Okej jag erkänner... jag är inne i en period där jag verkligen, VERKLIGEN tänker en hel del på bin. Visste ni att en asiatisk biart inte sticker ihjäl sina fieder utan använder sin kroppsvärme för att värma fienden till döds? Awww! Det är som de kramas till döds. Bedårande!

En sak jag verkligen hatar är missade skämtchanser. Så med detta i åtanke, angående de förrförra inläggen:

Blommor och bin. Nåt om pollinering.

Ha!

Bin.

Varsågod. Skratta.

. . .

.  .  .

.   .   .

Okej, nu kan ni sluta skratta (ni som inte skrattade... jag vet vilka ni är). Men skämt åsido, ibland vaknar jag kallsvettig med täcket vridet i ett strypgrepp kring kroppen efter nattens våndor.

"Alla dessa skämt... " väser jag hest, "Alla dessa missade skämt... " och med sömndrucken röst reciterar jag alla förlorade skämt som skulle kunna ha inspirerat till skratt. Ända tills min röst spricker och jag faller utmattat i Somnus väntande armar. 

PS. Jag prövade ett experiment och ignorerade mig själv i fem frukstansvärda minuter.

Jag är nu ett svart hål fullt av bin. Oväntat men samtidigt ack så väntat. DS.

PS2. Jag vet inte vilka ni är. Oroa er inte. Jag vet inte ens vem jag är längre. Det är svårt det här med att vara ett svart hål fullt av bin. Min berättelse är så där hjärtevärmande men full av hinder

"Så stark," viskar du och torkar en tår från ögonvrån, "Trots alla hinder... så stark."

Det lilla svarta hålet fullt av bin som kunde ändå. Snart på en biograf nära dig.

Snart allt nära dig. DS.