Max Blum i "Happy Endings": Överraskande underhållande

Har börjat titta på Happy Endings. Hade hört att serien verkligen skulle hitta sin egen stil i säsong två och som sitcomnarkoman var jag beredd att göra ett försök. Upplägget i serien är det vanliga som vi hittar i Vänner och How I Met Your Mother: Gammalt kompisgäng som leveri en sorts symbios som i verkligheten skulle anses sjuklig (kudos till HOIMYM att de faktiskt tar upp det i serien, HE snuddar vid det i ett avsnitt)

Det som är katalysatorn för serien är att Dave blir lämnad vid altaret av Alex. Och sen blir de motvilligt vänner eftersom alla i gänget ska fortsätta kunna hänga. Aaahh... som upplagt för DRRRRAAAAMMAAA!!! Fast nej, inte alls. Att Alex lämnade Dave glöms bort ganska snabbt och har ingen större påverkan på serien. Visst, en del avsnitt handlar om hur båda har svårt att gå vidare, att pröva något nytt istället för att bara stanna kvar i det trygga som inte ger dem vad de behöver. Ok, kanske är det skönt att deras brytning inte ägnas så mkt tid pga är skönt med vuxna människor som försöker bete sig moget/prata om sina känslor och reda ut saker ist för att gå och skapa drrrraaammmaa.

Den främsta anledningen jag började titta på serien var dock Max Blum, homosexuell ung man som är knubbig (men bara hollywoodknubbig annars hade det varit bläh... *sarkasssssm*) Har tidigare pratat om queerbaiting och hur det irriterar mig att man bara ger mig en tom representation för att verka progressiva men ändå kastar mig nästan omdömeslöst över media som har homosexuella karaktärer o sen gråter jag för att det är så dåligt. Som den här lilla dikten uttrycker det:

"queerbaiting is frustrating
I don’t want a morsel
crumbs
dangled down in front of me
but
on the other hand,
I am starving "

 - ftmark.tumblr.com

Ett av de första skämten Max Blum leverar är "That's gay and I should know because I had sex with a man yesterday" gav mig dåliga vibbar. Nej, nej, om det här är en serie där var och varannan punchline är "haha bööög!" kommer jag att slå sönder min dator.

Men det blev... faktiskt bättre. Pilotavsnittet var ganska dåligt och jag störde mig på Penny som var den stereotypiska sticomkvinnan med åldernoja och MÅSTE GIFTA MIG NU. Men efter par avsnitt börjar karaktärerna få en egen stil och serien är rätt okej. Den gör mig aldrig arg vilket är skönt för jag gillar mina sitcoms (trycker dem mot min barm som en crazy cat lady fast mer som en crazy sitcom lady)

Plus serien tar upp problemet när ens straighta vänner i all vänlighet vill hjälpa en hitta en dejt och: "Jag känner en lesbisk tjej! Ni borde träffas!"

Min närmsta vänner följer vanligtvis upp med info som: "Hon gillar det här och det här, hon skulle inte bli rädd om du kan namnen på alla Robin som Batman har haft*"

Men en del ytliga bektanta verkar ha en sorts kortslutning i hjärnan och tro att det räcker med att vi båda gillar kvinnor. NOG MED GEMENSAMMA INTRESSEN! En bra grund att bygga en relation på.

Det är inte som jag är intresserad av hur hon ser ut, vad hennes fritidsintressen är, kan laga mina strumpor, hur mycket mark har hon och är hon snäll mot tjänarna?

PS. * Dick Grayson, Jason Todd, Tim Drake, Stephanie Brown, Damien Wayne BOOOM! Alla Robins som Batman haft. Räknar inte med Frank Miller därför att jag inte gillar honom. DS.