på väg till stockholm från öland, planerar att äta lunch på en öländsk sylta som är känd för sina kroppkakor:
Pappa: Nu börjar jag bli hungrig. Ska bli gott med kroppka- *avbryter sig själv, utropar högt och dramatiskt* NEJ VAD ÄR DET JAG SÄGER!?!?
Jag: *rycker förskräckt till* VA!?!? VAD ÄR DET ÅH GUD VAD ÄR DET SOM HÄNDER!!?!?
Pappa: *upprört* Det är ju raggmunkar med fläsk jag vill äta!
*sen kör vi fram och tillbaka på samma motoväg i en kvart medan pappa letar efter en bit av alvaret där eva o adam-orkidéerna växer*
på besök i albrunna lunden för att titta på rosor som inte är rosor:
*pappa blir distraherad av bilarna på parkeringen*
Pappa: Den här är från Göteborg.
Jag: *irriterat* Jag trodde vi skulle titta på en massa blommor och inte registreringsskyltar på bilar. Det kan du göra det när som helst. Nu är vi i lunden då ska vi väl titta på rosorna va?
Pappa: *ogillande* Usch. Du är så prosaisk.
Ty ett romantiskt sinnelag enligt min far är att under en strålande vacker vårdag kasta en blick upp mot den molnfria himlen och säga: "Ah, där har vi Helsingforsplanet... *slår upp planet med en speciell flygapp han har laddat ner* Nej vänta, det är från Amsterdam till Tokyo. *skrockar nöjt*"
Min defintion på romantiskt sinnelag är att ha över tio minuter film på kor som står och gör det kor gör mest + att få slaganfall vid åsynen av tyska harar (som för övrigt har en storlek som gör att man inte vill möta dem i en mörk gränd en sen kväll).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar