... skyndade jag hem!
Åh vad jag hade längtat. Det hade varit en särdeles trevlig dag på mitt arbete. Med tempurafriterade grönsaker till lunch som jobbet betalade dessutom. I matsalen kände jag försiktigt under bordet (as you do) och utbrast förvånat men lyckligt: "Åååh, kamrater! Bordet har en mjuk undersida. Inga tuggummin fastkletade här inte. Nu har man kommit upp sig!"
Trots det hade jag längtat hem. Som jag hade längtat. Det hade riktigt värkt i mitt lilla flickhjärta och det hade bultat hårt i bröstet när jag hoppade på bussen hem. Den här kvällen skulle bara handla om mig. Det var dags att unna sig lite.
Redan igår hade jag inhandlat viktiga grejor som skulle göra den här kvällen all about me. I djupet av mitt undermedvetna vrålade mitt Id nåt om att egentligen borde alla kvällar och dagar handla om mig. Jag klappade henne vänligt på huvudet och log sådär omtänksamt, nu skulle mitt Id få sina lustar stillade.
För ikväll skulle jag PUTSA ALLA MINA SKOR! För ibland måste man vara få släppa loss lite.
Ååååhhh jag riktigt ryser när jag tänker på det. Först gjorde jag rent dem med en mjuk trasa o en sån där grej som tar bort både smuts och tidigare grejs man har haft på. MMMM! Så man har ett blankt papper framför sig. En kanvas som bara skriker efter att man ska lägga sin ömma hand vid den. Därefter arbetade jag in en slags instant self-shining protective leather cream resistant molecular power rangers. Ni vet en sån där kräm som gör skon mjuk och glad.
När jag var klar betraktade jag nöjt mitt arbete. Aaaahhh... det är så här man lever.
Aaaahhh... sen kom jag på att det var gårdsstädning idag. Och att jag lämnat mina slitna sneakers på Öland. De som jag hade tänkt att ha när vi städade gården.
De enda skorna som fanns i lägenheten var nu min blankputsade, svarta skor. Perfekta offer för det virvlande dammet som skulle komma när vi sopade på gården.
. . .
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *biter sig i tungan av vrede*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar