Det har sagts mig att jag är hårdhudad som en elefant och med en mage som
en ångvält. Jag vet inte riktigt varför allt det här har sagts
mig men jag har bestämt mig för att det är en form av komplimang.
Trots mitt hård kokta sätt händer det att även jag, kära läsare,
känner mig en smula kränkt. Ånej tänker ni, vad kan dessa lusar
som befolkar världen sagt till henne? Vilka fördomsfulla,
nedvärderande kommentarer kan de kastat fram som en sjösjuk skunk
framför de fötterna på denna paranta partypingla?
Det var fruktansvärt, kära läsare.
Riktigt fruktansvärt. Hur fruktansvärt? Jag tror ni kan gissa hur
fruktansvärt det var.
. . .
Så att hälften skulle ha räckt om ni
inte gissade det. Försöker vara omhändertagande
när det gäller mina få läsare. Preux
chevalier kan man kanske säga om man inte tycker höviskhet är
riktigt dötrist.
Det som hände var att jag skulle
betala för mig i matbutiken. Kassören tar emot mina sedlar och
räcker tillbaka växeln, ”Två å femtio tillbaks, varsågod.”
Jag bleknade av förnärmelse och
flämtade till, ”Ursäkta?”
Kassören stirrade oförstående på
mig som om hon inte förstod precis vad hon gått och sagt. Spela
oskyldig, va. Gör det bara. Såna som ni åker alltid fast om Fru
Justitia har något att säga om saken. Vilket hon sällan har.
Misstänker hon har svårt att ta sig ur huset med den där
ögonbindeln hon envisas med. Symboliskt och vad det nu heter men
inte särskilt praktiskt, va. Inte praktiskt på en fläck. Lita på
mig, jag kan det här med praktiskt. Jag är så praktiskt att folk
rent ironiskt brukar utbrista ”Du är den mest opraktiska människan
jag någonsin träffat!” samtidigt som de faller ner på knä och
brister ut i gråt. Folk har ett konstigt sätt att skämta ibland
men jag dömer ingen.
”Vad menar du egentligen med två
å femtio, va?” sa jag och
spände blicken i henne.
”Ööööhhhh...
jag menade.... två å femtio tillbaka... som växel?”
Till
min stora upprördhet började hon inte flacka med blicken eller ens
skruva på sig. Kände hon ingen skuld? Inte ens en gnutta skam? Det
här var då ett av de vidrigaste avskum jag någonsin träffat på.
Kanske värre än den där typen av män som tycker det är okej att
be kvinnor att le på tunnelbanan? Ah nej, inte så pass vidrig.
”Jaha!
Du tycker alltså att det är helt okej att tjata om hur fantastiskt
du tycker det är att ha två fungerande njurar? Du tycker alltså om
jag förstått dig rätt att det är helt ok, yes box alright att
vifta med dina två friska njurar i ansiktet på en stackare som jag
som bara har en fungerande njure?”
”Vaaa?”
”Givetvis
menar jag att det här viftandet sker i en bildlig mening. Annars
hade det här varit en historia i en annan genre,” jag kämpade
tappert med att samla mig, ”Jag har inte velat säga något
tidigare. Det här är min bästa butik att handla i men
nu måste jag säga till, det här kan inte fortsätta!”
”Jag
vet inte riktigt när jag ska ha tjatat om mina njurar... ” sa
kassören.
”Det
är just det som är grejen, du är blind inför ditt eget
privilegium.”
”Njurprivilegium?”
”Precis!
Och nu är vi här igen, du sitter där bakom din kassa och kan inte
hålla tillbaka att njuta av dina fullt fungerande njurar trots att
jag står här och riktigt lider. Du sitter där med hela två njurar. TVÅ STYCKEN! Ja
just det ja, den där andra njuren du har är bara ett kosmetiskt
organ. För syns skull. Du får väl vara hur fåfäng du vill men
att kasta det i ansiktet på en som föddes så här är att gå för
långt!” morrade jag.
Kassören verkade vara på väg att öppna munnen för att protestera men sedan kastade hon en blick på den slingrande kön som växte alltjämt bakom mig. Hon tycktes ta ett djupt andetag innan hon tillslut sa: ”Det här är sant. Jag ber om ursäkt för att jag inte tänkte på att du bara har en njure.”
Kränkt
kanske jag var men jag visste när det är läge att acceptera en
ärlig ursäkt, ”Tack och jag ber också om ursäkt. Jag vill
faktiskt inte bråka med dig, Kerstin.”
”Stina.”
”Sak
samma.”
”Det
står på min namnbricka.”
”Säkert men faktum
kvarstår att jag inte vill bråka. Det här är min bästa butik,”
en plötslig våg av glädje sköljde över mig. Människor kunde
faktiskt inse sina misstag och be om ursäkt. Generöst la jag till:
”Och du är överraskande ödmjuk när det gäller dina njurar. Om
jag hade haft två fullt fungerande njurar då... då hade jag nog
skrutit om dem stup i kvarten!”
”Tja...
öm,” kassören ryckte på axlarna, ”Det var så lite så?”
”Nu
ska jag inte hänga kvar här så mycket mer... äh vad sa du att
växeln var?”
”Två
å femtio-”
”TVÅ Å FEMTIO!!?!?!? HATAR DU FOLK MED EN NJURE VA!?!?!?"
”TVÅ Å FEMTIO!!?!?!? HATAR DU FOLK MED EN NJURE VA!?!?!?"
Vomp,
vomp voooooooomp!
4 kommentarer:
Det jag snarare skulle reagera på är att hon propsar på två och femtio när det inte längre finns femtioöringar.. :)
En anakronism eller hände det här för flera år sen när femtioöringar fortfarande fanns? Eller har jag bara hittat på allt och glömt att femtioöringar inte existerar pga dum i huvudet? VI LÄR ALDRIG VETA SVARET PÅ DESSA FRÅGOR VA!
Jag tror vi vet svaret på frågan käre passion ;)
VEM VAR DET SOM SKVALLRA!?!?! Var det Smiley? Har du pratat med George Smiley!?!? Lyssna inte på vad han säger Jossan, han är en subba med dolk. Tänk på vad som hände vår man i Istanbul.
Skicka en kommentar