En busschaufför, en busschaufför.... det är en man med glatt humör som inte har alla hästar hemma på gården. Det har brunnit i stallet och hästarna har lämnat stället likväl som stallet. De sågs senast i en kapad minbuss på väg mot okänd destination. Antagligen Las Vegas. Hästar älskar hasardspel. Det vet alla. Visste du inte det? Ugh. Pinsamt!

Har börjat misstänka att intervjuerna för busschaufför på bussföretaget som vi kan låta var anonymt går till på följande viss:

- Kan du köra?
- Ja.
- Är du pratsjuk och en aning... hrm... låt oss säga tokifnattig?
- You bet your sweet bippy I am!
- Välkommen till Anonymt Bussföretag!

Dessa män kan hålla låda tills du blir övertygad om att de alltid hållit låda. När du föddes var de där i rummet och höll låda. När du tog student avbröt de alla tal att hålla låda. När du dör och återfödds som en mandarin kommer de långsamt skala dig samtidigt som de håller låda.

Det här är mitt liv nu, tänker du, det är mitt förflutna, mitt nu och min framtid.

Du upplöses i orden. Det finns inget hopp. Ingen utväg.

Och då...

Då blir det tyst. Solen tittar fram bakom molnen. Ett lugn sprids i din kropp. Nu kan du äntligen lyssna på den där podcasten du sparat till just denna två timmars bussresa. Du kanske till och med ska unna dig en snicker. Du gillar snicker. Det gör du verkligen.

Och då...

"Förlåt att jag blir lite tyst då och då, jag måste titta på vägen förstår ni."

Du tänker att en busschaufför borde titta på vägen, hellre för ofta än för sällan.

"Jag som ska köra er heter Stefan och jag kan säga att vi kom iväg i en ganska god tid trots datorstrulet."

Biljetterna brukar komma i form av QR-koder på sms som busschauffören sedan scannar med sin padda.

"Verkar som man klarar sig rätt bra med bara papper och penna idag," pyser busschauffören Stefan nöjt, "Man behöver inte en massa internet, aj-fånes eller byfånes... " här skrockar han lite åt sitt lilla skämt.

Du börjar känna hur kallsvetten kryper i nacken. Varenda lilla droppe som pressas ur porerna känner du med ett plötsligt anfall av hypersensitivitet.

"Jag vill bara påpeka," fortsätter Stefan, "Att strulet inte var mitt fel. Jag hävdar att DET VAR PADDAN DET VAR FEL PÅ!" han vrålar det sista i ett överraskande skådespel av en känsla som inte är melankolisk munterhet.

Shit, Stefan. Cool your hot jalapenos, tänker du. Vi är alla dina vänner på den här bussen. För guds skull, ingen vill dig illa.

Han tystnar igen en stund. Förhoppningsvis för att titta på vägen för ett kort, underbart ögonblick. En kort men intensiv njutning som är över innan du känner dig redo.

"Vi tar det försiktigt sa den ena busschaufför till den andre så ska det nog gå bra," mumlar Stefan in i högtalarsystemet. Du är inte säker på att det var meningen att ni skulle höra det.

Shit, Stefan. Don't you go and avslöja ditt skrås mest skyddade hemligheter för att citera Aretha Franklin i Blues Brothers. Det var en bra film, minns du. Om du överlever ska du se om den med dina nära kära.

När vi tillslut kommer fram till Gävle säger Stefan, "Nu är vi framma i Gävle. Nu ska en del gå av och en del ska åka vidare... "

Stefan sa aldrig "... mot oändligheten" men du vet att det var det han menade.

När du kliver av bussen sträcker passagerarna som ska vidare ut sina darrande, bedjande händer mot dig. Du vänder dem ryggen. Det finns inget du kan göra.

Du stiger av och marken under din skosulor känns levande. Du är levande. Luften är en tändsticka som faller ner i bensin antänder dina lungor. Du tar din väska och går, lämnar bussresan bakom dig. Minnet bleknar snabbt och allt som finns kvar är en vag känsla av kall skräck och skuld.

Sensmoral: Jag har faktiskt ingen aning om vad en "bippy" är men jag gillar att säga det. Pröva själv i ensamheten på din kammare.