"Fabricati Diem, Pvnc" - Dirty Hadrianus

Unseen Academicals. Vet ni vad det är? Det är den senaste Discworld-boken. Den handlar om trollkarlarna, däribland min för alltid favorit Rincewind ingår, och de spelar fotboll. Den kom ut i oktober förra året! Hur kunde jag ha missat det här!?! Terry Pratchett, åh Sir Terence Pratchett... Pterry, jag har svikit dig. Måste återgå att maniskt stalka dig igen.

Till att börja med läste jag en intervju med honom och utstötta glädjetjut som rivaliserade mitt "Jag ska på IKEA och köpa förvaringsgrejor"-tjut var och varannan minut.
Han är så glad/arg/sarkastisk/ironisk.

"Of course I listen to my readers! So the next book will be:

Set in Ankh-Morpork/not set in Ankh-Morpork. With lots of the good old characters/with a whole cast of new characters. Written like the old books, which were better/written like the later books, which were better. With lots of character development/none of that dull character development stuff, which gets in the way of the jokes. Short/long.

You want fries with that?"

Q Where did you get the idea for the Discworld?

A I stole it from an old man I met and now I've decided to tell you all.

- Why Terry switched his German publishers (from Heyne to Goldmann).

"There were a number of reasons for switching to Goldmann, but a deeply personal one for me was the way Heyne (in Sourcery, I think, although it may have been in other books) inserted a soup advert in the text ... a few black lines and then something like 'Around about now our heroes must be pretty hungry and what better than a nourishing bowl'... etc, etc.

My editor was pretty sick about it, but the company wouldn't promise not to do it again, so that made it very easy to leave them. They did it to Iain Banks, too, and apparently at a con he tore out the offending page and ate it. Without croutons."

Och kanske en av anledningarna till att jag bara är riktigt peppad att se Alice i Underlandet för att Stephen Fry är med:

"I hated the Alice books."

"I didn't like the Alice books because I found them creepy and horribly unfunny in a nasty, plonking, Victorian way. Oh, here's Mr Christmas Pudding On Legs, hohohoho, here's a Caterpillar Smoking A Pipe, hohohoho. When I was a kid the books created in me about the same revulsion as you get when, aged seven, you're invited to kiss your great-grandmother."

Konstigare o konstigare

IKEA gör mig onödigt glad. Jag gav ifrån mig ett inte helt ironiskt glädjetjut när vi anlände till varuhuset i Valbo. "Mot förvaringsavdelning, kamrater!" vrålade jag (typ) och just nu längtar jag att åka till Uppsala... så jag kan hälla mjöl i min nya burk.

Robert Pattison gillar uppenbarligen Kino's Journey därför är han cooool nu enligt mig. Älska Kino's Journey. Det finns en liten pojke(?)/flicka(?)/ingen vet(?) som har en talande motorcykel som heter Hermes (eller existerar allt i hennes huvud? åååååhhhhh!) och hon reser runt till olika superdeprimerande städer i en superdeprimerande värld.... yaaaay?

Vissa danskar ansåg att Stig Helmer Riget hade sex appeal. Vad är det för fel på er!?! Danskjävlar... (Ernst-Hugo är mycket men... njaaaaaa... )

Moget av Freud att bara avfärda en av sina studenter under en föreläsning om oralfixering. Studenten påpekade att Freud alltid rökte sin pipa och Freud svarade "En pipa är bara en pipa." Jaså, säg det till alla människor som blir nervösa när de drömmar om posten och byrålådor... (inte jag!)

Det är blogginlägget presenterades av Den Röda Tråden.

PS. Nu är det mat. Jag har inte lyft ett finger för att det ska hända. Jag har skrivit tal och Bloggat När Jag Borde Skrivit Tal. Hemma bra men Föräldrahemmet ännu bättre.

Dylan Moran! Dylan Moran! Han kommer till Stockholm den 13:e april! Vill se! Vill se! Men kommer antagligen inte att göra det... men drömma kan man alltid göra.

Var på Upplands idag och middag. Chevreburgare... makalöst gudomligt gott...

Har insett att allt som sägs i en Christopher Walken röst blir instant comedy gold.

Hanna hjälper inte till...

Istället för att vara mucho seriöso när det gäller mitt tal (jag vet, ännu ett tal, det är en bieffekt av att läsa retorik b) har jag istället hunnit med en massa film istället den här helgen. Jag vet... inte bra... men jag har faktiskt jobbat med mitt tal. Lite grann. Bestämde mig för att den retoriska situationen ska var ett motiverande tal för en grupp av något slag. Hela lördagen gick ut på att inte bryta ihop låta talet bli något i den här stilen: "Och visst, det kanske känns jobbigt nu men jag är trettioåtta, skild AND LIVE IN A VAN! DOWN BY THE RIVER! *ramlar på ett bord"

Ahahahahah... ? Matt Foley? Motivational Speaker? Någon? Nähä...

Filmerna jag hunnit se är däremot bra... eller så där. Funny Face var inte lika bra som jag hoppats. Den var inte i närheten av samma spektakulära "nu måste jag gråta"-feeling som man fick av Roman Holiday och Breakfast at Tiffany's. Dessutom hade jag lite svårt att acceptera Dick Avery som Jo Stocktons (Audrey Hepburn) kärleksintresse. Hans ansikte var rätt... läderartat och det kändes som om hon blev kär i honom enbart för att han spelades av Fred Astaire (vilket nog var fallet). Det hjälpte inte heller att någon kommenterade den sista kärleksscenen där puss o kram ingick med ett inlevelsefullt "åh pappa"... kommer aldrig mer kunna se Funny Face ... eller jag kan tänka mig att se om Audrey Hepburns hippa dans.

Idag när jag gick på Friskis&Svettis, ja ni läste rätt, och dansade... afro(?) i mina svarta träningskläder kände jag mig lite som Jo.

Såg äntligen Up och älskade den. Så fin... dessutom insåg jag under filmens gång att Edward Asner var Carl Fredricksens röst. ED ASNER! ... okej, det är antagligen BARA jag som fattar varför det är häftigt. Asner var även rösten åt Cosgrove på den kortlivade dock fenomenala serien Freakazoid!. Han var en mäktig man den där Cosgrove. Var och en lyssnade på honom, även de yttre gudarna, när han sa "Cut it out!" och han var alltid beredd att ge ett gott råd eller två. ... jag vill vara Cosgrove när jag blir gammal.

Såg också Cloudy with a chance of Meatballs och ja, jag erkänner, det var enbart på grund av titeln (och för att någon skrev att den fick en att tänka på tiden då Dali gjorde film med Disney) men den var faktisk en av de bästa animerade filmer jag sett på länge. Den var en lycklig, skojig historia om matregn och bli accepterad för den man är. Bäst av allt, Neil Patrick Harris gör rösten till markattan Steve(!). Dessutom fanns det här med i början av filmen:

Aaaahhh... livet är ganska nice just nu. Dricker kaffe och min granne har slutat att öva på sin trumpet för idag och börjar spela och sjunga Nick Cave istället. Dessutom var det utan tvekan värt att köa i en timme och förlora känseln i fötterna för Fibes, Oh Fibes! på Smålands igår. Tusen gånger bättre än [ingenting] på Velvet (eller var det Handen på Hjärtan) som jag såg förra året.

Dock är man lite nedstämd idag eftersom den mest energiska människan jag känner åker iväg till Italien idag. Inte allt för nedstämd är jag dock eftersom jag räknar med att åka och hälsa på i påsk. Håller tummarna för ett bra schema.

Jag vet att jag inte kan bli en modebloggare eftersom jag har svårt att puta med läpparna utan att börja fnissa. Dessutom blir jag svag i knäna när jag får veta att det ska bli tv-serie utav The Walking Dead och vet nästan inte vem Jimmy Choo är (förutom att hans kollektion för H&M var något av det konstigaste och osexigaste jag sett)



Men ibland händer det att jag får något simmigt i blicken av mer materiella ting än tanken på intressanta plot twists. Det kan vara en designad tvättmedelsburk men idag är det skor. Jag vill ha den här skon. Helst två. En till varje fot.

Ari och Jag

Önskar att jag hade varit Aristoteles korrekturläsare eller redaktör. Jag hade haft ett fint kontor... i marmor antar jag efter som det är Antiken vi snackar om. På ena väggen skulle jag den klassiska Hang in there, kitty! och den andra väggen skulle det hänga en bild på en alligator eller krokodil med bildtexten: Make it Snappy!. Jag skulle säga saker som: "Min dörr står alltid öppen för dig." Kort sagt skulle jag vara Antika Greklands svar på Mustrum Ridcully.

I alla fall, Aristoteles skulle komma in på lunchmöte. Jag skulle be Viktor, min sekreterare, att komma in med lite kaffe.
- Ari (för så skulle jag kalla honom), hur vill du ha ditt kaffe?
- *lite nervöst* Med mjölk och socker, tack.
- Hahahaha! Var inte en tönt. *Till Viktor:* Två koppar av det svartaste kaffet vi har.
Efter fem minuter skulle Viktor komma in med kaffet. Jag skulle ta en klunk och sedan slänga koppen på honom och skrika:
- Försöker du mörda mig!?! Det här kaffet är ju skållhett! Du har väl låtit vattnet koka också, din idiot. KAFFE SKA INTE KOKA, VIKTOR! Ut med dig nu.
Viktor skulle förskräckt slinka ut från mitt kontor, dock lycklig eftersom jag kom ihåg vad han heter för en gångs skull.

Jag vänder mig mot Ari och säger: Hörru, Ari...
- Äh, ja? Vad tyckte du om mina skrifter? Jag tänkte kalla det Aristoteles Retorik.
- Först och främst. Tråkig titel. Hur tycker du Return of the Revenge of the Rhetoric: Part 2?
- ...
- Definitivt lite mer schvung som vi säger i branschen.
- Men vad tyckte du?
- Vet inte riktigt. Kunde knappt ta mig genom första kapitlet i Bok I. Mitt råd till dig är att inte ägna ett helt stycke åt något som kan sägas i en mening.
- Jag... jag ville skapa stämning.
- Ari, Ari, Ari, Aaaaaari! Studenter i framtiden vill inte ha stämning. Dem vill ha lättbegriplig kunskap som kan insupas mellan pubbesöken på en fredag. Om de ville ha spänning och stämning kan de läsa Boktjuven av Markus Zusak.
- ... Boktjuven?
- Jag grät som ett barn, Ari. Som ett barn! Otroligt vackert men det är inte Boktjuven du försöker skriva eller hur? Det är en samling skrifter som behandlar hantverket retorik.
- *Suck* Men jag tycker faktiskt att det där stycket om att känslor perverterar domare som i sin tur perverterar domen var bra.
- Okej, det kan jag ge dig. Behåll det stycket. Vi gillar alla lite perversion i livet. Am I right or am I right!?! *Skrattar och dunkar Ari i ryggen så han nästan spiller sitt kaffe i knät* Bra att vi kunde ha det här snacket, Ari. Känns verkligen som vi är på väg någonstans.
- Tycker du det? *lyser upp*
- Jag har bara ett litet, puttigt, fnuttigt förslag till.
- *bleknar* Jaså?
- När man väl kämpat sig igenom första kapitlet tror jag att som student vill man ha lite belöning i form av spänning. Har du funderat på att slänga in ett monster i början av andra kapitlet?
- Men du sa ju att studenter inte ville ha spänning och -
- Guuuud! Sluta tolka mig så bokstavligt, Ari. Tänk på vad det ÄR jag FAKTISKT säger.
- ...
- Alltså, jösses, vad skulle du ta dig till utan mig? Gör så här, Ari, bytt namn på hela valsen, stryk det här stycket, kill your darlings så att säga och lägg till ett monster.
- ... ett monster?
- Ett monster! Lamia är rätt populär nuförtiden men om du vill satsa på en säkert kort så ta en hydra eller två. Stick iväg nu och arbeta på, din lilla filur.

Skulle ha blivit mycket bättre. Om det hade funnits ett monster i kapitel två hade jag kanske orkat läsa allt jag skulle läsa i Bok I idag och inte läst om Atomic Robo and the Shadow of Time istället.

Min nya lärare är en genuin Lustigkurre. Idag när en laptop pep till grabbade han sig förskräckt om bröstet, insåg att det var bara en laptop som lät, skrattade lättat och sa: "Ha! Jag trodde det där var min pacemaker. Vilken tur att det inte var det." Skrattar igen, "Men jag antar att det där är din pacemaker på sätt och vis."

Igår var jag på en lite gråtmild avskedsfest men en framförallt glad fest för Amanda som far till Europas svar på Torino... vilket är Torino ser jag efter jag googlade. Jag drack ett äckligt vin som lämnats utanför min dörr av en tyska en mörk och stormig natt. Längtar till Italien (som jag förhoppningsvis ska besöka nu i påsk) för där har jag hört finns en vingård där en gammal gumma ger gratis vin till svenska flickor. Helt sant... har jag hört.

Igår hade jag också A Moment. Nästan... typ. Någon såg mig djupt i ögonen och sa: "Jag vill lära dig allt om De och Dem" och sedan lärde hon mig skillnaden på Var och Vart. Jag blev mycket rörd och insåg att man alltid borde ta upp mina grammatiska fel med mig efter att en vinflaska har öppnats i min närhet (det räcker faktiskt bara att man öppnar flaskan, jag suger liksom i mig ångorna) Jag är inte alls lika defensiv då.

Faktum är att jag tror, när jag blir berömd författare och folk säger hej till mig när jag är ute och går (för det händer aldrig nuförtiden... mest för att jag stirrar ner i marken medan jag går och tänker på........ skor?) då ska jag alltid vara full när jag träffar min förläggare. Då ska världen allt få se på lite kvinnlig genikult. Och istället för att ringa till jobba och ange baksmälla som orsak för att inte dyka upp så ska jag dyka upp och marinera en fisk i två timmar inne på personalrummet. Öm... det där var inte menat som någon form av double entendre eller double sense... om någon trodde det. Det var menat som en Take That! till Stig Larsson... för han skulle inte få smaka på min chilimarinerade sej... och då skulle han bli ledsen?

PS. Min pappa har lovat mig en present; den är röd, likadan i båda ändarna och kan omfamna hela världen. Gissningar är en sjal eller en skojigt överdimensionerad falukorv. Idag sa min pappa att det inte var något så speciellt. Jag tror det blir en skojigt överdimensionerad falukorv. Det skulle vara typiskt.

PS2. Jag ska börja säga "mitt folk" lite oftare. Exempel:

- Här, ta lite tuggummi.
- Nej, tyvärr. Mitt folk tuggar inte tuggummi.

Hanna Is Not A Boy's Name

... faktiskt inte, jag borde veta det om någon, men det är en ta mig tusan underbar serie. Hanna Is Not A Boy's Name är min nya favorit. Love it. Det är en sockersöt skräckhistoria som handlar om Hanna Falk Cross och hans zombie-sidekick. Mest av allt älskar jag den här serien för att dem här två små gubbarna. (Och för att det är otroligt snyggt gjord överlag)





På tal om vampyrer och annat sånt tjafs så har andra säsongen av Being Human satt igång igen till min stora glädje. Den slår faktiskt True Blood både när det gäller drama-rama relationer och drama-rama vampyrångest. Oj, vad den här serien gör bra vampyrångest. Dessutom smetar dem på ett extra lager varulvångest och spökångest. Nämnde jag att premissen en vampyr, en varulv och ett spöke bor ihop och handlar på IKEA tillsammans är världens bästa grej? Det är det i alla fall.
Dessutom är det inte bara usch o fy, guuud vad sorgligt utan en massa sånt här också:
Annie: I'm a ghost actually.
Seth: Get out! Can you like move things about and walk from one room to another?
George: Yeah, I'm pretty sure everyone can do that.
Seth: Shut it Digby! The only reason why I haven't torn your bastard face off yet is because I've just done the hoovering in here.

PS. Alla som läser DN har säkert redan läst det här men för alla som inte gör det så vill jag bara vidrabefodra denna historia:
George Bush den yngre befinner sig i järnaffär (tror jag) då en man kommer fram till honom och säger att han liknar den förre presidenten väldigt mycket. Bush svarar: "Det måste göra er arg."

Debris of an Automobile Giving Birth to a Blind Horse Biting a Telephone

Kanske inget jag vill titta på medan jag äter frukost men den är trevlig på sitt sätt. Jag tror den symboliserar ett brutalt möte mellan natur eller teknik... eller så är det en symbol för en blind häst som biter en telefon. Som Dali själv sa: "Jag hoppas allt är klart. Om det är alltför klart så ring mig så fördunklar jag det."

Blev lite besviken på Tankesmedjan. Kalle Lind och Liv Stömquist fick prata alldeles för lite. Ge dem ett eget program. Och var är Freja Hallberg!?! Vill ha mer Freja Hallberg i radio. Nu tänker jag gå och googla Freja Hellberg och se vad hon har för sig nuförtiden.

PS. Har äntligen fått upp lite snygga saker på väggarna. Ett stycke kalender med foton av Manray och ett stycke magnetisk vajer prydd med tre Audrey "Så Snygg Att Man Dör" Hepbrun och ett Salvador Dali vykort.

Höll kanske inte mitt bästa tal; mitt kroppsspråk kunde ha varit bättre och jag hade ganska dålig koll på min röst men talet flöt på som det skulle, jag tappade inte bort mig och folk skrattade när de skulle skratta så jag är nöjd.

Igår sändes det sista Pang Prego och jag kände mig lite sorgsen tills jag läste att idag ska ett program som heter Tankesmedjan börja. Simon Svensson, Liv Strömkvist OCH Kalle Lind. Det börjar om en halvtimme så nu ska jag kila ner till Tjyven och försöka se om det finns nåt jag kan göra middag på.

Ikväll blir det sällskapsspel och vin... undra om det finns Cluedo. Har inte fått chansen att säga "Det var Överste Senap med ljusstaken i hallen!" på år o dar.

Annars, förbereder inför uppsatsopponeringen och längtar efter att skrivklubben ska komma igång igen. Såg ett filmklipp från vår poeispubrunda och det var episkt. Man ska alltid läsa Bruno med ett glas öl i ena handen.

PS. Slog nya rekord i att vara jobbig när jag var med familjen i Stockholm. Speciellt mot Jakob. Frågade om han skulle sakna mig femhundra gånger och sa åt honom att vara försiktig med min datorväska sjutusen gånger (OBS Hyperbole). Tillslut sa han åt mig att i nuläget skulle han sakna mig men om jag frågade om han skulle göra det igen så skulle han inte vara lika säger längre. Jag frågade inte om han skulle sakna mig igen (på ett sånt där irriterande vis bara storasystrar kan) dock var jag inte mindre jobbig:
Jag: (lite senare) ... Jakob... vet du vad Mick Jagger sa när han träffade David Bowie för första gången?
Jakob: Nej.
Jag: Hej. (skrattar lite för högt och lite för länge)
Jakob: ............... (mumlar nåt om att det där var det fulaste han hört)

En Händelserik Helg

Var i Stockholm på kulturella angelägenheter. Besökte Salvador Dali utställningen på Moderna. Kände mig lite trött tillslut på alla analyser av hans verk.
- Att skuggan faller till vänster symboliserar hans avsked ifrån pianolektionen hans far tvingade honom att ta.
- Se, den ansiktslöse mannens hand tycks vara en äldre kvinna. Kan det ha något med Freuds Elektrakomplex att göra?

Okej, fullt så konstiga analyser var det inte men efter tag kände jag att en man som Salvador Dali, som talar om sig själv i tredjeperson, anser att han innehar ett helt eget litet kosmos och att hans mustascher är antenner som känner av världen är antagligen spritt språngande galen. Inte för att han är otroligt cool men han var nog ganska galen och jobbig. Misstänker att han bara gjorde saker för att han kunde.
Min favorit på utställningen var en brosch föreställande en grinande mun med pärlor som tänder, ett samarbete mellan Disney och Dali som resulterade i kortfilmen Destino, en kort film där Dali berättar om hur han stylar sin mustasch (han använde dadelfett uppenbarligen) och en tavla som hette Debris of an Automobile Giving Birth to a Blind Horse Biting a Telephone. Gissa vad den föreställde…

Jakob lyckades bli utslängd från en guide tur på utställningen som anordnats av en konstnärsförening av något slag. Tanter gav honom arga blickar och spydiga kommentarer. Tycker inte de ska racka ner på en ung man som visar intresse för konst. Speciellt inte om det är omöjligt att få honom att visa någon form av intresse för det mesta.

Blev dock lite besviken på pjäsen vi såg. Jag hade trott att jag skulle få se den tappre soldaten Svjek men vad jag fick se var en ikon som holkats ur och fyllts med propaganda. Visserligen var det många gånger roligt och mannen som spelade den plågade kaptenen var bra. Dessutom var kulisserna och rekvisitan genialiska i sin enkelhet. Min favorit var nog ett maskin gevär som de byggt av bland annat en dammsugare och en brödrost.

Åt världens godaste tjeckiska gulasch hos moster på söndagen och fick äntligen se min kusins nya lägenhet. Vi hade också en andra jul eftersom vi missat varandra på den riktiga julen och jag kunde tillslut överlämna en julklapp från förra året till min kusin. Jakob fick en urbota snygg slips och jag fick en mugg med Stinkymotiv samt en otroligt smart anordning för att sätta upp kort. Den är obeskrivligt smart. Det är en en magnetisk vajer. Okej, kanske inte fullt så obeskrivligt men ändå!

Bäst av allt var ändå den efterlängtande utrensningen av garderoben. Fick med mig en hel del intressanta plagg från min kusin. Yay!

Nu ska jag öva mer på mitt tal som jag ska hålla i morgon. Försöker att omvandla min nervositet till ett smidigt vapen.

(Svar: Tavlan föreställde ett bilvrak som födde en blind häst som bet i en telefon.)

Jag skulle ha spelat magisk osynlig flöjt i The Shåpån-aahs... om jag levt på 60-talet och inte var rädd för Phil Spector.

Det sorgligaste i världen är inte att vi alla kommer att dö utan att människor i allmänhet är dumma i huvudet.

Läste en dum artikel idag som gjorde mig arg. Dumma artiklar och krönikor har en tendens att göra det.

Den handlar om den nya filmen The Princess and the Frog och vad den borde handlat om är hur otroligt peppt det är en med en klassisk Disney film och hur fantastiskt det är att Randy Newman ska göra soundtracket men neeeeeeeeeeeeeeeeeej! Folk och artikelskribenten måste hänga upp sig på att det är Disneys första SVARTA PRINSESSA!

Nå väl, när den första chocken lagt sig och bilder och beskrivningar på denna prinsessa började folk rasa igen. Folk rasar för det mesta verkar det som. Alla började de skrika RASISM! Så högt bara kunde.
”Folk”: Va? Ska hon vara tjänare? Så rasistiskt!
(Askungen? Snövit? Till och med Törnrosa dammade lite åt de goda feerna.)
”Folket”: Heter prinsessan Maddy/Madeleine? Slavnamn! Det låter nästan som Mammy vilket var namnet på slavkvinnan i Borta med Vinden RASISM!
(Oooooooooooookej… hur som helst, Disney gjorde så att Tiana, som de döpte om henne till, inte längre är en tjänare utan en hårt arbetande servitris som drömmer om att starta eget.)
”Folket”: Hon är för svart! RASISM!
(Okej… ge er…)
”Folket”: Varför är inte prinsen svart? VA! VA! RASISM! (eller) Varför är inte prinsen vit!?! Förtjänar inte en svart flicka en vit prinsen!?!? RASISM!

Jag ger upp… en del människor tycks inte förstå att när Disney gör en film vars soundtrack är komponerat av Randy Newman, skurken (det är ett roligt ord) Dr Facilier får en egen skurksång (alla vet att Disneyskurkarnas får de bästa sångerna… okej, det är nästan så men kom igen! Ursula och Frollo? Hades… okej, han hade ingen sång men han hade James Woods.) Dessutom spelas Dr Facilier av Keith David, han var ju imamen från Pitch Black, Big Man från The Spectacular Spider-man, Katten från Coraline OCH Goliath från Gargoyles! … alltså är det bara jag som tittade på Gargoyles? Minns att jag sett den någonstans men ingen verkar känna igen den Disneyserien… vart ville jag komma nu igen… just det… då tackar man och tar emot och njuter av ett magiskt tecknat äventyr med sång och dans och sång… är så arg på dumma människor att jag inte orkar formulera mig bättre.

Nästa Disney Prinsessa blir nog en man… då ni, då ska ni få se på rabalder. Och Rasa. Folket kommer att Rasa.

Tror att alla i min familj är trötta på mig. Förutom mamma men hon är på jobbet så än är det slaget inte förlorat.

Allt som har hänt:
Pappa: *kör ut från parkeringen på busstationen, måste vänta på en gamla tant*
Jag: Kö' på 'na! (Lyckas uttala detta som: Shopauna, Shopah-onas, Shåpånahs... jag vet inte vad jag tänkte eller ville säga egentligen.)
Kommer sedan fram till att The Shopaunas/The Shopah-onas skulle vara ett jättebra tjejband (det finns för lite tjejband nuförtiden!) på 60-talet. Tre tjejer skulle det vara. En med en ganska rund frisyr, en med pyramidfrisyr och en med Marge Simpson-frisyr. Tycker att jag är otrolig rolig. Det gör jag faktiskt. Ni kanske tror att jag skriver detta ironiskt men det gör jag inte. The Shopaunas/The Shåpånahs skulle blivit legendariska. Phil Spector hade bönat och bett om att få hota dem med sin pistol. (Här skulle jag kunna säga: "Är det så man säger nuförtiden?" och skrocka som om jag sagt nåt finurligt men det gör jag inte. För vi talar ju om något som skulle ha hänt på 60-talet.)
Säger sedan ganska bestämt till pappa (och tvingar honom att skala en apelsin) att jag är hans bästa dotter. Vet inte hur jag kom fram till det här eftersom jag spenderat största delen av dagen av att högljutt skapa tjejband på 60-talet och äta macka (även det gjorde jag högljutt). Han säger att jag också är hans sämsta dotter. Åh, den filuren.

När jag kommer hem var jag jobbig igen och frågade Jakob om hur det gick i skolan för honom. Han svarade självfallet ".... bra .... " som varje självrespekterande orakad yngling ska svara. Då jag krävde detaljer bevärdigade han mig inte ens med ett svar.
Då frågade jag om han använt sin nya trimmer. Han svarade "ja" och jag sa att det syntes. Speciellt i öronen. Han frågade vad jag menade med det. Jag sa "ingenting". Vet inte riktigt om min pik nådde sin fulla effekt (med tanke på att jag redan använt den en gång tidigare. Men i alla fall... hämnden var ganska ljuv (och serverades faktiskt bäst kall med pintobönor och muffins)

Sorgliga Saker

Det sorgliga i fråga är att jag faktiskt nästan typ började gråta när jag såg Doctor Who julspecialen End of Time. Mitt snörvlande var ett resultat av förkylning, mitt hysteriska sinnelag och det faktum att David Tennants spelade dödsångest gör mig ledsen.
David Tennant är för övrigt en fantastisk skådespelare på alla sätt och vis. Det finns en god anledning till att Doctor Who är världens mest långlivade tv-serie (Ända sedan 1963) men trots det är serien fylld med logiska luckor av det episka slaget. Det som gör att man ändå står ut med serie (står ut och står ut, jag älskar den till döds) är för att erfarna skådespelare som David Tennant är galna, brittiska, hoppiga och förklarar allt med ett muntert: ”Time is in flux”, ”Reverse the polarity of the neutron flow” eller min personliga favorit: ”People assume that time is a strict progression of cause to effect... but actually, from a non-linear, non-subjective viewpoint, it's more like a big ball of wibbly-wobbly.... timey-wimey.... stuff.”

Dessutom lär han vara en grym Hamlet och Sir Arthur Stanley Eddington. Ser mycket fram emot hans nya film Burke and Hare där han och Simon Pegg ska spela skotska seriemördare.

Nu antar jag att jag borde återgå till att skriva klart mitt tal. Tropifiera det, undersöka vilka topiker jag borde hämta stoff ifrån osv. Dock ser jag fram emot att åka hem till Gävle igen och träffa det gamla gänget i samband med pulkor, snö och liknande.

Bara Två År Kvar...

... eller är det? Kan det inte vara så att Mayaindianerna var lika lata som du och jag och tänkte: ”Äsch, orka göra en kalender som sträcker sig längre än 2012. Vi kan fixa det lite senare. Den dagen, den sorgen, osv.”

Och nu! Nyårslöften för 2010!
- It will grow back! Mitt mantra för i år. Dags att pröva på hur det är att ha mycket, mycket kort hår.
- Gå på teater oftare. Det kostar bara 100 kronor eller 50 kronor om man väljer att gå på ett genrep. Det är inte dyrare än matinéfilm på den lokala biografen.
- Nytt motto: ”I want to go to there.” (Liz Lemon). I år ska jag have it all så att säga.
- Heheheh… är det så man säger nuförtiden?
- Tyst med dig.
- Alternativt motto: ”I don’t believe in one way streets. Not with people or when I’m driving.” (Tracy Jordan)
- … kan bli svårt att få körkort.
- Variera frukostbrödet lite grann.
- Sluta bita på naglarna.
- Yeah right…
- Nej, seriöst. I år ska det ske.
- Artikulera bättre och försöka uttala ord på ett korrekt sätt.
- Förutom franska.
- Aldrig franska. Den dagen jag uttalar franska ord korrekt är den dagen då det landet slutar upp med att äta baguetter på ett vagt insinuerande vis.
- Det vill säga… ALDRIG!
- Öm… just det. Nyårslöften:
- Resa någonstans.
- ITALIEN!
- Sluta övertolka They Might Be Giants.
- Åh, vem försöker du lura?
- Sant. Klart att jag kommer fortsätta med mitt skamlöst pretentiösa leverne. Mwahahaha!
- Om någon kommer fram till mig och vrålar: ”Smaka på den här groggen, Hanna! Den är jätteäcklig!” så ska jag inte under några omständigheter smaka på den. Jag menar… vad är det för fel på mig?
- Det här tar emot att säga men… men jag borde kanske försöka träna lite oftare. Det kan inte skada…
- …eller kan det!?!
- Nej, det kan det inte. Sluta vara lat.
- Blogga dubbelt så mycket som förra året. Tyckte minsann att 50 var mycket men sedan sneglade jag på Amanda och fick komplex.