Prologen

Den 4 september reser jag iväg till landet varifrån The Sean härstammar och eftersom det är en torsdag är jag redan nu lite nervös då min relation till denna veckodag påminner om den Arthur Dent har. Förhoppningsvis blir min torsdag inte fullt så ödesdiger som hans.

Det här är tänkt att bli min lilla resedagbok av flera olika skäl. Det främsta är antagligen att jag alltid velat pröva på att ha en alldeles egen blog. Det verkar så populärt och tjusigt att jag helt enkelt var tvungen att pröva på. Själva Edinburghvistelsen tycktes mig som en god förevändning att börja skriva.

Visserligen dröjer det ett tag innan jag avreser med billigaste tänkbara flyg men jag betraktar det faktum att det överhuvudtaget existerar ett avresedatum som en liten Prolog inför själva resan. Redan nu har jag börjat ögna igenom Om konsten att resa av Alain de Botton för att komma in i den rätta sinnesstämningen och har även börjat oroa mig ifall jag borde eller inte borde ta med mig hela två slipsar till Skottland.

Hur själva resan än går är det ett perfekt avslut på Min Galna Sista Sommaren Med Gänget-sommar. Kanske har den inte varit späckad med intressanta händelser utan snarare varit en typ av film där regissörens enda vision har varit att en massa saker ska hända, den ena efter den andra. Jag har bland annat fått ett jobb som jag sedan förlorat. Det bör påpekas att det var ett jobb där jag ibland dagdrömde om att få sparken. Jag har även tagit hål i öronen trots min stora skräck för smärta och trots att min far insisterade att genom att ta hål i öronen deltog jag i en form av stenåldersritual. Jag vet inte exakt vad han menade men det var säkert relevant. Dessutom har jag blonderat håret vilket jag gjorde med skräckblandad förtjusning men i slutändan blev jag ändå rätt nöjd. Att vara blondin är något jag borde ha prövat på för länge sedan! Tror att jag redan börjat ha lite roligare men kanske inte fullt så roligt att jag tar med mig min spexiga slips. Kanske nöjer jag mig med den grå.