Läser det jag skrev senast. Summering: Bluh-bluh-blah-blah-bläh-bluh-bluh!
Mina tankar: Varför låter jag som ett gnälligt lite as? Och är det där lite backdoor bragging som smugit sig in i texten?
Det här går ej.
Låt mig istället återgå till att vara en smula kufisk genom att berätta om saker som skrämmer mig (med tanke på den helgdag som precis passerat)
1) Barn i tecknade filmer som pratar som 40-åriga rökare. DET ÄR FÖR SJUKT.
2) Barn med "säljarattityd".
Deras lillgamla sätt ger mig kalla kårar och då var jag ändå ett relativt lillgammalt barn som skrev noveller som handlade om hur en man undersökte sin hustru i ljumskarna (jag visste inte riktigt vad ljumskar var när jag skrev det så det hela är skrivet ganska vagt) och då upptäcker han att hon har BÖLDPESTEN och sen knackade det på dörren och var DÖDEN!
Och så gillar jag att konsumera.
Men det här med barn som har säljarattityd skrämmer mig. Igår blev jag attackerad av ett barn som hoppade framför mig, höll ut ett flygblad och: "Du ser ut som en lärare! Här ta den här!"
Jag: Nej, nej, vi kan säga att jag är kulturarbetare. Det är som gruvarbetare fast utan blod, svett och tårar... och vi använder oss inte av hästar som är uppföda under jorden och även dömda att dö där. Och i mitt förhoppningsvis framtida yrke stöter man sällan på sydamerikanska män som är inlåsta i raserade gruvgångar. Det händer mycket sällan. Men annars är det precis som The Tough Alliance.
Givetvis sa jag inte ord av det där. Men jag tänkte det.
Därför gick nästan in ett träd när jag försökte glida förbi det skrämmande barnet.
Sensmoralen: Ha koll på vägen när du kör bil. Annars knackar det på rutan och en röst säger "Åhurstårdettillhärdå?"
Du tror att det är en polis men det är DÖDEN.
Ingen kan passera obemärkt genom DÖDENS bilkontroll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar