För vi var alltid fem flickor i Budapest (och vi talade aldrig mer om den sjätte)

Del 1 av 4

Resenärerna presenteras varav en av dem tar sig friheter när det gäller sanningen för narrativets skull. Vintern är på väg enligt järtecken i skyn som också kan vara ett lågflygande Cessna-plan.

Det var året jag fyllde 24 då jag tillsammans med ett gott gäng människor gav mig iväg till Budapest en novemberhelg. Resesällskapet bestod av ungdomsvännerna. Larsson, som var en lärarstudent med auktoritär attityd med inslag av kärvänlig sadism. Hatten, en kvinna med ett porlande skratt som fick fjällbäckar att verka trögflytande och med muskler lika mjuka som ett stycke stål. Gussman, som hade en bysantinsk härskarinnas svala leende men en gammalegyptiers kunskaper om hur man bäst får bort katthår från linne. Samt Sothell som hade en vänlig uppsyn som dolde ett djävulusiskt sinne som alltid arbetade för fulla muggar.

Sist men inte minst, jag själv. H, er välvilliga ciceron. Allt jag nu nedtecknar vill jag att ni ska veta är fullkomligt sant. För ett givet värde av sanning givetvis.

I Sverige lurade snön runt hörnet, inte olikt den där vidrigt klyschiga mellanstadiemobbaren som lurade i trappuppgångar i väntan på att få trycka upp dig mot väggen.

”Du ska passa dig jäääääääävligt noga!” kunde de väsa i ditt öra som den älskare du aldrig ville ha.

I Budapest fanns också löfte om snö men vi bestämde oss för att ge oss iväg i alla fall. Vi var alla ordentliga nordbor som vara vana vid kyla. Visserligen misstänkte jag att en av oss hade vallonblod men det var inget jag höll emot henne för man måste respektera sina medmänniskor. Respekt är de tunga kedjorna som håller vänskapen samman. Ibland skaver de och vi drömmer om att kasta av oss vänskapskedjorna för flyga högt likt örnar på amfetamin.

Trots det är vänskapens ok är värt att bära trots all smärta, kära vänner, det kan jag lova er. Om vi inte bär på oket kan vi aldrig bära vattnet till vår åker och låta vetet växa. Utan vetet kan vi inte baka brödet vi delar kring elden ute i skogen den där kvällen då vi alla lovar att aldrig tala om var kroppen är begravd. Det är så man odlar vänskapsband. Men jag kommer ifrån ämnet nu.

Vi hade dock stort hopp om vädret för varje gång någon av oss kollade på en av de olika vädersajterna verkade vädret bara bli bättre och bättre. Snart skulle det bli ett perfekt höstväder både fredagen och lördagen. Det började att spritta i våra kroppar av resfeber och längtan efter att ta en öl tillsammans. Att se på varandra med lätt dimmiga blickar och bara: ”Hörni. Hörni. Hörni. Jag är bara så… så glad att vara med er. Här. Just nu. Hörni. Jag vill… jag vill bli gammal tillsammans med er på alla sätt. På alla sätt.” Följt av alldeles för lång ögonkontakt.

I förgrunden: Vänskapens ok.

H packar sin väska och hennes Ärade Far förklarar varför Budapest heter Budapest. Dagens restips är att aldrig glömma faran med välsvarvade spiror.

Veckan innan vi skulle åka började jag att packa min käcka weekendbag. Att packa inför weekendresor är både lättare och svårare än inför charterresor. Jag brukar vanligtvis börja med att doppa huvudet i en hink med isvatten. Det ger en ett logiskt och kallt sinne när man sedan ska packa. Sentimentalitet hör hemma på väggbonader och på fotbollsmatcher, inte vid packning.

Viktiga plagg att packa ifall du reser till Budapest är badkläder, då kan du spendera ett par sköna timmar i svaveldoftande källor och få lite massage av en försiktig ungrare. Du behöver också ett par stiliga pantalones att täcka upp dina välsvarvade spiror. Man vill väl inte orsaka ett upplopp, va. Glöm aldrig Kraków ´98.

Om du oroar dig hur man ska packa beroende på väder, ifall vädret inte är lika muntert som du, tänk då på vad man brukar säga: ”Det finns inga dåliga kläder, bara dåliga väder. När livet ger dig citroner, konfrontera då livet med ett par välvalda ord som driver livet till tårar. Låt inte livet tro att det kan dela ut citroner hur som helst utan vedergällning. Du är natten, du är hämnden och livet är ditt villebråd.”

Ett par dagar innan avresa ringde min ärade far upp mig. Han undrade om jag inte var intresserad av lite ungerskt trivia. Jo, sa jag. Det var jag väl. Sitter aldrig fel med trivia. Min ärade far ville då berätta varför staden Budapest hette just som det hette.

”Du förstår, för länge sen var det en kung som hade härbärge vid floden Donau. En natt kom en man till kungens läger och då klubbade kungen ihjäl honom.”

”Va?” tjöt jag, djupt upprörd över detta oprovocerade våld för jag är en mild själ med ömtåligt sinne, ”Varför gjorde han så?”

”Det frågade kungens medhjälpare också och då svarade kungen: 'Ty han kom med bud om pesten.'.”

Min ärade far skrockade nöjt och jag kände då hur en bit av min själ svaldes av det evigt hungriga mörkret. När den sista biten av min själ slukas kommer jag vara fullständigt nedbruten och själv redo att bli en av dem. En Förälder.

Härnäst! H får panik på flygplatsen och behandlar resten av sällskapet som sina slavar. Ingen är förvånad. Flygplatsvatten är dyrt. Gratis rödvin är det billigaste vinet. Och sen var de bara fem...