God Jul och blahblahblah

Inser att jag inte är en fantastisk snöflinga när jag säger att tomten skrämde livet ur mig när jag var liten men det gjorde han. Specifikt morfar som jultomten. Pappa muttrade häromdagen att han är lite bitter över att han aldrig fick vara jultomten pga att han skulle gjort en show som ingen skulle kunna glömma.

Dessutom var morfar dålig på att vara jultomten, han föll ur rollen kan man säga. Det var lite därför morfar-som-tomten skrämde mig.

Det var som en mardrömsfigur. Varken tomte... varken morfar. Något mitt i mellan. Som om en galen vetenskapsman hade kombinerat morfarsdna och tomtedna och väckt en tomtemorfarn till liv. "It's aliiive! It's aliiiive!"

Plus vår tomte hade sidekick i form av en kvinna klädd till en katt. Till denna dag vet jag inte om det var nåt man faktiskt har i Polen, tomten får hjälp av en kattkvinna, eller om min familj bara hade en kattkostym o tyckte det var slöseri att inte sätta den i användning. Vill jag ens veta?

Lite därför jag satt blickstilla i soffan och hoppades att vad än tomtemorfarn var så kunde den inte se mig om jag inte rörde mig. Samtidigt som jag försökte offra min bror till den mystiska kattkvinnan. Var man för sig själv så att säga.

Och nu ska jag sova i väntan på jul. Har gömt en stekpanna med pyttipanna under sängen ifall tre spöken kommer under natten för att lära mig julens sanna mening. Hatar när det händer.