det mest fascinerande med fanfiction som genre är att det aldrig behövs någon exposition. "kirk. spock. rymdskepp. shit happens. nu kör vi. spock är också en kvinna i det här kapitlet." och alla hänger med vad som än händer.

Ni vet den där känslan av att ens liv inte är ett riktigt liv utan bara en fanfiction av ett riktigt liv?

Ni vet. Den känslan.

"Orkar ej med den känslan!" sa hon och slängde upp händerna i luften i en dramtisk gest för signalera frustration och slängde med sin mörka lugg och hennes havsblådiamant ögon med stänk av smaragd (an: jag vet inte vilken färg smaragder har haha? men fina stenar) glittrade som en himmel som var beströdd med stjärnor som glittrade.

Optimus Prime var en robot och han sa: "Bara du kan rädda mänskligheten Hanna Yxstråle Passion Månöga."

"Okej," sa hon och slängde med luggen igen. Hon hade ett coolt halsband på sig också, "Jag har väl inget val," sa hon bestämt och hennes mun var en bestämd min.

Hon visste att det var sant att hon inte hade något val. För det var bara hon som var hälften människa hälften alv hälften drake hälften robot och förstod den magiska hemliga skriften. Det var hennes öde.

*tar på sig solglas över mina ordinarie glasögon*

*och en hatt för man vet inte om det är kallt eller regnar*

* och transforms and rolls out*

PS. Men skämt åsido, är ganska säker på att jag inte är en Mary-Sue fanfic i alla fall pga är inte så där charmigt förvirrad på ett sätt som inte påverkar mitt live utan mer "åh gud vem släppte ut dig bland vanligt folk var är dina skor du hade på dig skor alldeles nyss var har du dina skor?"-förvirrad. Inte lika sexigt kan man säga. DS.