Fjärran lockar du min syn tills allt jag är, har varit och kommer vara, rinner ur mig och fyller upp det tomrum vi kallar himlen. Hur jag undrar och fruktar vad du är.

När jag får i mig ett glass för mycket eller två så händer det att jag börjar ljuga om att jag köpt en juicecentrifug och morgonen efter förnekar jag juicecentrifugens existens överhuvudtaget.

"Juicecentrifug? Va? Vad är det?"

"Hanna... "

"Nej men allvarligt. Har aldrig hört talas om det och påstår du att jag har en juicecentrifug?"

"Du påstod det... insisterade till och med."

"Hur ser en juicecentrifug ens ut? Va!? Är det inte en sån där grej astronauter tränar med när de ska ut i rymden, va? Va!? VA!?!?"

"Hanna... "

"Tycker det är lite fräckt mot astronauterna att fylla upp deras träningsredskap med frukt och andra juiceingredienser."

"Hanna... "

"Personligen så skulle jag aldrig kunna håna en astronaut. De har sett evigheten vettu och har inget att förlora längre. Leka med elden det där, vettu. Eller typ... leka med den vidsträckta ofattliga eviga intigheten. Tro mig. Inget du vill leka med."

"Hanna... du uttalar det fortfarande som ljuscentrifug."

"VI SÄGER DET PÅ PRECIS SAMMA SÄTT OKEJ!?!?!"

***

På det hela taget kunde jag ha gjort mycket värre saker än att ljuga om juicecentrifuger (samtidigt som jag uttalar det ljuscentrifug). Det kunde vara mycket värre. Jag skulle till exempel ljuga om att jag var en astronaut. De ser allvarligt på sånt. Mycket allvarligt. Egentligen är det bäst om jag inte pratar eller skriver om dem. Ju färre tankar som ägnas astronauter desto bättre. De kan känna av sånt.