Idag var illustratör och det är som att få leka. Älskar att rita men får inte riktigt chansen att göra det så ofta med så många olika färger. Idag tecknade jag karaktärerna Space Guy och hans bästis X-Speed. De var i hemlighet kära i varandra. Deras fiende var en toalettrulle. De bodde i en flygande hus. Asså, good stuff. Varsågod o stjäl, pitcha för en studio. Det är ok. Barn är som sagt små och vi kan lätt ta dem i en fajt ifall vi vill.
Inte för att någon skulle vilja stjäla från ett barn eller slåss med dem. Ingen är så galen. Att uppröra ett barn är som den där scenen i Jurassic Park när de skickar ner en ko i en sele till veliciraptorerna och när den hissas upp igen finns bara slamsor kvar. Scary stuff osv.
När vi arbetade vid borden i mindre grupper fick jag ett trevlig gäng som i stort sett satte igång utan att jag behövde säga ett ord. Satt därför mest bredvid och svarade på frågor om stavning ("skriv som det känns bäst. titta hur jag ritar öron, ser det här ut som ett öra? nej, inte alls men jag gillar att det ser ut så här. samma sak som när vi skriver nu. det viktigaste är att du vet vad du skriver och att du tycker det blir en fin o spännande historia." det var ett svar som verkade funka)
Pratade då och då med en tjej som berättade med stor inlevelse om sin berättelse. När hon ritat upp ett stort övervakningscentrum med kameror osv sa hon att alla skurkar brukade ha sådana rum. Det hade hon sett på teve.
"Som Kim Possible?" slängde jag ur mig.
Hon gjorde stora ögon, "Tittar DU på Kim Possible?!"
"Äh ja? Det är ju spännande."
Hon nickade allvarligt, liksom man kan inte säga emot den recensionen, va, och sen fortsatte hon att illustrera sin väns berättelse (de hjälptes åt med att skriva saker)
Men sen när vi skulle avsluta skrivövningen fick jag en överraskning. Som vanligt hängde våra "jobb" på att redaktörn skulle gilla berättelsen som barnen skrev. Vilket redaktörn givetvis gör. När redaktör frågade barnen om vi skulle få behålla våra "jobb" ropade de unisont JAAAA!!! (de små ljusen) förutom tjejen som jag snackat så mycket med innan.
"Kom igen!" utbrast jag med uppriktig indignation.
Hon fnissade bara åt mig.
Som sagt. Barn... precis som vanliga människor... fast mindre. Dolken i ryggen, va.
Dock kan jag ju erkänna att jag blir superförtjust varje gång ungarna börjar käfta emot o försöka testa hur länge jag tänker fortsätta prata om utomjordingar och onda redaktörer. Svar: Jag slutar aldrig pga lever in mig i det själv.
Det finns alltid ett sätt att hålla scenariot vid liv. Som när en femteklassare frustrerat utbrast att han faktiskt visste att det inte fanns några utomjordingar. "Har du varit i rymden?"
Han upprepade att det inte fanns några.
"Tja, okej. Vad vet jag? Har inte jobbat här så länge men om du läser vid dörren så står det att Christer Fugelsang tycker att det här är universums bästa rymdburik och han har varit i rymden."
Ungen: *mållös o lite motvilligt imponerad då han tidigare visat sig vara superintresserad o nördig om rymden*
Game. Set. Match. Schack. Lacross. Whatever. Jag kan inte det här med sporttermer. Game Over. Continue? Y/N
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar