Mina tankegångar är mer tanketåg. Lite Silvepilen möter Orientexpress. Man kliver på men kliver aldrig av och det händer att folk mördas i låsta kupéer. Givetvis är allt det här en metafor. Vi säger så om det känns tryggare. Jag känner mig tryggare i alla fall. Speciellt när jag får dra i ångvisslan. Det är inte en metafor. Ångvisslan alltså. Tåget är fortfarande en metafor för allas fortsatta trevnad. Ångvisslan är långt mer komplicerad.

Tänkte idag: Undra om jag är för snäll eftersom jag ger vika väldigt ofta eller om det snarare handlar om tolerans. Att jag är så fruktansvärt van vid att alla är så mycket dummare i huvudet än vad jag är. Att jag är van vid att de inte kan se den stora bilden lika bra som jag så det inte längre bekommer mig?

Tänkte sen: Öm. Wow. Okej? Storhetsvansinne eller kanske hallå sociopat? Lite konstigt tänkt var det i alla fall.

Ännu senare tänkt: Näääää. Inte så konstigt. Konstigt vore om jag penslade mina händer med terpentin varje dag. Det vore konstigt och inte särskilt logiskt.

Långt senare tänkt: Liiiiiiite konstigt var det. Men bara litet. Det finns konstigare saker. Som den gången jag tänkte mig att om jag blev en seriemördare att jag skulle kalla mig själv för Lilla Mördarn'. Det var lite konstigt. Ganska konstigt. Mycket konstigt.

Tänkt ungefär på en gång efter föregående tanke: Lilla Mördarn'.... vad tänkte jag egentligen på? Det är fruktansvärt konstigt och jag.... just det. Penslade ju terpentin på händerna när jag kom på den tanken. Blir lite sned i skallen av ångorna. Men då så. Förklarar hela saken. Då var det inte alls konstigt.

Tänkt precis i detta nu: Skönt att man inte är konstig och ingen mördare. Det är något att vara stolt över. Något att ta upp på nästa utvecklingssamtal. Hallå. Mitt namn är Hanna Passion och jag har aldrig mördat någon vilket gör mig lite bättre än alla andra.