Okej, någon där ute tycker synd om mig och vill att jag ska ha roligt. Lite roligt får man. Det måste man få.

Idag när jag var helt säker på att jag inom ett par sekunder skulle implodera av uttråkning kommer två ovanligt pigga patienter förbi. En var en tant med rullator och den andra hade ingen rullator.
Tant#1: Kom så tittar vi på vädret.
Tant#2: Men det har jag redan sett!
Tant#1: Inte från det stora fönstret.
*Tant#2 erkänner, att nej det har hon inte. De vandrar förbi mig och bort mot det stora fönstret. Jag tittar upp.*
Tant#2: *till mig* Vi är ute och motionerar lite.
Jag: Det låter trevligt.
Tant#1: Och så är vi på äventyr!
Jag: Också trevligt.
*Senare hör jag jag hur en sjuksköterska säger: "Jaså, är det här ni är?" och en av tanterna svarar lika glatt: "Vi motionerar och är på äventyr."*

Senare samma dag smyger en tunn, liten gubbe förbi luckan, går fram till dörren som leder bort från avdelning, stannar upp, sneglar pillemariskt på mig och säger: "Jag är på rymmen så jag ska ut gå en sväng. Hej, hej!"
Jag hade lust att be honom ta mig med som gisslan. Jag hade varit en bra gisslan. Ingen är så fenomenal som jag när det gäller att ligga på golvet i fosterställning.

Vänta...

Tänk om han verkligen var på rymmen?

Annars försökte jag roa mig själv med att komma på bra namn på nagellack och/eller läppstift frö att inte dö av leda. Inspiration hämtade jag från mitt nya, blåa nagellack med det... öh... passande namnet Spending Cash With Carl.

Här är mina förslag:
- Put On A Bus: Alarmerande röd.
- Scully! I'm in a box!: Mystiskt grå.
- Kreativ Fas: En färg som bäst kan beskrivas som EN JÄVLA REGNBÅGE ÖVER HIMLAVALVET!!!!! (notera antalet utropstecken... vad är det för fel på mig?)
- Put On A Bus With Creepy Steve: En rödorange färg som påminner som ljusen i trafiktunnlar eller ljusen från en plogbil kl halv åtta på morgonen.

Förslag på nytt namn:

Jag är en i Kreativ Fas med underrubriken: Ja, det är ett hot
Känner mig lite extra kreativ just nu när mina drömmar den här veckan har varit intressanta på ett sätt som gör det lite extra tråkigt att vakna. Häromdagen drömde jag att jag stal sprit på en kyrkogård och köpte bil (en bubbla) som jag ironiskt kallade för "glassbilen". Därefter, helt utan anledning, blev jag tillfånga tagen av en ihålig man. Han var som en tyg docka som någon tagit ur all stoppning och mitt drömjag stirrade på hans håligheter och utbrast: "Ööööhhhh. Äckligt."
Jag beundrar mitt drömjag som var så där oförskräckt när hon stirrade faran (den ihålige mannen som jag vagt minns hade ett ondskefullt agenda som involverade en pyramid, sin ex-fru) men jag önskar att hennes oneliner hade varit något... vitsigare.

Har det tråkigt på jobbet. Inte samma ställe som jag brukar jobba på och det är inte alls lika roligt. På mitt vanliga jobb kunde jag ibland behöva svara i två telefoner samtidigt och ha hand om en sökare. Man kände sig lite hetsig och kunde prata om att vara hetsig på fikapausen och ens kollegor som man faktiskt kunde ha avslappnade samtal kunde säga: "Ja, det är hetsigt ibland."

Ah, dessa forna fina dagar.

Tråkigast är att det är meningen att jag ska scanna papper åt demensavdelningen men de har ännu inte lämnat av dessa på arkivet och jag har ännu inte haft möjligheten att kläcka ur mig kommentaren: "De kanske har glömt bort det."

Så kallad svart humor eller galghumor. Se och jmf "gravallvarlig".

Dock ska man försöka se det från den ljusa sidan. Dr Gåta har inte pratat med mig vilket är en otrolig lättnad. Förra sommaren, när jag tvingades att kallprata med honom, eller ännu värre: tvingades höra på hans gåtor, fick mig att börja tro på det här med reinkarnation. Uppenbarligen var jag löjligt dryg i mitt förra liv.

Julafton

Snaps.

Mango? Absolut.

Polska snapsvisor som bara hälften av bordet kan.

Andra versen kan nästan ingen. Inte ens mormor.

Därför utgörs andra versen av ett sjungande mummel - naaaa...nananana... naaa... naaanananana!

De ord som man faktiskt kommer ihåg sjungs lite extra högt.

För att visa att man kan.

Jultomten avslöjades. Nästan. Kom undan i sista sekunden.

Tack och lov att vi alla fall slipper Krampus.

Dock får jag sova på golvet. Okej. Nu överdriver jag. Fick sova på två ganska tjocka täcken. På golvet i tv-rummet på övervåningen. Vänder och vrider på mig större delen av natten. Funderar på att ge upp och be om att få något bekvämare att sova på. Tänker sedan att det inte finns nåt bekvämare och att det är lika bra att härda ut.

Gottar mig lite i mitt ödmjuka, självuppoffrade lidande.

Tröttnar på detta lidande när jag vaknar med ryggvärk.

Juldagen
Får veta att det fanns en madrass som mormor tänkt att ge mig men glömt bort.

Bestämmer mig för att aldrig mer lida på ett så där ödmjukt, självuppoffrade sätt.

Går på fest med vänner och roliga kamrater.

Vet inte vad som stressar mig mest i början: Människor som jag känner och vill hälsa på eller människor som jag inte känner och som jag därför inte vill hälsa på.

Har insett att jag måste spara på mina sentimentala krafter. Fick förr mig att Kulturkollektivet Kråkans "Original Crew" (jag vill vara streeeeeet, jag vill! misstänker att det är den enda legitima ursäkten att ha kepsen bakofram samt låta luggen sticka fram lite käckt... får man säga "käckt" om man är street? måste googla) skulle splittras redan förra fredagen men så var ju inte fallet. Har därför lite mer att samla mig rent mentalt. För det kommer att bli sorgligt. Otroligt sorgligt.

Eller inte.

Faktiskt inte sorgligt alls.

Ut med det gamla som ska till fjärran land och... och rensa fisk, starta blodsfejder och vägra göra sitt hår till pilbågssträngar, aaaaas yoooou dooo, i Norge.
Det enda jag kommer sakna är Majas ångestfyllda: "Jag ville ju bara spela Suuuuuuper Maaaaarioooo Gaaaaalaxy!"

Nu försöker jag samla mig, rent mentalt, inför julen. Det behövs. Har redan haft det obligatoriska "Nu blir inte [valfri släkting/väns] julklapp peeeeerfekt!" + hysteriskt snyftande + kasta sig dramatiskt på golvet = KUL FÖR HELA FAMILJEN!
Samt det obligatoriska:
Mor: Har du kommit ihåg att tina kycklinglevern?
Jag: Neeeeeej... *tårar* Då... då blir det alltså ingen inälvsmat till jul?
Mor: *allvarligt* Nej, mitt barn. Det blir det inte.
Jag: Vad har jag gjort!?! Vaaaaad har jag gjort!?!
Nu blev det inte fullt så dramatiskt då vi kom fram till att det var lika bra att spara pastejen till mellandagarna. Tur det. Slog faktiskt ner en tant för att få det sista paketet med kycklinglever på ICA Söder. Tyvärr gör dessa våldsamma tendenser mig till en kicker istället för street.

Det blir dock en lycklig jul för familjen Passion. Pappa Passion vara nära att fastna i snökaos på Öland men hann hem precis i tid. Vi ringde honom då och då under kvällen för att förvisa oss om att han inte fastnat i en driva nånstans.
Jag: Var är du någonstans?
Far: Precis utanför Södertälje.
Jag: ... jag är besviken.
Far: Va?
Jag: Varje gång jag ringt upp dig åt mamma har det första jag sagt varit "var är du?" och inte en enda gång har du svarat "jag är i en bil!" Vad är det för fel på dig?
Jag kunde liksom känna genom luren hur besviken Pappa Passion var på sig själv. Han försöker reparera sitt rykte genom att sticka in huvudet i matsalen och utropa "Jag ser att det lackar mot jul!" när jag försökte/misslyckades lacka julklappar. Sedan började han tala länge och väl om att min farfar minsann kunde lacka julklappar. Du skulle ha sett, när han väl lackat en klapp, ja då var den lackad.

Slutade lyssna efter ett tag. Och på tal om mina föräldrar. Som de flesta vet var min barndom idyllisk, skyddad och vacker. Faktum är att mina föräldrar än idag skäms över att dem inte gett mig ett enda mentalt trauman. (om man inte räknar det där med älvor och TUBERKULOS! på Allvaret) När de läste Elsa Beskow för mig till exempel, förstod jag aldrig att när barnen fick ris innebar det att de fick stryk. Jag tolkade det som att barnens straff var att det fick någon sorts efterätt... av ris... som inte var äcklig... men inte så god heller. Lite väl specifikt kan man tycka men whatever.
Poängen jag vill komma fram till i all denna vänliga svamlighet är detta: Min tillvaro är fortfarande så skyddad, idyllisk och vacker:
Jag: Jag har börjat rolldikta under namnet Fy Farao!Amon-Ra-Radical. Är jag inte fantastisk?
Far: ... hur många tror du förstår det namnet?
Jag: Men... men vet inte alla att Amon-Ra är den egyptiska solguden?
Far: ... *nickar och ler*

Annars så har jag insett att även med min bror kan jag prata så att ingen annan förstår:
Jag: Vad heter den där skådespelaren?
Jakob: Vem?
Jag: Du vet... *med basröst* Miiiiicheeeeeaaaaal!
Jakob: Jason Bateman?
Jag: Ja, just det. Precis. Han. NÄR KOMMER DEN FILMEN EGENTLIGEN?
Jakob: Jag vet inte!

Snart får det vara nog, sa hon och satte ner foten [bestämt]

Alternativ om du inte vill kränka nån:

Känns det jobbigt att säga God Jul för att du då kanske kränker nån som inte är kristen?
Känns det lika jobbigt att önska någon en God Helg eftersom det kan kränka ateister? (Helg = Helgad)?

Pröva att önska folk God Stämning istället. Då är det ingen som tar illa upp.

Förutom möjligtvis jurister och allmänt vansinniga.

Tyvärr går det inte att göra allt folk nöjda.

Kanske skulle de bli lite nöjda om det insåg hur roligt livet kan vara. Mitt liv är till exempel en slapstick-film. Det är helt galet. Benny Hill är the soundtrack of my life. Ni skulle se när jag och Baconfräs bär en planka tillsammans. Nån va oss böjer oss ner och den andra svänger vilt runt med planka och: "Vafalls/Vad i!?! Var tog hon vägen?" och när vi sedan svänger runt igen hinner den andra resa på sig och få plankan i bakhuvudet.

Låt oss inte ens gå in på vad som händer när vi går ut med en hund och har ett långt koppel. Ojojojoj...

Det sjukaste är nog att när Benny Hill slås på så triggas min reptilhjärna och jag liksom instinktivt börjar bete mig slapstick. Springer genom lägenheten med en skål fylld med smet och snubblar till exempel. Hade inte hänt om inte Benny Hill spelades... eller jo, det hade nog kunnat hända ändå... men det får vi aldrig veta såatteh...

Idag hände något som jag själv inte ens kan försvara. Visst, jag försökte försvara det lite buttert när det togs upp men sanningen är att ibland blir till och med jag konfunderad över mina egna handlingar och tankespår.

Det hela började med att jag skulle baka en kladdkaka. Smälte lite margarin och tog fram äggen. När jag skulle ta ut ett ägg visade det sig att det hade kladdat fast i kartongen och jag råkade ha sönder det när jag skulle få loss ägget.
"Hm," tänkte jag, "Det här går fortfarande att fixa. Det mesta av ägget ligger kvar i den ägghalvan som sitter fast i kartongen. Om jag vänder det här ekipaget upp-å-ner kan jag bara hälla ut ägget i skålen."

Genialiskt sa jag och dunkade mig själv i ryggen.

Problemet var bara att inte alla ägg satt så där ordentligt fastkladdade i kartongen. Så när jag vänder kartongen upp och ned så ramlar ett ägg rakt ner på golvet.
Jag: AAAHHHH!
Djupt andetag. Stirrar på golvet.
Jag: Det är lugnt. Jag kan fortfarande fixa det här. JAG ÄR I EN KREATIV FAS! OKEJ!?! (Resten av universum: Åååååh-kej...)
Som tur var låg det mesta av ägget kvar i själva skalet som inte var helt krossat så jag skopar upp det och kastare det ner i skålen. Tre sekunders regeln vet ni.

Dock när jag senare berättar det här får jag det givetvis det att låta som om jag torkade upp ägget med en sur trasa och vred ut det i skålen. Fräscht!

Tja, men det är ju jag i ett nötskal.

... eller vågar jag påstå att det är jag i ett... äggskal?!?

Ha.

Ha.

Ha....

Slapstick i the Twilight Zone

Det är nåt underligt på gång. Igår skulle Maja, som vanligt, fixa mitt hår, men då hände en liten Olycka.

Kammen som brukar sitta på rakapparaten föll av och det blev ett litet hål i min frisyr.
Baconfräs: Oj då!
Jag: Maaaaaaaaajaaaa... vad hände? Blev det ett hål?
Baconfräs: Det blev ett hål.
Och nu hände det underligaste. Baconfräs fick panik medan jag stod och var förnuftig och sa saker: "Stå inte där och fjanta dig. Fixa det istället. Jamen, det är ju inte hela världen. Så länge det blir snyggt där fram så bryr jag mig inte."
Som Baconfräs uttryckte det: Det är inte så där vår relation har fungerat hittills.

Tror det kan ha nåt att göra med att tack vare Zumban och Pump it (LOUDER!) har jag lärt mig att sänka axlarna. Det gör under för sinneslaget. Lugn som en filbunke är allt vad jag är.

Såååå... nu har jag alltså en fläck bak på huvudet som blir lite kallare än resten av huvudet om jag går utan mösse. Ärligt talat är jag förvånad över hur lug njag är. Trodde att jag skulle vara hysterisk vid det här laget. Är lite imponerad av mig själv. Bra jobbat, Passion, fortsätt så!

Och som om det inte vore nog med det! Har kommit på bästa tema för Passion å Petterssons sista program för terminen: "När jorden går under och ljusen släcks... "

Tema avslut och julafton alltså.

Övrigt:
Roligaste den här veckan: När filmen Piranha 3D går igång utbrister Amanda förvånat: "Men jag är ju jätterädd för fiskar!"

Tacksamhet

Såatteh... ska dansa afro idag. Till mitt försvar kan jag bara säga att min taktkänsla inte kan bli sämre i alla fall. Så det är ni som ska tacka.

Men om jag nu måste tacka någon så vill jag tacka Fanny. Tack, Fanny, för att du sydde mina gardiner. Vem vet vad som hade kunnat ha hänt om du inte blev räddaren i nöden? Antagligen hade jag sytt klart mina gardiner... EFTER HUNDRA ÅR! Och då hade jag varit allmänt vansinnig och min rumskamrater skulle bara kuttra saker i still med: "Vill du ha lite färdigtuggad soppa, lilla vän?"
Jag skulle sitta inne på rummet för det mesta och vika pappersflygplan av silkespapper och skriva meddelande i kod på deras vingar och kasta ut på förbipasserande.

Så vi kan all glädja oss åt att Fanny sydde mina gardiner. Det är även ni som ska tacka.

Här är för övrigt en lista på saker jag känner tacksam över:
1. Huey Lewis & News. Specifikt "Back in Time" och "The Power of Love".
2. Doc Brown eftersom Christopher Lloyd är balsam för själen.
3. Att jag faktiskt lät mig övertalas/insåg att jag vill se en film om mordiska fiskar. Den bästa formen av avslappning. I filmen figurerar även en vis Christopher "Doc Brown" Lloyd. Det skadar inte.

Den röda tråden är, som den uppmärksamme säkert redan förstått, "Tillbaka till Framtiden"

Igår fann jag mig plötsligt ensam och på väg till ett zumba-pass. I en minut lekte jag med tanken på att avboka passet, låtsas missa men sen blev jag irriterad: Om jag inte inte ens vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba så är jag en tönt men om jag vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba, ja då finns det ingeting som jag inte kan klara av.

Sagt och gjort.

Gick iväg till campus och bytte om. Går upp till lilla salen FÅR EN FILMKAMERA RAKT UPP I ANSIKTET!

Ni skulle ha sett mig. Helt spontant framförde jag ett litet stycke som jag vill kalla: "Rådjur som fastnat i ljuset från en bils framlyktor"
Det var vackert. Det var spontant. Jag var vettskrämd. Tänkte: Försent! Försent att fly nu!
Reporter: Kan jag få ställa dig några frågor om zumba?
Jag: (tänker: "gah! varför är detta mitt liv?") KAN INTE! Det är första gången jag är här! Hahahahahahaha! (mitt nervösa vansinnesfnitter lät nervöst och vansinnigt)

Reportern suckar och vänder sig mot sitt nästa offer.

Jag andas ut tills jag inser att tv4 tänker filma oss medan vi dansar.

Jag: Ah mäh... kom igen. Har jag inte lidit nog för en dag?
Suckar och bestämmer mig för att bara acceptera mitt öde.

Försöker slappna av i axlarna. Det är svårt.

På senaste skrivmötet hade vi en övning där vi skulle beskriva en människa genom att låta en reparatör röra sig i deras lägenhet och beskriva vad som fanns där och tolka det.

Jag beskrev min karaktär som en sak. Något som en gång hade varit en människa men inte längre var det eftersom han hade sovit under en spricka. EN SPRICKA I VERKLIGHETEN! Dun, dun, duuuuuun!

En metafor? Var reaktionen jag fick.

Jag: (nästan lite skamset) Äh... nä. Helt bokstavligt menat. Såatteh...

Sedan fortsatta övningen med att vi skulle skriva vad personen som bodde i lägenheten gjorde samtidigt som reparatören var där och rotade.

Jag skrev om Klas... eller kanske Karl... som var glad. Han oroade sig inte för något. Sedan visade det sig att Klas/Karls mage och bröst var täckt av geometriskt formade hål, två av varje sort: Klot, kub och pyramid. I dessa hål fanns organ av genomskinlig gelé. Karl/Klas plockar ut ett av dessa och gräver fram en Kobra-telefon som börjar ringa. Det är reparatören som ringer och frågar hur han mår.

Konstigt sa en del.

Jag tyckte det inte var så konstigt.

Konstigt hade varit ifall telefonen ringde men samtalet INTE var till Karl/Klas. Nån som ringer fel till en telefon som finn inuti en människa?

Det hade varit fööööööööööör konstigt.

Idag bakade jag lussebuller enligt ett recept som skrevs innan Kesella var uppfunnet.

Det är inte konstigt men det var kul att baka bullar. Jag gjorde prästhår och mamma gjorde en julsnigel. Antar att det är nåt polskt. Det var en fin snigel i alla fall.

PANG! Och helt plötsligt avfyrades Tjechovs Pistol...

Onkel Vanja... när ljusets släcktes var jag nöjd och lite deppig. Tjechovs pjäser, eller i alla fall den här, saknar i stort sett handling och är istället karaktärsdrivna, och alla karaktärer är handlingsförlamade och fulla av ånger (möjligen tvek) för att deras liv är... bara... såååååååååå grått.

En del påstår att slutet i Onkel Vanja (Tips: Om du inte vill veta slutet på pjäsen så kan du sluta läsa nu. Om du vill. Man får läsa vidare. Om man vill. I'm just sayin'... ) är hjärtevärmande men det kanske var det sorgligaste jag sett.

Kortfattat: Doktorn är lite kär i Jelena men hon kan inte vara med honom utan sticker iväg med sin man; Professorn som genom hela pjäsen är en självupptagen idiot som aldrig lär sig något. Sonja som arbetat hårt i hela sitt liv får fortsätta att gå runt att vara olyckligt kär, Vanja måste också fortsätta arbeta och Sonja säger till honom, där han sitter och gråter att en dag kommer de att få vila ut.

Min tolkning: De kommer att fortsätta arbeta vidare, aldrig få tillbaka sina förlorade år, aldrig bli lyckliga och sedan dör de. Det är inte hjärtevärmande... det är bara hopplöst.

Men pjäsen var fantastisk. Vanjas vredes utbrott kändes otroligt äkta och aldrig överspelat. Det var verkligen som år av undertryckt sorg och hopplöshet plötsligt exploderade på scen. Nice.

Dock har jag en invändning. Mot de två damerna som stod före mig och Far i fika kön.
1. Om man står i en fika kö så låter man det inte bli ett gigantiskt glapp i kön.
2. När man väl kommit fram till kaffet så tar man sig en kopp och går. På en gång. Man står inte kvar och kacklar på ett sätt att de som står bakom inte ens fattar om de vill ha fika eller ej.
3. När man står i en lång fika kö bör man bestämma sig snabbt för vilken typ av fika man vill ha. När alternativen är kaffe, te eller saft BÖR DET INTE TA HUNDRA ÅR ATT BESTÄMMA SIG!

Ville bara få det sagt. Om ni undrar hur dessa tanter såg ut för att i framtiden kunna fly undan dem kan ni slå upp ordet "sölkorv" i ett lexicon. Finns en bild på dem där. (Är sölkorv verkligen ett riktigt ord?)

PS. Uppsalas definition av ordet "lättare": Läsa exakt samma antal böcker som på förra delkursen samtidigt som man skriver en uppsats.
Exempel: "Er nästa delkurs kommer att vara lättare."


Övrigt:
Känner att jag bara måste få skriva ner lite saker som håller på att försätta mig nördkoma:

- Green Hornet, regisserad av Micheal Gondry, visste inte att jag ville se den här filmen förrän jag såg trailer.
- Tron 2.0. Har jag nämnt att jag älskar franska musikrobotar? HAR JAG DET!?! Får då vill jag bara påpeka att jag älskar Daft Punk så mycket att ibland blir jag lite förkyld.
- Senaste avsnittet av The Brave and the Bold kommer att innehålle Justice League International. En grupp superhjältar som härstammar från en tid då serietidningar var mer "bwahahaha!" än "ångest, ångest är min arvedel".
- Har fått igång mitt nya spel (som ni inte får kalla tråkigt!): Sam and Max: The Devil's Playhouse. Har precis börjat med första avsnittet och redan har jag fnissat som en idiot åt dialogen ett par gånger:
Sam: I hope they finish the repair to our office soon. I miss taking showers.
Max: We could give each other tongue-baths like cats and flight-attendants do.
Sam: Well... okay. But be careful with my neck, that's were I'm prone to get tie-rash.

Sam: How's the afterlife treating you, Doctor Mamma Bosco?
Dr Mamma Bosco: It's nice but I miss having a body and touching things.
Max: "Touching" is my third favorite thing to do to things... my second favorite is "licking".

Kan man ha för roligt?

En svår fråga men svaret är nog: Njaaaaaaaaaaaaaaaa.........

I fredags åkte jag och Maja till Gävle för att insupa kultur och komedi. Det var nästan alla roliga människor från P3 som var i Folketshus och ståuppade. Eftersom Jesper Rönndahl var där var det vanligaste ljudet från oss både små, fnissiga pip av lycka när han gick förbi oss.

Konstigt var dock att det var en massa gamla människor (okej, bra mycket äldre än mig i alla fall) som började se riktigt plågade ut när det började skämtas om Olof Palme, sex och clementiner. En man satt till och med och klappade sin fru tröstande på handen som för att säga: "Såja, såja... den elake, berusade komikern på scen kommer snart att sluta att prata om Palme. Håll ut, lilla vän."

Jag tyckte det var helt fantastiskt. Obviously. Vill ha mer humor. Mycket mera humor. Mitt liv måste bli roligare.

Fast det är ganska roligt just nu. Håller på med hemtenta och har redan skrivit fem av minst sex sidor. Helt sjukt. Förra gången var jag på väg att dö men nu flytet skrivandet på som om jag vore en lean, mean writin' machine, vilket jag också är men det kommer sällan fram när det gäller hemtentor.

Kanske är det för att 1800-tals litteratur är min grej. Mary Shelley, Jane Eyre, gotisk skräckromantik, Selma Lagerlöf, Ondskans blommor och så lite Samuel Taylor "Coolwibe" (som hans vänner kallade honom) Coleridge. I'm down with that... visst säger man man så, va? Försöker bli lite så där.... coooooooool. Vilket är svårt eftersom jag tycker det är kul att påstå att skriva Samuel Taylor Coolridge. Tycker det är ett bra skämt.

Ett annat försök att bli lite cool är att gå på Zumba. Vet inte vad som händer eller vad som förväntas av mig men all the cool kidzzzz are doing it så jag har inget val.

Jobbiga saker och inte fullt så jobbiga saker:

När ledaren på ett träningspass ropar: "Nu tar vi i så mycket vi bara orkar!"

Och jag själv, lite sorgset, måste konstatera att det är inte så mycket som man kunde ha hoppats på.

Dock vill jag påpeka att jag har tagit i så pass att enbart lyfta händerna och skriva denna text är något av en plåga. Min armar orkar inte riktigt med luftmotståndet, ser ni.

Läser just nu lite dekadens. Ola Hansson - Sensitiva Amorosa och Stella Kleve - Pyrrhussegrar
Är mycket förtjust i båda, kanske lite mer i Kleve.

Min slutsats för tillfället är att allt är kletigt, svettigt och krälande i dekadens.

Meningar som jag gillar:

"[...] en annan som hon aldrig känt, en äcklig larv som kryper fram över hennes hand med sina fadda kyla, en främmande människa som hon vämjes vid [...]"

"[...] hon skall känna hans kalla, blöta ansikte som en klibbig igel på sitt [...]"
- Ola Hansson

Och från Pyrrhussegrar av Kleve:

- Bara namnet... Märta Ulfklo! Det är fantastiskt.

- "[...] blixtarne korsa varandra över Savoyens alpås och regnbyarne slå den rodnaden frukten från träden; solskenet välver över sjön sin vitnande väv, blånar vinet; som på breda, murade trappsteg sträcker sin skiftande matta uppåt strändernas sluttning."

- "Det var denna eländiga försiktighet, vilken hon nu hatade som sin olycka, - detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar på kvinnan att plåstra över alla sina känslor och alla sina intressen, ända tills hon blir ett färglöst, osjälvständigt kryp, som aldrig törs taga ett enda steg, utan treva för sig med antenner - och alltid drager sig tillbaka."

- "Den dödsdömda flickan ligger stilla, utan att röra sig, medan barmhärtighetssystern pysslar om henne och torkar den blodiga fradgan från hennes läppar."

På äventyr i det gamla flickrummet

Vi har tidigare kommit överens om att jag var något… öh… konstig (jag skulle vilja säga galet retarderad men det kanske inte så politisk korrekt som jag brukar försöka vara) när jag var ung.

Nu när jag går igenom allt skräp jag samlat på mig under min barndom och ungdomstid börjar jag misstänka att allt inte står rätt till med mig. Dessutom börjar oroa mig över hur det kommer att kännas att se tillbaka på mig själv om tio år.

Låt mig demonstrera med en enkel matematisk formel (så att säga):
För fem år sen tyckte jag att det jag tog mig för var relativt normal. Nu, fem år senare, blir jag konfunderad och irriterad av mina egna upptåg. Ser inte fram emot att behöva möta mig själv om fem år igen.

Hm... det där kanske inte var matematik så mycket som det var en massa ord. Och meningar. Vilket är ord i ordnad form. Säger vi.

Sakta men säker börjar jag inse att jag är lika sinnesförvirrad nu som då. Hittade en liten läderpåse fylld med järnbitar, spelkulor (noga utvalda: stenkulor som är lite nöta, kattögon och ett djävulsöga), ett par gamla mynt från fjärran land och en ljusstump.
Kan inte riktigt förmå mig att kasta den här udda samlingen av ting. Inte heller ge bort för då kommer någon att splittra samlingen. Jag kommer ihåg när jag plockade ihop den här samlingen. Kanske var det innan jag flyttade från Stockholm eller precis efter.

Och jag kan inte kasta bort den för innehållet är så slumpmässigt men ändå så noga utvalt. Kattögon och stenkulor. Konstiga mynt. Ljusstumpar. Det är så sjukt romantiskt. Tyckte jag då och uppenbarligen tycker jag fortfarande det.

Uppenbarligen var och är jag en galet retarderad samlarhamster (det är zoologiskt).

Dessutom har jag även upptäckt att jag blev temporärt sinnesförvirrad av stress under sista året på gymnasiet för jag är genomgående sarkastisk, ironisk och skämtsam i min PA-uppsatts. Vad är grejen med att skriva: John Allisons valda "publiceringsmedium" är Internet; ett fenomen som blivit populärt på senare år.?! Förstår inte alls att jag lyckades få plus för gedigen och genomarbetad analys.

Glider jag bara runt i livet på en ironiskt bananskal?
Vad är egentligen meningen med livet? (Enligt Geijer: Dialog och åter dialog!)

Vet inte hur jag ska avsluta allt det här.

Produkt av min uppfostran?

Ja, fast bara nästan. Som jag nämnt är jag sådär kroniskt skämtsam och något hysteriskt lustigt men jag skyller på min uppfostran.

Exempel:

Året är 1967. En ung man sticker iväg till Paris utan att säga något till sina föräldrar. Han påstår senare att han faktiskt meddelande dem men jag misstänker att det gick till så här:
Unge herrn: *host*skatillparis!*host*
Föräldrar: Sa du nåt?
Unge herrn: Äh va?

Liftar till Paris och meddelar dem att han ännu lever genom ett vykort som förställer en skallig, skäggig man som med en lite konstig ställning röker en cigg vid Seine:
Paris den ?/8 1967
Befinner mig i Paris. Skicka mig 1000 Lucidorer. Allt väl. Vädret vackert, ehuru något svalt i min smak. Hemma snart. Hej.

Det finns så mycket man kan anmärka på när det gäller detta vykort. Motivet. Det faktum att datumet skrivs ?/8. Att skribenten är så pass lustig att han ber om Luciodrer (Ludwig XIVs pengar).

Vad kan man lära sig av detta?

Tja, jag har i alla fall bestämt mig för att bli mer putslustig i mina vykort.

Ironisk Middagskoversation hos Passionska familjen:

Jakob: *finurlig min; ser ut som en person som är på väg att dra ett skämt* Hörni, fråga mig var jag bor.
Jag: Nej, gör det inte, pappa. Låt oss se hur länge vi kan provocera honom med vår tystnad. *stirrar intensivt på min bror*
Far: ... var bor du?
Jag: Vad gör du? Vi skulle ju vara en enad front.
Jakob: *muttrar fram nåt som låter som Magic Land Söder... strunt samma det var inte ett bra skämt*

Jakob: Får jag prata lite om cupfinalen? Det var det fetaste jag varit med om.
Jag: Vill ni veta det fetaste jag varit med om? En Dansk efterätt!

Ni ser ju klart och tydligt att jag är familjens lustigkurre. Den enda som håller moralen på topp. En del skulle påstå att jag sänker den med mitt kroniska skämtande men det är bara klåpare och otrogna.

Titta på den här roliga bilden. Det är mitt nya bästa barnprogram. Det heter Adventure Time [with Finn and Jake] och satsar helhjärtat på att vara så där härligt obehagliga. Dialog som hör till dessa bilder är som följer: "You were right all along, Finn. Now I'm going to cut out Princess Bubblegum's heart and... make out with it!"





Dessutom är det trevligt med en karaktär som heter Princess Bubblegum som inte är en värnlös nolla:

Samtidigt! På Studentradion 98.9 i Uppsala:

Jag: Vi ska skriva en pjäs som består av brevväxling. *börjar skriva* Hej!Hur mår du? Jag mår bra.
Ebba: Bra att man brukar ta bort det man skriver först i en text.
Jag: VA!?! Det här är ju bra grejor.
Ebba: Jag ska läsa Cosmopolitan nu. Det tycker jag är enkelt. *ironiskt*
Jag: Ska du gå? Jag är ju i en kreativ fas? Vill du inte titta på?
Ebba: Det är för svårt för mig.
Jag: Åh, du är som min musa som bara vill sitta å titta på när jag är kreativ.
Ebba: ...
Jag: Du är nog den tjockroliga i Herkules!

Och innan tjatade jag om vi borde ha flödesskrivning med tema Jag vet vad du heter... men jag kallar dig för Tess...
Uppenbarligen är det en bra idé.

Våren är här

Och med det så menar jag att det var dags för lite förnyelse. Nu kanske ni tror att bestämde mig för att knåpa ihop en ful banner för att jag inte riktigt kunde få mig själv att läsa Fru Marianne. Om så är fallet ja... då är ni så nära sanningen att det borde bränna i era fingertoppar... för att ni har en fingertoppskänsla för Sanningen...

... eller ja, jag vet inte riktigt vad jag menar.

Det är som det brukar alltså.

Idag var en svår dag. Allt gick fel. Kunde inte ens presentera radioshowen ordentligt.

Däremot fick jag höra en fantastisk föreläsning. Före föreläsning var jag irritabel och fräste: "Guah! Vill inte sitta i två timmar å lyssna på nån man som babblar om Geijer!"
Dom orden fick jag äta upp med hull och hår.

Erik Gustav Geijer är ju fantastisk! Han förespråkad allmänrösträtt för alla. Inklusive kvinnor OCH präster. Hans syn på världen var att den enda positiva utvecklingen var att alla individer hela tiden skulle få ökat värde. Individen fick inte kränkas. Meningen med livet var dialog. Allt detta redan 1844.

Känner mig skamsen att jag gått och avfärdat Geijer som snubben som skrev den rätt okej dikten Vikingen och den fenomenalt trista Odalbonden.

Vår föreläsare brann verkligen för sitt ämne. Bland annat fick vi dessa pärlor som jag nu lite fritt tänker citera.

Föreläsare: Jag kan inte gå förbi Atterboms portätt utan att bli arg med tanke på hur han behandlade Geijer.
Hans upprördhet kan liknas vid hur min hand instinktivt formar en knytnäve då någon nämner Marconi. Han förklarade vidare att anledningen till att han hatade Atterbom var pga denna mans tal på Geijers begravning där han förklarade att den avlidne Geijers liberalism var orsakad av en hjärnblödning. Kul kille det där. Men Atterbom kom inte undan ostraffad! Å nej, en av Geijers anhängare skrev en serie debattartiklar (Föreläsare: Kanske en av Sveriges bästa debattartiklar... NÅGONSIN!) där han totalt tillintetgjorde Atterbom. Han skrev bland annat nåt i stil med att Atterbom var en kolibrisjäl vars huvud aldrig innehållit en enda bra tanke för samhället.
Vår föreläsare: Enligt mig en ytterst korrekt beskrivning av Sveriges kanske löjligast poet... NÅGONSIN!

Det där med att han kallade Atterbom Sveriges löjligaste poet är en otroligt hård dom med tanke på alla poeter som varit och är verksamma i Sverige.

*host*Öijer*host*

Det var ett bra skämt

Igår förlorade jag hoppet för mänskligheten.

Förklaring: Jag hade börjat blöda näsblod... igen. Börjar bli trött på det. Vill INTE att det ska bli min grej. Tjejen som blöder näsblod stup i kvarten. Kanske världens sämsta sak att ha som "sin grej" någonsin... näst efter att aldrig använda dörrar. Det kanske är världens sämsta sak att ha som sin grej. Att inte använda dörrar. Spektakulärt men ändå värdelöst.

Äh...

Just. Jo, så jag körde upp en liten bomullstuss diskret i den felande [näs]borren.

Har ni tänkt på att i filmer stoppar folk aldrig upp tussar i näsan när de blöder. De liksom har en bit papper som de trycker lite halvhjärtat mot näsan och sedan tittar fundersamt på stup i kvarten. OM DU BARA KÖR UPP DEN I NÄSAN BEHÖVER DU INTE KOLLA HELA TIDEN OM DET SLUTAT BLÖDA! Bara så ni vet... men jag antar att det har något med att göra att man generellt sett ser ut som en idiot när man har [diskreta] bomullstussar i näsan.

Kanske har det också något med att göra med det faktum att kvinnor alltid tar mycket små tuggor när de äter i film. Speciellt om det är film som har mat som metafor.

Två filmgenrer jag har bestämt mig för att ogilla starkt: Filmer där mat används som metafor, filmer där flickor lär en känslig pojke/arg man att älska livet.

I alla fall. Där stod jag. Såg lite ut som en idiot med mina diskreta bomullstuss i näsan. En tjej jag jobbade med kom fram och ojade sig lite sympatiskt.
Hon: Nej, men usch. Blöder du näsblod?
Jag: Ingen fara. Du skulle ha sett den andra killen. *förväntansfull min*

Jag väntade mig inte mycket. Det var ett bra skämt. Inte ett fantastiskt skämt utan ett bra skämt. Varken mer eller mindre. Allt jag begärde var ett artigt lite skratt/skrock/fniss/överseende leende.

Vad fick jag?

Inget.

Hon: .... äh... menar du den andra killen... som... också blöder näsblod?
Jag: Nej, jag menar... ah. Du vet man brukar... *inser att jag är på väg att börja förklara ett skämnt* Nej, nej... glöm det. Vad jag menar är... *suck* ... jag är förkyld.

Vad är det för värld vi lever i när mina jämnåriga inte förstår skämtet "du skulle ha sett den andre killen"!?!
Det är en fråga som håller mig vaken om nätterna.
Det och hela den här Super Mario-grejen.

Som tur är finns det lite godhet som kan trösta små vilsna själar.
Så mycket gratis tuggummi som du kan orka med under alla bord! Helt gratis tuggummi!
Det är fantastiskt.

Apa seriös pubrunda

För att låta Amanda få utlopp för sina enorma post-tentaångest gav vi oss ut på pubrunda igår. Det kändes lite konstiga. Har inte varit ute på ett tag. Inte för att vi INTE har haft roligt. Det har vi. Men liksom... ganska isolerat.

Vi har suttit i Kulturkollektivet Kråkan och sugit i oss lite vin och varit som gamla gifta par. Vi har tittat på Vem vet mest och Amanda plockar i mitt hår. Sorgligt.

Därför var det viktigt för oss alla att komma ut i sällskapslivet igen.

Vet inte om det gjorde mig så mycket gott.

Jag hamnade i en kreativ fas som jag ännu inte tagit mig ur. Utbrast flera gånger: "Hörni! Hörni! Är det inte fantastisk värld vi lever i? Det finns ju gratis tuggummi under alla borden här."
Fetkatten: *slår undan mina händer från bordet*
Jag: *petar henne på axeln* Haha! Jag rörde gratis tuggummi och nu rör jag dig! (lögn: jag blir aldrig så borta att jag glömmer att man ej bör röra gratis tuggummi)
Fetkatten: *ej road*

Pubrundan blev lite virrig och vi tappade bort varandra. Den avslutades på v-dala där jag beklagade mig för alla som ville höra på att det var synd att Amanda var borta. Hon missade ju allt gratis tuggummi som fanns under bordet.

PS. Det borde finnas krav på licens om man ska prata finlandssvenska. Man blir helt förhäxad; bara ler lite fånigt och glömmer att den som pratar mycket väl kan vara en tönt.

Hysterisk men stabil

I lördags hällde Baconfräs öl på mig. Mitt öl bör det poängteras. Min första tanke: "Men... om hon tycker att jag pratar tråkigt... varför kan hon inte bara säga åt mig med sina stränga röst som hon brukar?"

Att vara liten och van vid hån och stränga ord tycker jag är enkelt. Falsk ödmjukhet kallas det också för jag är faktiskt ett geni.

På söndag morgonen gled jag runt i en trött liten dimma. Åt rödvinssås (inte enbart, det fanns även vinbärsgelé inblandat i min middag), popcorn med ostsmak och såg på film... och även hästhoppning.

Och igår klippte Baconfräs mitt hår igen. Det gick bra. Även om jag är ett hysterisk nervvrak. Det är inget jag kan hjälpa. Det är på grund av min känsligt konstnärssjäl... och för att jag är kittlig. Nervsvag skulle en del kalla mig, om de levde på 1800-talet. Jag väljer att kalla mig för missförstådd.

Min nya frisyr däremot... jag tycker om den men den gör mig fortfarande nervös. Kan vara för att jag inte behövt ta hand om mitt hår på så länge. Det är liksom... varje morgon; går fram till spegeln med en kam i handen, kastar en blick på spegelbilden, ler lite slugt och säger "Eeeeey!" like the Fonz för mitt hår skötte sig själv.

Imorse var jag tvungen att kamma det OCH spraya det. Mina händer blev trötta av det. Hjälpte inte att Amanda kom in och sa: "Du ser ut som en cool 90-tals kille."

Sjunker ihop på badrumsgolvet med ett litet pip.

Amanda: *kammar lite i mitt hår* Hitlerjugend!

Jag: Rrrrrrrr...

Amanda: *kammar o sprayar* Peter Jide!

Jag: *stirrar i spegeln* Naaahrjrejkherkjrh...

***

PS. En rolig sak: Vi ska skicka ut gemensamt julkort från Kulturkollektivet Kråkan. I alla fall tycker jag det. För då kan vi få användning för namnet Krubbkollektivet Kristus. Det var ett bra skämt. Fast inte det där om julkortet. Vi ska skicka julkort.

Men trailern är ett litet konstverk i sig:

***

En sak som oroar mig... det finns ett forskningsprojekt... tror det handlar om rymdresor/kolonisering av Mars, whatever, det är inte viktigt.
Poängen är att det är ett fortsättningsprojekt kan man säga. Det första projektet kallades Projekt Daidalos efter den mytiske uppfinnaren.

Okej. Helt okej namn för ett forskningsprojekt. Daidalos är liksom THE Uppfinnare och grekisk mytologi har alltid fina namn. Dock vill jag bara påpeka att en av hans uppfinningar, förutom vaxvingar (vilket jag återkommer till senare), var en träko åt drottning Pasifaë kunde para sig med tjur. Ville bara påminna alla om det. Nu är det gjort. Låt oss gå vidare.

Det här nya projektet ville hylla sina föregångare, de ville ha ett namn som visade att de stod på giganters axlar osv. Så de döpte sitt forskningsprojekt, som antagligen har med rymdresor att göra, till Projekt Ikaros.

Projekt... Ikaros...

Mmmmmmja. Okej. Ikaros är Daidalos son. Sant. Helt sant. Men... okej. Visst. Vi kan väl alla komma överens om att ni Projekt Ikaros tjejer o killar är säkert experter på rymdresor men överlåt val av de mytologiska namnen till någon som i alla fall öppnat Grekisk Mytologi För Brådmogna Barn!-boken en gång i sitt liv.

Andra namn ni kunde ha använt:
Projekt Titanic II (Futrama ringde och ville ha tillbaka sitt skämt)
Projekt Regalskeppet Vasa (kan inte riktigt komma ifrån det här med gamla båtar som sjunker på spektakulära vis)

Skräckfilm

A Serious Man... som om jag inte vore deppig nog. Bestämde mig för att det var en skräckfilm för vad den egentligen handlar om är att hemska saker händer vanliga människor. Det räcker med att vara lite apatisk och ta saker för givet och man får oproportionerligt straff.

Först gjorde filmen mig irriterad men det var nog mest för att det var ett helt vanligt, hemskt liv jag fick se på tv-rutan och vem vill egentligen det?

Sen läser jag Stagnelius och det gör mig inte piggare. Tacka Brontë för Jane Eyere i alla fal...

Skrivet mellan 2-4 Nov

Med stor sannolikhet kommer Sakineh att avrättas idag. Samtidigt tar Sverige emot officiellt statsbesök från Iran och därmed legitimerar landet ytterligare.

Ett land som avrättar kvinnorättskämpar. Ett land som inskränker människor rätt att tycka och tänka. Ett land vars ledare vore skrattretande om det inte vore för det skrämmande faktum att han faktiskt har makt och styr ett land.

Iran som även sitter i FNs kommitté för mänskliga rättigheter och kritiserar Tysklands polisbrutalitet och Sveriges behandling av kvinnor. Det är vidrigt och surrealistiskt. Jag blir illamående när Sverige gång på gång hyllar FN som är enbart diktatorernas marionett och vars händer snörs ihop av idiotisk byråkrati som resulterar i att fredsbevarande styrkor bara ser på när människor dör för att de befinner sig på fel sida om en gata.

Uppenbarligen är det vara FP och SSU som reagerat på det här.
Varken regeringen eller oppositionen har uppmärksammat detta. Så vitt jag vet är vår utrikesministers enda kommentar att han väntar på mer information. Vad är det du ska vänta på egentligen? Att Sakineh och tusentals människors liv som släcks innan du kommenterar att det var väl synd och lite trist?

Var är de stora demonstrationerna? Var är protesterna? När Israel beter sig fel är det ingen som tvekar med att börja gapa men när Iran gång på gång mördar och lemlästar sitt eget folk finns bara tystnad.

http://ourcomments.org/blog/2010/11/02/24-hours-to-save-sakineh/

// Skrivet i stundens hetta kan man säga...

Jisses! En ledtråd!

Jag har inget val. Mitt liv är över redan innan det började. Eller nja... jag är ju typ född så på ett visst sätt har det redan börjat sekunden då jag för första gången öppnade ögonen och utstötte ett bedårande: "Alas! Poor Yorick! I knew him, Horatio!" (sant - det var mina första ord)

Men på ett helt annat vis, ett sånt där metaforiskt vis har det inte alls börjar och är redan över. Öh-ööööööööver!

Jag kommer aldrig att bli något. Jag kommer för evigt att leva i någon annans skugga.

Ja, det är just så hemskt. Ingen överdrift.

Jag har fått en rival. Det kommer att vara så att när jag vill ha något (till exempel en tjock porslinshästa... eller whatever... men ni vet, ett exempel så ni kan visualisera den här hypotetiska händelsen) så kommer alltid vara steget efter. Hon kommer att ha hunnit förre. Kvar står jag, utan tjock porslinshäst, knyter min näve och skriket min ilska upp mot skyarna.

Det låter romantiskt. Det skulle ha varit romantiskt.

Om det inte vore för att hon inte ens vet om att jag finns. Om det inte vore för att allt bara finns i mitt huvud.

Mitt liv är ändå inte över. Jag har möjligheter.

Kan till exempel bli ungdom som löser mysterium. Seriöst, jag är verkligen inne på det här med ungdomar som löser mysterium. Måste bara hitta på en gimmick.

Tellus

Ska kanske få en liten, liten Tellus av mamma. En kruka alltså. Har redan fått en mörkblå vas av henne (även den i femtiotalsstil likt den jag fyndade själv). Jag blir lite pirrig i magen när jag börjar tänka på hur och var jag ska placera dem i mitt rum.

Jag blir pirrig av mycket konstiga saker:

- Tanken på att sy mina gardiner (läskigt! och svårt! jäääääääättesvårt!)
Att sätta upp mina gardiner och bara ta ett par steg bakåt o beundra mitt hantverk. Sedan tvinga in människor i mitt rum och väsa lite försiktigt: "Beundra mitt hantverk... varsågod. Beundra det" Lite hotfullt: "Beundra!"

- Porslin.

- Det här:

En helt vanlig sminkad elefant som förför ett tentakelmonster.

Den danske prinsen och den franske farbrodern

Min hemliga dröm (för tillfället, sånt där ändras rätt snabbt) är att få förverkliga Greta Garbos dröm... att få spela Hamlet. Det är lite guilty pleasure för jag är ju inte säker på om jag skulle göra så bra ifrån mig.(Men ganska säker, va?) Jo, för jag är inte den som är den.

Fatta att hålla i dödsskallen, stirra den djupt i ögonen och jämrande säga: "Alas, poor Yorick!" skruva ihop ansiktet i en plågad grimas (för Hamlet har så många känslor PÅ EN OCH SAMMA GÅNG!) och kvida: "I knew him, Horatio."

Jag riktigt ryser av tanken.

Imorse åt jag frukost endast iklädd i en alltför stor flanellskjorta och svarta leggings. Och nej, jag låtsades inte att jag var Hamlet... bara lite grann.

En annan trevlig scen är när Hamlet verbalt attackerar drottning Gertrude.
Hamlet: Jag hoppas att du när nöjd med att hångla o para dig på nedsölade lakan.
Gertrude: Åh nej, åh Hamlet. Jag förstår att du tycker att jag är en smutsig, fallen kvinna. Det räcker nu.
Hamlet: Va? Jag är inte klar än. Låt mig visa dig min Power Point presentation.
Vålnaden: Stör jag?
Hamlet: Va nej? Jag håller bara på att visa min PP-presentation.
Vålnaden: Det är bara så... det här med blodshämnd. Jag vill inte tjata meeeeeen..
Halmet: (tar fram sin "kom ihåg"-lista) Få seee... 1. Påminna mamma att hon gift om sig med någon som antagligen faktiskt såg ut som Moe i The Simpson ... 3. Hänga med Horatio på kyrkogården. 4. Tala om för lägre folk hur de ska göra sitt jobb, typ skådespelare o dödgrävare. 5. Hämnas Far....... Åh, just det ja.

Övrigt:
"Den svejkiska patriotismen" = Bra inlägg på Arbetsbok

Är sjukt peppad på filmen The Illusionist (inte den med The Wolverine dock) som är baserad på ett manus som skrevs av Jaques Tati. Det fungerar som en form av porträtt av denne fantastiske filmmakare.
Jag har bara sett Semestersabotören, Min Onkle, halva Play Time, en kortfilm om boxare och en kortfilm om en brevbärare.
Kan rekomendera de två första filmerna (PT var lite seg.

Läs den här artikeln av Maciej Zaremba. (aka min idol)

"Pestflaggan är fel metod mot SD"

En av de bästa eftervalsanalyserna jag läst.

Werther x 2

Håller på att läsa Den Unge Werthers Lidande och vi börjar utveckla ett komplicerat förhållande. Jag gillar den för att jag alltid är svag för tragisk kärlek och den är riktigt bra på sina ställen. Hur Werther sakta men säkert förälskar sig i Lotte och när hon sedan berättar att hon är förlovad med Albert......... bra grejor!

Men sedan är den är lite trist på sina ställen när Werther bara maler på om hans ack så förromantiska liv:
"17 maj. Kära Willhelm. Idag jag gick till en vacker brunn och typ hjälte en enkel arbetarflicka med att lyfta en tung kruka. Det kändes coolt att få arbeta lite, vet ni. Så länge man inte blir solbränd. Hahahaha. Det är inte alla som orkar hänga med de lägre klasserna men jag tycker inte alls det är jobbigt. Jag är cool på det sättet. PS. Jag gillar vår trädgård och trädgårdsmästaren gillar mig. Det lär han inte ångra."

Och kombinerat med att att han refererade till byborna som "småfolket" fick jag ett tag för mig att det vore kul att läsa Den Unge Werthers Lidande som om boken handlade om en ung mans långsamma nervsammanbrott som slutar med att han mördar familjens trädgårdsmästare eftersom som småfolket aka di sma undar jordi sa åt honom att göra det. Det funkade faktiskt.

Annars föredrar jag Faust. Den har lite mera "omf" så att säga.

Övrigt:

- Måste sluta köpa gubbgodis. Var farligt nära att köpa Werthers i söndags.

Tappa greppet

En helt vanlig dag.

Sätter på radion. Lyssnar på Studentradions kanske bästa program; I Nörd och Lust. Kanske det Bästa Namnet. Det Allra Bästa Namnet.

Det enda jag hinner höra innan allt blir svart är en bokrecension. Av Terry Pratchetts senaste bok, I shall wear midnight. Det nämndes att i denna bok gör skivvärldens enda kvinnliga trollkarl, Eskarina Smith, en comeback. Det sista jag hör är recenseneten som sgäer: "Jag kan inte vara det enda fanatiska Pratchettfan som undrat vad som hände med henne."

Nej. Definitivt inte.

När jag återfick mitt förnuft satt jag framför en dator och hade precis beställt I shall wear midnight och Unseen Academicals. Plus en novellsamling med femton "Jeeves and Wooster" noveller och den ultimata Peter Lorre biografin, The Lost One.



Det så kallade Internet, pengar och ett brinnande intresse för det skrivna ordet är en något farligt kombination.

Speciellt som Dante ligger och lurar runt hörnet. Men jag tog mig faktiskt igenom de flesta sångerna i Inferno och som tur var behövde man inte läsa några sånger ur paradisdelen. Dessutom vill jag ta tillfället i akt att stoltsera med att jag faktiskt redan läst Inferno på gymnasiet. Ha! Att läsa böcker tycker jag är enkelt.

Ännu enklare tycker jag det är att vara lite för pretto.

Som att nästan börja gråta av lycka när jag faktiskt känner till en nobelpristagare sen tidigare. Eller som när jag faktiskt började gråta när jag kom ihåg att det faktiskt inte är en så stor grej att känna till just den här nobelpristagaren.

Men jag har ju alltid Heinrich Böll att ty mig till.

PS. När man ringer till mig för att berätta att jag vunnit årets nobelpris i litteratur tänker jag säga: "JAG ÄR I EN KREATIV FAS! OKEJ!?!?" och sedan brista ut i gråt.... varför är jag maniskt hysterisk även i mina dagdrömmar? DS.

Kuuuul... det blir kuuuuuuuuul!

Onsdagen var en smått hektiskt dag.

Det började med att hantverkaren kom kvart över sju för att tapetsera om i våra sovrum. Äntligen!

Maja jagades ut ur sitt rum. Det tyckte hon var kul.

Jag skyndade iväg till min föreläsning om metrik (visst låter det spännande? det var sarkastiskt skrivet men det visade sig faktiskt vara intressant) som började kvart över åtta.

Tyckte det var jobbigt att stiga upp så tidigt. Jag befann mig utomhus klockan 7.10 på mycket länge. Vad händer nu? VAD GÖR MAN? Vad förväntas av mig?
Dock tyckte jag det var skönt att springa iväg från Kråkan där hantverkaren befann sig. Hantverkare gör mig obekväma. Jag är rädd för att råka förolämpa... ja, ni vet. Errrrrr... hans klass. Det skulle vara så... naivt borgerligt. Såååååå bourgeois!

Dessutom säger Ebba att jag alltid förolämpar henne för att jag uppfattar henne som bondsk. (Exempel: "Ibland låtsas jag att jag lever i Hemsöborna, Ebba. Jag tänker mig att du är drängen.") Inte en helt okej sak att säga.

Efter föreläsningen var det gruppmöte, seminarium och allt sånt där som man gör på universitet. Passion och Pettersson spelade in ett nytt program och det blev riktigt... ja, om jag får citera Bertie Wooster: "Rather spiffy!"
Om ni lyssnar får ni äran att höra mig försöka uttala "okapi" i fem minuter och uttala "Wagner" fel. Kul för hela familjen!

MEN I GÅR! DÅ NI!

Det var hektiskt på ett helt annat sätt. Jag ville bara att de där fyra timmarna skulle ta slut så jag kunde sticka från universitetet OCH HOPPA PÅ THE CRAZY TOWN OCH ÅKA TILL CRAZY TOWN!!! Eller borde jag kanske säga... Funky Town?

Yeah, that's right. Jag, Maja och Emma var och såg Humorhimlen Live på Katalin. Jag stod på listan. Dock var jag för medveten om att jag stod på listan för att det skulle kunna vara coolt. Jag var inte så där nochalant o bara "Hanna Persson. Kolla gästlistan."
Det var mer: "Durrrrrr...höhöh... jag står på listan... och heter Hanna! *världens töntigaste*"

Såååå... nu undrar ni hur det var. Tja... DET VAR FANTASTISKT!

Vi träffade en Plåtslagare och en Glasmästare som blev våra polare för kvällen. De var astrevliga och hade köpt en gård som de renoverade. Jag var grymt imponerad. De var ett år yngre än oss och det mest vuxna jag investerat i är ett par Calvin Kleine brillor och en dator.
Tillsammans var vi i alla fall ett lag och tävlade i popquizzet, vi var The Team That Rocked. Radioreferens!

Vi är ganska säkra att vi hamnade på elfte plats bland femtiolag. Inte illa pinkat av en trähäst. Sa jag ganska säkra? Jag menar absolut, utan tvekan, nemas problemas att vi hamnade på elfte plats. De sa inget men vi var awesome-sauce.

Och sedan... jag menar wow. Vi fick se Sveriges roligaste kvinna. Josefin Johansson. Maja pratade med henne. TVÅ GÅNGER! Jag stod bakom Maja och visade upp mitt bästa Durrrrrr!-leende. Hur kunde jag göra annat? Josefinito var där! På riktigt. Seriöst... blev knäsvag.

Efteråt skulle vi till Kalmars för att gå på balkandisco. Blev inte av. Först åt vi falafel. Sen gick vi förbi V-dala och Emma påpekade att vi inte alls visste hur det var på Kalmars så det var lika bra att vi gick på V-dalas pub och tog en öl där. Det var sant. Så vi tog en öl på V-dala och plötsligt var klockan halv ett.

Dadeldront

Guess who has two thumbs och har fått en biljett till Humhimlen Live nu på fredag?


THIS GUY!

Fick biljett genom Studentradion och det känns awesome-sauce. Som Henrik den fjärde sa: I am very excited for party times.

Vi snackar om att få se människor som är källan till de flesta av fraser jag använder till vardags (plus ett par jag bara använder till fest)

Det kommer att bli fantastiskt.

***

Inser ni hur grymma jag och Ebba är? Vi är en lean mean writin' machine. Det är vi det. På rekordtid försatte vi oss i en Kreativ Fas och skapade veckans Passion och Pettersson-program. Den här gången har vi inte bara en story utan fyra, superkomprimerade sketcher kan man säga. Alla med tema utdöda djur. Som vi typ tänkte står för utanförskap/isolering. Yeah... that right. We went there.

Avsnittet heter "I utdöda poeters sällskap" och de olika delarna kommer att handla om T-Rexen, Dronten, Mammuten och Okapin. Och ja, jag vet att den där sista inte är utdöd men den är det senaste upptäckta däggdjuret så vi tyckte att den platsade ändå. Och kanske för att jag baserar min Okapihistoria på en grej jag hörde på Christer på P3 igår. Det handlade om en okapi i Danmark som dog när den hörde Wagner.

Så lyssna på vårt program eller var en fyrkant!

I fredags kastades jag bakåt cirkus tjugo år i tiden. Vi fick se en dokumentär på seminariet som handlade om teater i Athen under den klassiska tiden. Det började med att hallåan presenterade kvällens tablå en vanlig onsdagkväll. Efter dokumentären om grekisk teater skulle Rapport 2 sändas och som avslut på kvällen hade vi programmet Miljöbilder som idag skulle handla om miljön i Karslkroga.

Djupt andetag.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHH!

Det är så extrem tråkigt att jag känner hur mitt adrenalin helt torkar bort och försvinner.

Det här var alltså en helt vanlig tv-kväll. Som tog slut klockan elva på kvällen.

Med ett program som handlar om miljön i Karlskroga.

Själva dokumentären var inte så mycket bättre.
Två skäggiga män. En i fiskarhatt. En i keps.

En av dem hade vita strumpor till bruna skor.

AAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!

Vita strumpor till bruna skor? Var inte det typ 80 och 90-talets verkligt stora fashion no-nos?

Visserligen hade dessa gubbar en del intressanta saker att säga. Men sen så hittade de på en massa och satt mest och pratade med varandra.
Gubbe1: Det var mycket liv här under antiken.
Gubbe2: Mmmmm. Speciellt på basaren.
Gubbe1: Mmmmmm... basaren.
Gubbe2: *nickar gillande* Basssssss-aren...

De gillade verkligen den där basaren. Tror nog att de köpta sina fancy huvudbonader där.

I slutändan känner jag att jag inte fick ut så mycket av den här dokumentären från den tid då fler än två kanaler var den värsta sortens CRAZY TALK!

Det enda jag lärde mig var att Georg Rydberg verkligen kan det här med att a.r.t.i.k.u.l.e.r.a.

Ännu ett bevis för att mitt liv är Wodehouse:

Mitt svåraste och klurigaste dilemma just nu är att jag velar om jag ska köpa mjukis byxor som sitter löst är amazing tajta träningsbrallor som verkligen visar upp min ben. Mitt starkaste argument är att tajta brallor är tajta och mina spiror är inte att leka med.

Dessutom håller 2010 bli året då Hanna Passion fastnar i konstiga saker som man inte egentligen borde kunna fastna i. Listan är inte så lång men imponerande/förnedrande/sorglig.

- I sommras (på jobbet): I ett gem.
- Igår (i ett omklädningsrum på en sportbutik): I en sporttopp.

Srsly...

I korridoren:
Jag: *svassar fram till en kursare med en kopp kaffe i handen*
Kursare: *avgrundssuck*
Jag: Mitt liv... tråkar ut mig.
Kursare: Äh...
Jag: Känns som vi är på samma våglängd.
Kursare: Jaaa...

Och förra veckan anklagades jag efter en kort politisk disput där jag mest var grinig (jag blir så grinig när jag halv sovit en timme mitt på dagen) för att klä som en socialist trots att jag är mer höger än vänster.
Jag: VA!?! Menar... menar du min kavaj? Det här är inte en socialistkavaj. Det är min biz-ness bluh-ajser.

På tal om att sova. Jag har förfinat att sova under föreläsningar till en ren konstart. OBS. Sluta tvinga mig att gå på samma föreläsning två gånger så kanske jag inte behöver utföra den konstform!

... klär mig som en socialist? JAG KAN INTE HJÄLPA MIN GODA SMAK!

Varje andetag, varje skratt, varje steg är ren smärta sedan jag gick på "Ass 'n Abs"-passes på Campus. Jag har ont i muskler som jag inte ens visste att jag hade. Att gå ner för trappor är en episk prövning. Men mina abs and ass ser fantastiska ut.

Andra Slipssöndagen

Kulturkollektivet Kråkans Veckoschema:
- Morotsmåndag
- Träningstisdag
- Ostonsdag
- Teletubbiestorsdag
- Festfredag
- Långfilslördag
- Slipssöndag

Vi förbehåller oss rätten att kasta om i schemat. Idag var det till exempel inte så mycket Slipssöndag som det var Super Mario Galaxy-söndag.

***

Idag har jag och Baconfräs varit ensamma i lägenheten. Ingen Taco och ingen Amanda-panda som livade upp stället. Det kändes tomt men sen hittade vi Tacos vin som hon hade glömt i vårt kylskåp. Jag föreslog att vi skulle spara det tills hon kom och hälsade på igen.

HAHAHAHAHAHA!

Kul skämt. Ett bra skämt. Vi hade faktiskt lax till middag och då passar det så bra, så bra med vitt vin.

Hahahaha... låta hittat/glömt vin ligga. Det är nästan så att man inte ens får skämta om sånt. Usch. Att bara låta en pava vin ligga i all ensamhet i kylskåpet.

One is the loneliest number. Det vet alla. Faktum är att vi gjorde en god gärning när vi drack vinet. Mmmmmyep.

Häromdagen fick jag en uppenbarelse. Det var jättejobbigt. Vet ni hur svårt det är att släcka en buske som brinner med en eld som inte bränner?

Tillslut, när jag äntligen fått pli på det där övernaturliga tjafset så insåg jag något Viktigt. MEN FÖRST! Lite backgrund till min Djupa och Faktiskt Lite Roliga Insikt: En av mina konstigaste dagdrömmar går ut på att jag är en ekonomsikt oberoende gentleman i London på 30-talet. På dagarna bär jag kostym och går till min klubb där jag blir dyngrak och spelar golf med brödbullar. På kvällen snubblar jag hem igen och där sköts allt av min trogne betjänt.
Nästa dag gör jag samma sak fast då spelar vi golf med vitlöksbröd. Det är nyttigt med lite omväxling.

Öm... ja. Jag vill helst av allt leva i Wodehouses fiktiva värld. INGET FEL MED DET! INTE KONSTIGT ALLS! .... speciellt inte att jag även vill inkludera ett lätt homoerotiskt förhållande med nämnda betjä- DET ÄR INTE KONSTIGT! Okej? Om ni hade sett Stephen Fry och Hugh Laurie spela en jazzig duett på piano hade ni förstått.


När ska världen inse att det inte är mig det är fel på? När, frågar jag mig. Det är något som håller mig vaken om nätterna. Det och det faktum att jag inte riktigt kan förstå Super Mario. Hur kan Peach vara prinsessa över ett rike vars folk är svampar? HUR FUNKAR DET? Och varför... nej, vänta. Jag får ta och försöka googla det här lite senare.

Hur som helst; det jag vill komma fram till var att mitt liv i princip är otroligt mycket Wodehouse. Låt oss göra en checklista.
- Konstiga smeknamn på mina konstiga vänner?
Check! Mitt coolt kufiska gäng består bland annat av Baconfräs, Blomman, Taco, Korven, Fetkatten och Hatten. Själv är jag känd som Passion eller Polenpassi (Polen Passion)
- Galna vardagsäventyr?
Check! Det värsta som händer mig är typ att jag inte fattar hur jag ska få CSN att förstå att jag pluggar och ge mig pengar.
Jag: Hur gör man!? Jag fattar inte! *hyperventilerar*
Baconfräs: *suck* Lyssna och låt mig förklara. *paus* Men lugna ner dig.
Jag: JAG ÄR LUGN!
Baconfräs: Sänk axlarna från öronen först.
- Jag gillar att skriva.
Check och dubbel-check!

Den här Insikten gör mig lyrisk men en sak kvarstår dock... har ingen betjänt. Och köket är fullt av disk. Och golvet är fullt med chips... och vi har ingen dammsugare. Hur ska det här kunna lösas? Men vem bryr sig? Inte jag.

PS. De flesta jag känner har redan utsatts för den här texten men inte tillräckligt många. Läs och den och... jag vet inte riktigt hur man ska hantera den här texten.

PS2. Det här skulle kunna vara en kort beskrivning av den gångna veckan för min del:

Hahahahaha! Nej då. Jag bara skämta. Alla vet att min pappa inte röker pipa. Längre. Jag stjäl inte sprit från hans vind. För den har han i skafferiet. Tricket är att inte tro att man kan komma undan med stölden genom att blanda ut hans billiga whiskey med vatten. Man tar hela flaskan och stirrar faran i vitöga. Lev snabbt och dö ung. Som jag alltid brukar säga.

Kitty och Ölmysteriet

Det har inte gått mer än två veckor innan min litteraturkurs börjar får mig att tänka: "Gah! Stig Larsson ringde och ville ha tillbaka sin attityd."

Exempel på något som nära nog drev mig till vansinne: En texts stående imperativ är "förstå mig!"

Skulle inte tro det, va. En texts stående imperativ och främsta syfte är "Njut av mig! Älska mig besinninglöst och vilt! Eller hata mig med en passion som får världen att skaka och Poseidon, jordskakaren själv, att vissla lågt och utbrista: Inte illa pinkat! GE MIG EN REAKTION! Påverkas av mig! Påverka mig! Eller så kan vi... bara hänga? Känna efter lite? Kanske om det känns okej kan jag lämna min tandborste hos dig... en blomkruka? Hm? Okej? Nej? Snäääääääääälla!"

En text vill vara all up in your space.

Men jag känner mig inte riktigt redo att dela med mig av denna spännande och ovanliga litteraturteorin ännu. Folk kan kanske få för sig att jag är lite konstig.

***

Igår var jag på en sorts minipubrunda. Alla stammisar i Rondellen fick förghinder så tillslut blev det bara en person som dök upp. Men vi hade en trevlig kväll ändå. Vi ondgjorde oss över nollningsfasoner och diskuterade Rondellen och hur fint det är med en skrivklubb.

Dessutom försökte jag återfinna det perfekta ölet på Upplands. Det gick så där.
Jag: Innan sommaren drack jag ett fantastiskt gott öl här. Det var dimmigt och enligt menyn smackade den banan men det var inte ett sånt där tjafsigt bananöl.
Bartender: Var det ett körsbärsöl?
Jag: Nejnejnejnej! *skakar vilt på huvudet* Det var ett dimmigt öl.
Bartender: Vad menar du med dimmigt?
Jag: Det är ett lager men man kan inte se igenom det. *sneglar på Ebbas lager och inser att den inte heller är så lätt att se igenom* Eller, det är liksom dimmigt. Inte klart. *paus* Det var ett tyskt öl. Vilket jag inser kanske inte hjälper så mycket. *paus* Kanske belgiskt. *paus* Jag kanske bara ska försöka beställa nåt annat?
Bartendern: Nej! Vi måste lösa det här ölmysteriet.

Tillslut fick jag en dimmig öl som smakade sötare än den öl jag var ute efter men det var okej. Bartendern fick lite dricks.

Alla var nöjda. Nja... jag var halv nöjd men sen åt jag pommestallrik med bea och då blev jag äntligen nöjd.

När jag skulle åka busshem lutade jag mig lite lojt mot busskuren och tog fram min Bruno K Öijer bok (THAT'S RIGHT! Jag hade tagit med the big guns och så blev det knappt någon poesipubrunda) och läste ett par dikter i det gula skenet från gatlyktorna.

Nej, jag hade ingen som helst självdistans. Eller jo... det kan man säga att jag hade. Jag tänkte: Jag måste se ut som en tönt nu men det kan aldrig vara helt fel att läsa Öijer en ovanligt sval septemberkväll när man är lite rund om foten.

Kollektivet Kråkan... jättegott till korv

Har fått ett nytt smeknamn: Polenpassi. Kan sägas som om du vore ett mumintroll.

Igår gick jag flera mil för att komma till internet. Alltså. Köpet en router till Kollektivet. Dock misslyckades jag med att få det att fungera. När jag var klar kunde ingen (förutom Taco, vår inneboende, som har mobiltbredband) komma åt internetzzz.

Men idag så blev Amanda arg och fixade allt. Har aldrig varit så rädd som jag var då. You wouldn't like an angry Amanda. Det är allt.

Idag blev jag även antastad av moderater, ungdomsmoderater. Det hade börjat regna men jag stannade till utanför deras tält och tog en liten lapp med bokstäver/bilder o sånt för att bilda mig. Eller nåt. Försöker sen gå hem. Blir stoppad.
Ungdomsmoderat: Har du bestämt vad du ska rösta på?
Jag: Äh... det kan jag inte påstå. *gör ett försök att gå*
UM: Men har du funderat på nåt?
Jag: *försöker fortfarande lite artigt gå iväg* Rrrrrr... ja, i alla fall inte de rödgröna. Så det är väl kul för er.
UM: Vilken ideologi är viktig för dig?
Jag: Jag bekänner mig inte till någon ideologi eller ism nu för tiden.

OBS. Sant. Nu för tiden tyr jag mig istället till Fru Justitia. Hon kan vara svår ibland men det är hon värd.

UM: *vill fortfarande inte låta mig gå* Men vilka frågor är viktiga för dig?
Jag: *suck* Ja, jag kan väl säga att jag tycker Fredrik Reinfeldt kunde vara lite strängare mot Kina. Han bara dyker upp där i sina mjukisbyxor. (ahaha! bokstavligt och bildligt!)
UM: ................. men vad tycker du är viktigt? Bra statsekonomi eller-
Ebba: *avbryter, min räddare i nöden* Vi är smarta. Vi kan lista ut det här själva.
*och så får vi äntligen gå*

Övrigt:
Jag vill ha en pokal. En sån som Nestor hade. Eller en sån man får i Super Mario Cart. Är inte så kräsen.

Lagom Äventyr i Stockholm (med solnedgång)

Vi gjorde inte så mycket egentligen. Sara och jag. Vi var som vi brukade. Hon - Den Förnuftiga. Jag- Den Något Mindre Förnuftiga (Läs: Neurotiskt Vrak När Vi Skulle Åka Med En Buss)

På tal om att vara ett neurotiskt vrak: Har funderat på att om jag ska göra det till min grej att alltid torka av stolar innan jag sätter mig på dem med en näsduk med broderade blommor. Bara en tanke...

På lördagen gick vi på stan. Vi avslutade dagen med middag på Sardin, en tapasrestaurang på Nytorget (tror att nästan alla mina favoritställen i Stockholm ligger på eller i närheten av Nytorget). Tror att det är min och Saras riktigt stora grej att göra tillsammans: Prata strunt/viktiga saker och äta god mat.

Som alltid måste jag berätta vad vi åt för det var galet fantastiskt: Chevretortillas med honung och valnötter, philadelphiapaj med fetaost och spenat plus en brödkorg, hummus och kanske världens godaste oliver.
Jag: Äh? Men var det inte du som inte tålde vitt bröd?
Sara: Jo...
Jag: Ska vi verkligen beställa in en brödkorg då?
Sara: Men vad ska vi äta till hummusen om vi inte har bröd?
Jag: She makes a good point...
Ovanstående är ett exempel på när jag för en gångs skull inte är den konstigaste av oss två.

Innan vi gick så började vi prata om Skottland (igen, vi älskar att prata om Skottland) och då stannade en servitris till vid vårt bord och frågade mig:
Servitris: Bor du med Lexy som klipper hår?
Jag: Öh… va?
Servitris: Jo, jag känner en Lexy som klipper hår och hans rumskompis ser man inte skymten av förutom hennes snygga skor. Det vore ett sånt härligt sammanträffande om du var den rumskompisen.
Jag: Nej, tyvärr jag är inte rumkompisen med de snygga skorna. Men jag önskar att jag var det för det vore ett härlig sammanträffande.

Jag önskar att jag kan vara rumskompisen med de snygga skorna.

Efteråt gick vi på promenad i Vita Bergsparken och såg ut över Södermalm. Det var så varmt luften dallrade och allt var lite drömskt i den den grymma hettan.
Jag: Just nu så slår det mig hur mycket jag ibland längtar tillbaka till den här stan.
Sara: Jo, man tänker sig alltid att man någon gång ska komma tillbaka hit.
Jag: Jag vill nog flytta tillbaka hit en dag.
Sara: Fast du ska bo i Uppsala.
Jag: Öm jo... men nån gång vill jag bo här.
Sara: fast allt är sämre i Stockholm.
*vi börjar diskutera Slussen och Förbifart Stockholm*

Och sen... medan vi planlöst vandrade runt i Vita Bergsparken snubblar vi praktiskt taget in på Park Teatern och ser ett utdrag från Helsinki Dance Companys föreställning Exposed.

Annars summerar denna dialog vår helg (och vår vänskap) ganska bra:
Sara: Jag tänkte på dig när jag såg den här. *ger mig en present*
Jag: *öppnar presenten. Det är en skämttvål med baconlukt* Öm… varför tänkte på mig när du såg bacontvål?
Sara: *med seriös röst* Why was there BACON IN THE SOAP!
Jag: *liksom fattar galoppen* I made it myself!
Tillsammans: Ahahahahaaha! *torkar bort skratttårarna*
Sara: Will you believe the evil robot boy who killed Santa or… the Easter Platypus! Easter shrimps for everybody!
Jag: Easter Platypus! We love you! Aaaaaahhhh… bra skämt. Vi borde se om den serien nån gång.
Sara: Vill du ha öl som smakar rökt?
Jag: Hmmmm… jag gillar förstås saker som är rökta… bland annat öl… tror jag. Låt oss pröva. Och nu spelar vi Super Smash?
Sara: Om du vill.
Jag: Jag vill vara Daisy.
Sara: Du menar Peach?
Jag: Grrrr! Nej! Jag spelade bara Super Mario på Gameboy och då hette prinsessan Daisy så därför heter hon Daisy! Precis som Dr Ivo Robotnik i Sonic heter Robotnik och inte Dr Eggman!
Sara: Gör som du vill. *bryr sig verkligen inte särskilt mycket om Daisy/Peach/Robotnik/Eggman-frågan*
Jag: Varför har du inte låst upp fler karaktärer i Super Smash för!?!
Sara: … för att jag har ett liv? Dessutom finns ju ändå Peach-
Jag: DAISY!
Sara: *suck* Sak samma. Hon finns ju ändå, så vad är problemet?
Jag: Men tänk om jag inte ville spela Daisy? Tänk om jag ville spela som Marth… Garth… Harth?
Sara: Du spelar alltid som Daisy. Eller Samus. Och sen spammar du.
Jag: Pfff! Varför ska jag inte trycka på samma knapp flera gånger om det fungerar?
Sara: Fast det gör det ju inte! Du vinner ju aldrig.
Jag: Detaljer!

Och här är en förklaring till en av våra egenheter och källan till många av våra interna skämt... seriöst; det är skrämmande hur mycket jag fortfarande kommer ihåg av den här serien...

Ps. Min bror har fört en fin tradition vidare. Han senaste sms var kort men rakt på sak: "Här är det jättefint. Skicka mera pengar."

Jag är stolt som bara en syster kan vara.

Jag brukar tycka om att kalla True Blood för mitt guilty pleasure men... kom igen...

Inte mycket till guilty pleasure om jag utan att tveka en sekund stämmer in i den gälla kören som uppstår så fort någon ens viskar "true blood".

Nej... min sanna guilty pleasure är i en helt annan klass. Mitt verkliga guilty pleasure är... Frasier. Ja, det är sant. Jag tycker om att titta på medelålderspretton som trasslar till det för sig. Och är neurotiska.
Jag misstänker att flera av er inte är särskilt förvånade eller ens chockade över den här bekännelsen.

Eller det faktum att jag tycker sånt här är kul... comedy gold helt enkelt:
Frasier: By the way, where's Maris? I haven't seen her all night.
Niles: She's on your bed.
Frasier: My bed?
Niles: Yes, she's asleep under the guests' coats. She exhausts easily under the pressure to be interesting.

PS. Ska iväg och hänga med Sara. Det kommer att bli fantastiskt. Hon är min sidekick, vet ni. Hon påstår visserligen att jag är hennes sidekick men... det är bara dumheter.

.... vad menar ni med att jag bara vågar skriva så för att jag vet att Sara inte läser min blogg (antagligen skulle hon säga nåt i stil med: "Hanna... *trött blick* Om jag ville utsättas för ditt nonsenspladder... behöver jag verkligen läsa din blogg för att göra det? *höjer ögonbrynet

Intressanta personer... som inte heter Tesla

På den här bloggen blir det en hel del Nikola Tesla… men tänk, det hade blivit mycket mer om jag inte schemalagt perioder under dagen då jag går undan och begrundar Nikola Tesla.

Men nu finns det faktiskt två historiska personer som förtjänar lite uppmärksamhet. För de är så galet härliga. Crazy bananas härliga.

Vi börjar med Drottning Victoria som inte var så mycket feströkare som hon var Skottlandrökare. Alltså, hon rökte bara ciggisar när hon var i Skottland för att jaga bort mygg som egentligen inte var mygg utan flugor med käkar. Och tänder. Typ en extra ond broms. Med tänder.

Det är okej, Drottningen. Man får röka i ett sånt läge. Det får man.

Drottning Victoria är nog en av mina favoritregenter. Om det fanns samlarkort med världens monarker så skulle Drottning Victoria vara en ovanlig pokemon.
Annars är ju alltid Henrik VIII lite rolig. Kungen som är känd för att han kanske/möjligtvis mördade sina brorsöner, sa tack o hej, leverpastej till katolska kyrkan och… ja, just det… hade galet många fruar som han avrättade. That’s just how he rolled.

Men Drottning Victoria var något alldeles extra. Bland annat stod hon på sig mot sin mamma som skulle få Lucille Bluth från Arrested Development att framstå som en god, omhändertagande mor. ("I don't criticize you! And if you're worried about criticism, sometimes a diet is the best defense.")
Modern försökte, tillsammans med en karl som hette Conroy, bryta ned Victoria psykiskt för att göra henne beroende av modern och Conroy eftersom de ville komma åt makten genom att kontrollera Victoria. För att göra detta lät de henne aldrig vara ensam. Inte ens i någon minut. När Victoria var 19 år hade hon aldrig sovit i ett eget rum. Dokumentären jag såg häromdagen nämnde inget om toalettbesök… så då tänker jag inte heller säga något om den saken.

Men så fort hon blev drottning så krävde hon ett eget rum. Och sen slängde hon ut modern och Conroy från palatset som modern hade våldsrenoverat. Jag tror att frasen ”you go, girl” skulle kunna vara passande här.

Jag älskar, förresten, att det superbrittiska experterna i princip beskriver Conroy så här: ”Han var en irländsk, manipulativ, ond man som ingen kunde lita på. Och irländare… nämnde jag att han var irländare? För det var han. Irländare alltså.”
Annan brittiska expert: Sa nån irländare!?! *gömmer sig*
Förste experten: Nej, nej. Vi pratade bara om Conroy.
Den andre experten: Jaha… *knyter näven och skakar den* Conroy!
Sen dök jag upp, knöt min näve och väste: Edison! Men då tittade de bara konstigt på mig. Suck. Jag försökte bara passa in… bli en i gänget.

Fast jag måste erkänna att trots att jag gillar att läsa om hur Drottning Victoria styrde och ställde är jag extremt svag för hennes förhållande med prins Albert. Det var bara så ofantligt fantastiskt… öm ja, det var ta mig tusan romantiskt. Så där. Det står jag för.
Det var Victoria som friade. Hon tog in honom på sitt rum och sa: "Albert, jag har gjort ett blandband åt dig."

Det är ett rent nöje att läsa vad Victoria skrev om Albert. Hon är så pass övertygande att jag vara nära att dansa in i garderoben. Var halvvägs innan jag fattade vad som höll på att hände. Kallduschen som stoppade mig var det faktum att Albert… ja, han var en brittisk man med polisonger. Inte riktigt min grej.
När det gäller brittiska män föredrar jag dem korta och tjocka plus en cigarr. Korpulenta till och med. Winston Churchill… den mannen. Alltså… den mannen. Vilken retoriker sen…

Uppenbarligen har hans livvakt skrivit en bok om hans tid tillsammans med Churchill och det var en ganska lång tid (arton år närmare bestämt) och BBC har nu gjort en dokumentär baserad på den boken. Ett must see för min del eftersom de utdrag jag har fått berättade är både intressanta och lite mer personliga än vanligt… men mest är de comedy gold eftersom Churchill verkar inte vara den lättaste att försöka hålla vid liv.

Till exempel så var Churchill fatalist. Han brukade säga att han fått uppdraget att styra Storbritannien av en högre makt och han inte skulle dö förrän han slutfört det uppdraget.
Okej… en står applåd till livvakten som lyckades hålla liv i denna karl i hela ARTON ÅR! Han lär ha räddat honom från bombsplitter, IRA, indiska nationalister, arabiska nationalister, nazistagenter, grekiska kommunister och de allmänt galna.

För Churchill kunde inte bara chilla och leda landet och slutföra sitt uppdrag. Neeeeeej! Det skulle ju vara helt crazy.
Bland annat ville han hänga med trupperna vid fronten (på D-dagen dessutom… bra där) Åka med trupptransportsfartygen och så vidare. Enda anledningen till att han tillslut inte åkte med trupperna var för Kung George VI meddelade att om Churchill skulle åka med trupperna, ja då skulle han också göra det. *följt av en bestämd stamp i golvet med foten*

Okej, det var inte så. Kungen sa bara så för att visa hur absurt det var att någon med en så viktig position skulle utsätta sig för onödig fara.
Fast jag vill tänka mig att dialogen ungefär lät så här:
Churchill: Jag vill följa med på soldaternas båt.
Livvakten: *suuuuuuuuuck* Nej, snälla. Gör det inte.
Churchill: Jo! Ner till fronten, säger jag!
Kungen: VA?! Om Winston får åka ner till fronten vill jag också göra det.
Livvakten: *känner migränen komma smygande*
Churchill: Fast äh… om George ska åka. Då vill jag inte åka.
Kungen: Moget, Winston, moget. DU VILL ALDRIG HÄNGA MED MIG! Whatever happened to us? We used to be bros. *korsar fingrar för att visa hur tajta de en gång var*
Livvakten: *förlorar tålamodet* Om ni inte lugnar ner er därbak så stannar jag den här trupptransporten och vänder hem igen. OCH DÅ FÅR INGEN ÅKA TILL DISNEYLAND!
Churchill och Kungen: Mäh!

Sen var det den här grejen med bron. Britterna hade precis gått in i Tyskland och tagit över en bro men tyskarna var inte långt borta och bron var fortfarande beskjuten. Churchill kommer på besök och…
Churchill: En bro? Och den är under beskjutning! Jag måste gå över! Jag bara måste. Det här är en sån där grej jag måste göra.
Livvakten: Kan du inte bara gå över den här plankan som jag lagt över den här lilla bäcken istället? Det blir väl kul? Va? Det blir kul. Kom igen. Det blir kuuuuuuul.

Givetvis har jag inga belägg för det här. Men man kan ju spekulera… och tänka sig att det kanske var så här det gick till. Fast det var nog inte så här det gick till.
Trivia: Disneyland? Fanns inte på den tiden.

Faktum är att det känns lite som att när fara hotade och livvakten rusade till Churchills sida för att rädda honom satt premiärministern och lugnt rökte sin cigarr och tittade förvånat upp på sin smått stressade livvakt.
Livvakten: Det ser inte bra ut.
Churchill: *ser ut genom fönstret som precis krossats av en sten, slängd av en medlem i en mobb som har omringat huset* Nej, du har nog rätt. *paus* Det ser ut att bli regn.
Livvakten: *sätter händerna i sidorna* Ååååååååååh, Churchill!
*glad melodi spelas och ännu ett avsnitt i serien ”Det är vår Churchill!” tar slut*

Notering: Måste sluta prata om pokemon OCH försöka förvandla allt till mediokra sitcoms.

Trivia: Enda gången Churchill skadades allvarligt var när livvakten lämnade honom ensam för en dag i New York.

Han blev påkörd av en taxi.

Och av någon anledning får det mig att tänka på när min lillebror skulle lära sig att åka skidor men han vägrade att svänga. Körde störtlopp i varje backe. Vi hade honom i ett koppel då. Tänker mig att det var något livvakten allvarligt funderade att investera i.

Day Bow Bow. Chik. Chik-chika!

Pappersarbete. Inte så tokigt. Om det är varierat pappersarbete det vill säga.

Det är nästan spirituellt renande att skicka ut kallelser. Kanske borde jag till och med spela in en meditationsvideo... eller nej! Varför hålla sig till förlegad teknologi? Jag spelar in ett meditationskassettband! Då kan man lyssna på den i sin walkman (... freestyle?)

Andas in...

Vik ihop pappersarket med en svalas precision.

Andas ut...

Klistra igen kuvertet med en tigers beslutsamhet... möjligtvis med en björns elegans men det rekommenderas enbart för experter.

Andas in...

Ta sedan fram din stämpel... Åh Gud... stämplarna! Jag har två stycken. Den ena står det -45- på och den andra är ett enkelt, stilrent A. Stämplar är det bästa som har hänt mig sedan färdigskivat fullkornspop. De luktar ordning o reda... avslut och metamorfos på en och samma gång... och auktoritet (nej, skriv inte det. det är lite... ja, du vet... superduper creepy... )

Min favorit stämpel är A-stämpeln för den kan betyda så mycket. Den kan stå för alltifrån A-post till Awesome-sauce. I mitt huvud står den alltid för awesome-sauce. (i och för sig är det nog för sent att börja oroa sig över sånt)

Men nu kanske du tänker: "Men en gång jag skrev jag en smart plan på ett papper (stenåldern ringde och ville ha tillbaka sitt skrivmaterial) och då stämplade The Man sönder mitt papper med en ilsket röd Ej Godkänd-stämpel. Det var en stämpel som var menad att såra." (... grottväggen?)
Jag svarar: "Det var antagligen en dum plan. Fast sen beror det på vilken The Man vi talar om. Ifall du menar mannen som smyger in i mina föräldrarshus när jag är ensam hemma och stjäl vårt toalettpapper så har du mina sympatier. Seriöst, den mannen alltså... vilket as."

En annan sak som får mig att glömma vilket byråkratiskt träsk jag sitter fast i är faktiskt scanning. Ibland är det rena döden men man känner sig grymt effektiv när man lyckas planera sin dag så pass bra att man hinner med att scanna en giganorm pappershög mellan alla de andra arbetsuppgifterna (och alla trevliga fikapauser). Man känner sig lite grann som "We Can Do It!"-posters från andra världskriget.

Eller så känns det lite grann som om pappershögen jag ska scanna är en ensam bybo och alla de andra byborna är pappershögar som jag scannat och sedan slängt i "tuggen". Pappershögen är fylld av hämndbegär och har ett långt tal om hur jag mördat hans vänner men jag ser bara lite trött ut och svarar: "for you, yesterday was the day I scanned all your friends och slängde dem i "tuggen" but for me... it was wednesday."

Uppenbarligen ser jag mig själv som en ond skurk från typ Karate Kid-filmerna.

Vilket är jättekonstigt.

För jag har inte sett en enda Karate Kid-film.

Vilket också är jättekonstigt med tanke på min vurm för filmer från 80-talet.

Och vet ni som vad som är konstigast? Att jag var typ kär i Michael J Fox i så många år.

Fast det här är nog konstigaste av allt, en tjeckisk filmaffisch. Gissa vilken film. Kom igen... gissa...

... Ghostbusters. Och nu måste jag gå och ringa min morbror och fråga om allt var konstigt på hans tid när han levde i utlandet.

PS. Är inte Ellen Page vår generations Michael J Fox? Yeah. Think about it. DS.