När tåget blir försenat en kvart ifrån Gävle och man är någonstans i Skutskär. SKUTSKÄR VA!?! Hela vagnen suckar irriterat och en man utbrister med en röst full av visdom, erfarenhet och en gnutta manlighet att: "Antagligen en idiot som gått på spåret. Jag var med om det en gång förut och då fick vi stå stilla i fem timmar."
Konduktören meddelar: Vi inväntar räddningstjänst. Mer information kommer att ges när mer information finns att ge. På riktigt. Det är inte som om vi undanhåller relevant information bara för att jävlas. Det är endast för speciella tillfällen. Som födelsedagar och kröningar.
Mannen med visdom, erfarenhet samt en skopa manlighet ger ifrån sig ett "Mmmmm-hmmmm!" och ser argt på oss andra.
FEM TIMMAR? flämtar vagnen upprört. De har inte tid för fem timmar. Mobiler plockas och det suckas i dem och: "Jag blir sen. Nån idiot har gått på spåret!"
Räddningspersonalen inväntas. Räddningspersonalen anländer.
Konduktören meddelar: "Två små rådjur har precis bragts om livet. Deras blod har färgat spåret rött och de kommer aldrig mer nafsa i sig fru Anderssons prisbelönta tulpaner."
Tågvagnen som sekunden innan varit sprängfylld av irritation utbrister i ett förlösande: "Aaaaaawwwww!"
INTE RÅDJUREN! flämtar vagnen upprört. De små rara små söta rara söta småååå liven. Mobiler plockas och det sägs med bräckliga röster att: "Mitt tåg körde på två små söta rådjur."
Konduktören sa aldrig att rådjuren var söta men det fattar man ju att de är.
Allt det här får mig att börja småflina och fnittra. Resten av vagnen sneglar på mig och plötsligt är jag den konstiga.
Och någonstans, inte alltför långt borta sätter sig fru Andersson spikrak i fåtöljen. Frågorna i På spåret känns plötsligt obetydliga. Hon känner det i märgen. Hennes tid är kommen. Tulpanernas era är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar