De är ett fertila ben. Tror det är rätt ord. Mina ben är lika ferila som en åkermark där ortsborna har för vana att köpa till sig en god skörd med lite fruktbarhetsritualer.
"Ska vi inte ha ett våroffer till?"
De nickar mot varandra, "Tja, varför inte? Kan man ha för många våroffer?"
De skrattar välllustigt sinsemellan. Vilket skämt, va? Som om man kunde ha för många våroffer. Den närmsta jungrfrun tänder en cigg, tar ett bloss och: "Fuck my life."
Och ortsborna ger henne en liten skjuts ner i ett kärr. As you do. Kaffe och sju sorters kakor efteråt. Kul för hela familjen!
Grannbyarna ser avundsjukt på åkrarna som väller över med skörd och allt sånt där. "Vad är er hemlighet?" frågar de utan att ana att de egentligen inte vill veta.
Och byn som gud glömde ler skälmskt och svarar: "A lady doesn't kiss and tell!"
Vilket inte ens passar in i sammanhanget men det är ändå en by som är mer där än här. Jag menar, offra människor för en god skörd? Vad är det här? Wicker man med Nicholas Cage eller?
"Killing me won't bring back your goddamn honey!" är allt jag tänker säga.
Fast det jag verkligen försöker säga, kära vänner, är att jag är lite frustrerad. Frustrerad över att jag i princip kan raka min ben och det blir hår, hår överallt men redan nästa morgon spirar hårsäckarna igen. Det är rent absurt. På snudden till omänskligt. Skulle kunna ansöka om plats i X-Men. På anställningsintervjun, när de undrar vad min mutantkraft är skulle jag svara att jag har väldigt mycket hår.
Och Professor X ställer den naturliga följfrågan: "Ah... hur mycket hår är det?"
Och jag: "Så mycket att hälften hade räckt."
Professor X: "Välkommen till teamet!"
Jag: "Tack, tack... ska bli kul att rädda världen."
Sen släntrar Wolverine in och kallar mig stumpan så tack, men nej tack, X-Men. Lämnar in avskedsansökan och tar en drink med Monica Rambeau och Carol Danvers för att diskutera en team-up.
 |
| Monica Rambeau får alldeles för lite uppmärksamhet i Marvelvärlden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar