Allt började som det ofta börjar. Med att gud eller gudinna högg av en annan guds eller gudinnas onämnbara och ur det skapade de världen. Människan formsdes av jorden som Gudarna andades liv i. Gudarna gav henne kunskapen om världen och verktygen att förstå den. Människan såg då på sin värld och sin livslott och sade: "När ni säger att världen skapades från ett stycke onämnbara... menar ni underkläder eller... ?" Och gudarna skrapade med fötterna mot marken och undvek hennes blick. Och människan förlorade sin tro och sa: "Bläh äckligt!"

När gudarna skapade världen var de oaktsamma på fler sätt än deras sjuka val av grundmaterial. De lät både träta och strävan bita sig fast i människornas liv. Sjukdom infekterade oss och hunger plågade oss. Krig och ond bråd död blev vår vardag.

En av gudarna bestämde sig för att göra något åt detta. Guden ville ge ett paradis till människorna som fortfarande vandrade genom existensens gryning med staplande steg. En värld där det inte fanns köer. Varken på vägar, på konsum eller på systemet. Där människor inte gick alldeles för långsamt i trappan ner till perrongen så andra människor missade tunnelbanan. Ett liv där lunch på stan alltid var för ett rimligt pris.

Denna magnifika värld var det guden ville ge människan. Därför begav sig guden ut för hörsamma sitt kall. Träta och strävans fjälliga svansar knöt den ihop till en knut. Sjukdomens bräckliga varelse kedjade guden med tunga kedjor. Krig och död besegrade guden i tvekamp. Hunger lockades in i en fälla med hjälp av en bageln. Alla dessa ting låste guden med mycket möda in i en liten magisk låda. Utmattad insåg guden att den inte skulle kunna vakta dessa faror. Den behövde hjälp.

"Och här är vi nu, Hanna. Vem vet vad som förde dig längs denna väg. Är det slumpen eller ödet att vi träffades? Inte ens jag kan ge dig ett svar men nu är du här och jag är här. Är du redo att acceptera denna tunga heder? Du var en vanlig människa och idag kan du komma att ha en hand till allas frälsning och lycka. Är du redo?"

"Wow. Allt det där låter ju fantastiskt."
Guden log mot den dödliga lilla varelsen. Ett sådant bräckligt ting men en sådan andlig styrka.
"Önskar nu att jag inte öppnade lådan innan du förklarat klart," fortsatte det lilla tinget en aning skamset.
"Precis, mitt barn och jag... vänta va?"
"För jag slutade liksom lyssna en stund... så där mitt i... tänkte bara kolla lite."

Guden såg nu att ur lådan hade sjukdom pyst ut i världen igen. Guden drog långsamt en hand över ansiktet och tog ett djupt andetag.
"Okej. Det är okej. Fortfarande okej. Vi har trätan, strävan, hunger, krig och död kvar därinne och öppnade du precis lådan igen?"
"Öööh... jag vill gärna säga nej men... " hon smackade förläget med tungan. Det hela blev mer obekvämt när hungers rangliga kropp dansade iväg efter att den gett henne tummen upp.

"Ngh," guden tuggade febrilt på underläppen, "Visst. Okej. Ingen fara. Vi fixar det här ändå. Bara du inte- STÅR DU OCH ÖPPNAR DU LÅDHELVETET IGEN?"
Hanna kved medan trätan och strävan slingrade iväg, "Nu när jag vet att jag inte får öppna den kan jag inte låta bli," hon öppnade den igen. "Saaatan!" väste hon, "Aaaahhhh... shit också! Det här är precis som att bita på naglarna!"
"Förutom att den här dåliga vanan även dömer mänskligheten till att lida KAN DU SNÄLLA SLUTA GÖRA DET DÄR MEDAN JAG PRATAR!!?!?"

"Nu när jag gjort det en gång kan jag inte sluta jag menar hur kan det bli värre? Det kan inte bli värre!" hon kastade lådan till marken och började hoppa på den med ett plågat ansiktsuttryck.

Gudens käkar malde oupphörligt men inget ljud slapp ut. När Hanna trampat ut den sista värdsliga farsoten tog guden ett djupt andetag. öppnade munnen men tänkte efter ett slag och stängde igen utan att yttra ett ord. Sedan upplöste den sin fysiska gestalt för all evighet.

"Vill du ha tillbaka lådan... nej? Okej då, kan jag ta med den hem? Behöver nåt att lägga under ett vingligt bord. Ok? Perfekt! Tack!"

Och det var så jag räddade undan världen från ett själlöst paradis. För utan strävan och träta, hur kan vi finna sämjan och vänskap? Utan hunger kan vi inte känna mättnad. Utan krig kan inte fred finnas och utan död kan vi inte leva.

Min kollega som följt med mig till kaffeautomaten för en liten paus såg misstroget på mig, ”Mm-hm. Tack för den floskelstormen, Hanna, men du behöver inte stå och hitta på. Jag fikar gärna med dig ändå."

Jag fnös uppretat, "Hittar på och hittar på! Allt hände på riktigt och med min list räddade jag mänskligheten från stagnation. Ett öde värre än döden. Om jag inte kan hata vilt främmande människor på tunnelbanan varför ska jag ens lämna sängen på morgonen?"

"När du säger 'list', menar du 'dum i huvudet'?" sa min kollega med oskyldig min.
Jag viftade lite comme ci comme ca med handen, "Inte för att det är en ordentlig meningen men det var kanske 99 procent dum i huvudet som räddade dagen."

"Det var väl det jag trodde," sa min kollega och rynkade sedan på pannan, "Vad... vad är det du dricker egentligen? Det luktar hemkst."
"Det är en hipp ny kaffedrink," jag tog en prövande klunk, hostade våldsamt och mina ögonen försökte stirra åt två olika håll samtidigt, ”Eller kylarvätska.”
Min kollega tog varsamt ifrån mig min kopp, "Ska vi säga 100 procent?"
"Kör i vind om du kör mig till akuten."

Gudarna såg på sin skapelse och undrade var någonstans det hade gått fel.