Tårarna strömmar ner för mina kinder. Jag gråter och jag vet inte varför.
Från mitt fönster ser jag ett barn gömma sig i en av de få telefonkioskerna som finns kvar i staden.
Barnet är framtiden som gömmer sig i en relik från de förflutna vars funktion snart är evigt förlorad.
Jag gråter och jag vet inte varför.
På väg till affären för att köpa middag kastar jag en blick upp och ser hur solljuset silas genom trädens bladverk.
Jag gråter och jag vet inte varför.
Köper en frusen spaghettimiddag. Värmer den som man ska enligt instruktionerna i mikron. När jag äter min middag finns det frusna, otinade bitar i såsen. Det ilar i mina tänder när jag tuggar.
Jag gråter och jag vet inte varför.
Ett skratt hörs från gatan nedanför min lägenhet. Försöker minnas hur man skrattar men allt som rinner ur min mun är vitt brus.
Det knackar på dörren och jag vet att det nu är slut på allt.
Jag gråter och jag vet inte varför.
Eller ha... jo det gör jag. Hade nog på mig mina nya linser på mig för länge igår och mina ögon är lite irriterad på mig och världen i allmänhet. Haaaa... ett sånt nybörjar misstag.
Asså pust! Blev lite orolig där. Ska bara se vem som står och knackar på dörren.
...
...
Jaha ja, det var bara Döden som hade kommit för att hämta mig. Sa tack men nej tack. Det behövs inte. Har redan en av varje sort.
Haha. Döden vilken stolle. Såg inte så mycket av ansiktet men den mörka håligheten under kåpan såg avgjort förvirrad ut. Gav därför den antropomorfiska personifikationen ett vänskaplig slag på axeln.
(Döden gav ifrån sig ett smärtat vässande)
"Kom igen, din dysterkvist... " sa jag.
Och Döden sa: "Sa du precis dysterkvist?" med ett lätt äcklat tonfall.
"Ryck upp dig och kom ihåg att det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit så att jag var tvungen att följa med dig och det är lång väg till Hel och jag känner mig vresig, varken hungrig eller mätt och otroligt gnällig pga spänningshuvudvärk pga min linser."
Döden begrundade det jag sagt och backade långsamt sedan bort från min dörr och in i hissen. Knotiga fingrar fumlade med dörren och knapparna. Tror att det personifikationen råkade trycka på fel knapp i sin iver att komma så långt bort från mig så fort som möjligt. Hörde hur hissen stannade på tredje och andra våningen.
"Behöver du hjälp?" ropade jag ut i trapphuset.
"Nej, nej!" kom det gälla svaret, "Det är bra tack! Behövs inte. Har redan en av varje sort."
Och det var så, kära vänner, jag blev odödlig. Tänk på det nästa gång folk säger att gnälla hjälper ingen men var försiktig med linserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar