Lilla Frans

Fick mejl sent igår från pappa:

Skickar en kort sedelärande berättelse för din moraliska uppbyggnad.
Din gode fader

II. Den stygga baljan.

– Usch, den stygga baljan! utropade Frans, för-
törnad öfver att i densamma hafva nedstänkt sina byxor.
Usch, hvad den är förtretlig! sade han och började
sparka den.
En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt
gick förbi, stannade, då han hörde detta. En annan
man skulle kanske icke hafva stannat för så litet, men
denne man gjorde det, ty han kände på sig, att här var
tillfälle att uttala en vis lärdom.
– Hvadan bannar du baljan? sade han till den
lille vredgade gossen.
– Se, så hon har stänkt ned mig! svarade Frans
och pekade på sina byxor, som nu sågo allt annat än
vackra ut.
– Har baljan verkligen gjort det? frågade den
äldre mannen med en djupsinnig min.
– Ja, det har hon!
– Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt
leende – ser du, hon stänker ju icke ner mig, fastän
jag står lika nära henne som du. Ser du, mitt barn,
baljan kan icke
– –
I detsamma rusade en hund förbi och stötte till
baljan, så att hon föll omkull, öfvergöt den vise mannens
byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en
af hans stortår.
– Den satans baljan! skrek den äldre mannen,
hoppande på ett ben, röd i ansigtet af smärta och vrede.
Då log den lilla Frans.
Moral:    Onödig visdom skall man spara,
Tills man råkar sjelf i fara.

Vet ärligt talat inte hur jag ska reagera.