Del 4 av 4
En skeptisk kypare uppenbarar sig på New York Café. H förälskar i en hamburgare medan resten av sällskapet förtär den obligatoriska ungerska langosen.På lördagsförmiddagen återvände vi till saluhallen för att shoppa loss som man brukar säga i vissa kretsar. Inte i våra kretsar men jag har hört det sägas av personer vi inte behöver nämna vid namn.
Vi åt lunch den dagen i saluhallen vilket jag kan rekommendera. Gussman, Hatten, Larsson och Sothell prövade riktiga, ungerska langos och av att döma av deras reaktion var de snäppet bättre än festivallangos. För Sothells del var det första gången hon åt langos. Ännu en själ förlorad alltså.
Själv åt jag en ungersk hamburgare. Det var lite svårt att hänga med när jag beställde så jag tackade ja till i princip allt. Därför slutade det med att jag fick den sjukaste hamburgaren jag någonsin ätit. Förutom biffen så att säga fanns där en tjock skiva grillad, ungersk ost, rödkål, surkål, inlagd chili och paprika.
Den var suverän.
Jag var betagen, nära nog förälskad. Det var nästan synd och skam att sluka denna hamburgare. Men jag gjorde det ändå. Vår kärleksrelation var kort, brutal och intensiv. En perfekt metafor för mitt liv.
Efter lunch tog vi en fikapaus på det enkla tillhållet New York Café. Ett enkelt litet ställe som passade vår enkla smak. Där kunde vi bland annat dricka irish coffee, varm choklad och mousse gjort på kastanjer. Vår kypare var skeptisk och fnös skeptiskt varje gång vi beställde något. När han skulle komma förbi och plocka våra tomma tallrikar log han nöjt och sa: ”Are you satisfied?” och innan någon av oss hann svara, ”Yes, I can see that you are!”
Vi vet inte riktigt men det kan vara så att han indirekt kallade oss glupska... och i så fall hade han rätt till en viss del.
När regnet börjar falla börjar vår helg nå sitt slut. H lämnar läsaren med ett par råd om odling. Vi påminns åter om att vi alla består av kött, blod, aska, flegma och i vissa fall hud. Hud är inte obligatoriskt.I Budapest har vi ätit fine dining i avslappnad miljö med utsikt över Donau och ett jazzband som livade upp kvällen. Vi har även huttrandes småsprungit barfota över stengolv, tills kylan fick det att värka upp till knäna och, och värmt oss i heta källor på Szechenyi.
Allt detta storslagna skoj för en penning som gjorde att vi riktigt kunde dra på stora växlar. Ett nöje som vi inte kan unna oss varje dag.
Trots allt kul vi hade var det snart dags att åka hem igen. Det finns en viss tillfredsställelse i att avsluta en resa hur kul man än har det. Att få komma hem och berätta om resan, först då känns upplevelsen verklig. Efter hemkomsten har ett par tankar har börjat nå sin slutgiltiga form i min hjärna.
Innan jag delger mig av dessa tankar vill jag påminna er om att jag är av kött och blod samt aska, flegma och de svarta pulserande... ja ni vet. De som får en att plötsligt rysa till ibland. Mina vänner är också av kött och blod (och allt det andra).
I alla fall sist jag kollade. De märkte ingenting. Det är det aldrig någon som gör. Inte ens du, kära läsare, och då har jag ändå ett särskilt intresse just för ditt kött och blod. Fast inte på ett konstigt sätt (lite på ett konstigt sätt) och inget du behöver oroa dig över (lite behöver du oroa dig).
På grund av vårt kött och blod (i vissa fall även vår hud, aska, flegma samt de svarta, slingrande pulserande tingen) kan vi inte läsa varandras tankar. Därför ger jag nu endast en röst till mina egna tankar.
Mina resekamrater har inget med det att göra och kan avsäga sig allt ansvar. De är fullkomligt oskyldiga till allt. Förutom till det som hände i Budapest. Där är vi alla skyldiga. Tur för oss att det inte finns bevis som knyter oss till den skulden. Haha, vattentätt alibi high five!
Vi reste till Budapest för att äta och dricka gott, uppleva och umgås med varandra. Det var lika mycket de nya upplevelserna jag såg fram emot som det gamla, trygga umgänget. För det var ett tryggt gäng jag reste med. Vi ses inte eller hörs ens varje vecka men jag finner en trygghet hos dessa människor. Masken jag bär blir lite tunnare när de är i närheten. Tankar som sitter långt inne och gror blir plötsligt till ord. I en perfekt värld skulle vi alla ha någon eller några som gör vår mask lite tunnare.
Vänskapens ok är kanske tungt men det kräver inte alltid ett idogt underhåll. Det kan räcka med att finnas där och lyssna ibland. Att lyssna när svåra tankar blir till ord, när enkla tankar blir till ord eller när gnälliga tankar som "Urk! Jag kommer inte bli mätt på den här portionen!" blir till ord och du som vän behöver säga: "H, du kanske ska äta upp först innan du börjar klaga."
Att dela med sig av sina tankar och veta att någon lyssnar, vad det än handlar om, är som att komma hem och berätta om sin resa. Jaget blir lite verkligare för stunden. Det är egentligen det enda jag erbjuda och det enda jag själv vill ha tillbaka.
Ty begravda hemligheter är förvisso det bästa gödningsmedlet för den jord där vänskap ska blomstra. Delade tankar är däremot vänskapens fotosyntes. För att inte glömma att vänskap också är att hålla sig till alibit vi kom överens om.
Härnäst! Ingenting. Det är slut nu. Allt som återstår är det ödsliga mörkret och de slingrande, svarta och pulserande tingen. Ni vet. Ligger likt kransar kring era hjärtan. Pröva att skrapa bort dem med kanten på vänskapens ok.
 |
| Vänskapens ok har många användningsområden. |
Och gott nytt år! Var glada över ert liv och håll det kärt så länge ni kan. Vilket inte alltid blir så länge som man kan tro. Vi reser nog snart igen ska ni se menar jag. Eller inte se. Jag menar... det som känns mest tryggt för dig. Eller jag menar... Gott Nytt År.
