Tills slut (med lite hjälp från ovan kan man säga eller så kan man säga att Hatten förklarade det för mig) inser man att man ska få hänga med ett gigantiskt gäng med kompisar nästa fredag. Det är bara en vecka kvar dit. BLAMMO! säger det i hjärnan när du inser detta och världen exploderar o det är petunior, glitter o lycka lite överallt.
Det är då du inser att fast än du trodde att inget skulle kunna överträffa den enorma känslan av att "Yessss min Blastoise kan simma!" och man kunde börja fånga vattenpokémon så har just detta precis hänt. Det hände och du trodde aldrig att det skulle kunna hända. Tanken hade varit rent absurd fram tills nu.
 |
| Seriöst. När det här hände var jag tvungen att pausa mitt Gameboy o lägga mig ner på soffan ett par minuter. |
Inget slår känslan av att få hänga med dessa människor som tycker att min stördhet går att stå ut med, att det rentav är en del av min charm (kanske en mycket liten del men fortfarande en del av denna helhet som är Hanna Passion)
Sen inser du att en del av detta fantastiska gäng befinner sig på annat håll. I Uppsala o Gävle (där de säkert njuter av den virtuella julbocken, det vet jag iaf att jag kommer göra). Italien. I en mer exotisk del av Sverige som har skog och friluftsliv (uppenbarligen finns dessa platser och jag vet, crazy bananas)
Då tänker du: Gotta catch 'em. Gotta catch 'em all. *knyter näven beslutsamt*
Kanske är det bara jag men ni förstår säkert grundtanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar