Traumatisk barndom

Jag pratar ibland lite konstigt. Ibland är det bara oförklarliga uttal. Som att jag uttalar Macklemore för Maklemor. Personligen anser jag att alla mina uttal bara gör livet lite lättare att leva.

En annan sak är att jag slänger mig med konstiga ord och uttryck (som jag givetvis inte alltid
uttalar rätt för att jag folk mer förvirrade). Har dessutom fått det påpekat att det är konstigt att jag säger "metabolism" istället för ämnesomsätning och eufemism istället för "förskönande omskrivning".

Till mitt försvar hade jag en traumatisk barndom.

När jag gick i fjärde klass hade jag ett bråk med en av de dryga killarna i klassen. Vad vi bråkade över minns jag inte riktigt men i sin enorma upprördhet fräste således 10-åriga Hanna Passion att han var patetisk.

Problemet var att han inte visste vad ordet betydde. Det var för mycket för mig. Att jag kunde leva i en värld där människor inte förstod förolämpningen: "Du är så patetisk!"

Jag började därför gråta i frustration. True story.

Jag vann det bråket på sätt och vis. Han och alla lärare blev ganska nervös samt obekväm av det konstiga ordet och för att det var för jäkla konstig anledning för en 10-åring att börja gråta.

Som ni förstår var traumatisk bara riktnumret på min barndom. Restrerande nummer var hypernervös, besserwisser och den där gången mina föräldrar försökte övertyga mig att matematik var kul och kreativt.

De bah: "Matte är som poesi!"
Och jag: "Öh... nej?"

Liksom jag hade ju sett en mattebok och en diktsamling. Jag visste hur det såg ut. Hur dum trodde de att jag var egentligen?

När jag frågade dem det skrattade de bara nervöst och: "Vill du inte ha lite glass kanske?"

Den efterrätten smakade lögner och undaflykter men jag åt den ändå.