"Konstigare och konstigare," sa hon och felciterade Alice i Underlandet så fullständigt att ingen brydde sig överhuvudtaget. Intresset var noll.

Öppnade munnen och stängde den igen. Flinade nöjt.

"Ah, hörni," sa jag, "Var på väg att säga något konstigt. Men sen så tänkte jag... å nej, inte den här gången. Den här gången så håller jag tyst."

Ingen i rummet applåderade över att jag äntligen lärt mig att inte låta allt som dyker upp i min hjärna slippa ut ur munnen. Snarare tittade de på mig som om jag hade sagt något konstigt.

Huvudsaken är att jag inte gjorde det.

Fem minuter senare... konversationen har hamnat på ämnet "vad äter man som sista måltid egentligen om man fått dödsstraff?"

"Antagligen säger man det första som dyker upp i ens huvud."

Och som på signal, jag: "Sushi från Hilary Clintons kropp."

Nåväl! Kul så länge det varade!

Och vid närmare eftertanke var det inte såååå konstigt. Konstighetsfaktorn beror nog helt och hållet på vad man planerar att använda som ätpinnar skulle jag tro.

Fun fact: Jag skulle använda ätpinnar som ätpinnar. Överraskande men självklart när man tänker efter!