Vad är det här, tänker du, den där sången i "Hair" som inte handlar om hår?

Numera bloggar jag härifrån.

Like you even care

Filosofen frågar "Finns det en Gud?" och den Praktiske svarar "Låt oss ta reda på det."

Skorna som ofredade min tröskel var välputsade men spetsigare än vad som passade för en resepredikant.

– Gud älskar dig! Älskar du Gud?

Jag skruvade på mig.

– Jaaa? Fast bara som en kompis. Ni vet?

De verkade inte veta och tomma blickar tvingade mig att fortsätta. Mina ord tvingade dem i sin tur att lyssna. Ett ouroboros av pladder där ormen inte bet sig i svansen utan snarare försökte förklara sig själv i en hätskt snabb ton som snubblade över sina egna fötter.

I den mån röster har extremiteter.

Hur mycket är ens en "mån"? Svårt att säga då det ursprungligen är en fransk måttenhet. Likt den ström av ord som föll från mina läppar är fransosen samt fransyskan naturligt måttlösa.

– Vill väl bara vara kompis? Inte förstöra en bra vänskap och visst... vi hade den där midsommarnatten.

Minnet fick mig att sucka djupt.

– Men det var flera år sen. Jag har gått vidare. Inte särskilt moget av Gud att skicka hit sina kompisar nu. Vad är vi egentligen? Sju år och ska fråga chans? Ja, nej, kanske? Famntag, klapp eller kyss? Är det ni vill veta? Famntag!?

Grannen som hittills inte ägnat oss en blick och oskyldigt ansat rabatterna såg nu plötsligt intresserat på oss. Tills även han mindes den där midsommarnatten. Han rullade skyndsamt upp markisen och gick in till sig.

Jag märkte det knappt.

– Vad är det Gud vill med att röra upp allt det här igen? Kan ni svara på det? Vad är meningen med detta?

De såg hoppfulla ut och frågade:

– Menar du med livet?

– Jag menar allvarligt talat! Ni kan bara masa er tillbaka till er Gud-

– ... är allas vår Gud!

– Ha!

Ett kort nästan gläfsande skratt som höll på att övergå till något som verkligen inte var tårar.

– Varför tror ni det aldrig funka mellan oss när det är allas vår Gud? Men jag då, va? Ibland förtjänar man att vara lite självisk. Är inte direkt ett litet liderligt stycke konvertit som drönar på tills någon apostelslyngel orkar nedlåta sig till att komma förbi och tolka bibelverser för mig.

Med lite möda rättade jag på ryggen och höjde hakan.

– Jag har faktiskt stolthet. Visserligen måste jag ha den inlåst nere i källaren och den håller mig vaken på natten med sitt rosslande men ändå! Jag har stolthet!

De välputsade från-dörr-till-dörr-apostlarna tog ett koordinerat steg bakåt. 

– Vi kan komma tillbaka senare när det passar bättre, föreslog de unisont.

Jag såg bedrövat på dem.

– Definitivt något därnere i källaren. Antar att det är stolthet?

Något började skrapa mot källardörren.

– Vad skulle det annars vara?

Det började röra sig i den mörka springan under dörren.

– Fast vet ni? När jag tänker efter har jag varit lite orättvis när jag vände Gud ryggen, sa jag när dörren öppnade sig.

Man kan påstå mycket om resepredikanter med de har kraft i nyporna. Deras naglar rispade långa skåror längs hallgolvet.

– Jag är inte skuldfri till att det tog slut mellan mig och Gud.

Källardörren gled igen och jag stängde även ytterdörren mot den heta sommardagen. Hela jag var varm, klibbig och röd. Precis som det varit den där midsommarnatten.

Ett horoskop. Allas horoskop: En dag kommer du höra en röst bakom ryggen fråga "Vill du höra ett bra skämt?" Det är antagligen inte så du kommer att dö.

Kom precis på ett för jäkla roligt skämt. Imorgon när vi förhör varandra på arbetsplatsen om hur vår fritid har varit ska jag bah:

De på jobbet: Hur var din helg, Hanna?
Och jag bah: Hade en sån där helg när man börjar se kvinnor i tapeten.

I mitt huvud finns det bara ett sannolikt scenario som blir följden av denna fulländade och kvicka replik.

Scenario 1. Det enda sanna scenariot:

De på jobbet: Haha! Vilket roligt skämt. Du förklarar att du hade tråkigt och refererade samtidigt till Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman!
Och jag bah: Tack. Jag vet. *high-fajvar Gilman från andra sidan graven*
De på jobbet: Inte alls som ditt skämt om Akilles.
Och jag bah: HÄDARE!

Inser dock när hostmedicinen har lagts att det tyvärr finns ett till möjligt scenario. Ett mer sannolikt scenario.

Scenario 2. Det där andra scenariot som ingen egentligen vill hänga med. Det är typ... nåns kusin? Jag vet inte men vi var tvungna att bjuda med det till stugan och nu sitter den bara där och hänger i ett hörn. Som en vått filt över hela tillställningen:

De på jobbet: Du... kvinnor i tapeten? Va?
Och jag bah: DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ!
De på jobbet: Gråter du?
Och jag bah: *långt kvidande ljud från andra sidan graven*

Därför, när de frågar mig imorgon på jobbet hur min helg har varit, ska jag svara kort och koncist. Enkelt men ändå charmigt:

De på jobbet: Hur var din helg, Hanna?
Och jag bah: Jo, tack bra. Hade så tråkigt att jag knöt ihop min morgonrock till ett par shorts.
De på jobbet: Du gjorde... va?
Och jag bah: *utdraget stön från andra sidan graven*

Såatteh... tillbaka till ritbordet.

Journalen

Går till jobbet fast jag känner mig lite snurrig. Går hem på grund av att mina händer börjar darra och min hals känns som knivar fastlimmade på sandpapper.

Spenderar en natt med feber som får mig att känna mig som en antigen Lord Byron i ett tält någonstans i Grekland eller som en kristen missionär som bah "Hur farlig kan en djungel vara egentligen?" och lokalbefolkningen är liksom "Ääähhh ganska farlig. Du vet Enarmade Awa? Hon var en gång Tvåarmade Awa. Hon fick bytta namn efter... tja, ju mindre du vet om den incidenten desto bättre kommer du sova. Saken är den att må så vara att vi utmanade ödet genom att döpa henne till Tvåarmade Awa men den där djungeln är fortfarande ganska farlig även om du är förberedd."
Och den kristna missionären: "Jag har en hatt och låg tolerans mot parasiter! Vad kan gå fel?"
Och lokalbefolkningen: "Det här är den sämsta road tripen någonsin."

Stannar hemma på torsdagen, nedbäddad och ser en hel säsong av Drunk History. Går till jobbet på fredagen. Knaprar tabletter och hosttabletter och påstår att jag är friskare än vad jag låter.

Får feber igen på lördag. Inte lika mycket kristen missionär den här gången. Feberskalan ligger någonstans emellan "tillräckligt matt för att inte orka klä på sig mer än en morgonrock" och "tillräckligt pigg för att bli uttråkad och knyta ihop morgonrocken till ett par shorts".

Hela tiden ifrågasätter jag mitt eget immunförsvar med: "Är vi verkligen sjuka eller är det så att jag bara inte vill gå till skolan idag?"

Egentligen är jag Steve Buscemi i en blond peruk

- Hanna, vet du var A är någonstans?

Och jag bara: "Haha! Hon är i sitt tält med Akilles!"

- ...

Och jag mumlar lite stött: "Hon är någonstans och surar... " och indignerat "SOM OM JAG ÄR DEN ENDA SOM GILLADE DEN BITEN I ILIADEN!"

Behind the scenes

Att jag: "Haha! I mitt pajdiagram leker jag med den föråldrade idén att människor består av fyra temprament eller vätskor men istället för kolerisk låtsas jag som att jag tror att den fjärde vätskan är Korea. Comedy gold!"

Och tips från coachen: "Du tror inte att det... är ett lite komplicerat skämt? Som kanske inte träffar rätt?"

Att jag sedan: "Haha va? Nej! Det är hur enkelt som helst!"

Och coachen: "Kanske ska du stava det "chorea"?"

"Äh  va men på svenska stavar kolerisk med k."

"Ja men på den tiden man använde sig den här idén så var det vanligare med 'ch'."

Att jag: "NU GÅR DU FÖR LÅNGT ALLDELES FÖR KOMPLICERAT SKÄMT!"

Mvh

Hon som fortfarande tycker humoralpatologi är grunden till ett fräscht skämt.

Om väggarna kunde tala...

... skulle de säga: "Okej hör här, vi har snackar ihop oss med de andra väggarna och... det är inte vi. Det är du."

Goda nyheter, dåliga nyheter... alla nyheter innebär förändring vilket leder till A) Kallsvett, B)Fosterställning, och slutligen C)Förbanna den grymma guden som en gång slet dig ur den varma livmodern. Så vilken kategori av nyhet är irrelevant. Vi är alla slavar för ödets nyck osv, osv.

Inledande bild. För att skapa rätt stämning.

Fick en påse med Krówka, ungefär polsk fudge som smakar lite som mjölkchoklad? De är också vad jag vill kalla "polska lyckokakor", för det står alltid något uppmuntrande eller tänkvärt på pappret när man vecklar upp den lilla godbiten.

Till exempel...

Så instruktivt!

Äh... nu är min polska lite ringrostig men jag tror det betyder... låt se...

Så dynamiskt!

Hmm... ja?

Som om du satt bredvid o snegla över min axel!

Tänkvärt!

Jaha! "Du är inte ensam"! Då översatte jag rätt. Min polska är kanske inte så ringrostig som jag tror.

... vänta?

Vänta!

ÄNTLIGEN! VILKEN LÄTTNAD!

Man ser att jag är lättad pga
1) Tagit av mig glasögonen fast jag inte kan se utan dem
2) Pustar ut. Passande ljudeffekt: Phew!
3) Torkar bort svetten i pannan från när jag lyfte mobilen.

Då vet jag att jag inte är knäpp. Då var det inte inbillning att någon (vågar vi säga något?) viskar "Du är inte perfekt" i mitt öra varje kväll precis innan jag somnar. Skönt att veta att man inte är knäpp. Att det faktiskt finns något i min lägenhet som bara kommer fram de få timmarna det blir mörkt. Att något finns här, gömt men betraktar mig och allt jag säger och gör och all smärta jag känner och allt som jag ÄR och KOMMER ATT BLI dömer den som bristfälligt och vad vet jag snart kanske domen faller och ett straff ska mätas ut och den natten närmar sig men jag är i alla fall inte knäpp.

Fast ni vet... tillräckligt knäpp för att tolka meddelande på godispapper som orakelsanningar.

En balanserad och hälsosam personlighet helt enkelt.

Naturen

Ska iväg och bli ett med naturen.

"Var är Hanna?" kommer folket uppe i Abisko undra. De kommer leta i timmar efter mig. När de tillslut ger upp, tar en paus och lutar sig mot ett träd för att hämta andan då...

... då kommer det trädet vara jag.

Människor som ställer frågan "Är bara jag som... ?" är fullkomligt övertygade om att det är bara de som någonsin har någonting överhuvudtaget sedan universum tog sitt första prövande andetag.

Är det bara jag som tycker det är svårt det här inställningar på känsloregistret? Hur kan alla andra veta exakt hur man ställer in känslorna och får till den korrekt och passande styrkan beroende på situation?

Situationer som är av viss gravitas möter jag med en axelryckning, värdig en partypingla vars händer är sträckta uppåt som i supplik men egentligen är det så att hon just don't care. Senare inser jag att: "Shit! Vad i? Konsekvenser? Från mina handlingar? Som påverkar andra? Orsak och verkan! Vad nu detta i mitt liv?"

I andra fall kan jag möta ett problem med ett: "Det är en mardröm. Varje steg jag tar i hopp om räddnings leder mig bara djupare ner i fördärvet. Maran ligger tungt på mitt bröst om natten. Vinden rispar upp sår i mina händer, ständigt sträckta uppåt. För evigt en supplikant. 'Hjälp mig... ' ber jag men det är ingen som svarar."
Ni ser bara på mig oförstående blick och säger: "Hanna, vi kan anmäla det till IT-avdelningen så är det fixat tills imorn."
"Kan vi det?" jag biter mig läppen, ser bort mot horisonten och känner hur modet rämnar, "Kan vi verkligen det?"
Och ni ger mig en släpig men kraftfull örfil.
Jag rör vid min brännande kind, darrande underläpp och darrande blick.
Ni ser kallt på mig, "Beter du dig som Joey i Fullt Hus kommer jag behandla dig som Joey i Fullt Hus."
"Det var en bra serie," viskar jag.

Som Nilsson så väl uttryckte det häromdagen, "Du är ett offer för dig själv, Hanna."

Varför man beter sig så här kan jag inte svara på. Ibland är det för att jag har en tydlig bild av hur det borde vara och när så inte sker drabbas jag av akut dissonans mellan verklighet och dröm. En alltid lika traumatisk upplevelse som ibland får mitt hjärta att klappa hårt i en impromptu samba. De gånger jag inte förstår allvaret eller innebörden i en situation beror antagligen på lika stor mängd förnekelse och Dum I Huvudet På Riktigt.

Om man ska försöka hitta en pärla i den här högen av gamla musslor kan hantera saker bättre än vad man tror att min hysteriska personlighet klarar av. För mitt i den storm av känslor är jag medveten om att inget är någonsin så hemskt som jag kan tänka mig att det är. Inget kommer i närheten av vad jag kan tänka mig och jag kan tänka mig en hel del. Har liksom stirrar in i mörkret och när mörkret stirrade tillbaka blinkade jag och: "äääh, förlåt jag trodde du var någon annan." lämnar rummet med en slags krabbgång.

viva la revolution paus paus paus frågetecken

"Det här med att vara förälder kan inte vara så svårt som du försöker få det att bli," sa jag till min kollega. Jag sköt upp glasögonen en bit på näsroten med den omisskännlig joie de prétentieux. "Ta det här med tonårsrevolt till exempel. Om jag får ett barn som kanske plötsligt dyker upp med en piercing eller börjar lyssna på musik som inte stämmer överens med min smak eller sminkar sig konstigt. Då skulle jag bara 'Gör som du vill. Allt är ändå förgängligt.' sedan skulle jag vände mig mot fönstret, stirra ut med håglös blick och pressa handflatan mot glaset. Som om jag ångrade något som aldrig kunde bli ogjort."

Jag log nöjt, riktgit myste, "Klart och betalt! Den revolten tar inte rot. För som krigardrottningen Fu Hao en gång sa när hon stampade på sina fienders skallar så det krasade muntert som vattenkastanjerna i hennes wok som hon tillagade samtidigt," jag stannade
upp i ett andetag som jag kommit av mig och min kollega gjorde misstaget att slappna av.

"MULTITASKING!" vrålade jag helt utan magkraft.
Min kollega ryckte förskräckt till och stirrade vilt kring sig men det fanns ingen hjälp att få. Jag pekade rakt på henne.
"Multitasking!" utbrast jag igen, "Det är A och O för krigardrottningar samt kungar. Hur som helst, hon sa följande kloka ord: 'Revolt kan endast slå mot en tyrann, mot apati kan ingen segra.'"

Min kollega såg på mig. Blicken var skräck blandat med ömkan. Av någon anledning såg hon en inte alltför avlägsen framtid där en flock vargar passerade förbi ett hem. Hon såg hur en av dem stannade till och vände sig mot hemmet, "Ett barn är fött. Vi borde- "
Och ledarvargen lägger en tass på den ivriga vargens flank, "Nej, dit går vi inte."
"Men Akela!" protesterar den unga vargen, "Vi brukar ju alltid-"
"Nej. Inte den här gången."

La louve

Jag: Om jag får barn vill jag att det ska var så gulligt att man kräks.

Pappa: *skrockar och klappar på huvuvdet* Du kommer säkert att få ett sött barn. *faderlig stolthet och så vidare*

Jag: Fast nej, jag menar bokstavligt så gulligt att man kräks. Liksom, doktorn håller upp krabaten, "Välkommen till världen, du välskapata bBBBLLLAARARGGHHFFFHHHHGGG". När jag är ute med barnvagnen-

Pappa: Hanna...
Jag: -och en tant kommer förbi. "Vad är det här för gullig liten-BFLLÖÖÖÖGHH!"

Pappa: ...

Jag: Tänker du på när jag föddes och en flock vargar knackade på vår dörr för att erbjuda sig att uppfostra mig som en av sina egna?

Pappa: Det tänker jag ofta på.

Jag: ... för att du är glad för att du sa nej?
Pappa: Sjävklart, min lilla flicka, är jag glad att jag sa nej. Det hade inte varit rätt mot vargarna att göra annat.