Människan hon bara ett liv att förspilla och förlusta sig med. Och ibland vill vi inte ens ha det där enda livet vi fått. Som när vi anländer till jobbet en morgon och bara lägger oss ner på golvet i lobbyn.
”Varför är jag ens vid liv fortfarande?” undrar vi och hör röster som frågar hur vi mår om det har hänt något varför ligger du bara där snälla svara snälla titta på mig, ”Varför livet ens?” tänker vi nu när den enda kaffemaskinen på jobbet som gör gott kaffe är ur funktion en måndagmorgon.
Trots att vi bara har ett liv har vi många fler liv att hålla reda på och fundera över. Tänk på det liv du har. Tänk på det liv du kan komma att få. Tänk på det liv du skulle kunna ha haft.
Vi står aldrig inför ett enkelt vägskäl som unge Hercules. Jag menar... hallå! Man skulle kunna tro att Stjernhjelm aldrig varit med om en dimensionsplittrande tilldragelse. De är inte som ett vägskäl. Mer som ett kalejdoskop. Tänk dig ett kalejdoskop. Tänk dig sedan ett vägskäl. Kombinera. Närmare än så kommer vi inte att komma. De möjliga resultaten av våra val är otaliga. Inte oändliga. Någon hejd måste det faktiskt finnas. Men det finns rätt så många möjligheter.
Jag till exempel kunde ha skrivit På spaning efter den tid som flytt istället för Marcus Proust om ödet velat annorlunda. Det kan vi aldrig veta säkert. Vi kan bara, ja precis, spekulera som om det inte fanns en morgondag. Och om jag hade skrivit På spaning efter den tid som flytt hade jag använt undertiteln - Död eller levande. Det hade varit en västern dessutom.
Tänk vad det kunde ha gett oss. Tänk vad det skulle ha gjort med den känslige unge mannen i parken. Han som bara röker cigaretter lika smala som hans fjuniga mustasch och varje morgon kammar han håret mycket noga. Han har funnit en mening i livet. Han har läst På spaning efter den tid som flytt. Alla delar. Så många gåner. Och han berättar för alla att han har läst dem. Det finns mycket i världen han inte förstår som till exempel grejen med fahrenheit. Men han vet att han har läst På spaning efter den tid som flytt.
Det är i den bästa av världar för honom. I en annan värld är han vilsen. I en annan värld har han inte högt knäppta skjortor och flugor till fest, istället har han tjock slokmustasch, en knappt knäppt flanellskjort och en stetsonhatt på skallen.
Tänk på vilket liv han hade haft då. Ständigt lyssnande men ropet från vildmarken skulle alltid vara precis utom hörhåll. Istället för funderingar kring att vakna upp mitt i natten skulle han fundera på hur man drar sin revolver snabbare än sin egen skugga.
”Tänk…” hade jag sagt till honom när vi möttes i parken som existerade i den världen, ”Tänk om det inte hade varit jag som skrev À la recherche du temps perdu - Mort ou vif?”
”Åh… ” det syns knappt under hans slokmustasch som ibland misstas för ett par våldsamma larver men hans lilla mun formas till ett hänfört o.
”Tänk… ” fortsätter jag i en ton som kör bulldozer över den häftiga längtan han nu känner, en längtan som alltid funnits där men som han inte visste fanns, ”Tänk om det hade varit en snubbe som hette typ Marcus Proust? Hur annorlunda hade världen inte varit!”
Han håller hårt i stetsonhatten som vilat i hans knä, ”Jag vet inte varför men jag vill säga att det är en Marcel Proust?” Han vet inte varför men när han säger det vet han att det är sant.
Jag lutar mig tillbaka mot parkbänken vi sitter på, blickar upp mot solens strålar som leker kull i bladverket, ”Fast jag är ganska säker på att han skulle heta Marcus," säger jag, irriterad över mitt ord blir bestritt. Jag skrev faktiskt en världsberömd västernsvit om en sheriff med ett mörkt förflutet som doppar melasstobak i sin sarsaparilla.
”Men Marcel känns mer… ”
”Vad har vi sagt om känslor unge man? Det är inget en revolverman har. Du har väl läst del fem i min västernsvit, Buffalo Bill Blir Bränd?”
”Nej precis… ” han sätter på stetsonhatten lite motvilligt käckt, ”När man rider ensam är den enda partnern man behöver sin revolver.”
”Och häst,” påminner jag honom, ”Glöm inte del tre, Utan Springare Får Du Springa Snabbare.”
Han sänker huvudet skamset över sitt misstag och över att han aldrig kan komma på vad det är som saknas i hans liv.
Svindlande eller hur? Tänk alla dessa omedvetna dubbelliv som vi lever. Andra världar som ibland är alldeles för avlägsna och ibland alldeles för nära. Liv som skapats av att vi inte föddes som en fransman med en förkärlek till bakelser eller för att vi hade annat för oss än att sörpla te och glufsa Madeleinekakor. Jag vet inte hur det är med er men min kalender har varit full.
Men bara på vårt egna dimensionella plan lever vi flera liv. Jag, till exempel, är känd på mitt jobb som "hon den där som hatar dåliga skämt och ordvitsar". Har hållit tungan rätt i mun och därtill suckat med plågad min varje gång någon finurligt lekt med orden.
Om de bara visste. Om de bara anande vem jag var egentligen. De börjar bli misstänksamma nu. Speciellt idag när de observerade att:
- Oj, polisen är nere och rekar på gården.
Och jag:
- Oj, oj! Hoppas de inte är här för min skull!
- Varför skulle de... ?
- För att mina skor är... DA BOMB!
Ljudet av syrsor och insikten att vi borde ringa insektsutrotaren om syrsorna som verkar finnas i väggarna.
Den unge mannen i parken är i alla fall nästan lycklig igen. Han är i en värld där På spaning efter den tid som flytt skrevs av en viss Marcus Proust som kom ihåg sin barndom när han doppade pappadam i curry.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar