Vi går från det ena till det andra

Att jag skrivit sedan 2008? Inte helt onödan om jag läser tidiga grejor. Tror det har att göra med att jag inte är lika nervös postgymnasiet att göra bort mig längre.

HAHAHA JAG ÅNGRAR INGET!

Det är en metafor. Och ett motto. Mitt motto.

Men jag har börjar tänka så här... 2013... året som ska vara min pånyttföddelse. Eller kanske nej. När jag tänker "pånyttföddelse" tänker jag newagekollo där man får rulla in sig i falkskärmstyg och med våld och kraft "födda sig själv igen". Kanske är det bara jag. Kanske blandar jag ihop det med en fest jag hörde talas om där en viss livmordersbesatt vän deltog. Kanske är allt en dröm.

Hur det än en är har det... (räknar på fingrarna) gått hela fyra (fem?) år och jag börjar bli sugen på förändring. Ska jag försöka lära mig typ wordpress? Wordpress verkar lite mer fancy. Känns lite kittlande med något som är lite mer fancy.

Och på tal om förändring i denna gråa rutin vi kallar livets äventyr...

... var på en intervju idag för ett deltidsjobb. Om jag vill kan jag nog få det men jag ska ge besked på tisdag efter jag har kollat upp lite andra besked osv. Är ambivalent men skötte intervjun riktigt snyggt. Hade tagit på mig krigsmålningen o allt. Var flippin' fab... äh säger man så? Är det öh... street? Flippin' fab?

Oavsett vad som händer nu känns det bra. Om jag tänker tillbaka på Hanna Passion anno 2008, hon som inte ens visste att hon var Hanna Passions is my passion ännu, då har jag kommit långt rent personligt. Hanna Passion 2008 hade varit nervös och låtit det styra henne. Jag var fortfarande nervös. Det kommer jag alltid att vara hela mitt liv. Jag är en nervös personlighet men jag låter inte mina tankar skena som uppskrämd flock gnuer över livets savanner längre. Någonstans på vägen mellan 2008 och 2012 har jag lärt mig att analysera mina egna tankemönster och inse när jag håller på att flippa ur o fjanta mig. Min hjärna producerar fortfarande det ena mardrömspinsamhetsscenariot efter det andra men jag har lärt mig att skjuta dem åt sidan pga är rätt fantastisk när det kommer till kritan. Är inte perfekt men mina imperfektioner gör mig också rätt fantastisk. En fräsch sallad men ett par överraskningar i form av för mycket vinäger. En sorts metafor säger vi.

Läste en gång att blyga personer är otroligt narcissistiska och det är nog sant. Som blyg är man alltid otroligt fokuserad på sig själv. Hur man låter, hur man ser ut, var man har sina händer och- ÅH SHIT jag har ingen aning vad den här personen precis sa till mig GUUUD VAD PINSAMT DET HÄR ÄR- oookej... nu har jag ingen aning om vad vi pratar om alls längre. Det är fruktansvärt distraherande att vara blyg. Det är dessutom ett hinder. Jag brukar säga att jag är en blyg kvinna med en megalomanisk självförklarat genikvinna som bara väntar på att få komma ut. Denna genikvinna kan bäst beskrivas som off the fucking chain. Därför är det egentligen bra att jag är blyg då mina inre narcissistiska tendenser och okopplade självförälskelse filtreras genom min blyghet.

Bara jag inte låter det gå för långt. Därför har jag börjat mata o göda mitt inre kvinnogeni lite mer. Hon behöver rastas ibland och hon är till hjälp största delen av tiden. Som på intervjun. Var nervös först men sen tänkte jag: "Äsch. Är rätt fantastisk. Nu kör vi. Håll i hatten. I have a need for speed and only en intervju kan lindra detta brinnande behov av fart o fläkt i mitt liv."

Det gick bra. Var lugn, saklig, trevlig och skrattade artigt åt ett litet skämt.... vänta lite här nu va. Lugn och saklig!?!? Jag vet, det var jag. Det känns som att retoriken o radion hjälpt mig att hantera hur jag ska prata även om det inte är i form av ett tal framför publik.

Exempel på lugn o saklig.

Just nu känns det här okej. Skönt att avsluta år 2012 på denna ton. Det är okej. Det var egentligen allt jag hoppades på. Det är okej och jag menar det också. Varsågod, lite Peter Lorre på tredje advent.