Dösnack

"Jag avskyr kallprat," sa han, "Det är så fruktansvärt ytligt och ger mig ingenting."

Jag nickade. Det var egentligen uppenbart. Han såg ut som en person som hade sett mycket och förstått ännu mer. Han var lite je ne sais quoi på samma sätt en varm junimorgon kunde ha lite je ne sais quoi i luften och du kan inte sätta fingret på vad det är men sen slår det dig: Det är sophämtningsdag.

"Vad vill jag veta om hur din bil går?" fortsatte han, "Jag bryr mig inte om vad du gjorde i helgen eller vad ditt barn har gjort eller vem du röstade på i Melodi - "

"Peter Jöback," inflikade jag like vant som jag tog mina andetag. Jag röstade alltid på Peter Jöback i Melodifestivalen och Eurovision. Även när han inte deltog. Speciellt när han inte deltog. Det var under de svåra åren hoppet betydde allra mest. Sju kor och allt det där. Bara att hålla ut.

"Ähh... ja? Precis, fullkomligt ointressant."

Jag skrattade mitt charmigaste skratt. Peter Jöback, ointressant? Den här killen var bara för mycket. Vilken skojare! Han kunde smida skämt av det mest osannolika. Var hade jag egentligen hittat en lustigkurre som han? Faktum var att jag inte alls mindes var vi träffats eller ens varför jag i just detta nu pratade med honom. Inget att oroa sig över. Livet i sig var en ständig överraskning för mig likt hjärtattacken för faster Ulla. Den som sorgligt nog orsakat hennes död på nittioårsdag när gästerna hoppade fram från bakom soffan och skrek ut sina gratulationer. Sorgligt för faster men skönt för mig som allt sedan dess sluppit sitta med i släktens festkommitté.

Förlorad i mina funderingar kring livet förgänglighet och annat glömde jag helt att jag befann mig i en djupt meningsfull konversation med en man som bar en tröja med tryck utan någon som helst ånger. Han dominerade både sin och min sida av konversationen och tvingade mig att försöka börja hänga med igen.
"Kanske hatar jag kalltprat för att jag är dålig på det," han nickade långsamt. Antagligen rannsakade han det han precis sagt på ett medvetet och tankfullt vis. "Varje gång jag hamnar i en meningslös konversation förstör jag allt genom att bara säga en sanning. Bom!" Han höll ut armarna. "Jag tvingar dem att tänka."

"Wow," sa jag i brist på annat. Återigen undrade jag hur jag hamnat här. Den fräna smaken av kylarvätska som satt kvar i gomseglet berättade en och annan historia. En historia om veckolånga blackouter orsakade av både ett onaturligt intag av kylarvätska samt en onaturlig förmåga att dricka kylarvätska och vara vid liv för att ha en historia att berätta om det. Ärligt talat, det var inte jag som hade problem med kylarvätska, det var kylarvätska som hade problem med mig.

"Eller så har det med att jag är introvert? Försök prata med mig om vädret och jag går min väg. Fråga mig om vilken av TV On The Radios låtar jag tycker är mest meningsfull och du får försöka få tyst på mig. Jag menar, ge mig en bra bok framför en dötrist fest med ytligt folk vilken dag i veckan som helst."

"Antagligen lördag och öh... jag tror att den politiskt korrekta termen är roman?" jag försökte lite subtilt knappa in en påminnelse på mobilen. Fråga aldrig om TV On The Radio. Ta reda på om folk fortfarande säger "dötrist" om saker. Det blev svårare när han lutade sig över bordet för att hålla mina händer mellan sina. Jag insåg nu att vi befann oss på ett kafé. Det var i en källarlokal vars inredning inspirerades av de länder dit man åkte för att finna sig själv.

"Vad jag vill veta är vad du tänker på när du ligger vaken klockan två på natten. Berättelsen bakom ett skratt från din barndom. Vem. Är. Du. Det är det enda jag vill veta. Kallprat är som en mask vi sätter på oss för att inte vara oss själva. Vi borde alltid vara oss själva," han såg mig djupt i ögonen på samma sätt som människor som har blandat ihop ärlighet med att ignorera det personliga utrymmet.

"Förutom ibland när vi borde vara någon annan," när han inte skrattade drog jag åt mig mina händer för att forma dem till ett par dubbelpistoler och klickade med tungan mot gommen för att signalera att ett skämt hade hänt. Ibland behövde människor som blandade ihop ärlighet med något annat lite hjälp.

"Jag kan inte kallprata," han tog tag i mina händer igen, "Berätta vem du är. Berätta vad du tänker på. Var dig själv. Skämta inte bort det här."

"ÅH GUD DU HAR RÄTT!" jag välte bordet som stod mellan oss. Inget så borgerligt som kallprat eller möblemang borde skilja oss åt längre. Servitrisen som hängde vid kassan gav oss En Blick men hon förstod inte. Ingen kunde förstå. Jag slängde mig i hans armar och viskade upphetsat i hans öra.

"När jag ligger vaken klockan två på natten funderar jag på om makaker är plural av make. Ibland är jag övertygad om att jag när som helst kan detonera mitt liv här och påbörja ett nytt som grönsaksförsäljare i Ushuaia. I mina drömmar står jag på en gräsbeklädd kulle. Året är 1963 och platsen är Dallas. Det är också inledningen på min roman om mitt alterego; Svetlana. En litauisk lönnmördare som älskar mord men hatar skvallerbyttor. Hon kan resa i tiden. Det är själva hooken," och jag krokade fingret i hans kravatt, "Berätta för mig om TV On The Radio.... "

Han darrade så jag höll om honom. Antagligen var han lika berörd som jag över att äntligen hitta en ö av meningsfull konversation mitt i ett hav av kallprat.

"Låt mig berätta allt för dig... " viskade jag hest mot hans halspulsåder som pickade på så snabbt, "Låt mig berätta om vad jag tycker om TV On The Radio. Spojlervarning. Det ÄR på det konstiga sättet. Det allra konstigaste. Oroa dig inte, jag vet vad du tänker och det är bara att cool off our hot horses. Jag har både polaroid och diabilder. Och när vi ändå är inne på heta hästar. Spojlervarning. Också det konstiga sättet."

Ljudet av en svårstartad bil började långsamt att stegra sig i rummet och jag insåg att det var han.

"Eller så kan vi prata om vädret?" sa jag försiktigt.

Han tog tag i livlinan, höll den ömt mot bröstet, viskade löften om att de skulle vara tillsammans för alltid.Med darrande ögon och flaxande näsborrar svarade han: "Ja. Ja, tack snälla."

Mitt milda leende blev hårt och grymt. "Det skulle du hade tänkt på innan du kallade Peter Jöback för ointressant."

Han började önska att han var någon annan. Någon inte fullt så meningsfull och djupsinnig.