Var på biblioteket igår och letade efter en bok om att skriva manus. Stod alltså vid hyllan om film o teater när bibliotekarien som tidigare cirklat kring i rummet som en gam i jakt på ett kadaver slog ner.
"Här ser jag att någon gillrar en fälla!" sa hon högt. Högre än vad man annars tänker sig att en bibliotekarie ska prata i ett bibliotek. Föregå med gott exempel och allt det där.
Min första reaktion var: "ÅNEJ! JAG ÄR AVSLÖJAD!" min andra tanke var: "Vänta... va?"
Den främsta anledningen till att jag skulle bli världens sämsta spion (George Smiley skulle få skämmas ögonen ur sig... ) är att jag alltid beter mig skyldigt även när jag inte är det. Är jag ute på stan och någon längre bort ropar "Du där! Stanna!" måste jag tysta rösten i mitt huvud som bara: "Springspringspringspring! Vi är för unga och vackra och talangfulla och intelligenta för att ruttna bort i fängelset på vatten och bröd! Jag vet hur det är där, jag har sett ett halvt avsnitt av Oz!"
Jag vände mig om och såg att det satt en man vid ett bord bredvid sig med sin laptop. Han såg lika skyldigt skräckslagen och panisk ut som jag. Ah, en själsfrände tänkte jag först men insåg att det var fel ute för han gav mig en blick som sa: "Vad har du gjort!?!"
Och jag lugnt kastade tillbaka en blick som sa: "ÅHGUDARSJAGVETINTEVADJAGGJORT!"
Bibliotekarien pekade då på laptopsladden som låg på golvet, "Man får inte ha sladdar här."
"Åh... förlåt," sa mannen och fick genast något mer ödmjukt i blicken.
"Då kan människor snubbla och ramla," fortsatte bibliotekarien med obarmhärtig röst, "De ramlar och slår ut alla tänder. Det har hänt förut," hon såg uppmanande på mannen, "Det täcker inte vår försäkring."
Mannen liksom snubblade över sig själv för att få bort sin sladd.
"Alla tänder," upprepade bibliotekarien liksom för att poängtera vilket monster han var.
Jag tog boken jag skulle låna och lämnade brotssplatsen genom att diskret hasa åt sidan som en krabba.
Det krävs mer än en nitisk bibliotekarie för att avslöja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar