Njuren

Det har sagts mig att jag är hårdhudad som en elefant och med en mage som en ångvält. Jag vet inte riktigt varför allt det här har sagts mig men jag har bestämt mig för att det är en form av komplimang. Trots mitt hård kokta sätt händer det att även jag, kära läsare, känner mig en smula kränkt. Ånej tänker ni, vad kan dessa lusar som befolkar världen sagt till henne? Vilka fördomsfulla, nedvärderande kommentarer kan de kastat fram som en sjösjuk skunk framför de fötterna på denna paranta partypingla?

Det var fruktansvärt, kära läsare. Riktigt fruktansvärt. Hur fruktansvärt? Jag tror ni kan gissa hur fruktansvärt det var.

. . .

Så att hälften skulle ha räckt om ni inte gissade det. Försöker vara omhändertagande när det gäller mina få läsare. Preux chevalier kan man kanske säga om man inte tycker höviskhet är riktigt dötrist.

Det som hände var att jag skulle betala för mig i matbutiken. Kassören tar emot mina sedlar och räcker tillbaka växeln, ”Två å femtio tillbaks, varsågod.”

Jag bleknade av förnärmelse och flämtade till, ”Ursäkta?”

Kassören stirrade oförstående på mig som om hon inte förstod precis vad hon gått och sagt. Spela oskyldig, va. Gör det bara. Såna som ni åker alltid fast om Fru Justitia har något att säga om saken. Vilket hon sällan har. Misstänker hon har svårt att ta sig ur huset med den där ögonbindeln hon envisas med. Symboliskt och vad det nu heter men inte särskilt praktiskt, va. Inte praktiskt på en fläck. Lita på mig, jag kan det här med praktiskt. Jag är så praktiskt att folk rent ironiskt brukar utbrista ”Du är den mest opraktiska människan jag någonsin träffat!” samtidigt som de faller ner på knä och brister ut i gråt. Folk har ett konstigt sätt att skämta ibland men jag dömer ingen.

”Vad menar du egentligen med två å femtio, va?” sa jag och spände blicken i henne.

”Ööööhhhh... jag menade.... två å femtio tillbaka... som växel?”

Till min stora upprördhet började hon inte flacka med blicken eller ens skruva på sig. Kände hon ingen skuld? Inte ens en gnutta skam? Det här var då ett av de vidrigaste avskum jag någonsin träffat på. Kanske värre än den där typen av män som tycker det är okej att be kvinnor att le på tunnelbanan? Ah nej, inte så pass vidrig.

”Jaha! Du tycker alltså att det är helt okej att tjata om hur fantastiskt du tycker det är att ha två fungerande njurar? Du tycker alltså om jag förstått dig rätt att det är helt ok, yes box alright att vifta med dina två friska njurar i ansiktet på en stackare som jag som bara har en fungerande njure?”

”Vaaa?”

”Givetvis menar jag att det här viftandet sker i en bildlig mening. Annars hade det här varit en historia i en annan genre,” jag kämpade tappert med att samla mig, ”Jag har inte velat säga något tidigare. Det här är min bästa butik att handla i men nu måste jag säga till, det här kan inte fortsätta!”

”Jag vet inte riktigt när jag ska ha tjatat om mina njurar... ” sa kassören.

”Det är just det som är grejen, du är blind inför ditt eget privilegium.”

”Njurprivilegium?”

”Precis! Och nu är vi här igen, du sitter där bakom din kassa och kan inte hålla tillbaka att njuta av dina fullt fungerande njurar trots att jag står här och riktigt lider. Du sitter där med hela två njurar. TVÅ STYCKEN! Ja just det ja, den där andra njuren du har är bara ett kosmetiskt organ. För syns skull. Du får väl vara hur fåfäng du vill men att kasta det i ansiktet på en som föddes så här är att gå för långt!” morrade jag.

Kassören verkade vara på väg att öppna munnen för att protestera men sedan kastade hon en blick på den slingrande kön som växte alltjämt bakom mig. Hon tycktes ta ett djupt andetag innan hon tillslut sa: ”Det här är sant. Jag ber om ursäkt för att jag inte tänkte på att du bara har en njure.”

Kränkt kanske jag var men jag visste när det är läge att acceptera en ärlig ursäkt, ”Tack och jag ber också om ursäkt. Jag vill faktiskt inte bråka med dig, Kerstin.”

”Stina.”

”Sak samma.”

”Det står på min namnbricka.”

”Säkert men faktum kvarstår att jag inte vill bråka. Det här är min bästa butik,” en plötslig våg av glädje sköljde över mig. Människor kunde faktiskt inse sina misstag och be om ursäkt. Generöst la jag till: ”Och du är överraskande ödmjuk när det gäller dina njurar. Om jag hade haft två fullt fungerande njurar då... då hade jag nog skrutit om dem stup i kvarten!”

”Tja... öm,” kassören ryckte på axlarna, ”Det var så lite så?”

”Nu ska jag inte hänga kvar här så mycket mer... äh vad sa du att växeln var?”

”Två å femtio-”
”TVÅ Å FEMTIO!!?!?!? HATAR DU FOLK MED EN NJURE VA!?!?!?"

Vomp, vomp voooooooomp!

Allt det här är sant. Säger vi. På grund av anledningar. Så sant att hälften hade räckt. Hur som helst, den verkliga frågan är vad vi gör åt saken att de tog vår man i Istanbul.