Det var bättre förr. När barnen kunde kila ner till affären och köpa mjölk som var mer oskyldigt vit. När män var män och kvinnor var kvinnor. När det inte fanns en gråskala. När man kunde göra rätt för sig. När man visste vem som var vem. När vi inte köpte mer än vad vi behövde och vi slapp alla dessa smartphones. Då var världen var enklare att förstå.
Det var bättre förr. När män var andra män som kom från skogen och kvinnor var den andra kvinnan i spegeln. När vi tog av oss vår hud och spillde ut över köksbänken varje morgon. När män var trasiga inälvor på stenar och kvinnor var sjuarmade titaner vars svullna magar var fulla av jäsande städer. När ett par såriga fötter njöt av den svala cementen en kall junimorgon. Då var världen enklare att förstå.
Det var bättre förr. När vi skar ut bitar ur hjärnorna hos dem som var annorlunda. När vi fyllde barnens lungor med gas. När vi lät rovdjur vandra fritt för att det egentligen inte kunde hända där eller här. När en rostig spik alltid var döden för det var naturligare så. När män och kvinnor bodde i tysta rum utan fönster med ett litet ljus.
Då var världen enklare att förstå och jag minns det som om det vore igår.
De nickar för de förstår precis vad jag menar. "Du bor alltså inte här?" säger de.
"Nej, det kan man säga."
"Då är det jag som går och ringer polisen."
"Usch vad du är prosaisk. Gör dig inte besväret, jag hittar ut själv." Jag pekar bestämt med hela handen. "Där är dörren."
Och så kryper jag ut genom fönstret.
Trist att det var på femte våningen. Vad är det? Typ tredje gången det händer?
Komiskt "womp womp wooooomp" hörs från trombonen i min lägenhet. Vet fortfarande inte riktigt var det kommer ifrån. Hur svårt kan det egentligen vara att hitta en trombonist i en etta? Inte så svårt tror man men se där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar