En annan avdelning bjuder på fika på grund av att en person ska sluta. Hon är glad men lite missmodig eftersom hon arbetat väldigt länge med ett projekt som hon nu måste lämna.
"Det är som mitt barn," säger hon och skrattar sedan, "Men jag antar att jag kan döda det med!"
Andäktigt skyfflar jag in mer tårta i munnen. Hon pratar alldeles fantastiskt. Är det så är det är att lyssna på när jag pratar? Är det här samma sak som en utomkroppslig upplevelse?
Spänningen stiger i takt med att trombonmusiken sväller upp i bakgrunden likt en mogen säck fylld med...
... vet ni vad?
Jag var på väg att göra en liknelse. Att musiken svällde likt en säck med flugägg som är på väg att spricka under huden i din nacke. Jag skulle vidare förklara hur du först skulle ana vad som hänt när du kände den där kittlingen i kroppen när larverna började kräla precis under epidermis upp mot din hjärna.
Det tänker jag inte göra. En del saker förtjänas att upplevas bara som de kommer Till exempel serien Lost eller att en dag vakna och upptäcka att din kropp inte längre är din egen.
... räknas det som en utomkroppslig upplevelse? Eller gills det inte på grund av parasiter?
Vetenskapliga frågor som vi aldrig kommer få svar på eftersom sjukhusrådgivningen hela tiden lägger på när jag ringer dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar