Ännu en anledning till att gilla Adventure Time. Varje gång jag känner att allt jag skriver är skit försöker jag fokusera på det faktum att jag aldrig kommer skriva något bra förrän jag skrivit något dåligt. En mening, ett skämt födds inte helt perfekt för det mesta.
Ett annat problem med att få tid till att skriva dessa skitsaker som ett litet förspel till en mycket bättre grej är att jag ibland känner mig skuldmedveten när jag skriver. Ibland kan det vara för att en del människor inte riktigt förstår att skrivandet på många sätt är som vilket konstnärligt hantverk som helst. Du måste träna, helst varje dag försöker jag träna. Denna blogg är ett tecken på hur jag försöker skriva saker som antigen blir bra, så där eller bara bläh. Men jag måste göra det för att bli bättre. Det här är kanske bara jag som känner men jag tror att det är mer accepterat att ägna löjligt mycket tid åt att måla/fotografera eller göra något mer handgripligt. Om man som jag som inte är professionell skribent ägnar löjligt mycket tid åt att skriva förstår människor inte det lika bra. Skrivandet ses inte som en hobby på samma sätt som måleri eller fotografi.
Därför känner jag mig alltid lite dum när någon frågar vad jag har för fritidsintressen och jag svarar att skriva. Även om jag skulle jobba med något där skrivandet inte ingick lika mycket skulle jag fortsätta skriva. Även om jag aldrig når den där författarendrömmen som jag haft sedan jag insåg att folk kunde göra böcker kommer jag fortsätta skriva.
Därför är det konstigt att jag ska känna skuld när jag skriver. För trots att jag precis gått och deklarerat att jag är writer 4 life (använd aldrig ALDRIG det uttrycket igen ALDRIG) har jag ändå svårt att motiver för mig själv varför jag borde ägna tid åt att skriva.
Dels är det svårt att skriva utan ett tydligt slutdatum. Har jag inte slutdatum är det svårt att öppna ett dokument där jag fastnat i en knivig dialog som är viktig men inte kommer någon vart. Men det svåraste är att jag ibland känner att det finns något mer viktigt jag borde göra.
Till exempel arbetsprover till Berghs. Också viktigt. Därför stänger jag ner alla mina novelldokument och stirrar på utkasten till mitt arbetsprov tills ögonen börjar blöda.
Har insett att jag behöver det skönlitterära skrivandet mer än bara nöje o njutning. När jag gav upp med att stirra mig blind på proverna började redigera en novell. Tog mig tid att arbeta fram ett slut som gäckat mig i ett år. Grejen var att efter att jag började växla mellan min novell och arbetsproverna låstes min hjärna upp. Att jag tog mig tid att skriva färdigt min novell och komma till det stadiet att jag nu bara sitter och putsar på formuleringar och gör planteringar lite tydligare har gjort att jag får lite mer fart.
De flesta tips jag får när det gäller arbetsproverna är att försöka flytta sig fysiskt. Sitt på ett café, besök ställena du jobbar med osv men av någon anledning har jag inte förrän nu kopplat det till att man kan behöva förflytta sig rent mentalt också.
Min hjärna och fantasi slappnade av när jag skrev min novell. Visst, ibland får jag bråka med formuleringar eller övergångar men att skriva skönlitterärt är något jag är trygg med och jag tror att det väcker min skrivlust till liv på ett sätt som bara bra böcker kan göra. En lust som går att överföra på andra kreativa projekt.
PS. Även dåliga böcker får igång min skrivlust. T.ex. Shades of Grey och jag: JAG KAN SKRIVA BÄTTRE EROTIK ÄN DET HÄR! *skriver en sexig batmanfanficition* DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar