Tidigt på detta nya, fräscha, rätt läckra år tog min vän Sara med mig till växtbutik för att hjälpa mig att inhandla nya, fräscha, rätt läckra plantor till min lägenhet för att matcha detta nya, fräscha, rätt läckra år. Vi sätter punkt där men tro mig, jag kan få in orden 'nya, fräscha, rätt läckra' ännu fler gånger om jag bara velat men jag gör det inte på grund av respekt för mina medmänniskor.
Det slutade med att jag köpte en narrfikus och en krypande peperomia. Sara köpte mycket fler växter och jag insåg att jag bara var en ursäkt för henne att köpa fler växter till sin lägenhet som redan liknade en skog från juraperioden. Jag var alltså en medlöpare i hennes svåra missbruk. Det skulle aldrig vara nog med plantor. De skulle inte fylla hålet i hennes liv. Jag antog att hon hade ett hål i sitt liv eftersom hon köpte växter.
Det var av den anledningen man överhuvudtaget köpte växter. Det var i alla fall den anledningen till att jag köpte växter, för att dämpa den skrikande ensamheten jag kände varje gång jag steg innanför dörren. Eftersom jag avskyr att tänka mig livet ur någon annans perspektiv slog jag fast att detta var den enda sannolika förklaringen.
"Om jag blir rik ska köpa ett stort träd att ha," sa Sara glatt och såg nöjt på sina nya krukväxter och krukor. Jag såg sorgset på henne. Vilket vrak till människa men jag kunde inte hjälpa henne förrän hon själv tog emot hjälpen. Man kan leda en häst till vattnet men inte få den att dricka om den själv inte vill det.
Det vill säga, om man inte tidigare lett den genom en oförlåtligt torr öken på en grym sightseeingtur för att försäkra sig om att törsten skulle vara fruktansvärd när man väl nådde vattnet. Insikten blommade ut likt körsbärsträden i Japan. Sara skulle behöva ledas genom en öken innan jag kunde hjälpa henne. Hennes plågor måste vara svåra innan jag kunde hjälpa henne.
Därför sa jag: "När jag blir rik ska jag hyra en person att vara ett träd."
Sara såg genast plågad ut och svarade snabbt: "Jaha. Okej, Hanna." Hon höll med mig i hopp om att det skulle få tyst på mig. Det var hennes första misstag. Arma varelse, tänkte jag, som om det någonsin var nog. Det här var för hennes eget bästa så jag stålsatte mig och fortsatte: "Det är sånt man gör när man blir rik. Man hyr folk som är saker åt en. Eller folk och folk," jag skrattade, "Om vi ska vara ärliga är det en den alla dagar förutom på lönedagen och på semestern."
"Mm-hm," Sara undvek ögonkontakt, "Men du kan inte ympa en person som är ett träd."
"Gör inte det här till en konstig grej, Sara."
Sara blängde på mig. "Jag? Gör jag det här till en konstig grej?!" utbrast hon irriterat och det var hennes andra misstag, "Du pratar om att hyra personer som ska vara träd."
"Den, inte person," påminde jag henne, "Och det är bara vanligt as you do när man är rik. Då hyr man folk som gör allt åt en. Folk som möbler, folk som motionerar åt en, betalar tv-avgift åt en och har sex med min fru... vänta lite... " jag höll upp ett finger som om jag försökte bestämma vart vinden hade vänt, "WOW! Där blev det lite konstigt. Precis där. Tur att man har en sån fingertoppskänsla att man hann sluta innan det blev riktigt konstigt."
Sara gapade, "Du tycker inte det blev konstigt mest hela tiden?"
"Snälla Sara, du gör alltid saker till en konstig grej... " jag suckade djupt för att visa hur hårt hon prövade mitt tålamod, "Lyssnar du ens på mig? Det är som vi haft två olika konversationer."
"Ja... " mumlade hon monotont, "Det är precis som vi haft två olika konversationer."
Jag log mot henne. Hon var nu redo att ledas till vattnet.
"Du har ett problem, Sara," sa jag och la en tröstande hand på hennes axel, "Men det är okej. Vi har alla problem."
"En del av oss har fler än andra," sa Sara.
Vi hade nått ett rejält breaktrough kände jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar