Från ros till räv - Ofelia i Hamlet strikes again

Som ni kanske kommer ihåg är jag besatt av min egna uppfattning om vem Ofelia var och vilken roll hon spelade i Hamlet. Min teori är att Shakespeare var ute på samma spår men gick vilse på vägen. Allt han saknade var en en god vän.

En vän som kunde stå och trycka ansiktet upp mot fönsterrutan sena kvällar utan att tröttna. En vän som förstod att hans polisanmälan när hon stal hans post bara var för att han hade svårt att visa uppskattning. En vän som alltid såg till att lämna små lappar med uppmuntrande ord närhelst hon varit på oanmält besök. "Jag vill gröpa ur dig och bära dig som en pyjamas." Enkla ord som kan förgylla en dag helt enkelt.

Om Shakespeare hade haft det hade hans version av Ofelia stämt lite bättre överens med min. Men som en sann litteraturstudent vet jag att det bara finns en sak att göra i en situation som den här.

(acceptera att bara för du tycker en sak behöver inte alla andra tycka det? acceptera att författaren kanske inte gått i samma tankar som du? gå vidare?)

Hahaha... nej. Svaret är givetvis att vända o vrida på ord och bild tills allt stämmer överens med min världsuppfattning!

2011 var jag och Ebba på Glyptoteket i Köpenhamn. Trevligt ställe. Fullt av statyer men man vande sig. Min favorit var givetvis en byst föreställande Ofelia. Jag stod länge och försökte stirra ner den men det var svårt. Bättre crazy eyes får man leta efter. Ni vet vad man brukar säga, "No one out crazies Ophelia!"

Men medan jag försökte stirra ner Ofeliabysten upptäckte jag något. Shakespeare måste ha anat hur det egentligen borde gått till i Hamlet. Han måste ha planterat små antydningar mellan raderna och skaparen av denna Ofeliabyst måste ha känt av det på mystisk väg och för evigt införlivat Ofelias sanna jag i stenen.

Se bara! Se och ni kan inte förneka sanningen!

Ser ni det?

Eller ska vi gå lite närmare?

Zoomar in. CSI: Miami-style.

Likt en konstnär som med varsam hand återställer renässansmålningar använder jag nu avancerade fotoverktyg för att blottlägga stenen själ. För att ni ska kunna se det jag ser.

OCH BAM! Där har vi det!

Helt klart inte en skör liten rosen vi har att göra med. Man ser klart och tydligt att Ofelia var en slug räv. Durkdriven till och med även om jag inte vet vad det betyder. Hon fejkade uppenbarligen sin död för att slippa allt tröttsamt drama. Hon bidade sin tid tills hon och Hamlet kunde bilda ett tokroligt radarpar i en sitcom. Precis så var det.

Det är allt bra skönt när det visar sig att man hade rätt.