Bror Passions står vid fönsteret och ser ut över ett stillsamt Stockholm, hustaken täckta med snö och det vilar ett lugnt lugn över oss. Det var ett lugnt läge kan vi säga. Hur lugnt var det?
Ah. Är inte det alltid frågan... på sätt och vis. Vad än frågan är, är dock svaret och kommer alltid att förbli: Så lugnt att hälften skulle ha räckt.
Bror Passions ser ut över staden. Taken och allt det där. Lugnet minns ni kanske, va.
Han, efter en betänketid, "Den här utsikten. Den är bra. Globen sticker fram där som ett... som ett äh... öm... som ett bröst."
Jag: "Äh... va? Den gör vaddå som en vad sa du?"
Han: "Jag ville vara poetisk."
Vi diskuterade sedan Viktiga Saker. T.ex vilka intron till filmer var bra, bästa titlarna på romaner/noveller, när det är ok att ha på sig mjukisbyxor aka giving up on life-pants och att om man skrev en biografi över Steve McQueen måste titeln vara Time Starts Now. Så är det bara. Så är det och kommer alltid att förbli så. Bara att acceptera. Vi accepterade detta öde och ett lugn lade sig över våra vadhettere jag vet inte... själar?
Vi kör på det. Själar. Livsenergi om vi ska vara lite vetenskapliga. Energi är vetenskap. Tror jag. Vet inte riktigt. Det gjorde inte heller min bror pga vi läser böcker och kan mycket saker om sport och länder (han) och onödiga saker om serietidningar (jag).
Jag och min bror är på samma våglängd. Fast då och då händer det att vi befinner oss på olika plan i verkligheten. Den ena dansar en vals på avdelningen för Sans och Förnuft medan den andre strosar längs avenyn Dårskap och Dumheter.
Exempelvis när min bror tar på sig mina vantar.
Jag: Varför har du på dig mina vantar?
Han: För att mina händer är kladdiga.
Jag: ...
Han: ...
Jag: Varför har du på dig mina vantar?????
Han: För att mina händer är kladdiga!!!!!!!
Jag: VARFÖR HAR DU PÅ DIG MINA VANTAR???
Han: FÖR ATT MINA HÄNDER ÄR KLADDIGA!!!
Jag: VARFÖ-
Han: DU LÅTER MIG INTE FÖRKLARA Å TALA TILL PUNKT!
Jag: OKEJ VARFÖR HAR DU PÅ DIG MINA VANTAR?
Han: För att jag inte vill kladda ner mina kläder.
Jag: DET ÄR INTE EN FÖRKLARING!
Han: DET ÄR EN FÖRKLARING!
Jag: ...
Han: ...
Jag: VARFÖR HAR DU PÅ DIG MINA VANTAR???
Han: FÖR ATT MINA HÄNDER ÄR KLADDIGA!!!
Det tog tre dagar innan vi kom ur den dialogkringlan. En liten verbal ouroboros som bet sig fast i svansen på den katt som hade en fäbless för att dra en fandango på heta plåttak.
Konstigt nog, trots att det hade gått tre dagar var det fortfarande lördag. Det är fortfarande lördag just nu medan jag skriver detta. Tala om meta eller den tid som inte flydde så mycket som den stannade kvar och aldrig ville lämna huset. Man försökte att få den att inse att det var dags att gå genom att börja borsta tänderna. Tiden tar fram ett brädspel och "Det var länge sen vi spelade det här" och du erbjuder dig att skjutsa Tiden hem och Tiden "Nej det är lugnt" och du är alltför passiv aggressiv så du biter ihop tänderna och låter inte "Nej det är det inte så vida du inte talar om lugnet som vilar över Stockholms snötäckta hustak" slinka ut. Tiden vet inte var gränsen för gästfrihet går.
Nu försökte jag vara poetisk. Det ber jag hemskt mycket om ursäkt för.
Den poetiska andan kräver mycket energi och vi var därför som ni kan förstå något svultna och tog en lunch på lokal. Vi talade om att året led mot sitt slut och min bror bad att vi skulle gå förbi en bokhandel för att han behövde en ny kalender. Jag antydde att det var kanske något han kunde få i julklapp. Detta var det dummaste han hört. Underkläder kunde jag ge honom men en kalender för något alltför intimt uppenbarligen. Det blev en obekväm stämning. Som tur kom vår mat just då, saved by the bell så att säga.
Vi talade om Sweet Dees karaktärsutveckling i Always sunny in Philadelphia var mycket bra. Vi brukar tala om tv-serier på största allvar med varandra. Vi diskuterade vilka "bottle episodes" var de bästa och hur de kunde vara mer än bara en säsongsfiller. Allt det här diskuterade vi mycket allvarligt med allvarliga ansikten fast egentligen gjorde vi nog inte det. Jag hittar nog på lite grann.
Snart ska jag sova och när min bror kommer hem (han söver över medan han är på besök i huvudstaden) kommer jag antagligen vakna och sömndrucket börja tjata på honom att han måste borsta tänderna. Jag är den drygaste storasystern. Varje gång han har sovit över och han har kommit hem senare än vad jag har, har jag börjat tjata i sömnen på att han ska borsta tänderna och äta sina grönsaker.
Uppenbarligen är min dryga storasystersinstinkt så pass stark att inte ens John Blund kan stoppa den. Min reptilhjärna är inte fylld av viktig information som "FARA STRESS SPRING SPRING" utan "hur kan vi snömula lillebror och samtidigt tvinga honom att äta grönsaker å påminna honom hur man borstar tänderna?"
Ibland förstår jag inte varför min bror vill spendera tid med mig men vi har det ganska trevligt tillsammans så varför försöka förstå när jag lyckats, utan att alls förstå hur, blivit en helt ok storasyster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar