Mer serier! Mwahahah!

SFQ-Möte. Avklarat.
Vad har jag lärt mig: Att det inte är smart att hålla ett seriöso möte på en pub. Hörde bara en del av flera olika konversationer samtidigt. Dock tror jag nog att jag ska försöka bli lite mer engagerad i den administrativa delen. Kanske inte den här terminen, jag måste när allt kommer omkring visa upp mig lite innan man kan bli invald i styrelsen.

Men vem vet vad som kan ske! I höst kommer ett par av de nuvarande styrelsemedlemmarna att försvinna gud vet vart och då blir det ett så kallat maktvakuum som fackmännen kallar det. Ett vakuum som jag kan fylla! *inser ondskefullt skratt* Då blir det jag som bestämmer var och när semlor ska ätas!

Franska salongers samtalsretorik för damer? Not so much...
Vad jag har lärt mig: För att plugga och därmed faktiskt lära mig något måste jag öppna väskan, ta ut boken, öppna boken och... läsa. Vilket jag tänker göra. Nu. På en gång. Whooo... here I go......... men först! Marie Curie!


Åh Marie... crazy bananas...

Ikväll blir det möte med SFQ, får se om jag får lust att engagera mig lite mer i föreningen eller inte. Konstigt det känns, vara engagerad i saker som inte handlar om Batman.
Annars är jag i och för sig fortfarande rätt inne på Janelle Monae. Såg den här videon och upptäckte att hon även kan moonwalka.

Jag går iväg för a jympa och under tiden går det plötsligt att köpa första kapitlet av Hanna Is Not A Boy's Name - In which there's a Bat and it Kicks Hanna's Ass! Men, men! Den blir utsålt på cirka en timme vilket jag upptäcker när jag kommer hem. Som tur är kommer det antagligen en andra upplaga inom kort och då ni!

Jag har verkligen försökt att inte tjata om den här serien men det är svårt. Tessa Stones tecknarstil är Mike Mignola och Jamie Hewletts lovechild och samtidigt är allt präglat av hennes högst personlighet. Storyn är så där lagom mycket zombie, spöken och karaktärsutveckling. Allvaret tar aldrig mer plats i humorn. Allt hon gör är princip snyggt och hon försöker alltid förnya sin egen stil. Titta bara på det här! Kompositionen och färgerna är fabulösa enligt min ringa mening.


Dessutom har hon skapat den här karaktären som är min absoluta favorit i hela ensemblen. Han är typ Dr Cox... om Dr Cox jobbade i en gränd på den dåliga sidan av stan... och försökte uppmuntra vampyrer att bita honom... annars är han precis som Dr Cox.

Vardag. Min Vardag.

Vaknade. Somnade om. Drömde att jag hade en iller som husdjur. Vaknade klockan elva och inser att jag inte kan höra någon trumpet. Blir ledsen, glad, men mest av allt lättad.

Går ner till Folkes för att köpa ketchup. Känns viktigt så där på morgonen. Kommer tillbaka med ett salladshuvud, tomater och Ballerina. Ingen ketchup. Både lyckat och misslyckat

Dricker kaffe och äter kakor. Tänker på gårdagen.

Pluggade hela dagen! Läste om Hermogenes, en man som var en god retoriker redan vid femtonårs ålder. Fick tokbra jobb på en gång och skrev en massa om retorik. Blev crazy bananas när han var tjugofem och var det fram till sin död. Enligt legenden var hans hjärta dubbelt så stort som en vanlig människa, aw tänker ni men nej för det var också hårigt. Okej. Fattar inte poängen med den legenden.

Tog bara en enda Facebook-paus. Insåg att de hade ändrat den igen. Tänkte: ”Gawd, they’ve changed it, now it sucks. Ruined forever” och insåg att så kan man inte tänka. Då blir man en sån där typ som får skickar hotbrev till Micheal Bay med orden ”you raped my childhood” för att Bay hade mage att ge Optimus Prime en mun. (Jag vet allesammans men det är bara att accepter att Optimus Prime har en mun nu. Vi måste gå vidare med våra liv.)

När mitt rum börjar kännas klaustrofobiskt insåg jag det var dags att gå ut och göra något. Tar på mig festmundering och krigssminket. Får ett smärre anfall när jag sätter på mig läppstift.

På förfesten hör jag plötsligt ”Soothe me” med Sam and Dave. Blir helt till mig.
Jag: EMMA! Lyssnar du också på Sam and Dave!?!?
Emma: Va? Nej.
Jag: *besviken* Nej? Men du spelade ju ”Soothe me, baby, soothe me with your kindness”!
Emma: Sam and Dave? Jo! Dem lyssnar jag på. Jag tyckte du sa Seven Days.

Velvet var lite tråkigt. Daniel Gilbert var inte kul och musiken var aldrig riktigt, riktigt bra. Inte ens de repetitiva technolåtarna som jag annars gillar fick något att hända. En låt hade alldeles för långt intro:
*pip… TUT… pip*
Alla: Whoohooo! Ny låt! Jag älskar världen! Jag vill dansa! Yay!
*pip… TUT… pip*
Alla: Jaaa! Bra intro! Här står vi och diggar.
*pip… TUT… pip*
Alla: … whoo? Jaaa? Dansa!
*pip… TUT… pip*
Alla: *snyft* Varför gör ni så här? Allt vi vill är ju bara att dansa? Är det för mycket begärt!?!
*pip… TUT… pip*
Alla: Någon hejd måste det vara!
*introt avslutas, låten kommer igång*
Alla: Jaså, nu passar det minsann!?! Hur kommer det sig att när jag vill är det alltid ”inte ikväll, jag har ett intro” men när du vill så är bara att köra över alla andra!?!

DJ:n var också den sorten som inte riktigt fattade att om dansgolvet var tomt så kanske var det dags att pröva nåt nytt.

Försöker hitta Fluffhåret men ser henne inte. Synd.

När vi går från Velvet skyndar jag mig fram till korvförsäljaren strategiskt står utanför V-dala.
Jag: Hur mycket kostar det?
Korvförsäljare: Twenty-four.
Jag: Oh... well, thank you.
Korvförsäljare: Wait. How much do you have?
Jag: Sixteen.
Korvförsäljare: Then that's enough if you're hungry.
Här hör jag en hallelujakör och blir nästan övertygad om att jag precis köpt en varmkorv från Jesus.

På efterfesten i Studentstaden: En man som ständigt drog i halslinningen i sin t-shirt och utropade saker som ”Imorgon ska jag rädda liv! Jag är sjuksköterska!”

Han sa även något som jag inte hörde men jag såg att Lisa fick en smått skeptiskt min varpå Sjuksköterskan skyndade att försvara sig med klassikern: ”Nej, men asså, det är lugnt. En av mina bästa vänner är bög.”
Lisa: Jaha. Jag har umgåtts med en lesbisk hela kvällen.
Sjuksköterskan: Nej! Det är sant. Min bästa kompis är faktiskt bög. Jag har inga fördomar. Jag skulle kunna tro att ni är lesbiska eftersom ni har kort hår och lugg. Men det gör jag inte.
Det var kul på många olika sätt.

Vi dansar till ”Hold on! I’m a comin’” med Sam and Dave. Jag blir lycklig för det var länge sedan jag hörde den låten och jag tänker på Blues Brothers, Ray Charles, Aretha Franklin och ”Boom, Boom” med John Lee Hooker.

Sjuksköterskan gillade att puttas. Jag körde ett ki-fu-pow-wow grepp. Alltså, han puttade mig, jag höll fast i hans hand och puttade ner honom istället. Use his strength against him, grasshopper. Indeed. Hai, sifu, och så vidare.

Emma talar om för mig att den här våren kommer att bli som ingen annan vår. Fest utomhus och idel nöjen. Våren skall bliva min melodi.

Sen åkte Lisa och Sjuksköterskan skateboard och då puttade Emma dem så att alla ramlade.

Jag, Emma, Lisa och en man som Sjuksköterskan kallade Jason Stackhouse gör snöänglar.

Jag gick hem. Sov. Drömde att jag hade en iller som husdjur.

I princip var det alltså en helt vanlig dag/tidig söndagsmorgon i Uppsala.

Det borde finnas ett nobelpris i att sminka sig. SKA DET VA SÅ SVÅRT ATT FÅ PÅ SIG LÄPPSTIFT SNYGGT?!? Jag vill undvika "hej, jag är fem och har snott min mammas sminkväska"-looken. Jag vill snarare vara lite "hej, jag är femme fatale och har slagit ner en nunna på vägen hit"-looken. Inte undra på att jag blir smått hysterisk om nån påpekar att jag har en pytteliten fläck läppstift på tänderna. Uppenbarligen är jag känslomässigt svag efter att försökt sminka mig snyggt.

Börja inte snacka om ögonskugga. Svart/grått. Syns antigen inte eller så ser man bara trött ut. Lila, blått? Ser ut som man är den där nunnan som blivit nedslagen.

Aja, det kommer vara mörkt på Velvet så stackars Daniel Gilbert behöver inte oroa sig.

PS.

Åt semlor i veckan. Min Far lät mycket besviken i telefonen. Kanske det värsta jag gjort enligt honom. Dock åt jag den med varm mjölk SOM MAN SKA! Så säger de i P1... och deras ord lag. Säger vi.

Dammsög i mitt rum. Dammråttorna försökte fly. De försökte gömma sig under mattan där de skaffade sig ett nytt liv och ansikte. De startade en pittoresk tapaspub och gifte sig med de siamesiska systrarna Lola och Lulah (LoLu som de ofta kallas). De andades ut och då! DÅ! Dök jag upp som en naturkraft och bara städade undan dem. Zooom! "Nej!" de bönade och bad på sina bara knän, "Denna man har fortfarande en historia att förtälja!"
... vad jag försöker säga var att jag också dammsög under mattan. Det händer inte varje dag.

En tjej på v-dala har fluffhår. Det är coolt. Jag fick röra det och sa sen:
- Du ser ut som Kramer ifall hade varit kvinna och snygg.
Chefen: Jag tyckte också att hon såg ut som Kramer! Men jag vågade inte säga nåt.
Jag: Lägg märke till att jag garderade mig med "kvinna och snygg".
Fluffhåret: ... tack?
Jag: Fast vänta lite... om du är Kramer för att du har fluffigt hår... betyder det att jag är Newman för att jag har glasögon?
Fluffhåret: *hjälpsamt* Eller George Costanza.

Röda Brillor

Nu har jag fått höra tillräckligt många gånger att jag ser snygg ut i mina brillor. (Socialbekräftelse! Yes!) så nu börjar jag gilla tanken på att bli Hanna Med Glasögon Lika Röda Som Skammen igen. Lite konstigt känns det dock. Jag menar, det var länge sen jag hade brillor på mig jämt o ständigt. De är lite tunga ibland så jag måste alltid skjuta dem på plats men jag tänker mig också att det kan uppfattas som charmigt.

Den senaste tvingats att ha på mig mina glasögon oftare än jag brukar då mitt ena öga blev lätt irriterat och jag kunde inte ha linser och sedan glömde jag att beställa nya. Det är anledningen till att brillorna blivit aktuella igen. Det har gått så långt att jag börjar tycka att mitt ansikte ser tomt och inte särskilt definierat utan glasögon. Så kanske skall detta bliva min nya stilmelodi. Hanna med glasögon. En glasögonorm.

På tal om stil. Min nya stilidol är numera Janelle Monae. Tror jag är svag för fluffigt hår… det är så fluffigt... fluff!

When there's a full moon, I turn into a wolf! It's pretty crazy! I mean, it's intense but I'm cool with it." - Hark, A Vagrant: 243

Jobb, jobb... jag är så flitig. Som en liten arbetsmyra servrar jag troget störiga ekonomer och jag tror jag är så smooooooth-jurister.
Gårdagens höjdpunkt var när en ekonom kom fram till mig i baren och viftade ilsket med sin fördrink.
- Det är här ALKOHOLFRITT!
Jag: Mm-hm. Tog du det där glaset därifrån? *pekar på en grupp med tio glass som står längst in i baren, för sig själva, är galet orangea*
- Ja!
Jag: Åh-kej. Då är det nog Pomac. Försök med dem är istället. *pekar på de cirka två hundra glass som står framför mig, är galet uppenbart champagne*
Han går iväg med rätt fördrink men ser ändå lite kränkt ut. Det var nog en traumatisk upplevelse att nästan få i sig... ALKOHOLFRITT. Kanske hade hans system kollapsat.

Lärde mig igår att du kan studera ekonomi eller så kan studera ekonomi och vara en ekonom. Stor skillnad. De som studerar ekonomi är trevliga kisar som du gärna vill äta kladdkaka med klockan fyra på morgonen medan ekonomer är människor som blir griniga när de är fulla och ser det som personlig skymf när baren stängs. Jag förstår verkligen inte varför man dricker om man bara blir grinig av det, är det inte själva poängen att man ska ha kul på en gasque och inte vara sur?
Ack ja... o tempora, o mores... (Ahhahaha o tempura, o mores är ett bevingat ord som handlar om japansk friterad mat och hur vida den är moralisk eller ej! Hahahaha... kul skämt.)

Meanwhile in Soviet Russia...
Peppen inför The Wolfman gick rakt upp när jag såg den här affischen. Erkänn, den är typ crazy bananas snygg. Om det är fel att vilja gifta sig med en filmafffisch så vill jag inte vara rätt. Klicka på den! Du vet att du vill och du är antagligen ganska, relativt, mycket tuff om du gör det.



Och den här var kanske inte snygg meeeeeen... tjock katt! Den tjockaste katten! Vem är en tjockis? Du är! Du är! Ååååhh, jag skulle vilja klia den på magen om den inte hade sett ut som om den vore en galen haj och Christopher Walkens kärleksbarn.

Maaaaooooååååååry

Hade Riget-abstinens så jag tittade på första och andra avsnittet av Kingdom Hospital, den amerikanska remaken gjord av Stephen King. Har sett bitar ur det första avsnittet en kväll för länge sedan och kom ihåg den som rätt okej.

Som sagt, såg de två första avsnitten och insåg att den var… SÄMST! Surprise, surprise… men det var den verkligen. Den började rätt okej med en massa barn som blir innebrända. Kändes lite klaustrofobiskt och illamående framkallande. Introt var rätt okej trots hela seriens ivriga användande av trallvänliga poplåtar som kanske är den minst läskiga soundtracket någonsin. Men okej, det fanns lite läskiga dockor och händer som kom upp ur myllan och något som påminde om den där läskiga mannen från Pans Labyrint.

Men när showen väl sätter igång får jag alla fördomar angående amerikanska remakes bekräftade (okej, ändå gången jag tyckt att en amerikansk remake är bättre än originalet är Ugly Betty men i alla fall… ). Först och främst, i Riget dröjde det innan vi stötte ihop med några spöken och när de väl dök upp var det bara så kort att man inte riktigt vad man skulle tro. I Kingdom Hospital ser vi spöken på en gång och de blir genast otroligt tråkiga. Sedan gör den talande myrsloken entré. Jupp, den talande myrsloken som ska var läskig men faktum kvarstår att det är en talande myrslok som ordvitsar. Är det här Disney eller? Uppenbarligen för senare kommer en danssekvens.

Den här serien orkar inte eller vågar inte ens försöka skapa stämning, man har noll sympati för karaktärerna och jag känner inte ens någon ovilja gentemot Dr Stegman som ska föreställa den amerikanska Dr Helmer. Han är ingen Ernst Hugo.

Fattar inte att jag kom ihåg den här serien som läskig... i och för sig kanske jag inte var helt nykter och när jag inte är helt nykter tycker jag till och med att en sked med pudding kan vara läskig. Dessutom hade jag, när jag gått hem, varit säker på att jag skulle stötta på Den Läskige Mannen På Den Skrangliga Cykeln och var lite extra skraj.

Just det, jag är inte rädd för våldtäktsmän eller rånare. Det som skrämmer mig är en man på en cykel. Jag tänker mig att först kommer jag höra ljudet av hans cykel, det blir starkare och starkare... tillslut dyker han upp ur dimman (det kommer antagligen vara en dimmig kväll/natt/dag/morgon/när som helst) och cyklar emot mig. Han är lång, flintskallig, gammal och har stirriga ögon. Han cyklar närmare och närmare och... STIRRAR PÅ MIG... sedan cyklar han förbi och försvinner.

Kanske inte låter så läskigt men det är det. För han kommer titta riktigt intensivt på mig innan cyklar vidare och då vet jag... att han har sett mig. Öööömmmm... nu när jag skrivit ner det är det inte lika läskigt. TERAPI!

"Fabricati Diem, Pvnc" - Dirty Hadrianus

Unseen Academicals. Vet ni vad det är? Det är den senaste Discworld-boken. Den handlar om trollkarlarna, däribland min för alltid favorit Rincewind ingår, och de spelar fotboll. Den kom ut i oktober förra året! Hur kunde jag ha missat det här!?! Terry Pratchett, åh Sir Terence Pratchett... Pterry, jag har svikit dig. Måste återgå att maniskt stalka dig igen.

Till att börja med läste jag en intervju med honom och utstötta glädjetjut som rivaliserade mitt "Jag ska på IKEA och köpa förvaringsgrejor"-tjut var och varannan minut.
Han är så glad/arg/sarkastisk/ironisk.

"Of course I listen to my readers! So the next book will be:

Set in Ankh-Morpork/not set in Ankh-Morpork. With lots of the good old characters/with a whole cast of new characters. Written like the old books, which were better/written like the later books, which were better. With lots of character development/none of that dull character development stuff, which gets in the way of the jokes. Short/long.

You want fries with that?"

Q Where did you get the idea for the Discworld?

A I stole it from an old man I met and now I've decided to tell you all.

- Why Terry switched his German publishers (from Heyne to Goldmann).

"There were a number of reasons for switching to Goldmann, but a deeply personal one for me was the way Heyne (in Sourcery, I think, although it may have been in other books) inserted a soup advert in the text ... a few black lines and then something like 'Around about now our heroes must be pretty hungry and what better than a nourishing bowl'... etc, etc.

My editor was pretty sick about it, but the company wouldn't promise not to do it again, so that made it very easy to leave them. They did it to Iain Banks, too, and apparently at a con he tore out the offending page and ate it. Without croutons."

Och kanske en av anledningarna till att jag bara är riktigt peppad att se Alice i Underlandet för att Stephen Fry är med:

"I hated the Alice books."

"I didn't like the Alice books because I found them creepy and horribly unfunny in a nasty, plonking, Victorian way. Oh, here's Mr Christmas Pudding On Legs, hohohoho, here's a Caterpillar Smoking A Pipe, hohohoho. When I was a kid the books created in me about the same revulsion as you get when, aged seven, you're invited to kiss your great-grandmother."

Konstigare o konstigare

IKEA gör mig onödigt glad. Jag gav ifrån mig ett inte helt ironiskt glädjetjut när vi anlände till varuhuset i Valbo. "Mot förvaringsavdelning, kamrater!" vrålade jag (typ) och just nu längtar jag att åka till Uppsala... så jag kan hälla mjöl i min nya burk.

Robert Pattison gillar uppenbarligen Kino's Journey därför är han cooool nu enligt mig. Älska Kino's Journey. Det finns en liten pojke(?)/flicka(?)/ingen vet(?) som har en talande motorcykel som heter Hermes (eller existerar allt i hennes huvud? åååååhhhhh!) och hon reser runt till olika superdeprimerande städer i en superdeprimerande värld.... yaaaay?

Vissa danskar ansåg att Stig Helmer Riget hade sex appeal. Vad är det för fel på er!?! Danskjävlar... (Ernst-Hugo är mycket men... njaaaaaa... )

Moget av Freud att bara avfärda en av sina studenter under en föreläsning om oralfixering. Studenten påpekade att Freud alltid rökte sin pipa och Freud svarade "En pipa är bara en pipa." Jaså, säg det till alla människor som blir nervösa när de drömmar om posten och byrålådor... (inte jag!)

Det är blogginlägget presenterades av Den Röda Tråden.

PS. Nu är det mat. Jag har inte lyft ett finger för att det ska hända. Jag har skrivit tal och Bloggat När Jag Borde Skrivit Tal. Hemma bra men Föräldrahemmet ännu bättre.

Dylan Moran! Dylan Moran! Han kommer till Stockholm den 13:e april! Vill se! Vill se! Men kommer antagligen inte att göra det... men drömma kan man alltid göra.

Var på Upplands idag och middag. Chevreburgare... makalöst gudomligt gott...

Har insett att allt som sägs i en Christopher Walken röst blir instant comedy gold.

Hanna hjälper inte till...

Istället för att vara mucho seriöso när det gäller mitt tal (jag vet, ännu ett tal, det är en bieffekt av att läsa retorik b) har jag istället hunnit med en massa film istället den här helgen. Jag vet... inte bra... men jag har faktiskt jobbat med mitt tal. Lite grann. Bestämde mig för att den retoriska situationen ska var ett motiverande tal för en grupp av något slag. Hela lördagen gick ut på att inte bryta ihop låta talet bli något i den här stilen: "Och visst, det kanske känns jobbigt nu men jag är trettioåtta, skild AND LIVE IN A VAN! DOWN BY THE RIVER! *ramlar på ett bord"

Ahahahahah... ? Matt Foley? Motivational Speaker? Någon? Nähä...

Filmerna jag hunnit se är däremot bra... eller så där. Funny Face var inte lika bra som jag hoppats. Den var inte i närheten av samma spektakulära "nu måste jag gråta"-feeling som man fick av Roman Holiday och Breakfast at Tiffany's. Dessutom hade jag lite svårt att acceptera Dick Avery som Jo Stocktons (Audrey Hepburn) kärleksintresse. Hans ansikte var rätt... läderartat och det kändes som om hon blev kär i honom enbart för att han spelades av Fred Astaire (vilket nog var fallet). Det hjälpte inte heller att någon kommenterade den sista kärleksscenen där puss o kram ingick med ett inlevelsefullt "åh pappa"... kommer aldrig mer kunna se Funny Face ... eller jag kan tänka mig att se om Audrey Hepburns hippa dans.

Idag när jag gick på Friskis&Svettis, ja ni läste rätt, och dansade... afro(?) i mina svarta träningskläder kände jag mig lite som Jo.

Såg äntligen Up och älskade den. Så fin... dessutom insåg jag under filmens gång att Edward Asner var Carl Fredricksens röst. ED ASNER! ... okej, det är antagligen BARA jag som fattar varför det är häftigt. Asner var även rösten åt Cosgrove på den kortlivade dock fenomenala serien Freakazoid!. Han var en mäktig man den där Cosgrove. Var och en lyssnade på honom, även de yttre gudarna, när han sa "Cut it out!" och han var alltid beredd att ge ett gott råd eller två. ... jag vill vara Cosgrove när jag blir gammal.

Såg också Cloudy with a chance of Meatballs och ja, jag erkänner, det var enbart på grund av titeln (och för att någon skrev att den fick en att tänka på tiden då Dali gjorde film med Disney) men den var faktisk en av de bästa animerade filmer jag sett på länge. Den var en lycklig, skojig historia om matregn och bli accepterad för den man är. Bäst av allt, Neil Patrick Harris gör rösten till markattan Steve(!). Dessutom fanns det här med i början av filmen:

Aaaahhh... livet är ganska nice just nu. Dricker kaffe och min granne har slutat att öva på sin trumpet för idag och börjar spela och sjunga Nick Cave istället. Dessutom var det utan tvekan värt att köa i en timme och förlora känseln i fötterna för Fibes, Oh Fibes! på Smålands igår. Tusen gånger bättre än [ingenting] på Velvet (eller var det Handen på Hjärtan) som jag såg förra året.

Dock är man lite nedstämd idag eftersom den mest energiska människan jag känner åker iväg till Italien idag. Inte allt för nedstämd är jag dock eftersom jag räknar med att åka och hälsa på i påsk. Håller tummarna för ett bra schema.

Jag vet att jag inte kan bli en modebloggare eftersom jag har svårt att puta med läpparna utan att börja fnissa. Dessutom blir jag svag i knäna när jag får veta att det ska bli tv-serie utav The Walking Dead och vet nästan inte vem Jimmy Choo är (förutom att hans kollektion för H&M var något av det konstigaste och osexigaste jag sett)



Men ibland händer det att jag får något simmigt i blicken av mer materiella ting än tanken på intressanta plot twists. Det kan vara en designad tvättmedelsburk men idag är det skor. Jag vill ha den här skon. Helst två. En till varje fot.

Ari och Jag

Önskar att jag hade varit Aristoteles korrekturläsare eller redaktör. Jag hade haft ett fint kontor... i marmor antar jag efter som det är Antiken vi snackar om. På ena väggen skulle jag den klassiska Hang in there, kitty! och den andra väggen skulle det hänga en bild på en alligator eller krokodil med bildtexten: Make it Snappy!. Jag skulle säga saker som: "Min dörr står alltid öppen för dig." Kort sagt skulle jag vara Antika Greklands svar på Mustrum Ridcully.

I alla fall, Aristoteles skulle komma in på lunchmöte. Jag skulle be Viktor, min sekreterare, att komma in med lite kaffe.
- Ari (för så skulle jag kalla honom), hur vill du ha ditt kaffe?
- *lite nervöst* Med mjölk och socker, tack.
- Hahahaha! Var inte en tönt. *Till Viktor:* Två koppar av det svartaste kaffet vi har.
Efter fem minuter skulle Viktor komma in med kaffet. Jag skulle ta en klunk och sedan slänga koppen på honom och skrika:
- Försöker du mörda mig!?! Det här kaffet är ju skållhett! Du har väl låtit vattnet koka också, din idiot. KAFFE SKA INTE KOKA, VIKTOR! Ut med dig nu.
Viktor skulle förskräckt slinka ut från mitt kontor, dock lycklig eftersom jag kom ihåg vad han heter för en gångs skull.

Jag vänder mig mot Ari och säger: Hörru, Ari...
- Äh, ja? Vad tyckte du om mina skrifter? Jag tänkte kalla det Aristoteles Retorik.
- Först och främst. Tråkig titel. Hur tycker du Return of the Revenge of the Rhetoric: Part 2?
- ...
- Definitivt lite mer schvung som vi säger i branschen.
- Men vad tyckte du?
- Vet inte riktigt. Kunde knappt ta mig genom första kapitlet i Bok I. Mitt råd till dig är att inte ägna ett helt stycke åt något som kan sägas i en mening.
- Jag... jag ville skapa stämning.
- Ari, Ari, Ari, Aaaaaari! Studenter i framtiden vill inte ha stämning. Dem vill ha lättbegriplig kunskap som kan insupas mellan pubbesöken på en fredag. Om de ville ha spänning och stämning kan de läsa Boktjuven av Markus Zusak.
- ... Boktjuven?
- Jag grät som ett barn, Ari. Som ett barn! Otroligt vackert men det är inte Boktjuven du försöker skriva eller hur? Det är en samling skrifter som behandlar hantverket retorik.
- *Suck* Men jag tycker faktiskt att det där stycket om att känslor perverterar domare som i sin tur perverterar domen var bra.
- Okej, det kan jag ge dig. Behåll det stycket. Vi gillar alla lite perversion i livet. Am I right or am I right!?! *Skrattar och dunkar Ari i ryggen så han nästan spiller sitt kaffe i knät* Bra att vi kunde ha det här snacket, Ari. Känns verkligen som vi är på väg någonstans.
- Tycker du det? *lyser upp*
- Jag har bara ett litet, puttigt, fnuttigt förslag till.
- *bleknar* Jaså?
- När man väl kämpat sig igenom första kapitlet tror jag att som student vill man ha lite belöning i form av spänning. Har du funderat på att slänga in ett monster i början av andra kapitlet?
- Men du sa ju att studenter inte ville ha spänning och -
- Guuuud! Sluta tolka mig så bokstavligt, Ari. Tänk på vad det ÄR jag FAKTISKT säger.
- ...
- Alltså, jösses, vad skulle du ta dig till utan mig? Gör så här, Ari, bytt namn på hela valsen, stryk det här stycket, kill your darlings så att säga och lägg till ett monster.
- ... ett monster?
- Ett monster! Lamia är rätt populär nuförtiden men om du vill satsa på en säkert kort så ta en hydra eller två. Stick iväg nu och arbeta på, din lilla filur.

Skulle ha blivit mycket bättre. Om det hade funnits ett monster i kapitel två hade jag kanske orkat läsa allt jag skulle läsa i Bok I idag och inte läst om Atomic Robo and the Shadow of Time istället.

Min nya lärare är en genuin Lustigkurre. Idag när en laptop pep till grabbade han sig förskräckt om bröstet, insåg att det var bara en laptop som lät, skrattade lättat och sa: "Ha! Jag trodde det där var min pacemaker. Vilken tur att det inte var det." Skrattar igen, "Men jag antar att det där är din pacemaker på sätt och vis."

Igår var jag på en lite gråtmild avskedsfest men en framförallt glad fest för Amanda som far till Europas svar på Torino... vilket är Torino ser jag efter jag googlade. Jag drack ett äckligt vin som lämnats utanför min dörr av en tyska en mörk och stormig natt. Längtar till Italien (som jag förhoppningsvis ska besöka nu i påsk) för där har jag hört finns en vingård där en gammal gumma ger gratis vin till svenska flickor. Helt sant... har jag hört.

Igår hade jag också A Moment. Nästan... typ. Någon såg mig djupt i ögonen och sa: "Jag vill lära dig allt om De och Dem" och sedan lärde hon mig skillnaden på Var och Vart. Jag blev mycket rörd och insåg att man alltid borde ta upp mina grammatiska fel med mig efter att en vinflaska har öppnats i min närhet (det räcker faktiskt bara att man öppnar flaskan, jag suger liksom i mig ångorna) Jag är inte alls lika defensiv då.

Faktum är att jag tror, när jag blir berömd författare och folk säger hej till mig när jag är ute och går (för det händer aldrig nuförtiden... mest för att jag stirrar ner i marken medan jag går och tänker på........ skor?) då ska jag alltid vara full när jag träffar min förläggare. Då ska världen allt få se på lite kvinnlig genikult. Och istället för att ringa till jobba och ange baksmälla som orsak för att inte dyka upp så ska jag dyka upp och marinera en fisk i två timmar inne på personalrummet. Öm... det där var inte menat som någon form av double entendre eller double sense... om någon trodde det. Det var menat som en Take That! till Stig Larsson... för han skulle inte få smaka på min chilimarinerade sej... och då skulle han bli ledsen?

PS. Min pappa har lovat mig en present; den är röd, likadan i båda ändarna och kan omfamna hela världen. Gissningar är en sjal eller en skojigt överdimensionerad falukorv. Idag sa min pappa att det inte var något så speciellt. Jag tror det blir en skojigt överdimensionerad falukorv. Det skulle vara typiskt.

PS2. Jag ska börja säga "mitt folk" lite oftare. Exempel:

- Här, ta lite tuggummi.
- Nej, tyvärr. Mitt folk tuggar inte tuggummi.

Hanna Is Not A Boy's Name

... faktiskt inte, jag borde veta det om någon, men det är en ta mig tusan underbar serie. Hanna Is Not A Boy's Name är min nya favorit. Love it. Det är en sockersöt skräckhistoria som handlar om Hanna Falk Cross och hans zombie-sidekick. Mest av allt älskar jag den här serien för att dem här två små gubbarna. (Och för att det är otroligt snyggt gjord överlag)





På tal om vampyrer och annat sånt tjafs så har andra säsongen av Being Human satt igång igen till min stora glädje. Den slår faktiskt True Blood både när det gäller drama-rama relationer och drama-rama vampyrångest. Oj, vad den här serien gör bra vampyrångest. Dessutom smetar dem på ett extra lager varulvångest och spökångest. Nämnde jag att premissen en vampyr, en varulv och ett spöke bor ihop och handlar på IKEA tillsammans är världens bästa grej? Det är det i alla fall.
Dessutom är det inte bara usch o fy, guuud vad sorgligt utan en massa sånt här också:
Annie: I'm a ghost actually.
Seth: Get out! Can you like move things about and walk from one room to another?
George: Yeah, I'm pretty sure everyone can do that.
Seth: Shut it Digby! The only reason why I haven't torn your bastard face off yet is because I've just done the hoovering in here.

PS. Alla som läser DN har säkert redan läst det här men för alla som inte gör det så vill jag bara vidrabefodra denna historia:
George Bush den yngre befinner sig i järnaffär (tror jag) då en man kommer fram till honom och säger att han liknar den förre presidenten väldigt mycket. Bush svarar: "Det måste göra er arg."

Debris of an Automobile Giving Birth to a Blind Horse Biting a Telephone

Kanske inget jag vill titta på medan jag äter frukost men den är trevlig på sitt sätt. Jag tror den symboliserar ett brutalt möte mellan natur eller teknik... eller så är det en symbol för en blind häst som biter en telefon. Som Dali själv sa: "Jag hoppas allt är klart. Om det är alltför klart så ring mig så fördunklar jag det."

Blev lite besviken på Tankesmedjan. Kalle Lind och Liv Stömquist fick prata alldeles för lite. Ge dem ett eget program. Och var är Freja Hallberg!?! Vill ha mer Freja Hallberg i radio. Nu tänker jag gå och googla Freja Hellberg och se vad hon har för sig nuförtiden.

PS. Har äntligen fått upp lite snygga saker på väggarna. Ett stycke kalender med foton av Manray och ett stycke magnetisk vajer prydd med tre Audrey "Så Snygg Att Man Dör" Hepbrun och ett Salvador Dali vykort.

Höll kanske inte mitt bästa tal; mitt kroppsspråk kunde ha varit bättre och jag hade ganska dålig koll på min röst men talet flöt på som det skulle, jag tappade inte bort mig och folk skrattade när de skulle skratta så jag är nöjd.

Igår sändes det sista Pang Prego och jag kände mig lite sorgsen tills jag läste att idag ska ett program som heter Tankesmedjan börja. Simon Svensson, Liv Strömkvist OCH Kalle Lind. Det börjar om en halvtimme så nu ska jag kila ner till Tjyven och försöka se om det finns nåt jag kan göra middag på.

Ikväll blir det sällskapsspel och vin... undra om det finns Cluedo. Har inte fått chansen att säga "Det var Överste Senap med ljusstaken i hallen!" på år o dar.

Annars, förbereder inför uppsatsopponeringen och längtar efter att skrivklubben ska komma igång igen. Såg ett filmklipp från vår poeispubrunda och det var episkt. Man ska alltid läsa Bruno med ett glas öl i ena handen.

PS. Slog nya rekord i att vara jobbig när jag var med familjen i Stockholm. Speciellt mot Jakob. Frågade om han skulle sakna mig femhundra gånger och sa åt honom att vara försiktig med min datorväska sjutusen gånger (OBS Hyperbole). Tillslut sa han åt mig att i nuläget skulle han sakna mig men om jag frågade om han skulle göra det igen så skulle han inte vara lika säger längre. Jag frågade inte om han skulle sakna mig igen (på ett sånt där irriterande vis bara storasystrar kan) dock var jag inte mindre jobbig:
Jag: (lite senare) ... Jakob... vet du vad Mick Jagger sa när han träffade David Bowie för första gången?
Jakob: Nej.
Jag: Hej. (skrattar lite för högt och lite för länge)
Jakob: ............... (mumlar nåt om att det där var det fulaste han hört)

En Händelserik Helg

Var i Stockholm på kulturella angelägenheter. Besökte Salvador Dali utställningen på Moderna. Kände mig lite trött tillslut på alla analyser av hans verk.
- Att skuggan faller till vänster symboliserar hans avsked ifrån pianolektionen hans far tvingade honom att ta.
- Se, den ansiktslöse mannens hand tycks vara en äldre kvinna. Kan det ha något med Freuds Elektrakomplex att göra?

Okej, fullt så konstiga analyser var det inte men efter tag kände jag att en man som Salvador Dali, som talar om sig själv i tredjeperson, anser att han innehar ett helt eget litet kosmos och att hans mustascher är antenner som känner av världen är antagligen spritt språngande galen. Inte för att han är otroligt cool men han var nog ganska galen och jobbig. Misstänker att han bara gjorde saker för att han kunde.
Min favorit på utställningen var en brosch föreställande en grinande mun med pärlor som tänder, ett samarbete mellan Disney och Dali som resulterade i kortfilmen Destino, en kort film där Dali berättar om hur han stylar sin mustasch (han använde dadelfett uppenbarligen) och en tavla som hette Debris of an Automobile Giving Birth to a Blind Horse Biting a Telephone. Gissa vad den föreställde…

Jakob lyckades bli utslängd från en guide tur på utställningen som anordnats av en konstnärsförening av något slag. Tanter gav honom arga blickar och spydiga kommentarer. Tycker inte de ska racka ner på en ung man som visar intresse för konst. Speciellt inte om det är omöjligt att få honom att visa någon form av intresse för det mesta.

Blev dock lite besviken på pjäsen vi såg. Jag hade trott att jag skulle få se den tappre soldaten Svjek men vad jag fick se var en ikon som holkats ur och fyllts med propaganda. Visserligen var det många gånger roligt och mannen som spelade den plågade kaptenen var bra. Dessutom var kulisserna och rekvisitan genialiska i sin enkelhet. Min favorit var nog ett maskin gevär som de byggt av bland annat en dammsugare och en brödrost.

Åt världens godaste tjeckiska gulasch hos moster på söndagen och fick äntligen se min kusins nya lägenhet. Vi hade också en andra jul eftersom vi missat varandra på den riktiga julen och jag kunde tillslut överlämna en julklapp från förra året till min kusin. Jakob fick en urbota snygg slips och jag fick en mugg med Stinkymotiv samt en otroligt smart anordning för att sätta upp kort. Den är obeskrivligt smart. Det är en en magnetisk vajer. Okej, kanske inte fullt så obeskrivligt men ändå!

Bäst av allt var ändå den efterlängtande utrensningen av garderoben. Fick med mig en hel del intressanta plagg från min kusin. Yay!

Nu ska jag öva mer på mitt tal som jag ska hålla i morgon. Försöker att omvandla min nervositet till ett smidigt vapen.

(Svar: Tavlan föreställde ett bilvrak som födde en blind häst som bet i en telefon.)

Jag skulle ha spelat magisk osynlig flöjt i The Shåpån-aahs... om jag levt på 60-talet och inte var rädd för Phil Spector.

Det sorgligaste i världen är inte att vi alla kommer att dö utan att människor i allmänhet är dumma i huvudet.

Läste en dum artikel idag som gjorde mig arg. Dumma artiklar och krönikor har en tendens att göra det.

Den handlar om den nya filmen The Princess and the Frog och vad den borde handlat om är hur otroligt peppt det är en med en klassisk Disney film och hur fantastiskt det är att Randy Newman ska göra soundtracket men neeeeeeeeeeeeeeeeeej! Folk och artikelskribenten måste hänga upp sig på att det är Disneys första SVARTA PRINSESSA!

Nå väl, när den första chocken lagt sig och bilder och beskrivningar på denna prinsessa började folk rasa igen. Folk rasar för det mesta verkar det som. Alla började de skrika RASISM! Så högt bara kunde.
”Folk”: Va? Ska hon vara tjänare? Så rasistiskt!
(Askungen? Snövit? Till och med Törnrosa dammade lite åt de goda feerna.)
”Folket”: Heter prinsessan Maddy/Madeleine? Slavnamn! Det låter nästan som Mammy vilket var namnet på slavkvinnan i Borta med Vinden RASISM!
(Oooooooooooookej… hur som helst, Disney gjorde så att Tiana, som de döpte om henne till, inte längre är en tjänare utan en hårt arbetande servitris som drömmer om att starta eget.)
”Folket”: Hon är för svart! RASISM!
(Okej… ge er…)
”Folket”: Varför är inte prinsen svart? VA! VA! RASISM! (eller) Varför är inte prinsen vit!?! Förtjänar inte en svart flicka en vit prinsen!?!? RASISM!

Jag ger upp… en del människor tycks inte förstå att när Disney gör en film vars soundtrack är komponerat av Randy Newman, skurken (det är ett roligt ord) Dr Facilier får en egen skurksång (alla vet att Disneyskurkarnas får de bästa sångerna… okej, det är nästan så men kom igen! Ursula och Frollo? Hades… okej, han hade ingen sång men han hade James Woods.) Dessutom spelas Dr Facilier av Keith David, han var ju imamen från Pitch Black, Big Man från The Spectacular Spider-man, Katten från Coraline OCH Goliath från Gargoyles! … alltså är det bara jag som tittade på Gargoyles? Minns att jag sett den någonstans men ingen verkar känna igen den Disneyserien… vart ville jag komma nu igen… just det… då tackar man och tar emot och njuter av ett magiskt tecknat äventyr med sång och dans och sång… är så arg på dumma människor att jag inte orkar formulera mig bättre.

Nästa Disney Prinsessa blir nog en man… då ni, då ska ni få se på rabalder. Och Rasa. Folket kommer att Rasa.

Tror att alla i min familj är trötta på mig. Förutom mamma men hon är på jobbet så än är det slaget inte förlorat.

Allt som har hänt:
Pappa: *kör ut från parkeringen på busstationen, måste vänta på en gamla tant*
Jag: Kö' på 'na! (Lyckas uttala detta som: Shopauna, Shopah-onas, Shåpånahs... jag vet inte vad jag tänkte eller ville säga egentligen.)
Kommer sedan fram till att The Shopaunas/The Shopah-onas skulle vara ett jättebra tjejband (det finns för lite tjejband nuförtiden!) på 60-talet. Tre tjejer skulle det vara. En med en ganska rund frisyr, en med pyramidfrisyr och en med Marge Simpson-frisyr. Tycker att jag är otrolig rolig. Det gör jag faktiskt. Ni kanske tror att jag skriver detta ironiskt men det gör jag inte. The Shopaunas/The Shåpånahs skulle blivit legendariska. Phil Spector hade bönat och bett om att få hota dem med sin pistol. (Här skulle jag kunna säga: "Är det så man säger nuförtiden?" och skrocka som om jag sagt nåt finurligt men det gör jag inte. För vi talar ju om något som skulle ha hänt på 60-talet.)
Säger sedan ganska bestämt till pappa (och tvingar honom att skala en apelsin) att jag är hans bästa dotter. Vet inte hur jag kom fram till det här eftersom jag spenderat största delen av dagen av att högljutt skapa tjejband på 60-talet och äta macka (även det gjorde jag högljutt). Han säger att jag också är hans sämsta dotter. Åh, den filuren.

När jag kommer hem var jag jobbig igen och frågade Jakob om hur det gick i skolan för honom. Han svarade självfallet ".... bra .... " som varje självrespekterande orakad yngling ska svara. Då jag krävde detaljer bevärdigade han mig inte ens med ett svar.
Då frågade jag om han använt sin nya trimmer. Han svarade "ja" och jag sa att det syntes. Speciellt i öronen. Han frågade vad jag menade med det. Jag sa "ingenting". Vet inte riktigt om min pik nådde sin fulla effekt (med tanke på att jag redan använt den en gång tidigare. Men i alla fall... hämnden var ganska ljuv (och serverades faktiskt bäst kall med pintobönor och muffins)

Sorgliga Saker

Det sorgliga i fråga är att jag faktiskt nästan typ började gråta när jag såg Doctor Who julspecialen End of Time. Mitt snörvlande var ett resultat av förkylning, mitt hysteriska sinnelag och det faktum att David Tennants spelade dödsångest gör mig ledsen.
David Tennant är för övrigt en fantastisk skådespelare på alla sätt och vis. Det finns en god anledning till att Doctor Who är världens mest långlivade tv-serie (Ända sedan 1963) men trots det är serien fylld med logiska luckor av det episka slaget. Det som gör att man ändå står ut med serie (står ut och står ut, jag älskar den till döds) är för att erfarna skådespelare som David Tennant är galna, brittiska, hoppiga och förklarar allt med ett muntert: ”Time is in flux”, ”Reverse the polarity of the neutron flow” eller min personliga favorit: ”People assume that time is a strict progression of cause to effect... but actually, from a non-linear, non-subjective viewpoint, it's more like a big ball of wibbly-wobbly.... timey-wimey.... stuff.”

Dessutom lär han vara en grym Hamlet och Sir Arthur Stanley Eddington. Ser mycket fram emot hans nya film Burke and Hare där han och Simon Pegg ska spela skotska seriemördare.

Nu antar jag att jag borde återgå till att skriva klart mitt tal. Tropifiera det, undersöka vilka topiker jag borde hämta stoff ifrån osv. Dock ser jag fram emot att åka hem till Gävle igen och träffa det gamla gänget i samband med pulkor, snö och liknande.

Bara Två År Kvar...

... eller är det? Kan det inte vara så att Mayaindianerna var lika lata som du och jag och tänkte: ”Äsch, orka göra en kalender som sträcker sig längre än 2012. Vi kan fixa det lite senare. Den dagen, den sorgen, osv.”

Och nu! Nyårslöften för 2010!
- It will grow back! Mitt mantra för i år. Dags att pröva på hur det är att ha mycket, mycket kort hår.
- Gå på teater oftare. Det kostar bara 100 kronor eller 50 kronor om man väljer att gå på ett genrep. Det är inte dyrare än matinéfilm på den lokala biografen.
- Nytt motto: ”I want to go to there.” (Liz Lemon). I år ska jag have it all så att säga.
- Heheheh… är det så man säger nuförtiden?
- Tyst med dig.
- Alternativt motto: ”I don’t believe in one way streets. Not with people or when I’m driving.” (Tracy Jordan)
- … kan bli svårt att få körkort.
- Variera frukostbrödet lite grann.
- Sluta bita på naglarna.
- Yeah right…
- Nej, seriöst. I år ska det ske.
- Artikulera bättre och försöka uttala ord på ett korrekt sätt.
- Förutom franska.
- Aldrig franska. Den dagen jag uttalar franska ord korrekt är den dagen då det landet slutar upp med att äta baguetter på ett vagt insinuerande vis.
- Det vill säga… ALDRIG!
- Öm… just det. Nyårslöften:
- Resa någonstans.
- ITALIEN!
- Sluta övertolka They Might Be Giants.
- Åh, vem försöker du lura?
- Sant. Klart att jag kommer fortsätta med mitt skamlöst pretentiösa leverne. Mwahahaha!
- Om någon kommer fram till mig och vrålar: ”Smaka på den här groggen, Hanna! Den är jätteäcklig!” så ska jag inte under några omständigheter smaka på den. Jag menar… vad är det för fel på mig?
- Det här tar emot att säga men… men jag borde kanske försöka träna lite oftare. Det kan inte skada…
- …eller kan det!?!
- Nej, det kan det inte. Sluta vara lat.
- Blogga dubbelt så mycket som förra året. Tyckte minsann att 50 var mycket men sedan sneglade jag på Amanda och fick komplex.

Nyårsafton

Nyårslöften från 2009:
– Sluta bita på naglarna. Seriöst. I år ska det ske… alla de andra åren skojade jag bara. Vad jag menar att I ÅR ska jag sluta bita på naglarna. Seriöst. 2009 var bara ett test.
– Bli mer fokuserad samt produktiv. Tentaplugg slutar med att jag skapar ett nytt system för min garderob? Jag anser att jag definitivt höll det här löftet.
- Introducera fler gorillor i mitt liv vars närvaro alltid ska vara lika svårförklarlig. Undersökningar visar att gorillor gör allt bättre på något sätt. Öm... va?
– Bli mer ambitiös. Givetvis!
– Lära mig spela ett instrument. Jag har lärt mig spela en osynlig (möjligen magisk) flöjt! En köttflö- NEJ! Jätteäckligt ord. Får inte användas om du inte heter Amanda och därför kommer undan med det.
– Börja bära med mig en näsduk med initialer QW broderade i ena hörnet. Återigen... öm va?
– Utveckla en egen Laugh With A Turn. Det har gått sådär...
- Nytt motto: ’It’s this sort of world, Gandalf!’ (Bernard Black) Har använts när jag ondgjort mig över krig, brott, dagens television, danskar och den där "I'm Mac"-killen från reklamerna... jag hatar honom och alla borde älska John Hodgman.
– Bli mer spirituell. Snarare tvärtom med tanke på att mitt motto är något Bernard Black sagt. Döm själva.
– Ta bättre hand om växter. JA! De lever än! ... alla utom en men hon var en vekling och vi talar inte om henne mer. Jag har redigerat bort henne från alla gruppbilder med mig och mina plantor.
– Skaffa en egen catchphrase. "Hanna Hjälper Till!" Klassisk, dråplig Hanna Passion!
– Dricka mer kaffe. Som jag gjort!
– Komma ihåg folks födelsedagar. Hmmmmm...
– Inte skämmas för att nästan alla mina kläder är svarta. Mwahahah! Och de kommer att fortsätta vara svarta till största del, ända tills jag hittar en färg mörkare än svart!
- Försök ge Sara komplimanger som inte kan tolkas som förolämpningar. Säg aldrig mer att hennes matlagning ”i alla fall inte är äcklig”. Det uppskattas inte. Tror det har gått bra. Kanske för att jag bor i Uppsala och Sara i Göteborg. Nu använder jag istället obehagliga metaforer som "avokadofrukter mognar likt ägg"
- Skaffa fler leksaker. Helst dinosaurier i plast. Räknas två ugglor i porslin?
- Skaffa en "cunning" hatt. En hatt som får folk att förstå att en person som vågar bära en sådan hatt räds ingen och inget men var får man tag på en hatt som är så ful? Har skaffat en hatt... eller det är inte så mycket en hatt som det är en mössa. Faktum är att det är en basker. Med rosett. Den är blå och ofantligt "cunning".

Har inte kommit på några nya löften ännu... återkommer!

Övergivna drömmar, Del I

Konstnär som gjuter statyer i kalvsylta. Mycket kortlivad dröm.

She looked like something that might have occurred to Ibsen in one of his less frivolous moments.

Så känner jag mig när jag är förkyld, snorig och allmänt osund till kropp och själ. Har inte varit utomhus på p år och dar. Har därför börjat bli lika spattig som katterna som by the way hatar mig och allt jag står för. Igår sov en av dem på min kjol som drar till sig allt vad katthår och damm heter. Vissa skulle påstå att det bara var otur men det fanns något ondskefullt kalkylerande i hennes ögon när jag lyfte undan henne från kjolen. Man kan säga att jag vann slaget men inte kriget.... eller kan man det? Vad vet jag. Jag läser faktiskt bara retorik och inget annat.

Insåg igår kväll att den elfte ska jag faktiskt hålla ett minst fyra minuter långt tal framför en massa människor. Vill inte alls. Allt jag vet är att jag antagligen kommer att hålla ett hyllande tal vars retoriska situation blir en studentfest. Måste försöka balansera floskler och klyschor med något smart.

Nå nej, nu kan jag inte sitta o bräcka som ett och annat får. Jag ska gå downtownski (as they in Poland) med mina handskar med mönster leopardski (as they say in Po- Nej, nu hittar jag bara på.)

Christmas at the Passions

Fråga: Hur vet man att man är hemma?
Svar: Surfin’ Bird av The Trashmen spelas i rummet intill.

Dricker sjukt mycket must.

Jakob: Nu har jag faktiskt behärskat mig i (tittar på klockan) 18 timmar! Skinkan är glaserad så nu kan vi öppna julklappar!

Föräldrarna dricker Cinnamon Kiss ur sina nya Martiniglas.

Brodern testar sin nya näshårstrimmer. Kommer in i köket och blöder. Vi misstänker att han kom åt hjärnan. Hahaha… kul skämt.

Har ett mycket långt hattal till låten Last Christmas och hur den borde förbjudas.

Fick kokbok och stavmixer. Här ska lagas mat. Inälvsmat närmare bestämt.

Vaknade med en inte alltför trevlig förkylning. Mor min sa nåt om ”streptokocker som spökar igen” och jag försökte mitt i sjukdomsdimman att komma på ett sätt att göra om det till en referens till Dickens En Julsaga.

Angående det nya året… jag förutspår att det kommer att vara awesome-sauce. Min bror påstår att det kommer att vara steaksauce men det tror jag inte riktigt på. Stjärnorna är inte ordnade på det sättet, förstår ni.

Ska baka mer pepparkakor idag. Än är julen inte riktigt slut.

Här är det julkaos. Eller kanske... inte. Mamma kom hem från jobbet och öppnade en burk med saffransskorpor framför näsan på mig. Mums, sa jag och sträckte ut en hand för att girigt rafsa åt mig en skorpa likt örnen rafsade åt sig Prometheus organ. Då stänger hon locket och säger argt: "Inte nu!" och går. Får man verkligen göra så? Testa en dotters tålamod på detta vis? Usch.

Pappa sitter mitt emot mig och bakar pepparkakor. Citat: "Mor har köpt Gröna Kulor till julen och dem är slut innan julen har börjat. Det är som när Far köper brännvin och det är slut innan julen börjar." Öm... ja...
Jag hjälper pappa att baka pepparkakor. Genom att dokumentera hans arbete samtidigt som jag dricker ihjäl mig på must och äter lite för mycket pepparkaksdeg. Hanna Hjälper Till! (Aaaaahhhh! Spring för livet allesammans!)

Julmusik: Der Trommelmann med Jimi Hendrix. There's nothing like it. Förutom Marlene Dietrich kanske.
Julfilm: Tokyo Godfathers och Little Shop of Horrors

Har varit supereffektiv idag. Tjatat på brodern att han ska städa. Gjort apelsinpinjekakor och leverpastej (Just det! Inälvsmat!) Det finns ingen hejd.

Känns superbt att vara hemma i Gävle igen. Pappa verkade också glad. Han visade mig en fotoserie han gjort: Flanellgardin och Vind samt Fransk Solstol och Vind ("Se hur ljuset bryter igenom lövverket! Impressionism!")
Dessutom visade han mig alla små finurligheter han hittat på Jakobs mobil. Den kunde tracka honom då han gick med mamma till jobbet via satelliter samtidigt som den mäta hastigheten.
Far: På den här grafen kan man exakt se när jag stod still vid ett rödljus!
Jag: Varför skulle du någonsin vilja veta allt det här?
Far: ... vem skulle inte vilja veta det!?!
Han har även bakat pepperkakor (Just like farmor used to make 'em) och gjort sin första kaka. Känner mig stolt.

Igår var jag och drack glögg ur muminkoppar hos Nilsson och fick lära mig att ormen inte alls hade några ben i början av bibeln. Se där...

Pa-rum pum pum pum...

Sitter och slår in presenter i kitschigt papper, dricker julmust och äter clementiner från min speciella clementinkasse tillsammans med Sara. Egentligen är det en vanlig Ordning&Reda som jag lagt clementiner och sedan börjat kalla för min speciella clementinkasse... so yeah.

Hatar att slå in runda saker och hatar att butikerna inte gör det åt mig. De bara pekar fnysande på det där lilla hörnet där andra olyckliga själar försöker slå in runda presenter. Dålig service! Jag borde inte behöva lära mig slå in runda presenter för jag är retoriker! Så det så...

Vet ni också vad som är orättvist? Att Sara inte förstår mitt begynnande bloggbehov. Hon säger: "Du har redan bloggat en gång idag!"
Som om man inte fick blogga mer. Nu är det faktiskt juletider och då får man blogga från den undre lagret... eller yeah... whatever, I dunno...

Dikt!

När vi gifter oss ska vi gifta oss i kakafonikatedralen.
En söndagsutflykt

vi splittras till du och jag.
Helgdag går till vardag och förlåten rämnar.
Vad återstår?

Ingenting för mig,
bara luften
som du inte längre andas
men kanske vinner jag en

Dina armar
kraftlösa mot världen
kroppen domnar
lusten dör
livet ebbar
ut...

och när du till sist skakar sönder mina nätter
ska jag ta din rygg
jag skall skriva historien
på din underarm

ty det som skrivs är min lag,
och du är min snäcka i ett hav av stress och liv.
Vad finns ovanför ytan?

Jag tänker ramla.
Jag tänker inte längre veta
att världen går runt.
När du och jag möts
i ett hav av ångest och tyngd

I ett hjul av tusen vinster
är du förlusten som i slutändan får mig att le.
Att inse
att allt är som det borde vara
och lite till.

Skriven av Hanna, Ebba, Bratt, Lollo, Egil, Josefin, Marko och Adam.

Falafel och livsnjutare

Jag: Sara, det är okej om du spiller falafel i sängen men det vore bra om du inte gjorde det... mest för vår egen skull.
Sara: ... okej, jag ska inte anstränga mig för att spilla i sängen.
Jag: Bra. *spiller falafel i sängen*

I början av poesipubrundan:
Jag: Titta! Det finns barn inne på puben!
Herr A: Va?! *rycker till* Han är nog en sån där smart unge som kommer in på universitetet när han är tio.
Jag: Ja, han är nog isolerad av sin smarthet. Se, hans familj sitter vid ett annat bord men han äter sitt nachotallrik för sig själv.
Herr A: Som han äter dem!
Jag: Han äter dem som en livsnjutare. Bara skyfflar i sig dem och stirrar drömskt upp i taket och tänker... tänker på något jättesmart.
Herr A: Han tänker säkert på en dikt av... av...
Jag: Goethe!
Herr A: Ja! En dikt av Goethe som handlar om en solnedgång.
Jag: Och så tänker han: "så är jag just nu"!
Herr A: Precis så.
Jag: ... vi måste ta med honom på vår pubrunda.
Herr A: Jag vet inte riktigt. Vad är straffet för kidnappning?
Jag: Vi får helt enkelt förklara för polisen att vi ville lära honom att dricka.
Herr A: Intressant att det här är sånt du för får dig innan du ens druckit ett glas vin.

Bit av vår dikt "Kakafonikatedralen":
När vi gifter oss ska vi gifta oss i kakafonikatedralen;
En söndagsutflykt

Frukost

Efter en fjortonårig vänskap kan vara hur tjurig som helst... eller jag kan vara hur tjurig som helst:

Jag: Åh nej! Vi har ingen ost!
Sara: Det är väl okej. Det räcker till minst en macka var och så kan vi äta yoghurt sen.
Jag: Jag vill inte ha yoghurt! Jag vill ha mackor!
Sara: Gå och handla mer ost då.
Jag: NEJ! Då dricker jag bara kaffe till frukost...
Sara: *blick*
Jag: ... eller jag kan faktiskt ta lite yoghurt.

Vi som pratar så att ingen förstår

Jag: Åhh... du är Harry till min Gay Perry.
Sara: Hahahah...

Jag: *pekar maniskt på artikel med rubriken "Kaffe minskar risken att drabbas av diabetes*
Sara: ...
Jag: Och nu dricker jag bara två muminkoppar om dagen!
Sara: *klappar mig på huvudet*

Jag: Okeeej, nu ska pastan koka i åtta minuter och jag la i dem prick...
Sara: Hur kommer det sig att du börjat hålla koll på tiden när du kokar pasta!?! Det gjorde du aldrig i Skottland! Du bara chansade hela tiden och förbjöd i princip att någon överhuvudtaget att hålla koll på tiden!
Jag: *mesig* Ööömmmm... jag upptäckte att det är lättare att koka pasta om har koll på tiden.
Sara: *djupt traumatiserad*

Sara: *angående vad jag precis skrivit* Har vi inte sagt mer korkade/konstiga saker?

She's heeeeere....

Sara är här. Hon sitter bredvid mig. Hon säger "awww" och vi snackar kitsch. Vi fnittrar mycket. Vi har ätit sushi och dricker öl. Sara lärde mig att det finns ätdruvor och vindruvor som man inte äter utan gör vin på. Man lär så länge man lever, sa hon vist och nickade. Vi bytte julklappar. Saras julklapp hade tema Tropik; hon fick två flaskor bananöl, bananoffe och lila örhängen i form av flamingos. Det blev väl mottaget.

Jag fick en kalender med snygga foton av en man som heter Ray eller så heter han Manray, ännu ett tovat mobilsmycke i form av ett sot från Spirited Away och örhängen i form av Tetrisblock... som hon gjort själv! Den människan alltså. Hon gör såååå snygga saker. Världens snyggaste skulpturer and whatnot. Ska kräva skulpturer av henne.

Imorgon ska vi gå på V-dalas Luciabrunch med Anna.

Livet leker som en lax som är på ecstasy.

Peppad, pirrig och kan omöjligen chillaxa

2:57 i natt ringde det på dörren. Jag stängde av alarmfunktionen på min mobil och somnade om. Det ringer igen. Jag stänger ilsket av mobilen helt och hållet och somnar sedan om. Det ringer återigen på dörren och detta envisa bräckande ljud får mig tillslut att inse att det inte är mitt alarm som ringer utan att det är någon som ringer på dörren. Som en zombie raglar jag ut och sliter upp dörren med ett fånigt flin. Mumlar nåt till min granne som ser skamsen ut och raglar sedan tillbaka till sängen och somnar. Vaknar upp nästa morgon och är inte riktigt säker på om detta verkligen hände.

Tvättar, städar och går och handlar. När jag kommer tillbaka hänger det en presentkasse i guld på min dörr och i den ligger en flaska rött. Den har en fancy etikett. Jag blir förvirrad. Går in i köket och är förvirrad. Får förklarat för mig att det är ett tack för att jag öppnade dörren. Jag svarar glatt om jag får vin varje gång han ringer på mitt i natten får han göra det så ofta han vill. Vid närmare eftertanke: ganska ofta i alla fall.

Slutledning: Min korridor är mycket fin.

Om cirkus två timmar kommer Sara till Uppsala. Jag har inget att erbjuda henne förutom blod, svett och tårar... och vin och öl och lite idiotiskt pladder.

Ibland förstår jag mig inte alls på den här världen, sa hon lite lätt pretentiöst och på-låtsas-världsvant. Jag har inget emot grupparbeten men inte ens det faktum "att det kan hjälpa oss i vårt framtida arbetsliv" kan förklara vara fem människor tvingas skriva en och samma text. Det är ju omöjligt!

Jag har suttit i sex timmar med min basgrupp och försökt skriva en inledning som ska vara på fyra sidor. Argh... på slutet började vi alla bli trötta, tjuriga och mycket oense om många saker. Vi började även bete oss som om vi vore fyra. Inte ens jag lyckades behärska mig särskilt väl. Jag vet! Otroligt, inte sant? Jag som alltid är dygdig och mogen (Ding! OBS! Ironi!)
På slutet var det mycket nära att min respons på rättfärdig kritik skulle bli ett argt: "Ska du säga! Ditt här... ditt går får dig att se ut som en Klingon!" Och jag är inte ens riktigt säker på hur en Klingon ser ut. Inget Star Trek-fan direkt.

Vi hade även intelligenta diskussioner rörande formalia:
- Varför har du skrivit [Lasermanne] i citatet?
- Man sätter klamrar runt ord för att kunna korta ner citatet men fortfarande visa vad det handlar om.
- Dessutom var han klammervärd!

... tyvärr måste jag erkänna att den sista var från mig. Suck.

Tur att jag hade kul igår annars jag skulle jag inte stå ut med att ha tråkigt idag. Att läsa en gammal romares idéer om hur man bäst memorera känns inte alls särskilt crazy fun times.

På tal om crazy fun times så var mina föräldrar på besök idag. Those crazy kids, de bestämde sig för att ta sig an en superspontan road trip och stannade tillräckligt länge i Uppsala för hinna att ge sin dotter saffransbullar och fryst pastasås. Jag är deras strikta, konservativa dotter som stör sig på deras bohemiska personligheter.
Vi är som en sit-com. Min bror är Tracy Jordan i familjen: "I do not want to disappoint our Japanese public, especially Godzilla. Hahaha! I'm just kidding, I know he doesn't care what humans do." Se!? Klassisk Lil'bro.

Morr... Grr!

Ska gå på föreläsning med Anna Odell. Behöver idéer hur jag ska formulera ett försvar till denna människa som jag bara inte håller med. Kommer antagligen gå i pausen för att hinna hem innan jag ska till Öfre Slottsgatan för en rändes vu med Fröken A.H.

Vi ska på Open Mic på Kalmar och smutta på ett glas vin (Nej, seriöst. Jag lovar. Bara ett.) Regeln är att vi bara får ta ett nytt glas vin om vi byter ställning (Ställe! Jag menar ställe!) Efter Kalmar blir det näst sista (eller kanske sista) Polaroid på GH för i år. Makalöst vad tiden går...

På tal om den förträffliga fröken Amanda så har jag i princip lovat bort rätten att raka av mig håret till henne... vet inte riktigt hur det gick till men så är det. Men jag har inte lovat nåt än! Dock vill jag bara meddela att näste person som bjuder mig på en drink kan vinna rätten till mitt avlagda går. Think about it. Kan bli värt nåt i framtiden på ebay när jag är cool, rik och berömd.

Huh... uttrycket "näste man till rakning" blir plötsligt så mycket intressantare.

Seriöst. Nån borde tatuera in INDoBSA: In Danger of Becoming a Shopaholic… får nog jobba med den akronymen. När jag går på stan kan jag ibland verkligen känna att ”Shit, den här designburken för tvättmedel behöver jag verkligen. Mitt hem är inte komplett utan en designad tvättmedelsburk! Eller den här… saken! Jag vet inte vad det är men jag tror jag behöver den. Jag behöver den nu! Annars… dör jag kanske inte men nära nog!”

Just så känner jag. Det finns uppenbarligen bara ett sunt svar på det här problemet. Jag måste bli rik. (Vaaa? Ge upp detta behov för materialistiska ting och inse att begär föder lidande? Alltså, Gandalf, it’s this sort of world!)
När jag blir rik kan jag köpa designade tvättmedelsburkar tills jag kräks. Jag kan även köpa en röd Porsche, köra ner den till Gävle, slå ett piffigt presentband kring den och sedan slå sönder den medan jag skrattar maniskt. Nej, jag bara skämtar, Far. När jag blir rik så ska du få en röd Porsche och en svart Porsche: Den Lilla Svarta.

Äsch, nu måste jag knopa ihop ett argumentationsschema eller ett argumentationsträd. Vet inte riktigt vad skillnaden är. Kanske behöver den sistnämnda mer vatten, hahaha- (Sluta. Sluta nu. Ingen tycker du är rolig. – Inre Tråkiga Hanna Som Inte Känner Igen Ett Bra Skämt Om Det Så Skulle Bitchslappa Henne Upprepade Gånger)

mi estas malgranda mirtelo

Förra veckan läste jag upp utkastet till en inledning för resten av skrivklubben Rondellen. Vet inte exakt vart denna inledning skall leda men om det blir en längre historia kommer en av huvudpersonerna vara en kvinna som efter en långvarig koma, som hon hamnat i på grund av en våldsam defenestration, vaknar upp och kan endast tala esperanto. En kommentar var att jag både skrev komiskt och skräck vilket fick mig att mysa och tänka: ”Mmm… jag är varierad och komplicerad. Dyrka mig som det blivande författargeniet jag är!”

Jag insåg även under detta möte att nästan allt jag skrivit i år, även innan jag började snöa in på Tove Jansson och Morran, har tema ”ensamhet”. Lite pretto men lite kul också. Måste börja introducera mig på ett passande sätt: ”Hej, jag är författare. Mitt nuvarande projekt handlar om ensamhet på månen (sant). Kanske vill ni trösta mig med en drink? Helst av den färgglada sorten.”

Är överhuvudtaget mycket peppad på drinkar i samband med Rondellen. Nästa vecka ska vi ha en pubrunda som avslutning på en termin av ohämmad kreativitet och konstigheter. Vi ska skriva dikt på tema ”tack” samt läsa upp en dikt vi tycker om (som vi inte skrivit själva). Tanken är att vi ska börja Högt och avsluta Lågt. Perfekt. Dessutom ska vi under rundan tillsammans skriva en dikt och det kommer att bli den fenomenalaste fylledikten denna världen någonsin har och kommer att skåda!
Murar kommer att raseras!
Gränser kommer att suddas ut!
Himmel blir jord och jord blir himmel!
Oscar Wilde kommer att återuppstå bara för att fälla en enda tår och sedan dö igen!
Vergilius kommer att förskräckt rycka till i samma ögonblick som vår dikt färdigställs och tänka: ”I feel a disturbance in the Force!”

Övrigt:
Tror jag ska ta med mig en dikt av Dorothy Parker eller Edith Södergran. Kanske både och om jag kan. Älskar dem både till döds.

The Flaw in Paganism
Drink and dance and laugh and lie,
Love, the reeling midnight through,
For tomorrow we shall die!
(But, alas, we never do.)

Fame
If I didn't care for fun and such,
I'd probably amount to much.
But I shall stay the way I am,
Because I do not give a damn.

PS. Saaaaaaaaaaaaaaaaara! Vill att du ska komma hit nuuuuuuuu! Vi ska dricka, dansa, skratta, ljuga och allt sånt där hedonistiskt tjafs.

Onödiga frågor och Sensuella Strumpor

Saker som är ständigt återkommande i mitt liv:

När man ska se på film på skola eller universitet: Varför är det alltid, alltid någon som ropar "Höj ljudet! Jag hör inte!" redan innan man sätter igång filmen?

Varje gång lärare eller vad nu dessa människor på universitet kallas säger "Ni får välja vad ni vill." är det alltid, alltid någon som genast frågar: "Får man välja en låttext/dikt/osv?"

Varför är det alltid, alltid samma kille som aldrig köper toapapper när han har städvecka? Morr, grr... tänker gå och köpa en rulle euroshopperrullar och demonstrativ sätta ut en av dem på toan. He'll know what I'm talking about.

Övrigt:
Har blivit nerdragen (ganska frivilligt) i underklädesträsket. Nu har en korsett med spets och sensuella strumpor. Nice. Måste nu bara lista ut hur man tar på sig den utan hjälp... kanske borde jag försöka skaffa mig en Jeeves.

Ska var supereffektiv ikväll var det tänkt... jag menar ÄR det tänkt. Jupp. Mm-hm. Här ska skrivas uppsatts. Ojoj, vad det ska skrivas. Nu ska jag analyser ananasen ur Peter Althin. You bet. Synd bara att det känns lite svårt nu när jag är så mätt och nöjd.

Haha! Underlig koppling, men i alla fall: You bet => You bet your ass it is => Kid Notorious En tokrolig serie (Wow, länge sedan jag kände mig berättigad att använda ordet tokrolig) Bästa citatet: Fatwa me? No. Fatwa you. Måste se om den nuuuu... eller kanske sen... efter jag varit supereffektiv.

Putting the Mock back in öh... Monckton

Fortfarande är allt jag hittat i DN angående ClimateGate (ClimateGate... någon måste känt sig klyftig.) är en ynka notis.
Var är ramaskrina? Bloggstormen? Vi snackar om forskare som raderar sitt grunddata så omvärlden inte kan verifiera den statistisk som de suttit och fifflat med. Deras brott är att de antigen helt har förfalskat bevisen för klimatforskning eller så har de fifflat med sin statistik för att få mer uppmärksamhet men då har de även gjort så att sanningen går förlorad.

Både scenariona är vidriga och faktum kvarstår att hur det än ligger till måste vi hitta ett hållbart sätt att leva på den här planeten men den sanningen går förlorad i och med att världen, eller åtminstone jag, förlorar all tilltro på dessa klimatforskar. Dessutom, inte nog med att fuskar med statistik de beter sig otroligt stalinistiskt när det gäller kritik. Vad hände med yttrandefrihet? I ett av mejlen som läckte ut hotar en forskare med att bojkotta av en tidning så länge en redaktör som publicerade en kritisk artikel om klimatforskning får ha sitt jobb kvar. Öm... ursäkta? Bra där liksom, försök inte möta kritiken eller förbättra er forskning utan låt oss istället tysta oliktänkande. Så. Bra. Vet ni vem som också gillade att tysta oliktänkande? Hit- (Fy! Dålig retorik! Skäms! Hanna, gå och ställ dig i skamvrån.)

Därför är nu mitt nya favvotal (Tack Far) ett tal av Lord Monckton. Denna lord är mycket upprörd... eller ja, upprörd är bara riktnumret. Det här talet dryper av pathos. Mumma, säger jag. Titta bara på hans peroratio! (Avslutning. Peroratio. Potatis. Potäter.) : At our expense, and at the expense of the truth. Sååååå snyggt.

Min läsupplevelse blev även förhöjd av att jag i början trodde att han hette Lord Mockton och inte Monckton.
Fatta vilket mäktigt namn det hade varit. Lord Mockton, with a licens to mock. Tänk bara! (följande dialog bör läsas med brittisk accent anno 1930.)
Man med Monokel och ett smeknamn i stil med Offy Boffy: What ho! My good man, are you by any chance mocking me? I would certainly be most perturbed if that was the case.
Lord Mockton: Well, it's my name, isn't it? Tinkety Tonk, bitch!
Monkelmannen eller kanske Offy Boffy: I say!
Öm... ja, jag lever i tron om att alla engelsmän pratar som de gör i P.G. Woodehouse noveller... varför frågar du?

Övrigt:
Pizza som frukost när man är bakis? 25 kronor.
Inköpa rödtjut som passar på fest med kommunisttema? 50 kronor på sin höjd.
Helg i Stockholm med Mor, konsert i Storkyrkan, glögg, världens bästa sallad och te på café Glindas Rum? Ovärderligt. Älskar min Mamma.

Ps.
Juldekorationer:

Hahaha... är inte död längre

Här har ni nu en stoltAmanda and the Knödels vi är som "calzone fast äppelpaj". Vi sysslar med all sorts kultur och har haft knödelkväll igår. Lyckat blev det, folk verkade tycka om knödel vilket är positivt för det är en av mina favoriter. Ni som inte vet vad knödel är, vad ni än gör, googla det inte för det finns bara bilder på denna rätt där det ser äckligt ut. Knödel är inte äckligt. Knödel är fylld med jordgubbar och små barns drömmar... säger vi.

Lyssnade på föreläsning om den retoriska processen från en man som var mycket men framförallt var han en retorik nörd. Han kläckte ur sig saker som: "Haha, er kurs tycks inte ha en partitio!" Och nej, det är inte ens särskilt även om man kan retoriska termer. Men lite skojig var han ändå. Hans exempel på dåliga argument: "Gå inte till Livets Ord, de är alla vampyrer."
Person som sitter bakom mig: Jättedåligt argument. Då vill man ju gå dit.
Jag: Aah... Livets Ord är Twiligth.
(Vi tycker att Vi är jätteroliga resten av föreläsningen.)
Nu kommer jag för all framtid att tänka på Livets Ord som tvålfagra karlar som springer fram till Damer i Nöd och frågar: "Hur mår du? Behöver du hjälp?" och sedan bara sliter de av sig skjortan utan någon godtycklig anledning. *riv-o-slit!* säger det helt enkelt.

Nu tänker jag avsluta med något lustigt och lite pathos som man bör göra enligt de gamla grekerna... ajdå, använde jag just "de gamla grekerna" helt oironiskt? Illa... men i alla fall! Det här är för dig pappa... och i en vis mån Jakob! Titta nu och njut av en tolkning av The Trashmen:

Är Död Nu

Tre timmar jävla (ursäkta min franska) formalia! Kunde de inte bara gett mig ett papper där det stod hur man skulle göra istället för att föreläsa om det i tre timmar. Jag kan läsa, vet ni, universitetsmänniskor som ska disputera i mars! Jag kan ta tag i ett papper själv, läsa det och sedan säga: "Ah, så jag ska alltså inte skriva ut själva titeln på artikeln eller boken utan endast författare och årtal. Sedan, i litteraturförteckningen ska jag skriva författare, titel, förlagsort och årtal."
Fantastiskt vad jag kan, inte sant?

Och det där var bara igår. Om jag inte hade haft fika på Café Linné med några av världens bästa människor och en fått smakråd från dessa människor när de gällde kappa och skor hade jag nog inte överlevt. Dessutom hade jag möte med Rondellen, skrivklubben på V-Dala. Hade inte insett förrän igår hur mycket jag saknat de galna författar- och poetmänniskorna. Vi hade sagotema och en kille skrev den bästa tolkningen av Hans och Greta som jag någonsin hört. Dessutom rimmade den och hade inslag av bdsm.

Känner mig stolt att just den mannen lyste upp när det var min tur att läsa upp min text efter flödesskrivningen (för er som är obekanta med termen - flödesskrivning är när man får ca fem-tio minuter på sig att skriva nonstop med en mening, ämne, tema eller bara ett ord som inspiration) då vi hade ordet "under" som inspiration och han sa glatt: "Du skriver alltid så konstigt." och han sa det på ett sätt så alla förstod att konstigt var ett bra sätt att skriva på.

Tänker dela med mig av ett stycke ur min "under"-text som jag blev mycket nöjd med. Här kommer den. Beredd? Nu finns ingen återvändo. Då så:
Kaptenen rev och slet i sitt skägg som en vilding som druckit för mycket rönnbärssaft.
"Nu kommer de små under jorden och tar oss!" jämrade han sig högljutt.
Tofs spänt ner i marken och tyckte sig redan se en massa vättar, "Och vad händer när de tar oss?" frågade Tofs.
"Då kokar de soppa."
"På oss?" Tofs hade alltid velat träffa kannibaler.
"Nej! Nej!" skrek kaptenen, "Inte på oss utan åt oss! Alla veta att de små under jorden kan göra allt förutom att laga mat." Kaptenen var mycket noga med sin kost och därför åt han bara ost.
"Det låter spännande tycker jag," sa Tofs.
Hann inte skriva klart men jag kan tänka mig att Kaptenen och Tofs hade många äventyr tillsammans med de små under jorden. Tänker mig också att Kaptenen ser ut som Kapten Haddock från Tintin och att Tofs ser ut som Homsan från Mumintrollet.

Idag var inte min dag bättre. Hade en två timmar lång föreläsning om hur man använder en sökmotor. Suck. Jag lyssnade faktiskt hela tiden, förutom en bit i mitten då jag tänkte på hur bra Tove Jansson var, och lärde mig inget nytt. Kan faktiskt använda sökmotorer utan föreläsning. Ibland googlar jag med förbundna ögon... but not in a gay way or... I dunno... whatever.
Men! Men! Jag hade lite kul åtminstone. Köpte den där kappan jag tittade på igår och ett par skor. Känner mig glad och nöjd men fortfarande trött. Har inte riktigt sovit så mycket som jag borde pga NaNoWriMo. Just nu är jag en zombie som bara kan äta och skriva.

Jag måste bara säga... jag är inte vänsterhänt

Mmmmm... mmmmelodrama! Hade världens mysigaste pseudojulmiddag med Fröken H och Fröken A (Ni vet vilka ni är!) med falafel och julmust men det är inte därför jag är sorgsen. Varför skulle jag bli ledsen av kombinationen goda vänner, falafel och must? Vore jättekonstigt. Jag som älskar must. (Mustensväktare någon? Dra gärna i en klocka ni som kommer ihåg Mustensväktare. Bonuspoäng för dem som kommer ihåg var hon bodde någonstans.)

Men! Jag villar bort mig bland sidospår och trivialiteter. Anledning till att jag är sorgsen är för att igår såg jag även de två första avsnitten av Riket (Lars von Triers... konstig man) och insåg att eftersom Ernest-Hugo Järegård inte är bland oss längre och att jag därför aldrig kommer att få se honom i Mäster och Margarita (pjäsformat). Känn min sorg.

Har haft en mycket trevlig helg annars. Annika var här i ett par dagar. I fredags var det studiekväll där vi studerade det genuina nationslivet. Vi tittade bland annat närmare på cosmopolitans, gin o tonic och Kalmar (Oroa dig inte, Fröken A, jag kommer att ge denna nation en ny chans fast det var folktomt i fredags!).

På lördag återhämtade vi oss (Oj, vad vi behövde återhämta oss!) med scones, glass och Firefly. Insåg också att filmen The Princess Bride är perfekt film att äta Ben&Jerry glass till. Som bevis presenterar jag ett urval av dialoger/citat som är bara är... bäst? Bäst i världen är nog frasen jag letar efter.
That day, she was amazed to discover that when he was saying "As you wish", what he meant was, "I love you." And even more amazing was the day she realized she truly loved him back.
Se!?! Det okej att lägga huvudet på sné och bara säga: Awwwwww...
Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.
Säg dessa högt för dig själv och känn hur fantastiska denna kombination av ord är. Eller gå och se den här filmen på en gång och läs sedan den redigerade boken.

Övrigt:
Järegård ansåg att som accessoar var slipsen löjlig.
Järegård brukade hjälpa svenska ishockeylandslaget med mental träning... vad innebär det? Misstänker att han helt enkelt visade dem bilder på Barsebäck.

Mamma... tack för att du inte är Stig Helmer. Ville bara få det sagt.

NaNoWriMo Rapport och Annat

14042 ord - Ingen har dött. Någon måste dö snart.
Annars är jag otroligt nöjd med det här utkastet. Känns som jag har ett par bra idéer och med en planerad handling som går framåt i en bra takt. Kan bli första gången jag bestämmer mig för att verkligen jobba med utkastet efter november.

Hade en mycket trevlig vistelse i Gävle och Västerås. Fick tårta och tiramisu och mina födelsedagspresenter uppskattades av bror och far. Från mormor fick jag knödel vilket gör mig till en lycklig Hanna.
Fick hjälp av mor och far att frakta min bokhylla samt ett par böcker hem till Uppsala och nu börjar mitt rum kännas riktigt hemma. Tyvärr ger det även mig möjligheter att läsa om böcker när jag egentligen borde skriva tal. Häromdagen läste jag om The Big Over Easy av Jasper Fford och insåg återigen hur mycket jag älskar hans stil.

På tal om böcker så har jag beställt ett par efter att ha jobbat en på V-dala. Dessa är:
Pärlor och Patroner av Loka Kanarp
Farlig Midsommar av Tove Jansson
och Mumin: Tove Janssons samlade serier Del 2 av... ja, ni kan gissa.
Ser fram emot att läsa dem när jag egentligen borde göra annat vilket är jämt.

Avslutningsvis... ser inte det här både obekvämt och opraktiskt ut? Hur... hur kan han ens prata så där käckt med alla svärden? Egentligen kan jag inte göra mig lustig över det här eftersom jag börjat se på en anime där den logiska lösningen för att fånga in ett UFO med hjälp av din gigantiska robot är att bygga en gigantisk robothäst som styrs av din hund och som du sedan rider på med din robot och använder ett gigantiskt lasso för att fånga UFO:t medan du skriker: Come on, sweet UFO!