Min ärkefiende, åh min ärkefiende...

Martin Birck är min sämsta låtsaskompis.

Han ser ett moln, begrundar dess bräcklighet, jämför det med kärleken och så börjar han gråta.

Han är en lipsill och det ska komma från Lilla Fröken Jag Var Ett Känsligt Barn som stup i kvarten hade stora tårar rullande ner för kinderna. Heta tårar. Heta tårar fyllda med sorg över hur det stod till med världen och- äh, okej jag grät mest när jag såg Alf. DET VAR EN FÖR SJUK SERIE. Jag hatar den. Så mycket hat.

Dock kommer inte ens mitt hat mot sitcoms där lurviga dockor har huvudrollen i närheten av det hat jag reserverat åt min ärkefiende men jag återkommer till det senare.

Martin Birck är kanske en lipsill men han är trevlig att åka buss med. Man slår sig ner, fiskar upp boken ur väskan. Håller den ordentligt så att alla kan se att det är Martin Bircks Ungdom jag läser. Ibland låter jag boken sjunka ner och stirrar ut genom fönstret med en djup, fundersam min. Man kan riktigt ser hur jag begrundar saker å ting. Typ... livet och... vadhettere... känslor?

Är så fruktansvärt litterär. Man bara kollapsar.

Men då... då går HON på bussen.

Har alltid tyckt det verkade romantiskt att ha en ärkefiende. Vi skulle vara låsta vid varandra i kedjor vars länkar bestod av den hårfina gränsen mellan hat och kärlek. Våra omloppsbanor skulle för evigt vara dömda/välsignade att korsa varandra.

Vi skulle stå i regnet och våra skrik skulle överösta resten av världens oljud. Ni vet. Sånt där Unge Wertherstrunt. Mannen inte godiset. Typ vårt förnuft skulle styras av... känslor eller nåt. Personkemi, va. Lite som att vara gift fast man försöker lägga krokben för varandra och saker exploderar.

Okej, ganska mycket exakt som att var gift. Haha. Skämtet här var att ingen kan vara lycklig i ett äktenskap. Haha. Subtexten är att kvinnor gillar att tjata.

Jag brukade tro att det var romantiskt att ha en ärkefiende. Jag brukade drömma om att få en egen ärkefiende. Helst en som hade korta shorts men jag försökte vara öppen och inte ha alltför många krav.

Jag fick inga korta shorts. Inte ens såna där khakishorts som inte kan bestämma sig. Vad jag fick var rätt och slätt... HON.

Den här veckan, varje morgon och idag när jag skulle åka hem, har samma kvinna/tjej/demon suttit bredvid eller i närheten av mig. Hennes huvud pryds av demonisk gloria... ett par läckande hörlurar och hon lyssnar på SAMMA FUCKING LÅT VARJE MORGON... och uppenbarligen eftermiddag. SAMMA LÅT!

Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff..........

Jag hatar henne. Jag hatar henne såsåsåsåsåså mycket. Drömmer att bara slita av henne hörlurarna och vråla: Vad är det för fel med dig!?! Får du nån form av sadistisk njutning av att förstöra hela bussens morgon?
Resten av bussen: Errr... det är lugnt. Vi överlever.
Jag: Hör du inte hur alla lider?!?!
RaB: Verkligen, det är lugnt. It's coooool. Vi ska av på nästa hållplats såatteh...
Jag: Hur kan du leva med dig själv? Här! Ta min matlåda om du så gärna vill förstöra mitt liv, blir du glad då? Om jag svälter ihjäl. Titta! (lägger mig på bussgolvet) Jag ger upp. Nu dör jag. AV SVÄLT! För du tog min lunchlåda.
HON: ... du menar den här platspåsen med geggiga spenatblad.
Jag: Jag kan inte höra ett ord du säger. ÄR DÖD. Och dina hörlurar låter alldeles för mycket. HÖR INTE ETT ORD.
RaB: Ingen hör någonting som du vrålar.
Jag: MIN VREDE ÄR RÄTTFÄRDIGAD.

Självklart kommer aldrig det här att hända. Kommer bara sitta där och se arg ut. Och lida i det tysta. Låta ilskan förtära mig inifrån och ut. Ett gift som ligger och kokar i magen och äter upp först gallblåsan, sedan hjärtat och sen-
Martin Birck: Tror du inte att du överreagerar lite?
Jag: Äh... öm... jo kanske lite (sjunker ihop)
Martin Birck: Vill du gå till saluhallen, titta på roliga ostar och gråta lite?
Jag: (nickar tyst)
Martin Birck: Kom så går vi.

Martin Birck är min bästa låtsaskompis. Jag har dömt honom för hårt. men lite av en lipsill är han ändå.
MB: Sa du nåt?
Jag: FINT VÄDER VI HAR ÄNDÅ. Brittsommar. Mycket moln. Fluffiga, lätta moln.
MB: Ja, moln... som är så bräckliga... mmmmrmrrrrmrrrrrrmmmmmrmr... (ögonen fylls med tårar)

Ännu ett inlägg angående mina eskapader på träningslokalen. Det här börjar likna renarama motions/träningsdagboken... fast lite mera slapstick. Tänker mig att jag snart ska samla ihop alla inlägg och ge ut en bok med träningskrönikor. Arbetstiteln på detta projekt är: Motion - Scener ur en clowns liv (en bra titel ändå)

Här har ni senaste rapporten:

Igår glömde jag bort en liten sak. Glömde bort att jag behöver glasögon för att se. Sånt händer. Kan väl inte ha koll på allt. Glasögonen låg i mitt skåp i omklädningsrummet och jag gick, således, på gymnastikpass utan glasögon.
 
Ska nu försöka måla upp en bild för er, hur detta såg ut.
 
Var nu vänliga, att tänka er den där filmen med Gene Wilder och Richard Pryor. Där den ena är blind och den andre döv. Båda blir vittnen till ett mord. Kruxet, eller kanske till och med twisten, är att den blinde hörde mordet medan den döve såg mordet. Givetvis blir följden diverse dråpligheter.
 
Tänk er detta. Fast det var inte alls så bilden såg ut igår.
 
Men det är en bra film. Se den. Eller gör det inte. Det är upp till er. Själv är lite av ett fan av Wilder och vägrar se den andra filmversionen av
The Producers eftersom Matthew Broderick är fantastisk, kom igen han är Ferris Bueller (Bueller? Bueller? Anyone?) men han är inte Wilder. Så därför såg jag filmen. För Wilder var med. Men jag har inte sett The Producers med Broderick. Har ej haft lust. Ungefär som att jag har svårt att se filmatiseringar av Raymond Chandlers deckare utan the Bogie. Ni vet hur det är.
 
Så tänk er det här istället: En blind leder en blind. Tänker er detta.
 
Fast det var inte alls så det var.
 
Det var bara jag. Som ledde mig själv. Låg hela tiden en sekund efter alla andra, utförde rörelserna med en viss osäkerhet eftersom jag inte kunde vara säker på att jag inte skulle råka slå till någon som råkade befinna sig farligt nära. Började misstänka att min takt hörde ihop med min syn eftersom den var helt försvunnen när jag knappt såg något. Och min taktkänsla är knappt närvarande även när jag ser skarpt.
 
Faktum är att det säkert hade gått bättre om jag blivit ledd av en blind men vi hade nog tyvärr blivit ovänner tillslut.
Den Blinde: Men lyssna på musiken och rör dig i takt med den.
Jag: Äh okej. (rör mig lite ryckigt, hit och dit)
Den Blinde: Det är inte så svårt. Du försöker ju inte ens!
Jag: Ditt as, det ser du väl att jag gör!?!
(obekväm, fruktansvärd lång tystnad)
Den Blinde: Nej.
Jag: (nervöst skratt) Haha. Öm. Oj?
Den Blinde: (suck) Om nån vill mig nåt så är jag i min loge.
 
Förstår fortfarande inte varför han fick en loge och inte jag. Är väl ändå stjärnan i den här showen, va? Det är ändå mitt liv. Trist när man blir biroll i sitt eget liv. Dessutom behöva få sin stjärnglans uppsnappad av ett jäkla blindstyre,vad ser hans publikum hos honom egentligen? Jag menar, han kan inte ens se dem och- åh, äh… är du fortfarande kvar?
Den Blinde: Jupp.
Jag: Trodde du hade äh… gått till din loge?
Den Blinde: Nej.
Jag: Errrrr…
Den Blinde: Har du nåt mer på hjärtat?
Jag: Du har äh… (dags för en briljant undanmanöver, pekar vilt med handen för distrahera) Titta vad är det för sjukt som händer där borta dit jag pekar mot med min hand!?!
Den Blinde: Verkligen? Det gamla ”peka och titta där!”-tricket? Verkligen?
Jag: Åhnej, min briljanta plan hade en akilleshäl.
Den Blinde: Jag… jag skulle inte kalla den briljant om jag var du. (lägger armen om mig) Kom, låt oss reda ut det här som två vuxna människor över varsin kopp chai latte.
Jag: Åh. Jag gillar chai latte… (tänker efter) Är det här ett trick?
Den Blinde: Det är inget trick.
Jag: DET ÄR ETT TRICK! Undanmanöver! (springer in i en stängd glasdörr)
Den Blinde: Okej. Låt oss samtala om det här som en vuxen människa och en sorts utspilld person över varsin kopp chai latte.
Jag: (hysteriskt) Åh min gud, jag tror mina hornhinnor lossnade när jag sprang in i dörren!
Den Blinde: Nej. Du har fortfarande inte tagit på dig dina glasögon.
Jag: Ah. (tar på mig glasögonen) Åh min gud, jag kan se igen!
Den Blinde: Fantastiskt.

Freuden som kommer av yoga

”Lyssna på din kropp. Lyssna på ert allra innersta, på vad din kropp vill och behöver,” sa hon med en övertygelse som i alla fall övertygade mig om att hon aldrig lyssnat på sitt allra innersta. Yogainstruktören var en stilig kvinna i övre medelåldern och såg ut att tillbringa sina lediga stunder i lotusställning, sörplandes på något vedervärdigt örtte, klädd i något som senast igår burits av ett lamadjur.

Därför min första instinkt att fnysa föraktfullt men eftersom jag uppfostrats av föräldrar vars intentioner var goda försökte jag hålla fnysandet i schack. Nyckelordet, kära läsare, är försökte. Ett fragment av det hånfulla fnyset slapp ur mig. En diplomatisk handling utförd av mitt Ego som ständigt försökte medla mellan Detet och Överjaget.

Turen var på min sida eftersom resten av yogagruppen inte hörde mitt fnys då de var fullt upptagna med sitt: andningen och ställa in rätt styrka på sin fridfullt njutande min.
”Lyssssssssssna på din kropp,” väste instruktören i sin utandning.
Alright, tänkte jag där jag stod i en lite hafsig halvmånesposition, låt oss ge det här en ärlig chans. Dök därför ner i mitt allra innersta. Vandrade längs mina svindlande sinnesgränder ner mot Id. Ett lagom kul uppdrag som inte blev bättre av att jag givetvis råkade stöta på mitt Inre Barn som jag försummat på sistone.

Men förlåt, nu har jag in media rest mig. Vi tar ett skutt bakåt i tiden eller let’s do the time warp som det heter i vissa kretsar.
Historien tar sin början på en enkel söndagsmorgon. Motvilligt hade jag slitit mig loss från Morfeus ömma omfamning och begett mig iväg på ett yogapass.

På en söndagsmorgon. Låt det sjunka in.

Vad kan ha drivit mig till detta, undrar ni säkert, kära läsare. Jo, ni förstår att jag, som alla andra, ibland drabbas av idén att det är dags att försöka arbeta upp ett hälsosamt skimmer som är lite av en trend nuförtiden. Hade dessutom fått för mig att detta skulle uppnås med hjälp av något som var farligt nära new age. Med andra ord rörde det sig om en tillfällig sinnesförvirring.

Nu när ni vet detta kan vi bege oss tillbaka till nuet, så att säga. Hade alltså kastat mig ner i mina inre mörka vrår och där stött på mitt Inre Barn som gav mig en blick som helt klart sa ”det var inte igår” vilket också mitt Inre Barn sa på ett förmanande vis. Smärtsamt lillgammal samt barnsligt beräknande.
”Äh nej, det kan man lugnt säga,” sa jag och undrade hur lång tid det här egentligen skulle få ta. Till min förtvivlan satte nämnda IB igång med ett korsförhör.

IB: Trevligt att du tittade förbi ändå.
Jag: Äh ja, hade öm… vägarna förbi (paus och sedan men en något nedlåtande ton) Vad stoooor du blivit sen vi sist sågs!
IB: (överlägset) Inte riktigt. Inre Barn är inte direkt något man växer ifrån.
Jag: Äh… öh… såatteh…
IB: (ivrigt) Funderat på att stoppa fickorna fulla av kastanjer den här hösten?
Jag: Kan inte påstå att jag spikat det i kalendern än.
IB: Fickorna fulla av kastanjer, va? Tar en tillbaka till en mer oskuldsfull tid.
Jag: Du menar tiden då min jacka stank av unkna kastanjer?
IB: (naivt nostalgisk) Härliga tider, härliga tider…men har du inte funderat nåt på att springa barfota över daggstänkta gräsplättar?
Jag: Kan inte påstå att jag har det… (sneglar på den metaforiska klockan)
IB: (smått manisk) Men du har väl ändå blivit lite sugen, en sval sommarkväll, att ta dig en sväng i gungorna på lekplatsen? Att hoppa i en lövhög? (förtvivlat) Varför inte?!?
Jag: HM! Låt mig tänka efter… kanske är det så att jag inte är en komplett fjant!
IB: (ögonen tåras)
Jag: Åh äh, men se där! (pekar på Ego som försöker smita förbi) Ska du inte leka lite med Ego?
IB: (ger ifrån sig ett förtjust tjut och virar sig genast kring Ego som försöker att inte se alltför äcklad ut)
Ego: (surt) Toppen, tack för den. Precis likt ett Överjag. Här tvingas jag att dalta med Id dagarna i ända och så valsar du hit och låter Inre Barn attackera mig (skadeglatt) Tja, be inte mig om hjälp när Id försöker slita dig i stycken.
Jag: (oroligt) Jag ska bara fråga en liten fråga…
Ego: (skrattar elakt och vandrar iväg, IB hänger fast i hennes ben, glatt gurglande och bara släpas med)

Lyckas tillslut ta mig till Detet. Inte en vacker syn direkt. Vi kan ju beskriva det enklast med att säga att även den mest hagalna romerska kejserligheten skulle bli lite illa till mods av ett Ids ohämmade sätt. Som en person med starkt Överjag vars största skräck är den fruktade faux pasen blev jag lite blek om nosen. Lyckades dock pressa fram ett svagt: ”Tjena, Id. Hur är läget?”

Id stirrade på mig med en blick som var hungrig på alla möjliga vis, ”Du vet hur det är,” svarade hon släpigt, ”Känner mig rastlös, sugen, lysten, lite på språng, lycklig och frustrerad på samma gång.”
”Same shit, different day alltså?”
Id kastade huvudet bakåt att skrattade som en rabiat hyena.
”Du skrämmer mig,” medgav jag storsint, ”En aning.”
Id fnös föraktfullt åt mig. Som sagt… helt ohämmad.
Jag: Urk… (samlar mig) Du vet kanske varför jag är här?
Id: (nickar) På tiden att du lyssnar lite på mig, din självcensurerande neurotiska tönt.
Jag: Onödig kommentar.
Id: Men sann.
Jag: Jo men det finns finare sätt att säga det. Själv föredrar jag ”delvis känslomässigtavskärmad person” och börja inte himla med ögonen åt mig.

Id himlade nonchalant med ögonen och flinade som om hon ville säga: ”Och vad ska en liten strunt som du göra åt saken?”
Id: Typiskt Överjagsstil, va, tror att ni är allt det där.
”Jag tror inte att jag är allt det där,” sa jag lite lamt och undrade vad allt det där innebar. Ids blängande intensifierades och ni som har haft närkontakt med ert Id vet att dessa pigor (och drängar självklart) är ej att leka med. Bestämde mig för att få samtalet överstökat.

Stack sturskt ut haken och skällde likt en ettrig tjeckisk råtthund: ”Hörru! Vad tycker du då om det här?” gjorde en gest, designad att driva Ids uppmärksamhet mot det pågående yogapasset istället för min pickande halspulsåder, ”Känner du av den positiva energin som färdas längs ryggraden?” jag visste att det där sista var lite väl vågat men ibland måste ett Överjag också släppa loss lite.
”Rrrrrr,” svarade Id vilket var ovanligt sammanhängande med tanke på omständigheterna.
”Känner du, exempelvis, hur dagens stress bara rinner av dig i den här övningen, hm?” jag provocerade vidare: ”Inga chakras som klickar till?”
”Vill du verkligen veta vad jag tycker?” fräste Id och petade mig hårt i bröstkorgen med ett kloliknande pekfinger, ”Va? Vill du det?”
Det var sorgligt hur snabbt min skällande råtthund reducerades till en pipande råtta som med halvhjärtat mod försökte möta en glupsk katts gulgröna blick.

Id lutade sig närmare mig och det var inte första gången hon påminde mig om en charmant piraya, ”Då ska du få höra- ”
Jag försökte luta mig bakåt, ”Förlåt men har du ätit nån sorts italiensk sallad till lunch?”
Id: Va?
Jag: Det luktar… lite vitlök? Eller kanske mycket vitlök… din andedräkt alltså.
Detet morrade, ”Det hör varken hit eller dit!”
”Lite hit hör det,” kontrade jag, ”Kanske dags att investera i lite minttuggummi?”
Mitt Id blixtrade till utan det minsta åska som förvarning och jag ryggade förskräckt undan men mitt Id fick sig en plötsligt släng av återhållsamhet och hon pressade fram ett, ”Fröken Överjag?” mellan sammanbitna huggtänder istället för att slå mig gul och blå. Hennes ton var dock tillräckligt vass för att sprätta upp mig som ett efterlängtat brev.

”Fröken Id?” svarade jag med en angenäm ton för det är trevligt att vara efterlängtad ändå.
”Det här med dålig andedräkt?”
”Ja, vad är det med dina dåliga andedräkt, fröken Id?”
”Glöm den.”
”Alright.”
”Skjut den ur dina tankar.”
”Sagt och gjort.”
”Om tanken att vidare kommentera min dåliga andedräkt börjar glida in i dina tankebanor vill jag att du tar och ställer den tanken, med förbundna ögon, mot en tegelvägg och arkebuserar den ögonblickligen.”
”Ibland får man ta av sig de metaforiska silkesvantarna och ta på sig de metaforiska hårdhandskarna.”
”Då är vi överens?”
”Utan tvivel,” försäkrade jag henne och utförde en repris på gesten som drog Detets uppmärksamhet bort från mig och mot yogapasset.

En ful grimas vanställde mitt Ids ansikte som vanligtvis, under de bästa av förhållanden, inte var mycket att hurra för, ”Allt det här?” hon lät nästan trevande.
Jag log uppmuntrande: ”Ja, vad är det med allt det här?”
”Det är skitsnack,” och mitt Id njöt av att se hur jag hajade till.
”Skitsnack?” jag gungade nervöst på fötterna, ”Ska vi inte försöka vara lite förstående? Öppen för nya upplevelser?”
”Jaha, så du tycker det här är kul?”
”Kul och kul… det är väl en trevlig upplevelse?”

Id stirrade blankt på mig. Hennes blick var tommare än det allra tommaste av tabula rasa.
”Okej… ” jag retirerade inför denna blick som ville sluka allt i sin väg, ”Jag tycker väl att… att det är en smula löjligt?”
”Ha!” kväkte Id, ”Från dig är det rena rama svordomen,” hon dunkade mig hårt i ryggen och vrålade vänskapligt i mitt öra: ”Än är det inte för sent för oss, va!” och för att visa sin uppskattning gav hon mig en dejlig dansk skalle som sände mig raka vägen upp och tillbaks till ytan av mitt medvetande.

Lagom för att ta del av avslappningen på slutet av passet vilket var mycket behagligt. Låg där och guppade på ytan av medvetandets ocean.
"Tack för att ni kom hit och lyssnade på era kroppar, tack för att jag fick vara med och guida er," sa yogakvinnan drömskt.

Hon tänkte säkert på örtteet som hon skulle hälla i sig hinkvis när hon kom hem.

***

jag vet faktiskt inte...

Har insett att det kan vara på tiden att införskaffa ett sådant där litet svettarmband. Kanske med ett stiligt motiv?

Insikten under dagens gymnastikpass på medelnivå.
Andningen hade kommit igång ordentligt, lungorna vrålade efter en atomnummer åtta, rörd inte skakad. För att tala klarspråk; kroppen ville få i sig en gnutta oxygenium.
Kinderna började bli röda av ansträngning men så plötsligt hände det.

Jag minns inte om det alltid varit så här eller ens om det var så här innan sommaren. Har jag alltid svettats så här mycket? Har jag det? Gudars skymning!

Nu kanske ni tror, med tanke på att jag utropar "gudars skymning!" med en lätt hysterisk ton, att det var rena rama Niagara under mitt gymnastikpass. Att män i små tunnor ville ta sig en tur ner för mitt svettfall. Att jag, vänlig men bestämt, var tvungen att påpeka för dessa män och deras tidigare nämnda tunnor att det var ett högst opassande förslag att komma med när mitt förklädde inte ens befann sig i samma stad.

Nej, nej. Inte ens i närheten. Min hysteriska ton kommer av att, som ni vet, är en smula, en gnutta, en nypa överdramatisk.

Skulle vilja säga att det var mer som en idyllisk fjällbäck. Med bergsgetter som betade och bräckte en bit bort. En herde som låg och slumrade vid en sten och möjligtvis en lysten Selene som förberedde sin kärra för en tur över himlavalvet.

Hur som helst skulle ett svettarmband inte vara så dumt i en sådan situation. Dyker en gudinna upp vill man gärna inte stå där som ett fån och försöka blinka bort den idylliska fjällbäcken vars källa är där pannan slutar och hårfästet börjar. Kan ni tänka er den pinsamma tystnaden som skulle uppstå?
Aldrig har väl en berggets bräckande varit så öronbedövande.

Kan tänka mig nåt i himmelsblått? Lejongult? Marmeladgrönt?

Sportigt chic är i alla fall trenden jag vill haka på med en rostig fiskkrok.

Hallåhallåhallå!

Låt oss inte glömma HALLÅ! Hallå, va? Hurgåsdethurmåsdet? Va? Kul att höra. Hurra! Får jag vara så våghalsig och förslå att vi... ska hurra ännu en gång? För all del, kamrat, hurra på. Då säger vi så. Hurra!

Som ni kanske förstår är er ädla hjältinna ej längre en liten säck med snörvel och tycka synd om sig själv längre. ÅH NEJ. Hon fann bot. Åh det gjorde hon, er ädla hjältinna. Hon fann bot.

... OCH VILKET BOT SEN!

Gin, tonic samt ett storslaget hålligång i Kulturkollektivet Kråkan. Stirred not shaken, så att säga. Häll upp i vackert glas och dekorera med valfri hatt och drick tillsammans med gott sällskap.

Njut.

Och njöt, det gjorde er ädla hjältinna.

Nu är jag tillbaka i Huvudstaden. Dock blir det ingen chacha framför spegeln ikväll. För trots att jag är som moloken katt ett par dar efter varje omställning i mitt liv har jag nu gått ur den fasen och gått i fas två av operation "Praktik i Stockholm? Bra grejor, va". Fas två är en bra fas. Det känner jag på mig.

En annan anledning till att det inte blir någon chacha framför spegeln är för att imorgon ska jag besöka lilla mormor och antagligen bli utfodrad med polska delikatesser. Det kan vi hurra för. Hurra!

Och den sista men kanske viktigaste anledning till att spegelchachan uteblir ikväll: Spegel-Passion har börjar skrämma mig.

... hon har kalkylerande ögon. Till och med depraverade ögon om det nu är ordet jag söker.

För övrigt...

För övrigt förstår jag inte mig själv ibland. Till exempel när vi skulle köpa frukost i Köpenhamn:
Jag: Åh öm... vi skulle kunna ta den här... *grimaserar* yoghurten?
Ebba: ... jag tror jag tar det här istället. *väljer något helt annat*
Jag: *paniskt* V-va? Men... vad... hur?
Ebba: Du vet att vi inte behöver äta exakt samma frukost?
Jag: *andas ut* Vilken tur för jag ville verkligen inte ha den där yoghurten.
Och detta skedde i princip varje morgon i Köpenhamn. Så alltså... om jag hade fått bestämma att vi alla ätit frukost som vi inte ville ha. En frukost som kanske inte var äcklig men inte så god heller.

För övrigt tycker jag fortfarande att: "O tempora o mores o tempura!" alltså; "O tider! O seder! O friterad japansk mat som ibland serveras med dipsås!" är ett bra skämt. DET ÄR ETT BRA SKÄMT... för att tempora (tider) och tempura (friterad japansk mat som ibland, men inte alltid, serveras med dipsås VALET ÄR DITT!) låter för likt och... SLUTA FÖRKLARA SKÄMTET. Det är ett bra skämt (verkligen?) låt det stå på egna ben (klarar den det?)

För övrigt har jag köpt en hel del blåa kläder. Den enda förklaringen är att jag har THE BLUES. Hahahaha...

Haha.

Ha?

Kom igen!

DET VAR ETT BRA SKÄMT!

... nej, jag antar att det inte var det men jag får inte igång teven så man får väl roa sig själv. Om ni ursäktar jag ska jag nu gå och dansa lite chacha framför spegeln... för då känns det som om jag har någon att dansa med. Ett är det ensammaste numret, vet ni väl.

Dekamester 2.0

DAG I
Befann oss på toppnivå då vi anlände till Köpenhamn. Kanske tack vare att jag hade tuggat tuggummi mot åksjuka och därför inte kräkts överallt när vi åkte X2000. Det är sånt som gör livet värt att leva, tycker ni inte?

(En smärre nedgång skedde dock på Centralstationen då denna konversation utspelade sig:
Jag: Har nya blåa byxor men du har inte sagt ett ord, INTE ETT ENDA ORD, om hur fina mina nya blåa byxor är.
Ebba: Äh… det är ett par fina blåa byxor?
Jag: Jaså nu passar det?! (hest viskande, sårad) Inte ett ord…
Man bredvid oss på bänken: *ser brydd ut*
Antar att han precis insåg att inte ens han, som alltid brukar vara så omtänksam, hade sagt ett enda ord om nya blåa byxor)

Utan större problem tog vi oss till Vandrarhemmet För Unga Och Något Äldre Vandrare. Dock, till min stora fasa, insåg jag att alla dessa fruktansvärda orienteringspass på gymnastiken hade Lärt Mig Något Som Kunde Användas Senare I Livet. Någonstans i Sverige lutade sig gymnastikläraren från mellanstadiet sig tillbaka i en läder fåtölj som stod i hennes röksalong, hon tände försmädligt en cigarr och gjorde ett litet tak med händerna och skrockade nöjt: ”Vad var det jag sa, vad var det jag sa… ” myste hon.

Eller nåt i den stilen. Vet inte om gymnastiklärare har råd med läder fåtöljer men det borde de ha. Det var rent fantastiskt att vi lyckades hitta till vandrarhemmet enbart med en något oklar googlekarta. En annan sak är att jag inte vet om gymnastiklärare har röksalonger, ingår det i deras livstil? Ah, en saga för en annan dag.

På vandrarhemmet träffade vi en amerikanska som pluggade sociologi och skulle syssla med militär strategi. Vi kan kalla henne… Rakel. Hon uppskattade min entusiasm när det gällde mat. Kanske blev hon fascinerad av min fascination av lådor. (”a box is pretty sweet in itself, but then you open it and there’s food!”)

Vi kidnappade henne. Säger vi. Det var väl mest att vi slog våra kloka huvuden ihop och gick iväg och köpte en gigantisk flaska vatten och hängde tillsammans i en park där det spelades elektronisk musik. Och kanske sen på kvällen när vi satt på vandrarhemmets bar så kanske, bara kanske, började vi förvirra henne med en lång utläggning om Sveriges komplicerade relation med kommunism. Hennes reaktion var typ: Ni pratar helt ok engelska.

Ah… om jag hade haft en krona för varje gång jag kidnappat någon i utlandet skulle jag ha… två och en halv krona så att säga. Den där halv kronan är en komplicerade historia som vi kan spara till en regning dag. Fast sjukt ändå att det har hänt två gånger. Vilket liv ändå…

En intressant sak var att på väg tillbaka till vandrarhemmet efter vi suttit i Enghave råkade vi vandra in på Skumt Ställe TM. Parken låg i Vesterbro och enligt Guideboken var det så att man var tvungen att ”get past the sexshops and sleazy hotels to get to the good, hip, modern, fancy stuff” (ett sorts citat säger vi)
Jag skrattade åt det där men upptäckte senare att gränsen mellan Hippt och Obehagligt var hårfin. Eller så var vi bara Förvirrade Turister TM. Kanske var det den där lilla ölen som gjorde sitt.
Vi vandrade in på ett ställe som verkade rätt okej. Kanske skulle vi ha reagerat på väggmålningen som föreställde en något naken dam som blev sexuellt trakasserad av en orm. Fast vi var oskyldiga och naiva. Vi tänkte; Ormar ser ju med tungan, den ville kanske bara titta lite. På hennes… äh… tillgångar?

Efter vi beställt vår öl gjorde vi en sorts undersökningen av rummet och insåg att resten av klientelet var av den… obehagligare sorten. Ah, fast vi svepte vår öl och diskuterade terminologi. Rakel lovade att lära mig hur man kallade på taxi i New York.

Sen gick vi därifrån när en man försökte använda sina så kallades ”moves” på Ebba.

Det gick förresten inte att dricka kranvattnet i Köpenhamn eftersom det var fullt med ecolibakterier. Exotiskt, tänkte jag, lite som i ett Exotiskt Land TM tänker jag mig. Det sämst-bästa från två världar.

DAG II
När morgonen väl kom mådde jag… ja, vi kan säga att jag mådde lite illa. Helt klart var jag skengravid som en sorts hyllning till vår kära ’sessa.
Som tur var gick det över när vi hittade till Glyptoteket. FANTASTISKT! Mmmm! Vart jag än blicken vände fanns det en gammal grek, en galen Ofelia eller en pillemarisk Eros att roas av där. En förlösande upplevelse. Säger vi.

Vi fikade på deras Fancy Fik där en energisk servitör anföll oss med en ansträngd min. Ni vet uttrycket… om man kört upp kol i hans arsle hade man haft diamanter på fem röda… ni känner inte till det uttrycket? Nehej, men han var lite sån den där servitören… fast artig så vi kan placera honom i Frenemy-kategorin.

DAG III
Vi hade inte så mycket bestämt för måndagen förutom att vi skulle se utomhusteater. Nåt om nazister. Dagen började med att vi spisade frukost under HC Andersens vaksamma blick i Kungens Hage och tittade sedan på ett Slott och tog reda på vad tusan ett ”krumspring” är. Uppenbarligen ett lusthus. JAMEN SÄG DET DÅ. Inser vid det här laget att min entusiasm inte räcker för att jag ska få grepp om danskan.

Därför vandrade vi vandrade till Norrebro för att betrakta etniska och bohemiska saker. Upptäckte att när guideboken skrev ”etnisk” och ”bohemisk” menade den ”alger i vattenet” och ”inte så mkt på g”. Kanske gick vi lite fel.

Jag köpte en trevlig LP och sen åt vi VÄRLDENS GODASTE FALAFEL. För god nästan.

På teatern förstod vi ungefär hälften. Det var en scen där en man vandrade runt i djungeln och stötte på en annan vandrare som lurade av honom tio kronor genom att berätta en vits om biff, sen skulle den förste vandraren lura en tredje vandrare med samma historia men då var den tredje vandraren så skojig att det var han som fick tio kronor. Haha? Sak samma. Jag skrattade. Det fanns roligare hattar samt sexiga kvinnor som dansade burleska danser fast ironiskt men ändå lite… ah… vad pratade jag om?

Jo just det… mitt i allt förvirrande dök plötsligt den danske Sebastien Tellier och den danske Arne Weise upp och sjöng en sång och läste en dikt. Business as usual tänker jag mig.

Vi såg även en parad med glada japaner i glittriga masker. De satt i hästvagnar som drogs av stora hästar. Förutom den sista vagnen som drogs av en sorts hästpony men kan ni tänka er… det var ändå den snabbaste hästenponyn av dem alla. Se, trots att man liten är betyder det inte att man inte kan ge lika mycket. Om man inte kan kalla detta för en solskenshistoria ja då vet jag inte vad som skulle kunna kallas för en solskenshistoria.

DAG IV
Lousiana: Såg en arkitekturutställning där vi fick stå i ett spegelrum. Det såg ut som om det fanns flera tusen av mig. Tänk ändå om det hade varit sant. En fascinerande och skrämmande tanke. Man liksom ryser av både skräck samtidigt som man känner sig lite nyfiken.

Dessutom fick jag höra en man från Malmös åsikter om David Hockney: ”Den här konsten passar mig som pitten i Greta.” (paus) ”Som man sa på den tiden.”

Den viktigaste frågan här är: Vilken tid var det?
Kanske nutiden eftersom Ebba (och jag) gladligen tog till oss det uttrycket. Fast det talar vi inte högt om.

DAG V
Den där dagen gick vi till Lille Havefrun. Inte värt det. Eller jo. Fast nej. Jag vet inte. Vi kom, vi såg och tänkte… mäh!

Kanske var vi också mer inställda på gå ut och göra något mer hedonistiskt än säga ”åh” och ”ah” åt statyer av olika slag. Man kan faktiskt bli trött på statyer och det kommer ändå från tjejen som gick cirkus fem timmar på Glyptoteket (FÖR SJUKT!)

Dock att allt som hade med hedonistisk dans hade stängt verkade det som. Tja, fast vi var ändå företagsamma (kreativa till och med) och gjorde en liten trevlig pubrunda.

DAG VI
Vi åt en så kallad all american brunch. Jag åt pannkakor med sirap, bacon, hashbrowns och lagom blaskigt (fast förvånansvärt gott!) twin peaks-kaffe. Hela stället var lite kitschigt inrett som en diner och jag älskade det. Har längtat i princip hela mitt liv efter att äta en all american brunch/frukost.

Fick äntligen chansen att säga: ”I’ll have the number one menu with hashbrowns on the side and one of your famous bottomless coffe cups” bet mig själv sedan i tungan för att inte haka på ett “toots” eller ett “doll” på den meningen.

På slutet av denna dag var vi så trötta på allt vad konst och kultur hette att allt jag lyckades pressa ut mig var tillslut: ”Den här skulpturen… det är materians födelse ur… ur en sorts sten.”
Tanken på att besöka National Museet gjorde mig lite illamående och inte ens mina tuggummin hjälpte.

Hög tid att åka hem.

Äntligen har ögonblicket anlänt. Imorgon lämnar jag denna usla håla och ger mig av för att spendera en välförtjänt dekamester i Köpenhamn tillsammans med en förträfflig reskamrat.

Är så otroligt redo att bara flanera. Att insupa konst, öl och atmosfär. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Är så otroligt förberedd. Har köpt tuggummi mot åksjuka som inte kommer resultera i att jag dekar redan på tåget. Finns nog tid för sånt när vi väl kommer fram till Köpenhamn.

Den här veckan ska jag vara fruktansvärt dekadent, intelligent och tja... helt enkelt en charmerande liten toppenpingla. Numera med permanentat hår. Ah, dessa lockar hörni... varför gjorde jag inte det här tidigare?

Dessa lockar skulle kunna charma byxorna av en sån där stel typ och jag skulle lära honom/henne älska livet och... och jag har hunnit bli min egen värsta fiende.

Tur att jag ska ha lite dekamester. Behöver lite time-off för att hinna lära mig hur jag bäst ska umgås med mina excentriskt charmerande lockar.

Återförening

Min bror kom precis hem efter en lång tågluff och jag (den goda systern) hälsar honom varm välkommen hem med ett:
"Du luktar fruktansvärt! Äckligt!" och "Det är ju nästan övernaturligt, din odör är som en egen individ. Den hänger kvar i rummet efter du gått ut."

Och ändå fick jag örhängen av honom för att han glömde en av mina pocketböcker på ett tåg.

Fast sen hämnades han genom att ge mig en broderlig kram.

Det var fruktansvärt.

Attackerad av tretton timmar lång tågresa på alla fronter.

Fast skrattar bäst som skrattar sist.

Jag gjorde en klurig undanmanöver genom att hålla andan.

Tyvärr har jag ingen som helst uthållighet, därför höll jag andan i ungefär tre sekunder.

Det var alltså Bror Passion som skrattade bäst och sist och Syster Passion som fräste lika ilsket men verkningslöst som en blind kattunge med dålig koordination.

Och sen kom Päronen Passion hem från sommarstugan och berättade glatt om hur de besökt en cementfabrik och om hur intressant det var ("vi fick se kalk brytas! kan du tänka dig? kalk!") och visste jag till exempel vad skillnaden på betong och cement var?
Jag (den goda dottern) svarade: Sluta vara parodier på er själva!
Som ni förstår fick jag inte veta vad skillnaden på betong och cement var. Så går det när man narras.

Fick däremot ändå så bilder från cementfabriken samt min fars kitschiga foton på solnedgångar. Han var bara lite ironiskt misstänker jag.

Dock kom nådastöten i form av kameran jag lånade ut till min Far. Jag hade överlämnat apparaten med ett vänligt men bestämt: "Om du ska låna min kamera får du lova att inte gå runt med den kring halsen som en... som en turist!"
Han lovade inget och jag anade det värsta.
Ack, så naiv jag var för det visade sig vara ännu värre. Eftersom jag inte hittat mitt kamerafodral tvingades min Far bli Påhittig.
Det är aldrig bra när fäder tillåts bli Påhittiga. Det är då de smider de värsta ordvitsarna. Allra värst är när de blir Finurliga.

Min Far hade hittat tid att både bli Påhittig och Finurlig.

Han hade använt en gammal grå socka som provisoriskt kamerafodral.

När han kom hem visade han stolt upp sin Påhittighet och utropade: "Se vad jag gått runt med!"
Och jag, lite blasé: Det här är alltså min familj? (eftertänksamhet) Helt ok antar jag.

Hårdkokt

Läser Riddarfalken från Malta av Dashiell Hammett. Har kommit fram till två saker:
- Om jag var ornitolog skulle den här boken göra mig otroligt besviken. Det var inte ens en riktig fågel.
- Filmen var bättre. Klart bättre.

Fast det är en underhållande... på ett sätt jag misstänker att Hammett inte hade tänkt sig. Har nog läst och skrivit för mycket parodier, parafraser och meta på denna typ av litteratur för att någonsin kunna ta det här på allvar. Dessutom är det något med Hammetts personbeskrivningar som är... coooooomedy... ja, inte kanske guld direkt men...

Comedy brons?

Eller så är det bara nåt underligt med min utgåva.

"Samuels Spades käkparti var långsträckt och knotigt, hakan ett utskjutande v under det rörligare v som munnen utgjorde. Näsvingarna var uppåtsvängda så att de bildade ett annat mindre v. De gulgrå ögonen satt fullkomligt vågrätt. V-motivet togs upp igen av de buskiga ögonbrynen som var svängda utåt i en båge [...]"

"Hans ansikte var grått nu med käkmuskler som stod ut som stora körtlar under öronen."

Äh va? Försöker tänka mig hur Spade ser ut men allt jag ser framför mig är en kubistisk stilleben av en äggplanta.

Frestar ödet... (gör det inte!) ska bara fresta lite...

Bara för att jag skrev det där förra inlägget (med en... lätt dryg ton?) kommer följande scen att utspela sig inom en snar framtid:

Jag: Errr... berätta för mig, en gång till, varför vi bestämde oss för att undersöka det här mystiska ödehuset (när det är storm), enbart utrustade med varsin ficklampa samt vår ungdomliga uppstudsighet samt din käcka hund Brammy-Pammy (döpt efter författaren)
Sven: För att gubben Bengtsson bad oss undersöka alla de mystiska saker som skedde här i det i gamla gamla ödehuset.
Jag: Sa du gamla gamla ödehuset?
Sven: Ja, det var brukade kallas det nya gamla ödehuset men sen byggde de ett nytt nya gamla ödehuset borta vid E4.
Brammy-Pammy: Arrrrufff?
Jag: Väl talat, Brammy-Pammy. Jag är också förvirrad. *frustrerat* Men varför är jag här?!?
Sven: Tja, det är en svår fråga men efter att ha läst Filosofi A på gymnasiet känner jag mig värdig att ta mig an den frågan.
Jag: Snälla börja inte. *suck* Vad är det vi ska leta efter egentligen? Mystiska ljus och ljud som folk har hört och sett här i det gamla gamla ödehuset. Det är ett gammalt, klart det finns en del knarrande golv osv.
Sven: Spöken?
Jag: Jag trodde jag bad dig, rätt specifikt, att inte "börja"? Det finns en logisk förklaring till det här och det är därför jag inte förstår varför Bengtsson skickade mig för att försöka hitta denna logiska förklaring. Det är inte riktigt min grej.
Sven: Men varför blir du så nervös om nu spöken inte finns?
Jag: Du vet att jag har en överaktiv Kreativ Fas.
Sven: Fast du måste erkänna att det finns en hel del mellan himmel och jord som vi aldrig kommer att förstå. Är vi ensamma i universum? Har vi en själ? Vad är Konst egentligen? Varför finns det aldrig en bit choklad i skafferiet just när man är riktigt, riktigt sugen?
Jag: Hm, tänkvärt... tänkvärt. Vill bara tillägga att SPÖKEN FINNS INTE, SPÖKEN FINNS INTE OCH SPÖKEN FINNS INTE.
Sven: Du borde verkligen inte vara så-så-så-så-så-så-så!
Jag: Vad är det med dig, va? lyckades jag krossa din enkla världsbild med mina överlägsna argument?
Sven: Spö-spö-spö-spö-spö-spöke!
Jag: Finns inte... *suck* Det står en malaysisk spökbebis bakom mig, inte sant?
Sven: *nickar vildsint*
Jag: VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ SVÅRT!?! *paus* Är det här ett bra tillfälle att ta upp att jag känner att vi håller på att växa ifrån varandra?

PS. Den malaysiska spökbebisen visade sig sedan vara gamla gubben Bengtsson som klätt ut sig i ett försök att göra sitt gamla gamla ödehus till en turistfälla och driva det nya gamla ödehuset i konkurs. Och han skulle ha kommit undan med det. Om det inte vore för ett gäng ungdomarna och deras dumma hund. DS.

Mystery Inc.

Angående en sak som hände för ett par veckor sen men som ligger kvar och gnager på mitt sinne. Gnager och gnisslar liksom.
Snälla snälla snälla varför ska man prata om sina högst personliga upplevelser av det övernaturliga och/eller medium i fikarummet? Vad hände med vädret? Jag lyssnade till exempel på Cirrus igår och ryste för att det var så bra. De pratade om hur mycket regn hade kommit under helgen. BRA GREJOR. Det enda man kan anmärka på är att de inte använder sig av den mest perfekta bästa coola undertiteln någonsin (verkligen?): "Väder är Cirr[i]us Business" - Det är Det Bästa (eller är det?) Ja, det är det!

Men i alla fall... det här med att börja snacka övernaturligt i en konversation där väder hade varit ett bra mycket bättre samtalsämne... vad är grejen? Det är inte som jag sitter och babblar om allt som jag tycker är intressant för jag är medveten om att alla inte är lika intresserad av serietidningar (DET ÄR FÖR SJUKT!)

Man får göra vad man vill på sin fritid bara man inte försöker börja diskutera sina upplevelser av övernaturligt och/eller medium med mig. Eller någon annan för den delen.
Anledning till att det är ett allmänt dåligt samtalsämnen:
- Är denna person med övernaturliga gåvor The Ghost Whisperer? Om inte... wow, mitt intresse för den här konversationen dog snabbare än en hamster i ett barns händer. Om svaret är ja... är måttligt intresserad. Vad har Melinda haft för sig? Har hon lärt sig nåt nytt från Caesar? Eller hänger hon numera med Robert Redford istället? (jag tror fullt och fast att alla "viskare" ingår i samma klubb)

- Medium är skitstövlar. Tvinga mig inte att lyssna när du pratar om sånt där för jag tycker verkligen medium är as. Förklarande anledningar: A)Medium är grupp med människor som medvetet tjänar pengar på andra människors sorg och ger dem falskt hopp (främst i fall där medium påstår att de kan hjälpa föräldrar att hitta sina försvunna barn) B)Medium är personer som verkligen tror på att de har fått fantastiska gåvor och ändå tar de betalt för detta. Tog the Ghost Whisperer betalt? Nej, nej... hon hankade sig fram med hjälp av sin möbelaffär eller vad det nu var.

- En bra berättelse/anekdot följer ofta den här modellen: spännande upptakt - problem/underlig situation - klimax/lustig slut poäng (haha vi skrattar och lär oss något wow vilken bra dag)
Alla berättelser jag fick höra om det övernaturliga följde den här modellen:
Mitt medium visste, utan att jag berättat något, att jag hade en död släkting vars namn började på s, a, l eller t och att han önskade att jag skulle leva ett långt och lyckligt liv. Dessutom sa hon att jag snart skulle få en ett lyft i ekonomi och nästa dag kom skatteåterbäringen. Ja, det finns då en hel del vetenskapen inte kan förklara.
Min reaktion: Gnnnghghg?

- Sist men inte minst, det allra viktigaste: Spöken finns inte, spöken finns inte, spöken finns inte, sluta prata för spöken finns inte och vet ni vad? SPÖKEN FINNS INTE.

Är det ironiskt att jag som knappt vågar gå ner i källaren för att hämta min tvätt skriver detta? Kanske. Men jag tjatar i alla fall inte om det i fikarummet. Bloggar istället om det på ett nöjsamt vis där var och en kan välja att läsa det. INGEN TVINGAR ER! (fast spridd det inte, jag har en del läsare på kroken som bara läser detta för att ingen berättat denna hemlighet och... ah... äh... öm... )
Om folket i fikarummet så gärna vill diskutera sina övernaturliga upplevelser, försök göra dem lite intressanta i alla fall. Släng in att helt plötsligt, under er session, tog Jussi Björling kontakt och framförde en cover på "är inte det ditt ex". Då skulle jag vara idel öra. Låter som bra gejor.

Avslutningsvis; en lathund till hur man på ett intressant sätt berättar om övernaturliga saker å ting:
Fel sätt #1 Jag har aldrig trott på spöken men igår insåg jag att mitt hus är hemsökt eftersom plötsligt spred sig en doft av rostat bröd i hela vardagsrummet... MEN JAG HADE INTE ROSTAT BRÖD DEN DAGEN! Hade inte ens köpt bröd. Faktum är att jag är glutenintolerant. Mystiskt eller hur?
Fel sätt #2 När jag var tio sov vi över på en fritidsgård som var hemsökt. Jag såg inget men min brorsa som hade varit där några år tidigare hade sett en hel del galet. Saker som vetenskapen inte kan förklara.
- Naturlig följd fråga: Jaha... vad såg han?
Jag vet inte. Var inte där men det lär ha varit sjuuuuukt.
- Naturligt reaktion: Vilket sammanträffande att du berättar det här eftersom förra veckan sov jag över i min kompis sommarstuga och vi- spöken finns inte, spöken finns inte och nämnde jag att spöken inte finns?
Rätt sätt #1 Året var 1953 (alltså jättelångt bak i tiden... HAR 1953 ENS EXISTERAT!?! Ingen vet... var så länge sen... )
Fru Anderssons piga var utskickad att hämta mjölk hos grannen eftersom familjen Anderssons mjölk hade blivit stulen av en bjära den morgonen. På den tiden var en bjära inte en ovanlig syn. Det var bjära dit och bjära hit och vem tog min sista nonstop? Antagligen en bjära.
För att komma till grannen var pigan tvungen att gå förbi ett fält med gravkullar från sent 500-tal och vet ni vad hon fick se då? En vikingakrigare gled ut från kullarna och vandrade upp till toppen av kullen där han sedan utförde en komplicerad men tilltalande jig. En vecka senare dog pigan. Ett sammanträffande? Antagligen men det här är inget jag vet säkert. Men man får spekulera det får man.
Bra sätt #2 En ovanligt grym slottsfru levde för länge sedan, hon sådde salt i såren (bokstavligt!) och ansåg sig vara satt till världen för att pissa på andra människors oskyldiga drömmar (bildligt!)
När hon dog sägs det att Svarte Per kom och hämtade henne själv i en kärra dragen av helvetesbestar som spydde eld och svavel (bokstavligt) samt galla (bildligt!)
Numera vandrar hennes osaliga ande runt på slottsmarker, antagligen för att Hin Håle inte orkade med hennes tjat (skämtet här är att kvinnor gillar att tjata... haha)och enligt legenden kan man åkalla henne genom att låta ett gäng fnittriga flickor gå in på en toalett där de med ett brinnande ljus i handen stirrar in i spegeln och säger "svarta damen" tre gånger. Det är vad jag hört i alla fall.

PS.. Spöken finns inte, spöken finns inte, spöken finns och... kolla, vad är det här? En tidskapsel från framtiden... vilken fantastiska upptäckter har man gjort i framtiden... uppenbarligen vet man nu säkert att SPÖKEN FINNS INTE.DS.

Är kanske inte alltid den mest logiska personen i rummet. Eller den smidigaste men det hör varken hit eller dit.
Är inte direkt den sortens kvinna som skulle kunna kasta ett getöga på rosetta stenen och säga: "Ahem! Det här är ju fullkomligt logiskt. Förstår precis... eftersom det är logiskt. Nyckeln till hieroglyfernas gåta? Here I come!"

Nej, nej... är inte alls vad man skulle vilja beskriva som typiskt Passion.

Dock är jag inte utan talang.

Exempelvis: Lyssnade på Detektiverna i P1 (obs spojler varning... alltså inte att jag lyssnade på radio utan spojler för själva innehållet, duh!) och typ första ledtråden var: två kvinnor bestialiskt mördade, en kropp hittades i skorstenen och-
Jag: Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe! BAM!

Borde kanske bli detektiv, tänkte jag då... fast är ju inte är inte så förskräckligt logiskt lagd. Lite logik behövs när man ska detektiva runt... och smidighet. Inser tyvärr är jag inte är detektiven i historien utan snarare den roliga sidekicken. The comic relief. Ah mäh! ... har åtminstone alla bra catchphrases...

Femme fatalen strosar in.
Detektiv Hårdkokt: Sååå, vi möts igen!
Jag: Här kommer jag med saft och bullar!
FF: Äh... nej tack.
Detektiv HK: paaaaaasssssssiooooon!
Jag: Ooops! Gjorde jag fel igen? (rycker på axlarna och ler in kameran, publiken kiknar, den där passion...)

På mordplatsen.
Detektiv HK: Skynda på, medan bevisen är rykande hetta. Innan spåren kallnar, innan mördarens blod kallnar och... han mördar igen... medan vi-
Jag: ska bara knyta skorna- *ramlar*
Detektiv HK: Knöt du fast dig själv i väskan igen?
Jag: ... jag knöt fast mig själv i väskan igen.
Detektiv HK: Varför? Varför just jag?

Samarbete med polisen.
Polischef: Om jag ens känner lukten av dig i närheten av det här fallet kommer du få veta att du lever!
Detektiv HK: Bra. Jag gillar att leva. Det antar jag att vår polare i blodpölen också gjorde... innan ni sjabblade till det med hans vittnesskydd!
Jag: Vilken hårdkokt diss!
Polischef: Jag ser att du tog med fanklubben.
Detektiv HK: Har inte du något att knyta fast dig själv i?
Jag: *suck* Nej, men jag såg en lykstolpe utanför som jag kan gå in i medan jag sms:ar.
Detektiv HK: Bra. Gå och gör det.
Jag: Åh-kej. *lunkar bort*

På caféet där vi fikar och begrundar fallet.
Jag: Finns det nåt som är bättre än kaffe och paj i goda vänners lag? Mm-hm. Skulle inte tro det.
Detektiv HK: *begrundar fallet med bekymrad min*
Jag: Jepp, jepp... drinkin' joe with mah bro!
Detektiv HK: *ställer en viktig fråga* Vem kan mördaren vara?
Jag: Överste Senap med snaran i salongen?
Detektiven HK: Grrrrr...
Jag: Öm äh... jag går och hämtar lite påtår åt oss, va.

På besök hos obducenten:
Jag: Åh gudars! Det är vidrigt, fruktansvärt, en tragedi! Ååååhhh, the humanity!
Obducenten: Det där är min lunchlåda. Här borta har vi ert lik.
Jag: Också äckligt.
Detektiv HK: Nog med lustigheter.
Jag: NOG?! Men jag har ett nytt obducentskämt.
Detektiv HK: Nej.
Jag: Åh.
Detektiv HK: Vad kan du berätta för oss?
Obducenten: För bästa resultat när man gör en sallad bör man-
Detektiv HK: Grrr! Om liket, vad kan du berätta om liket!
Obducent: Ah. Jaha. Okej. Den är som min självbild.
Detektiv HK: Äh?
Obducent: Rutten. Men det är väl ingen som bryr sig om? Ingen frågar någonsin om hur jag måååååår.
Jag: *efter detektiv hk armbågat mig hårt* Hur mååååååår du?
Obducent: Ruttet.
Jag: ... vill du höra ett skämt?

Konfronterar femme fatalen. Hon döljer nåt. Det gör de alltid. Är liksom deras grej.
Detektiv HK: Jag kommer inte låta dig komma undan med det här!
FF: Men vår personkemi då? Vår sexiga personkemi. Betyder det ingenting alls?
Detektiv HK: Kanske i en annan värld, en annan tid, hade vi kunnat vara lyckliga... men som det ser ut nu... mitt hårdkokta hjärta och din välslipade blodpump var aldrig menade för varandra.
FF: Ååååhhh, håll mig hårt och släpp aldrig taget!
Detektiv HK: Älskling!
Jag: Hääääääär kommer jag med-
DHK och FF i kör: Vi vill inte ha saft och bullar!
Jag: *med gråten i halsen* Jaha! Men tji fick ni! Idag har jag faktiskt bakat flarn! *stormar ut*
Detektiv HK: *går fram till dörren som smälts igen, knackar på försiktigt* Hallå? Skulle gärna ha lite saft och flarn.
Jag: *snyft* Nu passar den minsann, men nu är det för sent.
Detektiv HK: Du hetsäter väl inte flarn för att hämnas och göra mig ledsen?
Jag: *med munnen full av flarn* Mmmmnnnneeehehhhej?
Detektiv HK: Du vet att du får ont i magen av för mycket flarn,
FF: Borde jag lämna er två ifred?
Detektiv HK: Äääääääääähhhhh... ja.

Sista konfrontation, upplösning och slutet på historien:
Detektiv Hårdkokt: Vettu, tror det här kan bli början på en underbar vänskap.
Jag: Casablanca! BAM! Men... såatteh...
Detektiv HK: Har du-
Jag: -knutit fast mig själv i väskan, ja. Lite hjälp?
Detektiv HK: *skakar leende på huvudet, den där passion, va*

Solnedgång, ett jazzsolo som tonar ut...

Den kreativa fasen är ett ett dubbeleggat svärd

Min fantasi löper amok. Försöker stoppa den. Kan inte.

Hör bankande ljud nedifrån källaren och tänker:
- Hm. Det är nog värmepannan. Antagligen värmpannan. Mmmjupp. Vääääääääärmepannan. ELLER! Eller... när husen byggdes så var det en kvinna som begravde sitt döda barn i husgrunden och nu är det den odöpta anden som bankar mot tegelväggen. Kan vara det. Eller värmepannan. ELLER EN SPÖKBEBIS. Man vet aldrig.

Fast man vet oftast att det inte är en spökbebis men försök övertyga min Kreativa Fas om detta. Den bara hittar på en massa. Försöker få den att förstå att en gammal kvinna som irrar runt på kyrkogården mitt i natten är för det mesta... en gammal kvinna som irrar runt på kyrkogården mitt i natten och du borde hjälpa henne istället för att stå och fåna dig med: "Åååååhhh osaliga ande, vad är det som fattas dig?"
Förvirrad åldring: Jag vill bara gå hem... varför kastar du ris på mig? Dagens ungdom.
(OBS. Har bara hänt en gång att jag trott att en åldring var en kinesisk vampyr. EN GÅNG! Folk kan aldrig låta en glömma ett enkelt, litet misstag. Är ensam i en småsint värld.)

Men Min Kreativa Fas lyssnar ej och nu vågar jag inte gå ner i källaren.

Kan bli ett problem. Vi har tvättmaskinen där nere och jag har bara rena underkläder i en halv vecka till. Vi får se vad som händer sen... vi får se.

Fast värst av allt är att jag är inte säker på om det finns glass där nere. Kan finnas glass där nere i den stora frysen och jag gillar glass. Jag menar... jag gillar glass.

Men... spökbebis. Såatteh... den glassen får ligga orörd. Kanske är jag dum men jag är i alla fall inte lika dum som den där smeden som kom på det dubbeleggade svärdet.

Aw. Snap.

(Va? Nej! Nej... det där var inte ett "aw snap!" tillfälle. Tvärtom. Det var ett antitesen till "aw snap!" Nu får du definitivt ingen glass.)

PS. Enligt mina efterforskningar (jag googlade... äh ja) så rör det sig antagligen om en toyol. Alltså ett malaysisk andeväsen som skapas av en häxdoktor med hjälp av ett dött människofoster.

En malaysisk spökbebis i min källaren. VARFÖR HÄNDER ALLTID SÅNT HÄR MIG? Så typiskt.

Har säkert retat en och annan häxdoktor i mina dar. Smällar man får ta när man är en fantastisk toppenpingla. DS.

PS2. Errr... om vi lever i ett Storebrorssamhälle vill jag nog inte veta vad de drar för slutsats av att jag precis googlade "spökbebis foster malaysia" DS.
PS3. Antagligen drar de slutsatsen: "Ja, henne behöver vi inte oroa oss för. Lever i sin egna lilla värld. Mer där än här kan man säga. Slår vad om att hon inte ens kan fokusera tillräckligt länge för att inte bränna middagen. DS.

PS3. Jag brände min halloumi. Förbannade Storbrorsamhälle och häxdoktorer. Det här är är deras fel. ALLT! DS.

PS4. Ska hämnas på denna häxdoktor genom att bygga en bjära. Tänker mig att det är som en Flygande Jakob. Man kan ha i lite vad som helst. Min ska bestå av silvertejp, kvistar, rabarber och vinäger.

Tips: En grå sommardag? Gör din egen bjära och stjäl mjölk från grannen. Tag vad du har hemma. Be en vuxen om hjälp när du ska använda saxen.

Kul för hela familjen. DS.

PS5. Äh ja... tills häxprocesserna. Det mesta är kul ända fram till häxprocesserna. Man sköter sitt och så BAM! Häxprocess.

Jobbiga grejer. DS.

(SE!?!? Jag försökte stoppa den, försökte verkligen. Fem stycken Post Scriptum? Kreativa Fas, nu har du gått för långt.
KF: Du bestämmer inte över mig!
Jag: Gå till ditt rum!
KF: Jag hatar dig och jag önskar att jag aldrig blivit född. *smäller igen dörren*
Åldring: Snälla, nu har jag räknat alla riskorn... kan jag bara inte få gå hem?
Jag: Rrrrrr... NEJ! Någon måste gå ner i källaren och hämta min rena tvätt.
Åldring: Det är en ganska brant trappa... kan du inte bara-
Jag: MALAYSISK SPÖKBEBIS! Lyssnar du ens på mig? Hallå? Är du döv, va?
Åldring: Errr, lite grann på vänster öra.
Jag: VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ SVÅRT!?!)

Låt oss diskutera det här med horoskop. Vi visste alla att den här dagen skulle komma. Efter att ha rasat mot Taco-Jungfrun och gamla människor i allmänhet var det bara en tidsfråga innan jag skulle ge mig i kast med horoskop.

Ska bara rasa av mig lite grann. Vem vet... innan solen går ner hinner jag kanske att rasa mot medium (lätt att lova saker)

Saker som irriterar mig med horoskop. Astrologi och Astronomi. Rrrrrrr. Varför måste det finnas två ord som båda låter lika seriösa men ett av orden är bara en massa... massa... en massa GALLIMATIAS! Förlåt min franska men ibland krävs det lite hårt språk tycker jag. Man får vara vulgär då och då. Det får man.

Hur ska jag som måste hålla reda på så mycket (läsa deckare till exempel) också kunna hålla reda på om jag bör håna astrologi och vara neutralt inställd till astronomi samtidigt som jag måste luska ut vem mördaren är i Lord Peters Smekmånad (tror inte att det är butlern)

Dessutom, grejen med horoskop i tidningar är att de är vaga för att kunna passa in på så många människor som möjligt. Det de flesta. Vad få vet däremot är att vaga horoskop ofta är vagt obehagliga (det vet jag för jag läser alltid horoskopen i lokaltidningen för att bli arg ty ilska är den kreativa fasens raketbränsle)

Exempel på när vaga horoskop är vagt obehagliga:
"Oxen (21 april - 20 maj)
Du är synnerligen kreativ idag! Gör nånting kul tillsammans med barn. En stilla flirt blir trevlig!"

Åååååååååhhhh-keeeeej.

Fast mest av allt hatar jag horoskop för att de aldrig stämmer in på mig.

Antar att jag för unik. Ett plågat unikum, vilse i kosmos. Dömd att försöka hitta rätt väg utan stjärnornas hjälp men vet ni vad?

Mer stjärnornas problem än mitt, va?

Catch you on the flipside!

//Tvillingarna aka Gemini aka Hon Den Där Som Börjar Leta I Plånkan Efter En Krona När Kassörskan Ber Henne, Det Tar Tio Minuter Innan Hon Inser Att Det Enda Hon Har Kvar Är Gamla Femtioöringar Och Resten Av Världen Bara Suuuuuuuuuuuuuuuuck

Det lär vara karaktärsdanande att utsätta sig för saker i livet vi tycker är jobbiga, svåra eller plågsamma. En åsikt som främst delas av föräldrar (samt deras föräldrar, en ond cirkel är var det är), den spanska inkvisitionen, storasystrar och gymnastiklärare.

Om vi nu, hypotetiskt, antar att detta påstående är sant, då kan jag lugnt säga att jag är den mest danade... karaktärigaste... vad jag vill ha sagt är att i så fall är jag en riktig karaktär eftersom jag tycker det mesta i min vardag är otroligt plågsamt (ack och kanske till och med ve!)

Utan att överdriva vågar jag påstå att varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av min existens är en svår prövning men det är lugnt. Man lär väl härda ut tänker jag. Ljuset i tunneln och allt det där (ett mötande tåg?)
Exempel på saker jag tycker är prövande:
- Boka tid hos frissan... för tänk om jag stör? (ugh... kan man bli mer patetisk?)
- Köpa skodeodorant... för tänk om folk tror att mina fötter stinker när de egentligen bara besitter en... svårförstådd bouquet. (tack för att du besvarade min retoriska fråga. verkligen. tack. känns så mycket bättre nu.)
- Föra avslappnade konversationer med människor jag inte känner (och så när man tror att det inte kan bli värre... )
- Föra avslappnade konversationer med människor jag känner (om nån vill mig nåt är jag på mitt rum och tar en tupplur... IGEN!)

Men dagens prövning var extra prövande. Det var en prövande prövning kan vi säga. Det skedde på morgonen, när jag var på väg till jobbet.
Som vanligt lyssnade jag enbart på musik som fick promenaden att kännas som introt till en film från 80-talet där jag som huvudperson inte vågar/kan dansa men kan se spöken och därför måste/vill bygga en tidsmaskin för att kunna komma med i basketlaget på min skola trots att jag är en varulv/mumie/chupacabra samtidigt som jag försöker uppvakta den Populära bara för att på slutet inse att det var någon helt annan som egentligen var min själsfrände... och resten av världen bara: didn't see that one coming.

På slutet lär jag mig att dansa (fortsätt drömma!)

Som ni förstår skulle jag spelas av Jennifer Grey eller Molly Ringwald. Alla mina vänner skulle spelas av han i Pretty in Pink som sen spelar brorsan som inte är Charlie Sheen, Alex "Fem i Familjen" Keaton, hon den störiga grannen i Huset Fullt och Alf.

Precis när jag kommit fram till det obligatoriska montaget ackompanjerat av Blondie avbryts min dagdröm av att jag upptäcker att jag måste knyta om ena skon. Böjer mig ner för att knyta skon lite snabbt. Är för snabb och lyckas knyta fast min väska i skon. Märker ej detta; reser mig upp och snubblar ett par steg innan jag faller omkull. Reser mig upp, borstar av dammet och ser mig förstulet omkring. Hoppades att ingen såg vad som precis hände. Fast samtidigt önskade jag att någon hade varit där och sett spektaklet för det var fabulöst classic comedy gold slapstick.

Förstår ni hur svårt mitt liv är? En prövning. Ett eldprov.

PS. ALF var en fruktansvärd serie. Jag fick mardrömmar av ett avsnitt när utomjordingen brottades med en krukväxt (det var en hotfull scen, okej?) Värst var ett avsnitt när Alf lånar en tjejs bästa kudde på vilken han sedan dreglar på under natten. Det skulle föreställa ett skämt men jag grät. Var ett känsligt barn antar jag. DS.

The Bottle Episode

Det obligatoriska budgetavsnittet för att den rafflande säsongsfinalen ska blir riktigt... rafflig.

Avsnittet: "Den där när Passion sitter i telefonkö (för budgetens skull)"
- Baserad på en Verklighet. Säger vi.

Telefon: *ton*
Jag: …
Telefon: *ton*
Jag: …
Telefon: *musik*
Jag: Är det… är det där hissmusik? *blir nervös (call back!)* Varför hissmusik i en-
Telefon: Tryck *#X23 för att Ta Redan På Den Där Enkla Saken Du Ville Ta Reda På.
Jag: Va? Vänta? Jag missade vad jag skulle trycka på. Hissmusik i en telefon distraherade mig. Okej, vi tar väl om menyn.
Telefon: Hallå. Välkommen Till Det Hjälpsamma Service Centret. Vi lever för att göra allt så svårt som möjligt för dig.
Jag: Va?
Telefon: Sa jag svårt? Jag menade lätt. Som en plätt. Hahahaha. Lite robothumor för att göra din dag mer lättsam.
Jag: Okej, okej… kan vi skynda på lite?
Telefon: Foooooor eeeeeenglish. Pressssss 2.
Jag: (suuuuuuuuuuuuuuuck)
Telefon: För att tala med en handledare, vänta till du hör tonen.
Jag: Tack, jag vet hur man gör när man ringer och pratar i en telefon.
Telefon: När du fått hjälp, lägg då på luren…
Jag: Nähä? Tack, tack!
Telefon: … eller tryck # för att höra valmenyn igen. Ah? Visste inte att jag tänkte säga det, va. Lyssna lite innan du är sarkastisk. HRM! För automatisk röstfax tryck-
Jag: Röstfax? Automatisk?
Telefon: För sökarnummer-
Jag: Vad är det här? 1995? (yes där satt den!)
Telefon: För att lämna ett uppringningsnummer-
Jag: Allt jag vill är att tala med en människa.
Telefon: *ton*
Jag: ÄNTLIGEN!
Telefonist: Hej, hur kan jag-
Telefon: *blop!*
Jag: Va?
Telefon: *blop!*
Jag: Ha-hallå? Telefonisten? Hallå!?!
Telefon: *blop!*
Jag: Blop? Blop?! BLOP!?! *djupt andetag* Jag. Hatar. Dig. *slår om numret.*
Telefon: Du är nu först i kön. För att gå ur kön tryck #2.
Jag: Gå ur? Gå ur? DU kan gå ur kön.
Telefon: För att stanna kvar i kön tryck… femton.
Jag: Sa du fem och sen ton? Eller sa du femton? DET FINNS INGET FEMTON!
Telefon: Por esperanto, gazetaro stelo.
Jag: Nngngng. Jag ska mörda dig. Jag ska-
Telefonist: Hallå, hur kan jag hjälpa dig?
Jag: - Mööööööööjjjjjjoooo, det är en Enkel Sak jag vill Ta Reda På.
Telefonist: En Enkel Sak? Kan tyvärr inte hjälpa dig. Du måste ringa ett annat nummer.
Jag: Va?
Telefonist: Ha en bra dag!
Jag: Nej. Du kan ha en bra dag. (yes där satt den) *lägger på och går vidare med mitt liv, status quo infinner sig*

The Passion Show

Ibland har jag önskat att mitt liv vore lite mer som en sitcom. Därför har jag skrapat ihop en pitch. Det är inte så mycket en pitch som det är mitt liv dock. Mer eller mindre.

(filmad framför en rätt så nöjd publik)

Första avsnittet:
När mitt liv plötsligt är en amerikansk sitcom skulle det inte alls vara konstigt om jag skulle vilja bryta mig in på mitt jobb efter arbetstider.

Det är inte ens konstigt att jag väljer att förklara allt med en ljuvlig flashback. Snälla. Låt mig bjuda er på flashback.

*det mjuka ljudet av en harpa... *

Där stod jag. Ensam. Kvarglömd på terrariet. Försökte att inte ta det som en förolämpning men-


Äh... för långt back. Spola fram. Höj ljudet också.

*det mjuka lite högre ljudet av en harpa... *

Befinner mig i en hiss som gör mig paranoid. Var på väg till jobbet och plötsligt orkade jag bara inte. TRISTESS! Det skulle bli en ååååååååhhhh sååååå tråååååkig dag. Insikten gjorde mig knäsvag. Lutade mig matt mot hissväggen och tänkte: "Nej, nu gör jag det. Finns ingen annan utväg. Nu gör jag det. Här och nu. Vem skulle kunna stoppa mig? Kom igen, gör det bara."

And I shaked it!

Åh som jag shaked it. Jag shaked it som om jag var den sista kvinnan kvar på jorden och ej längre stoppades av däggdjursinstinkten att försöka bete sig som nån med bra arvsmassa.

Men sen så var jag inte den sista kvinnan eller ens den sista människan kvar på jorden. Det insåg jag när hissen stannade och jag såg säkerhetskameran.

Om kameralinser kunde hånle... som den hånlog då. Jag hytte med näven och sa: "Det här kommer du inte undan med, Smithy!" och även jag insåg att det inte gjorde saken bättre.

Såatteh... vem vill bryta sig in på mitt jobb och förstöra videofilerna... datafilerna? Struntsamma, vem vill förstöra en massa grejor innan den jäkla säkerhetsvakten lägger ut det på Iiiiiiinternet och jag blir den ofrivilliga Ultimate Dancegirl?

Slut på flashback.

...

Hrm!

SLUT PÅ FLASHBACK.

*det mjuka ljudet av en harpa... *

Tack. Betalar dig inte för att sova. Kommer inte rekommendera dig när mina väninnor behöver underhållning till sina gaaaaaaaah-rrrrrr-den parties.

*Rekommendera det här, va!*

Rrrrr. Okej. Ugh. Öh. Wow. Åh-kej. Uuuuuh. Hur som helst... okej, lite konstigt är det kanske fortfarande. Men det skulle bli kul. Att bryta sig in menar jag. Vår vänskap skulle växa. Som mögel.

Säkerhetsvakten skulle visa vara förvånansvärt listig och jag skulle visa mig vara... inte fullt så listig men rätt så kreativ.

Jag skulle till exempel få syn på ett öppet fönster och tänka "ah-ha!".
Blixtsnabbt skulle jag skaffa fram en stav för att försöka stavhoppa in genom fönstret. I sista sekund skulle säkerhetsvakten dyka upp och glatt stänga fönstret.
Stackars Passion... jag skulle liksom bara rinna av husväggen och ner på marken. Kanske skulle jag blänga och fräsa ilsket: "Det här kommer du inte undan med, Smithy!"

Ständigt denna Smithy. Glöm Den Där Arge Mannen PÅ Konsum, Smithy är min nya ärkefiende.
Och nu är ni säkert rätt skakis av inte få veta hur det slutar. Ska inte hålla er på halster längre:

Efter många om och men, efter ett flertal misslyckanden ger jag upp. Smithy kacklar nöjt och drar sig tillbaka till sin fuktiga håla.
Jag: *med den där gnälliga rösten jag får så lätt* Ååååååååh! Mitt liv är över. När Smithy väl är färdig är skadan så djup att inte ens det mest ambitiösa försöket att framstå som ironisk kommer att kunna rädda mig.
Min vän som följt med mig på detta äventyr ler överseende. Vi kan kalla henne Sven.
Sven: Passion, du borde inte vara en sån tvivlare.
Jag: Tvivlare? Jag tvivlar inte, jag vet att mitt liv över. Kaputt. Undrar du kanske var mitt liv är? Varför tar vi inte en titt på Östersjöns botten? FÖR DET ÄR DÄR MITT LIV BEFINNER SIG! Bottennivån!
Sven: Inte då! Jag har en del kontakter så det var inga problem att radera varenda bevis på din spontana dansföreställning i hissen. Om du bara hade litat på mig hade du inte behövt göra allt det här.
Jag: Åh...

Vi ser på varandra. Två vänner. Gryning. Fågelkvitter. Det mjuka ljudet av en harpa... sen nitar jag den jäveln.

Jag: Var allt det här i onödan? Är det du säger? Jag försökte hoppa stavhopp genom ett fönster på andra våningen. Är du från vettet!?! Jag rann ner för en husvägg. Jag har ont i lårbenshalsen. LÅRBENSHALSEN! Jag vet inte ens vad det är.
Sven: Aj...
Jag: Rrrrrrrrrrrr... *och så stormar jag bort*

Rättelse: När jag spelade upp delar av det här avsnittet för Baconfräs och Hamburgersvett Hundarnas Bästa Vän (ibland slår det mig... jaq har en del underliga vänner... mycket mattema... ) berättade de vänligt men bestämt att trots min övertygelse var det inte alls så man "shaked it". Tvärtom. Det jag utförde var en så kallad... "unshaking it"? Äh jag vet inte...

Härnäst!

The Passion sitter i telefonkö!

ååååååååååååååååååååååååå...

... på tal om överdrivet dramatisk...

Trodde häromdagen att jag hade fått en vagel (Lärorik länk utan äckliga bilder. Kul för hela familjen!) i ögat... på ögat? Vid ögat? Äh... jag vet inte.
En vagel i alla fall.

Tog ett djupt darrande andetag, fylld av rädsla inför den stundande, fruktansvärt smärtsamma ögonoperationen jag säkerligen skulle få genomlida inom en snar framtid.

Åh det skulle bli gruvligt. Läkarna skulle bända upp mitt ögonlock med en kofot och stirra ogillande på insidan av mitt ögonlock samtidigt som hon/han smackade ogillande.
Har ni någonsin funderat på om insidan av ert ögonlock är fult? Fult nog att er familj och coola vänner skulle förskjuta er? Det har jag. Flera gånger. Såsåsåsåsåså många gånger har jag hunnit tänka på det.

Sedan skulle läkaren fråga om det ibland lät konstigt när jag blinkade. Jag skulle inte svara men se så där skyldig ut och läkaren skulle smacka ogillande... eller törstigt och jag skulle fråga om inte doktorn ville ha ett glasvatten och- äh, var var jag?

Jo, ja... smärtsam operation... knäna skakar av skräck, diverse vassa skalpeller... jo just det.

Samtidigt som den här mardrömmen tog form började jag också tänka ut roliga skämt som skulle gå ihop med piratlappen (tror du menar ögonlappen) som jag givetvis skulle få bära en tid efter den fruktansvärda operationen.

Visade sig dock att det inte var en vagel. Mitt öga var irriterat av mina linser... igen.

Tur det eftersom jag kom inte på några bra ögonlappsskämt som inte handlade om pirater och pirater är så 2003.

Och om ni vill veta hur jag fick reda på att det inte var en vagel utan bara en lätt irritation så kommer nu den hjärtvärmande berättelsen:

Jag: Mamma, jag tror jag har en vagel i ögat. Kan du titta?
Mamma: Javisst. *tittar, smackar ogillande (möjligtvis en efterkonstruktion?)* Jo, det är lite svullet.
Jag: *darrande röst* Måste man... operera?
Mamma: Det kan man bli tvungen att göra. *smackar ogillande igen* Jag ser den där under.
Jag: *fundersam* Under? Vaddå under ögonlocket? Nej, nej... den är precis vid tårkanalen.
Mamma: Va? Men jag ser... åh vänta, det är en till på andra ögonlocket... åh, vänta det är inte en vagel. Det är bara så du ser ut.
Jag: ...
Mamma: ... vaddå?
Pappa: *sticker in huvudet i rummet* HAHAHAHAHA! *går tillbaka till köket där han hör hemma*
Jag: Öm wow... okej? Okej. Ååååååååhhhh-kej.
Mamma: Vaddå?

Ibland känns det som om att det vore bättre om vargarna hade uppfostrat mig. There. I said it. Blir hellre jagad av vargarna än att få höra från sin egen mamma att man ser ut som ett missfoster.

(hon menade säkert inte alls- )

Tyst, du resonabelt förnuftiga röst jag vanligtvis begraver under impulsiv hysteri!

(ugh! om nån vill mig nåt är jag på mitt rum och tar en tupplur)

dramarmamamdmrmdmamaamdmd

Det finns en del som säger att jag är hrm... överdrivet dramatisk och jag kan ju erkänna så kan vara fallet. Börjar misstänka att det enda som kommer att finnas kvar i mitt skrumpna hjärta när väl domedagsprofeterna börjar banka på porten är ett ilsket: Ja, ja, världen går under och vår civilisation står i lågor. Man har väl ögon att se med, va. Men vad jag undrar är var tusan min gratis macka är?
Domedagsprofet: Gratis macka?
Jag: Ja, gratis macka. Som plåster på såren. Fast en macka och istället för att sätta det på sår, ja du vet vad man gör med en macka.
Domedagsprofet: Äh...
Jag: *hjälpsamt* Man äter-
Domedagsprofet: Jag vet vad man gör med en macka! *harklar sig* Arma människa, överge dina kroppsliga lustar osv, osv. Världen ligger i ruiner och nu återstår bara-
Jag: Fast jag tänker att just när världen ligger i ruiner så borde man få en gratis macka. Om det är läge för utdelandet av gratis mackor så är det väl vid jordens undergång.
Domedagen: Ja, fast som sagt... världen ligger i ruiner. Eld. Svavel. Himlen faller ner.
Jag: Men minst ett Subway-ställe borde finnas kvar. Minst!
Domedagsprofet: ELD. LÅGOR. SVAVEL. HIMLEN FALLER NER!
Jag: ... men ett Sandy's då? Kom igen? Sandy's finns där man minst anar det!
Domedagsprofet: När jag säger "jorden undergång", vad exakt är det du inte förstår?
Jag: Fast ett McDonalds borde väl vara kvar! Kan faktiskt tänka mig en bagel från deras frukostmeny. Det är nästan som en macka.
Domedagsprofet: När jorden går under gryr aldrig hoppet!
Jag: Såatteh...
Domedagsprofet: INGA JÄVLA GRATISMACKOR!
Jag: *sjunker ner på knäna* VARFÖR MÅSTE ALLT VARA SÅ SVÅRT!?! *reser mig upp och går*
Domedagsprofet: O ja, det är alltför sent att ångra sina- äh vart ska du?
Jag: Hem. Ska göra en knäckebrödsmacka med ost och cornichoner. Uppenbarligen måste man göra ALLT själv när världen går under.

Och det här alltså vad jag gör på jobbet. Tänker ut sketcher som spelas upp i mitt huvud.

I rollerna:
Jag - Peter Lorre
Domedagsprofet - Den Där Arga Mannen På Konsum

Det var allt, tack för mig, god natt!