"Vilken fin keps du har," säger kassörskan samtidigt som jag betalar.
Eftersom jag föddes utan genen som låter människor ta emot komplimanger utan rodna häftigt började jag genast fumla med både med kort och mina ord.
"Öh äh... åååhh. Tack. Detsamma."
Vi stirrade tyst på varandra. Ögonkontakt lite för länge.
Tystnaden slog upp dörrarna till butiken. Stegade in bestämda steg och tog över hela rummet.
Utan ett ord räckte kassörskan mig mitt kvitto.
Utan ett ord tog jag det och backade långsamt ut ur butiken.
Inte förrän jag kände hur den kyliga kvällsluften mot ansiktet kunde jag andas ut.
Hon hade ju inte haft någon keps på sig.
Så fruktansvärt pinsamt. Vilken faux pas. Mitt kungarike för en vrå att gå och dö i.
Hur kunde det bli så här fel?
(äh du tror inte att överreagerar lite grann nu? en aning?)
Skam över mig. Skam över min familj. Skam över min ko.
(whoa... cool your hot jalapenos!)
Försöker kyla ner mina överhettade chilifrukter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar