Neuroserna goes supernova

 Ååååhhh Jennifer Lawrence jag vet inte riktigt om jag vågar tro att du är på riktigt (mitt hjärta har krossats så många som den där gången Ray Bradbury sa att han hatade internet) men jag har svårt för att inte tycka om dig.
 

Det faktum att hon smäller upp en hand i ansiktet på personen hon pratar med när Meryl Streep kommer in i ett rum pga DET ÄR MERYL STREEP! och sen spenderar ett par minuter med att stirra på Meryl Streep utan att säga något för VAD KAN MAN SÄGA TILL MERYL STREEP!?!?

Kan relatera till det. Blir alltid så när jag ser människor som: 1) Jag beundrar, tycker är roliga och 2) är så kallade "kändisar", även kallade "gudar bland oss dödliga". När jag drabbas av den fulla effekten av deras närvaro blir jag mentalt knäckt. Jag kan inte ens förstå att detta är den så kallade Verkligheten (uppenbarligen något skilt från den så kallade Fiktionen).

Här står jag. Där står en person som jag tycker är fantastiskt rolig/häftig/kreativ/genialisk. I vanliga fall brukar jag vara plågsamt självmedveten. Tänka över hur jag lyfter mina fötter, om jag håller händerna på nåt konstigt sätt, om min andning låter okej eller låter töntigt flåsig och nu bara exploderar allt.

Neuroserna goes supernova.

Ni vet avnittet av Community när Pierce hämnas på Troy genom att ordna så han får träffa sin idol LeVar Burton? När han inte kan säga ett ord pga rädd för att göra sin idol besviken och det slutar med att han springer skrikandes ur rummet.

Så brukar det bli för mig. Fast mer att jag börjar mumla, blir tvungen att upprepa mig själv tusen ggr samtidigt som jag blir rödare i ansiktet. Mina händer börjar växla mellan iskalla och vulkanvarma men de svettas lika mycket hela tiden...... är det så här klimakteriet kommer att vara? Som att vara i samma rum som sin idol? ÄR DET HÄR JAG HAR ATT VÄNTA PÅ ÅLDERNS HÖST!?!?!

Oftast blir det inte så mycket mer att jag står tyst någonstans och ser ut som jag tänker på något viktigt samtidigt som jag försöker smälta in i tapeten.

Hm.

Känns som att jag typ alltid skriver om hur flåsig, svettig jag blir och hur totalt inkapabel jag är på att leva ibland.

Hm.

För att citera mig själv när jag gjorde ett impromptu lajv av någon pinsam scen ur Georgia Nicholsons dagbok: "DET HÄR ÄR MITT LIV!"

Men för att citera mig själv från när jag behandlar omklädningsrummet på friskis som mitt eget badrum och liksom valsar in bland duscharna o halkar: "Jag ångrar inget!"

Som jag sa till min bror: "Livet är aldrig enkelt. Det är hemskt och fruktansvärt och du måste tuffa till dig. *slår till honom*"
"Okej," sa han och slog tillbaka.
"*gnyr av smärta* Ser du vad jag menar? I've taught you well, young padawan... *kryper under soffan för att slicka min sår*"

Läste idag att pga att barn numera får supermycket stöd hemifrån är anledningen till att så många idag är stressade o deprimerande. Man får liksom höra hela tiden att allt man presterar förtjänar en komplimang lr konstruktiv kommentar men i verkliga livet stämmer inte detta vilket bryter ner  själen eller vad man nu tror driver denna komplicerade mekanism vi kallar människa.

Berättade om artikeln för pappa som klappade mig på huvudet och: "Vad duktig du är som kan läsa! Jätteduktig! Gå och gör kaffe åt mig nu, det är du jättebra på!"

Såatteh... tur att mitt liv varit kantat av ironiska kommentarer och hån förklätt till komplimanger.