Albert Camus tyckte att han den där Sisyfos var lycklig och man: "Camus, han fick knuffa en sten uppför en backe. Inte ett särskilt kul jobb, va." Och Camus: "Nu tror jag att du missförstår mig med flit." Och du stryker honom hårt över kinden med ett stilla leende på läpparna.

Först måste jag komma på vad jag ska äta. Sen äter jag det jag bestämmer mig för. SEN MÅSTE JAG INOM ETT PAR TIMMAR KOMMA PÅ MER SAKER MAN KAN ÄTA!

Verkligen vardagens sisyfosgöra. Här sitter man och allt du kan göra med ditt liv är att stirra kallt på en haloumiburgare och fråga den: "Vad är det här för ett nytt helvet?" men haloumiburgaren svarar aldrig.

Du kan bara hoppas på att inte en dag helt tappa fotfästet men vem försöker du lura? Du sitter och ställer retoriska frågor till en haloumiburgare. Det är försent. Allt är försent.

Dessa tider. Detta liv. Alla dessa fonduer jag inte hinner med. Krävs inte mycket mer för att få mig förlora sans och vett. Ärligt talat, står här på kanten och kikar ner över vansinnets brant och hörni utsikten är fantastisk. Jag bah.... dööööööör det är så fint!

Men det är ingen som lyssnar på dig... förutom en haloumiburgaren och ärligt talat... den har inte mycket tid kvar här i världen.

Vad jag menar är att är en ung kvinna med hälosam aptit och vi kan tillfället i akt att meddela att om jag någonsin upprepar detta påstående (se "hälsosam aptit") i din närvaro måste du genast ställa kontrollfrågan:
 - Hanna, är du full?

Och om jag då ler alldeles saligt och svara: "Ja, kamrat. På livet." då måste ni låsa in mig på ett rum, gärna med madrasserade väggar, tills jag lugnat ner mig igen.