Har varit på ett sorgligt och fint besök på Öland. Hunnit med en hel del: Hånat en grupp unga fältbiologer, hittat ett hobbithus som egentligen är ett skyddsrum och huggit mig själv i låret med en liten resekniv.
Det sorgliga är att vi ska sälja stället där jag tillbringade i princip alla min barndoms somrar. Om dessa väggar hade kunnat tala... hade de antagligen sagt: "Hanna, sluta försöka tvinga din bror att äta gråsuggor." och om man lyssnat riktigt noga hade man hört en älsklig liten stämma som svarat: "Men han vill ju äta gråsuggor!"
Det är något alldeles speciellt med Öland. Det här karga landskapet, där orkidéer spirar i gult och lila. Gula rosor som egentligen inte alls är rosor men personen som döpte dem kände sig lite poetisk. Det är något speciellt i luften som riktigt suger musten ur en de första dagarna innan man plötsligt med nyfunnen energi rycker ogräs ur jorden och nynnar domedagsmusik av biblisk karaktär.
Det är något i luften som gör att du i ena stunden gör narr av fågelskådare och i nästa stund smyger du bland buskar som fortfarande är våta av dagg i bara nattsärken för att fota gravänder.
Himlen är mycket större på Alvaret än någon annastans. När solen går ner lyser den som en blodröd tomat. Jag gick ut varje kväll bara för att titta på solnedgången. Försökte göra det riktigt intensivt som om varje gång var den sista. Även om jag kommer tillbaka efter att vi sålt stugan kommer det inte vara samma sak. Försökte därför insupa allting och nästan försökte tvinga in minnet av varje solnedgång genom att envist stirra rakt in i solen.
Så här i efterhand hjälpte inte just det särskilt mycket.
Saken är den att jag helt kommer glömma hur det är att stå bakom huset med bara en tapper liten stenmur som skiljer mig från Alvaret (och ett elstängsel givetvis pga kor runt knuten men ett löjligt elstängsel har aldrig stoppat ett av syskonen persson). Jag kommer helt glömma bort hur tystnaden som bara finns just där och det speciella ljuset som bara existerar där och då.
Tystnaden som egentligen inte är en tystnad eftersom ljudet av bilar å folk ersätts av fågelkvitter och råmande kor.
Jag kommer helt att glömma bort hur det är att ha hela Alvaret framför sig. Att vara ensam med Alvaret.
Bara jag och Alvaret och solnedgången...
... och en ko som gör upprepade försök att bestiga en tjur?
Ah... kanske kommer minnet inte blekna helt och hållet om jag har sådana överraskande krokar att hänga upp minnet på.
Man måste imponeras av hennes envishet. Jag kände mig djupt rörd. Den kon lät inte heteronormen stå i vägen för hennes upptäckarlust.
"Rätt gjort," sa jag till henne, "Rakt i plytet på patriarkatet... eller öh kanske inte rakt i plytet så mycket som... åh wow du kör igen alltså?"
Sanningen är att efter ett tag blir jag lite förlägen när naturen har sin gång så jag gick till andra sidan av huset och njöt lite av solnedgången där istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar