmna"? Inte peppiga låtar att dansa, dansa natten lång till.

Trots det lyckades vi dansa så vi blev relativt svettiga och är inte det som julen egentligen handlar om?

Sensmoral!

Vad är det egentligen jag pratar om? Just det! Kulturkollektivet! Det kommer att bli fantastiskt. Bara så ni vet.

Hur fantastiskt frågar ni kanske. Tja... nämnde jag inte salladsslungan? SALLADSSLUNGA! Snurr, snurr å så får man en perfekt sallad. Hm... tar bort ett "s" blir det salladslunga... låter som en jobbig åkomma! Hahahaha... vad håller jag på med egentligen?

Vet ni vad?

Kom å hälsa på Kråkan så bjuder jag på (perfekt) sallad.

PS. När Hatten tar på sig de otroligt snygga högklackade skorna blir hon lång. Hon blir en Amazon helt enkelt och med min fantastiska detektivskillz har jag dragit slutsatsen att Hatten i hemlighet är... drum roll please.... Wonder Woman! Logiskt.


Hatten? Förlåt att jag avslöjade din hemliga identitet.

Ääähh… ni vet hur jag alltid tjatar om hur speedad jag blir på Rondellmötena? Tja, gårdagens möte var en smula episkt. Skulle jag ödmjukt vilja beskriva den som men jag var ganska hyper igår och ganska lätt imponerad. Men vem bryr sig? (Inte jag)

Det började med mucho seriöso plugg på Carolina Rediviva och jag kom äntligen igång med min uppsatts. Sen hade handledning och berättade för läraren om hur jag vill jämföra hur ethos och persona skapas i amerikanska journalfilmer och bara använda journalfilmerna som kontext (nåt sånt sa jag) och läraren nickade leende och sa att jag verkade vara i en ”kreativ fas”.

Sedan drack jag Trocadero och allt gick utför. Som vanligt.

Eller nej… allt började gå utför i början av mötet då jag utbrister: ”Jag är i en kreativ fas!” samtidigt som jag känner hur mina läppar stelnar i ett sorts vansinnesflin. Resten av Rondellen ser lite skrämda ut fast inte på riktigt… de börjar bli vana vid min ”kreativa fas” som kommer och går med jämna mellan rum… relativt jämna.

Jag minns inte så mycket av kvällen. Ebba ramlade av en stol och vi andra skrattade rått.
”Hahaha, var är din frikyrkliga Gud nu? Han har övergivit dig!” (kanske mest jag)
Ebba: Jag tänker ställa min stol på din väska! (som hämnd)
Jag: … det där är din väska.

Vi var som en skojig slapstick duo från den där tiden då snubbla på bananskal var det mest… tja… crazy bananas någon kunde komma på att göra. Jag minns inte så mycket från själva mötet. Möjligen kunde den extrema Trocaderovågen jag surfade på ha något med den saken att göra. Jag minns dock att jag fortfarande var upprörd över att Ebba använt frasen "kräma ut ungen på vinden" i ett mejl till mig. Det är fruktansvärt obehagligt vilket jag talade om för alla som ville och inte ville höra på.

Jag: Ebba! Du måste sluta säga "kräma". Det är ett obehagligt ord! Jag vet att det är ditt favoritord men du måste sluta nu.
Resten av Rondellen: Äh... Hanna? Det är faktiskt du som säger "kräma" hela tiden.
Jag: *skandaliserad*

Det var fantastiskt.

Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot vår poesipubrunda. Dels för att den förra var episk och dels för då har jag skrivit klart både hemtenta och uppsatts. Den här gången ska jag ta med en kamera och… jag vet inte… kanske dokumentera denna episka tillställning.

PS. Ebba lärde mig hur man uttalar ord på Bruno K Öijers vis. Användbart. Dessutom skrev en historia om en Julia Robert-stalker som gjorde att jag fick mardrömmar om magväskor. Inte fullt så användbart.

PS2. Om man googlar Bruno så hamnar man på hans hemsida som deklarerar att Bruno är Sveriges Störste Poet… då vet jag det. Användbart.

PS3. Är verkligen kommentaren "Om Norman Bates och Sam Spade fick ett kärleksbarn så skulle det vara din karaktär" så konstig? Det tycker inte jag. Ni vet... Sam The Stuff That Dreams Are Made Of Spade? ... kanske lite konstig.

PS4. Rondellen ska få en egen hemsida snart! Awesome-sauce! Ni fattar inte hur mycket fantastiskt som kommer till under alla våra möten.

Ps. Bad Machinery

Tycker ni ska läsa den serien. Den är trevligt brittisk med små mysterier och musikrecensioner.

Världens Finaste

Nej, jag pratar varken om Superman eller Batman eller nåt annat som slutar på man. Jag talar om mina vänner. De är faktiskt världens finaste. De räcker med att de finns till och ibland slås man av hur fint det är att man har just dem i närheten och ingen annan.

Det slog mig igår och då hade vi inte gjort mer än pluggat på JB, köpt sallad som vi åt på en brygga vid ån men allt det där blir Livet när man gör det med rätt personer.

Dessutom är de inte bara vänner av typen "Världens Finaste" de är också typen "Med sådana vänner behöver man inga fiender".
De glömmer aldrig bort det faktum att då alla barnen lekte Blair Witch Project fanns det vissa barn som faktiskt spelade in sig själva när det gjorde det... alltså... en vän till en vän menar jag. Säger vi.
Om man råkar nämna att det finns ett speciellt ord som man avskyr (som exempel... åh, låt oss säga att någon avskyr ordet .... hmmmmm... pinka) så bestämmer sig resten av gänget för att tjatat om det i evigheters evigheter.

Trots det är allihop Världens Finaste och säger fina saker som "Jag ska lära dig vissla och dansa i ett nedsläckt rum." (Okej, det låter lite obehagligt men det var fint)

PS. Kulturkollektivet Kråkan har fått en ny medlem! Det hurrar vi för! Hurra! Hurra! Nu ska jag inte bara bo ihop med Amanda utan även den nobla Maja.

PS2. Jag har inte bara fina vänner, jag har även kreativa vänner som är Världens Finaste (fastän hon kanske tänker flytta till Skåna... men jag är glad för hennes skull *frampressat leende för att hålla tillbaka tårarna*) Och hon blidkade mig nyligen genom att skicka mig lite bilder på hennes kreationer och jag blir rörd och stolt över att jag får ha en så fin konstnär som vän. Jag lovar att vara hennes något creepy, störiga groupie för evigt.

Best of Valborg

Har lärt mig att uppenbarligen är det inte bara Kvalborg och Valborg som gäller utav även Finalborg. Jösses... kors i taket och allt sånt där.

Själv jobbade jag på Kvalborg. Det var inte så dumt. Jag stod själv i extra baren och efteråt fick jag öl och paj. Kom hem ganska sent och fick ungefär fyra timmars sömn innan jag gav mig ut till Ekonomikum och där satt jag (och mitt gäng... okej, det är kanske inte är mitt gäng... det är allas gäng!) nästan hela dagen och bara njöt av det fina vädret.

På kvällen var i Flogsta och grillade och allt... var bara mysigt och perfekt. Jag gick visserligen in i väggen cirkus klockan ett på natten men det var okej. För hela dagen hade varit perfektamente! (som man säger i italienlandet... säger vi)

När jag kom hem stod en random tjej som jag inte känner i köket och jag tjuvlyssnade lite på deras konversation och det jag hörde var nog Best of Valborg:
Random Tjej: Asså! Nu har det här okända numret ringt mig nästan hundra gånger idag! Känner ni igen det här numret?
Hennes vänner skakar på huvudet.
Random Tjej: Asså! Nu bryr jag mig inte att klockan är typ två. Nu ringer jag upp å ser vem det är. (paus) .... Heeeeeeeeeeeeeeeeej farmor! öööh... förlåt att jag väckte dig... nej, nej... inget har hänt.

Här fnissfrustade jag som man brukar göra i sådana situationer och försvann in på mitt rum innan någon kunde ge mig en mördande blick.

Och sen... sen på Finalborg gjorde jag inget storslaget utan fikade på Hugo med finbesök från både Italien och Stockholm. Trés mysigt helt enkelt.

På söndagen satt vi från klockan tio till halv sex på JB och pluggade. Fattar ni? Jag pluggade ordentligt för första gången på flera dar! Jag var mäkta imponerad av mig själv och belönade mig själv med att äta godis. Tyvärr lider jag av det där felet där den sista godisbiten jag äter är alltid den som gör att jag mår illa. Borde sluta med det. Hur ocoolt är det att vara det där barnet som svara"Äta godis tills jag kräks!" när någon frågor: "Och vad vill du göra idag?" när man nästan är tjugoett?

PS. Jag känner mig ansvarsfull och som en problemlösare för jag typ... nästan... kanske snodde DN Kultur med bufférecept åt min mamma idag (inte från en affär utan från en kille i min korridor... men det är okej, kommer ni inte ihåg att jag nu är den snyggaste i min korridor? snygga människor får ta vad de vill ha) Hanna hjälper till hur som helst.

Min bror tar ju faktiskt studenten i år så lite måste man planera. Han är inte så hjälpsam alltid när det gäller sånt här.
Jag: Vad vill du äta på studenten?
Han: (mutter, mummel) Jag vet inte bryr mig. Inget äckligt.
Jag: Tycker du om caneloni?
Han: Det vet jag inte vad är så det är nog äckligt.
Jag: Ah-ha?

Kanske borde man vara glad att han inte svarar "Tiramisu! Stekt i socker!" eller liknande.

Men man kan iaf lita på att han klär sig ordentligt. Det kan man inte med mig... eller jag får på mig kläderna och sen spiller jag kaffe på dem det första jag gör. Speciellt om det är en vit klänning. Som tur var garderade jag mig på min egen studentdag genom att ha en blommig klänning. Kaffefläckarna smälte in bland blombladen. Ha! Hanne Passion? Får en poäng! Ödet? NOLL!

Saker jag gillar:
Den där obligatoriska scenen i alla filmer som utspelar sig på 60-talet. Alltså den där en kvinna sitter vid sitt sminkbord och målar tjocka kajalstreck samtidigt som hon röker en cigg på det där sleazy men ändå sensuella sättet bara en kvinna i en film som utspelar sig på 60-talet kan. Real classy.
Filmer där du kan beskåda denna typ av scen: Factory Girl och A Single Man.

Andra saker jag gillar: Att se trailers på bio. Igår när jag och Hatten gick och såg Iron Man 2 fanns det många fina trailers. Bland annat den för den nya Twilight-filmen. Den verkade i och för sig inte särskilt spännande (jag är inte en twilight-flicka eftersom jag inte gillar trånande/stalker-vampyrer utan deppiga hipster vampyrer vars största sorg är att det aldrig mer kan dricka en latte på stan) Men det bästa med den trailern var att ett par ynglingar som satt bredvid oss i salen utbrast (utan ett uns av ironi) "Kolla! Vad coolt!" vid åsynen av de trista tonårsvampyrerna.

Jag kände mig lite rörd. Ack, att vara ung och lätt imponerad, tänkte jag och kände mig cynisk och gammal. Själv blir jag sällan förförd av explosioner eller... gah? Här avbröts min tankeverksamhet eftersom trailern för A-Team satte igång. Det visade sig att jag visserligen inte blir imponerad av tråkvampyrer men så fort ett gäng galna legosoldater hoppar från ett flygplan i en tank så blir jag fullkomligt lyrisk.
- Titta! Titta! De hoppar ut från flygplanet! I en tank! EN TANK! Hur coolt är inte det!?! Iiiiiihhhh!*

Efter en ganska ointressant trailer för Robin Hood med Russell Crowe (Är lite trött på Crowe och har svårt för "historiska filmer" där de spelar "typ kanske rockmusik" och har taglines i stil med "behind the legend was man!") så satte äntligen filmen igång!
Jag utstötte ett tyst, mentalt "iiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhh!"

Nu är det visserligen så att jag har en tendens att glorifiera alla serietidningsfilmer/filmer baserade på serier jag tittade på när jag vare liten om jag ser dem på bio. Men den här filmen, hörni... den var gudomlig! Låt mig lista allt som var bra med den här filmen.

- Action. Första Iron Man var en av de få filmer som fått mig att börja skruva på mig medan jag buttert började tänka: "Men asså... när ska han börja skjuta saker! Kyparn'! Den här soppan skulle tåla att kryddas med lite mer explosioner, tack!" Tvåan lämnade mig inte besviken. Till och med fylleslagsmålet (där kombattanter var Iron Man och War Machine) var awesome-sauce.

- Det lite förutsägbara men ändå så passande val av soundtrack. Another one bites the dust och Robot Rock satt precis rätt. Plus, jag älskar alla filmer som har Daft Punk som soundtrack (se Tron 2)

- Alla lite nördiga internskämt. Captain Americas sköld? Fniss, fniss.

- Sam Rockwell som Justin Hammer. Sliskig, äcklig typ som man älskar att hata. Bästa sortens serieskurk. Jag börjar inse att Sam Rockwell är en sjukt bra skådis. Jag tänker återigen uppmana alla att se filmen Moon där vi får se Rockwell x 2.

- Scarlett Johansson som agent Romanoff aka Black Widow. "Dat ass!" säger jag bara. *biter sig i läppen*

- Samuel L Jackson. Den här mannen är bara för bra. Bara han kan göra meningen "Sir, I'm gonna have to ask you to exit the donut." badass... insåg också att bara Samuel L Jackson kan få mig att helt utan ironi använda ordet "badass". Det finns inget annat sätt att beskriva honom.

- Repliken: "You look like two seals fighting over a grape."

- Och sen! Portföljen! Den bara swoooosh! (här måste jag ta en paus för "portföljscenen" var så enormt... enorm att jag inte riktigt kan beskriva den. Oh, be still my beating heart and so on. Det var till och med häftigare än "hoppa från ett plan med en tank" och då kanske ni förstår hur fullkomligt enorm den där portföljen var.)

I alla fall. In conclusion. Iron Man 2? Awesome-sauce!
Awesome-sauce är även det faktum att det snart kommer en Thor-film (dock lite besviken att Alexander Skarsgård inte ska spela Thor. Ja, det ska stavas med ett "h" för Marvels Thor är inte samma sak som Tor. Vi snackar om en så kallad asagud som har en hjälm med små vingar på. Tor skulle aldrig någonsin bära en hjälm med små vingar... om han inte förlorat ett vad eller nåt sånt) och en Captain America-film. Iiiiiihhh!

Efter filmen bjöds vi på mat och drack vin i goda vänner slag... lag? Whatever. I've heard it both ways. (Nej, det har du inte.)

Övrigt:
Jag: Hahaha, vi är klubben för invärtes beundran.
Anna: Inbördes beundran.

Fotnot:
*"Iiiiiiiiiihhhhh!" är det euforiska pipet jag utstöter då jag blir helt virrigt lycklig av något extremt nördigt. Exempel:
Anna: *pekar ut en bok av Terry Pratchett jag inte läst*
Jag: *grabbar tag i den* Iiiiiiiiiiihhhhhhhhhh!!! *inser att jag håller i fel bok, en som jag redan läst, släpper den och sliter åt mig rätt bok* Iiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhh!
Och sedan, på något sätt, lyckades jag ta mig till kassan och köpa boken. En bragd.

Derp... derp...

Jag kom hem igår och försökte laga mat. Vad jag hade var biffar och potatis. Jag höll dessa två objekt i varsin hand och stirrade förtvivlat på dem. "Vad är det här?" tänkte jag och försökte skapa en rätt genom att lägga potatisen på biffarna. Men eftersom potatisen var okokt och biffarna låg i en liten plastlåda hände inte så mycket. Men eftersom jag visste att biffar och potatis, plus nåt grönt, kan bli en form av maträtt gav jag inte upp och tillslut hade jag En Middag.

Det hurrar vi för! Hurra! Hurra!

Dock lyckades jag inte med detta förrän jag insåg att "nåt grönt" inte nödvändigtvis måste vara kryptonit utan kunde vara "sallad". Vilken tur för har ni någon aning om hur mycket kryptonit kan kosta idag? Hutlösa priser.

Jag skyller på mina föräldrar som har skämt bort mig med glass, vin, mat och kaffe som bara magiskt dyker upp på bordet. De borde verkligen skämmas.

Fönster till det Förflutna

((Till den det berör: LÄS EJ DETTA HÖGT FÖR FÖDELSEDAGSBARNET))

Har idag roat mig att gräva i en låda med gamla foton fast jag hade faktiskt ett nyttigt syfte vilket var att jag skulle hitta trevliga foton som skulle kunna göra mamma glad. Jag och pappa har tänkt att vi ska hitta fina ramar och sätta upp lite familjebilder i huset (vi har noll familjebilder i vårt hus just nu) som födelsedagspresent till mamma.

Det är fantastiskt roligt att titta på gamla foton (sa hon som om hon precis upptäckt något ingen annan någonsin hade kunnat upptäcka) och när vi har fixat mammas födelsedagspresent vill jag faktiskt ta mig i kragen och göra ett fotoalbum med alla bilder som vi inte kommer att använda till presenten. Och det finns massor av roliga bilder.

Fast några är också lite skrämmande. Jag till exempel. Förutom frisyrer som får mig att må fysiskt illa (vad tänkte jag egentligen?) så finns det bilder som visar upp mina mer djuriska kvalitéer. Alltså, jag ser typ ut som en ungkalv på många bilder. Mina ben är lite för långa för min kropp, mina vader är supersmala, mina fötter är gigantiska och mina knän likaså och ser dessutom ut att kunna böjas i alla möjliga vinklar. På det hela taget ser det ut som om jag inte riktigt hunnit växa in i min kropp... vilket jag faktiskt inte hade på den tiden. Nu fyller jag ut den ganska bra.

Dessutom hittade jag en semesterdagbok. Det var när nästan hela familjen åkte på solsemester till Madeira. Tyvärr kunde inte pappa följa med så vi skrev en dagbok så han kunde läsa vad vi gjort.

Mamma skrev trevliga och snälla saker, berättar om dit och datt. Jakob och jag skrev ingående om var och hur vi bad, vad vi åt samt fula fiskar. Srsly, vi var besatta av fula fiskar. Okej, det var otroligt ful. Det var en djuphavsfisk som var en blandning av svartål och barracuda... varför åt jag den frivilligt? Var det nåt fel på mig?

I alla fall, vi tjatar om den här fisken något evinnerligt: "Pappa. Idag var vi på en saluhall. Där såg vi en ful fisk. Den var ful. Igår var vi på safari. Då såg vi en flod och ett vattenfall. Där fanns det fiskar. Det var mycket fula fiskar. De var nästan lika fula som du. Jag har ritat en bild på nästa sida för att visa hur lika ni är." och så vidare.

Dessutom var vi något av små idiotiska skitstövlar.

Men det konstigaste som jag bedömde var viktigt att pappa fick ta del av var den här lilla semesterhistorian: "Igår åkte vi buss. Då blev jag sjuk och kräktes. Här en bild jag ritat av mig själv när jag kräks."

Öm... va? Alltså, förlåt, men jag måste fråga: Var det möjligen så att jag brukade vara dum i huvudet? Uppenbarligen. Bilden jag ritade av mig själv när jag kräks är inte särskilt smickrande kan jag tala om.

Förutom bevis för att jag varit dum i huvudet (den som tänker dra skämtet "vaddå var?" kan gå hem) hittade jag massa bebisbilder samt bilder från 80-talet då pappa arbetade med att bygga upp Eketorps Borg på Öland. Jag var inte ens född men jag älskar allt som har med Öland att göra så jag blir semi-nostalgisk när jag ser dessa svartvita bilder på halvfärdiga murar där det står getter och tuggar gräs och Alvaret där det ligger en halvt sönderslagen eka for no apparent reason.

Muminpappa Talar om Tiramisu:

- Att inte tycka om tiramisu handlar inte om att vara kräsen... då är man dum.
Tiramisu är inte våta kex... det är ett koncept! En förening på molekylär nivå.

Försök att prova nya tiramisurecept slås inte direkt ner men uppmuntras inte heller. Förslag på att pröva en hallon/citron-tiramisu möts av ett motvilligt mutter och an antydan att det bara går för sig om tiramisun smakar som den alltid har gjort.

Samt: "Det finns en butik i Valbo som du måste se. Där finns det döda djur och en massa ost."
Jag: Öm... hurra?

Muminpappa

Ärtsoppa och pannkakor. Finns det nåt bättre? Till och med utan punsch går det att skölja ner båda rätterna utan problem. Pappas pannkakor praktiskt taget smälter i munnen på en.

Är hemma igen och försöker stålsätta mig inför de många ordvitsar jag kommer att tvingas att möta.
Inte mycket har hänt hemma. En blomma har dött och ersatts av en annan. Katterna jamar på som vanligt.

Hela stället är lite som muminhuset. Lite så där lagom stökigt å dammigt (nu kanske inte mina föräldrar håller med mig men så är det) och bebott av konstiga filurer. Enda skillnaden är att det faktiskt är pappa som bränner pannkakor (obs... det är så han uttrycker sig, han bränner faktiskt inga pannkakor) och mamma som somnar i favoritfåtöljen.

But it's nice to be home.

Jakob (eller Lil'bro) visade mig precis det här youtubeklippet. Den där pojken har alltid nåt kul youtubetrams på gång.

Who ya gonna call?

Var på rundvandring på Carolina. Lagom kul, sa hon och såg ointresserad ut. Jag var väl mest trött antar jag och därmed blev jag även världens störigaste och konstigaste människa. Som vanligt alltså.

Person: Kan du gå framåt lite?
Jag: (med armarna i kors) Nej. Nej, det kan jag inte.
(Vi både blir tysta och betraktar det gigantiska tomrummet precis framför mina fötter.)
Jag: Okej. Jag kan gå framåt men jag vill inte.

Det var oklart för båda parterna om jag skämtade eller inte.

På slutet av rundturen besökte vi öppna samlingen (eller vad det nu heter) och då blev jag lite gladare. Värsta Ghostbusters vibbar man fick från det rummet. Första scenen på biblioteket och spökbibliotekarien närmare bestämt. Tack och lov fattade Ebba vad jag menade och jag roade mig ett tag med att lite försiktigt låtsas att en spökhand drog ut böcker från bokhyllan.... samt gjorde konstiga miner samtidigt som jag väste: "Daaat ass!"

En Konstruktiv/Kreativ Dag alltså.

Och ikväll! Rondellen! Whooohooo! Det har gått alltför lång tid sedan mitt sista möte med denna grupp av kosmiskt fenomenala människor. Dock är jag lite orolig. Jag har en tendens att bli lite fnissig och hyper (alltså, det finns ingen hejd på hur hyper jag blir) under dessa möten. Så med tanke på att jag redan hunnit med att försöka återskapa första scenen från Ghostbusters på Carolina och bara rent allmänt försökt vara så konstig som bara möjligt (eller försöka å försöka, det bara blir så egentligen) kan bara gudarna spekulera i hur enormt hyperaktiv jag kommer att vara ikväll.

PS. Ni skulle ha sett igår. Ebba lyckades med hjälp av tur plus skicklighet att skapa den allra snyggaste övergången mellan två ljudklipp i Adobe. Stormy Weather av Shirley Bassey glider smidigt över till klippet Vågor På Havet. Såååååååå snyggt.
....... vänta.... håller jag på att bli nån sorts ljudnörd nu också? Finns det ingen hejd?

PS2. KIFK! Kifk är ett ord ni bör lära er för det är ett ord jag har uppfunnit. Denna stora skapelse ägde rum på Skavsta flygplats och det var rena rama blixtnedslaget. Kifk är kanske inte det ultimata ordet men nära nog. Kifk är en förkortning och står för Katter i Femtiotalskläder. Det är otroligt positivt ord och går att beskriva allt möjligt.
Här har ni lite exempel på hur DU kan använda "kifk" i vardagligt tal:
- Solen skiner! Fåglarna sjunger! Det här är en kifk dag.
- Vilka kifk[a] hosor du har på dig idah.
- Jag har svårt att umgås med Passion ibland. Jag känner mig lite hotad av hennes otroligt kifk[a] personlighet.
- Receptet jag fick från Larsson, En Gryta Med En Doft Av Indien, är både nyttig och kifk.