Effektiva tankar är ganska flyktiga
just nu. Mitt modus operandi för tillfället är tyvärr: ”Jag
måste göra det här på en gång. Mmmjeeeepp! PÅ EN GÅNG! På
en gång. Omedelbums. Inom fem
röda. Inget ska få hindra mig att utföra detta uppdrag. På en
gång, ja....... men äh... jag ska bara - ”
Har
lyckats få lite gjort. Till exempel gjorde jag min första uppgift
till kvällskursen på en gång. Kanske för att jag är... tja,
nästan löjligt exalterad samt panikslagen inför denna kvällskurs.
Har bombarderat min omgivning med monologer utan att pausa för att
andas. Vanligtvis börjar monologerna med en positiv ton:
”Det
här är fantastiskt. Helt fantastiskt! Såsåsåsåsååååå
fantastiskt. Det kommer bli kul, lärorikt och antaglige ge oerhört
mycket oavsett vad jag gör till våren.”
Därefter
bär det av till nästa fas av min tankeprocessen vilket är ungefär
då min kropp kommer på att det var länge sedan vi hade en dos av
gammal hederlig nervositet:
”Vad
kul det ska bli att träffa nya människor och... och... men tänk om
jag gör fel och det blir pinsamt?”
Fortfarande
normalt, inte konstigt att om man ska prova på en ny grej att man
blir lite nervös.
Det
för oss till den tredje fasen, fasen då jag... hm, det finns en
medicinsk term för det här tror jag... öm, äh... åh just det. Nu
kom jag på det – Flippa ur. Jag flippar ur som man brukar säga:
”Tänk
om jag gör så fel att universum bara 'fuck it! det är ingen idé
om det finns människor som kan vara så dåliga' och sen bara...
EXPLOSION! Universum imploderar för att jag gjorde fel. Alla kommer
bli så besvikna på mig om jag gör det. Jag menar, ingen gillar när
universum imploderar. INGEN GÖR DET! 'Snygg jobbat' kommer de att
säga, 'Kul att du fick universum att explodera bara genom att vara
dig själv' kommer de säga fast... sarkastiskt liksom. Jag menar...
TÄNK OM DET HÄNDER?!?!? Jag vet inte om jag skulle klara av det om
universum imploderade om det var mitt fel. Den bördan alltså.
Aaaaarrrrggghhhh... paaaaniiik!!!”
Efter
ett par minuter börjar jag känna mig lite förlägen över allt
melodrama som jag kramat ur min lilla kropp. Jag harklar mig, borstar
bort lite imaginärt damm från axlarna och låtsas som om det
regnar. Business as usual. En del människor har specifika
morgonrutiner, jag har får en melodramatisk panikattack då och då
för att lätta på trycket. Annars är nog risken att denna
briljanta knippe nerver och neuroner vi kallar hjärnan skulle
koka över.
Jag har också anmält mig som volontär till en skrivverkstad för barn/ungdom.
MWAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!
. . .
Vänta...
va? Var det... var det där ett ondskefullt skratt?
Det
där är helt fel reaktion, det är inte... inte alls passande.
Jag
vet inte ens... öööömmm... okej?
Okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar