[Galadrielröst]

Det ligger en doft av järn och blod i luften. Värkens vindar kommer från norr, onda aningar från öst och en stilla oro slingrar in från söder. Vi ska överhuvudtaget inte tala om vad som lurar i bortåt väst. Något milt obehagligt är på väg mot oss.

Jag känner det i vattnet. Jag känner det i jorden. Jag förnimmer det i luften. Jag känner det speciellt när jag prövande klämmer på pattarna.

Jupp. Definitivt lite ömma. Då vet vi vem som har två tummar och snart ska ha mens. Den här bruden!

Typisk kvinnlig visdom in action.

Svär att jag aldrig orsakat en enda apokalyps

Ibland undrar jag vad mina medmänniskor har gjort för att förtjäna mig. Tar mig själv i beaktning. Gör en objektiv betraktelse av vem jag är, hur jag beter mig och vad min vänskap för med sig och jag bara... "Min Gud, vilka synder har ni begått för att straffas som ni nu straffas? Vad är för vänner jag har egentligen?"

Skulle aldrig vara vän med någon som är vän med mig. Därför bryter jag mig in i deras hem om natten i jakt på spår efter deras avskyvärda brott. Min jakt avbryts av ett överraskande ljussken. Mina vänner står i dörröppningen. Ljuset spiller in i vardagsrummet från sovrummet där de tänt ljuset. Det är en gloria kring deras sömndruckna skallar.

"Hanna," kraxar de, "Vad gör du... det är mitt i natten?"
"Jag vet vad du har gjort!" skriker jag och pekar anklagande a la j'accuse.
Mina vänner lägger handen över munnen, "Vad har jag gjort för förtjäna detta?" viskar de.
Jag sliter mitt hår, sliter mina kläder, sliter mitt ansikte, "MEN HALLÅ? DET ÄR JU DET JAG FÖRSÖKER TA REDA PÅ!"

Och så är vi tillbaka där vi började.

Eller är jag bara en oförklarlig akt av Gud? En slags personifikation av teodicéproblemet? Om Gud är god varför måste jag då lyssna på Hannas icke-skämt som mest är bisarra utläggningar om hur gurkor för det mesta inte är särskilt klämda? Det är något det lärda länge tvistat om.

Jag vet. Har också sagt åt dem men de slutar aldrig tvista.

Skaffa ett liv, skriker jag åt dem och drar undan sammetsdraperierna som hänger för fönsterna. Solljuset illuminerar kaskaderna av damm som skakas loss.

De lärda väser och ljuset speglas i deras hud som blivit hård med åren. Ett slags pansar som nu skapar en symfonia när de lärdas kroppar darrar och hudens olika lager skrapar mot varandra.

Jag håller ut min hand till dem, "Låt mig vissa er en helt ny värld, en plats ni inte visste fanns. You don't have to go home but you can't stay here. När skall vi tre mötas igen? En spik i foten!"

De lärda kvider under bombardemanget. År och år av att tvista av samma fråga har lämnat dem utan försvar mot oförmodat nonsensen. De krälar närmare och jag leder dem fram till dörren. Öppnar den och visar dem världen.

De lärda får knappt fram en väsning mellan sina stela och knotiga läppar. Hänförelsen är totalt. Deras muskler låter som torra grenar som vinden leker med när de sträcker på sig och fäller ut klorna. Det finns så mycket att se, så mycket att uppleva... och de lärda är så hungriga. De har blivit så hungriga. De lärda krälar ut i världen.

När ljudet av mänskligt lidande når mig börjar jag inse att det här kanske inte var min bästa idé. Att det var något jag redan borde ha börjat ana när den gamla gumman varnade mig på vägen hit. "Vänd om, vänd om! Medan det ännu finns tid!"
... eller den broderade väggbonaden med texten "Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln" som hängde i vestibulen till de lärdas näste.

Alla ganska tydliga tecken på att min idé inte var särskilt bra. Inte en av mina bästa kan man säga.

Jag går ut på gatan igen och en man staplar förbi mig. Han kastar en snabb vild blick på mig. Blod droppar från hans mun. Han ber mig inte om hjälp. Vi vet både två att det inte är någon idé. Det är hans tänder, naglar och kött de vill åt. För att inte nämna hud. De lärda har många användningsområden för din hud.

... eller är det hy? Vad är skillnaden? Spelar det någon roll? Antagligen inte för innan världens sista dag är över kommer någon bli flådd levande. Man måste prioritera på den yttersta dagen.

Återigen tänker jag på vad mina medmänniskor gjort för att förtjäna mig.

Och så var tillbaka precis där vi började.

Wodehouse talar rakt till min själ.

Mina tankegångar är mer tanketåg. Lite Silvepilen möter Orientexpress. Man kliver på men kliver aldrig av och det händer att folk mördas i låsta kupéer. Givetvis är allt det här en metafor. Vi säger så om det känns tryggare. Jag känner mig tryggare i alla fall. Speciellt när jag får dra i ångvisslan. Det är inte en metafor. Ångvisslan alltså. Tåget är fortfarande en metafor för allas fortsatta trevnad. Ångvisslan är långt mer komplicerad.

Tänkte idag: Undra om jag är för snäll eftersom jag ger vika väldigt ofta eller om det snarare handlar om tolerans. Att jag är så fruktansvärt van vid att alla är så mycket dummare i huvudet än vad jag är. Att jag är van vid att de inte kan se den stora bilden lika bra som jag så det inte längre bekommer mig?

Tänkte sen: Öm. Wow. Okej? Storhetsvansinne eller kanske hallå sociopat? Lite konstigt tänkt var det i alla fall.

Ännu senare tänkt: Näääää. Inte så konstigt. Konstigt vore om jag penslade mina händer med terpentin varje dag. Det vore konstigt och inte särskilt logiskt.

Långt senare tänkt: Liiiiiiite konstigt var det. Men bara litet. Det finns konstigare saker. Som den gången jag tänkte mig att om jag blev en seriemördare att jag skulle kalla mig själv för Lilla Mördarn'. Det var lite konstigt. Ganska konstigt. Mycket konstigt.

Tänkt ungefär på en gång efter föregående tanke: Lilla Mördarn'.... vad tänkte jag egentligen på? Det är fruktansvärt konstigt och jag.... just det. Penslade ju terpentin på händerna när jag kom på den tanken. Blir lite sned i skallen av ångorna. Men då så. Förklarar hela saken. Då var det inte alls konstigt.

Tänkt precis i detta nu: Skönt att man inte är konstig och ingen mördare. Det är något att vara stolt över. Något att ta upp på nästa utvecklingssamtal. Hallå. Mitt namn är Hanna Passion och jag har aldrig mördat någon vilket gör mig lite bättre än alla andra.

Är du som leder hästen eller är det hästen som leder dig till vattnet? Vad är vatten? Vem är du? Vad är häst? Vad är liv? Hur man andas? Frågor som dyker upp efter att du druckit från vattenhålet markerat med en dödskalle på kartan.

Tidigt på detta nya, fräscha, rätt läckra år tog min vän Sara med mig till växtbutik för att hjälpa mig att inhandla nya, fräscha, rätt läckra plantor till min lägenhet för att matcha detta nya, fräscha, rätt läckra år. Vi sätter punkt där men tro mig, jag kan få in orden 'nya, fräscha, rätt läckra' ännu fler gånger om jag bara velat men jag gör det inte på grund av respekt för mina medmänniskor.

Det slutade med att jag köpte en narrfikus och en krypande peperomia. Sara köpte mycket fler växter och jag insåg att jag bara var en ursäkt för henne att köpa fler växter till sin lägenhet som redan liknade en skog från juraperioden. Jag var alltså en medlöpare i hennes svåra missbruk. Det skulle aldrig vara nog med plantor. De skulle inte fylla hålet i hennes liv. Jag antog att hon hade ett hål i sitt liv eftersom hon köpte växter.

Det var av den anledningen man överhuvudtaget köpte växter. Det var i alla fall den anledningen till att jag köpte växter, för att dämpa den skrikande ensamheten jag kände varje gång jag steg innanför dörren. Eftersom jag avskyr att tänka mig livet ur någon annans perspektiv slog jag fast att detta var den enda sannolika förklaringen.

"Om jag blir rik ska köpa ett stort träd att ha," sa Sara glatt och såg nöjt på sina nya krukväxter och krukor. Jag såg sorgset på henne. Vilket vrak till människa men jag kunde inte hjälpa henne förrän hon själv tog emot hjälpen. Man kan leda en häst till vattnet men inte få den att dricka om den själv inte vill det.

Det vill säga, om man inte tidigare lett den genom en oförlåtligt torr öken på en grym sightseeingtur för att försäkra sig om att törsten skulle vara fruktansvärd när man väl nådde vattnet. Insikten blommade ut likt körsbärsträden i Japan. Sara skulle behöva ledas genom en öken innan jag kunde hjälpa henne. Hennes plågor måste vara svåra innan jag kunde hjälpa henne.

Därför sa jag: "När jag blir rik ska jag hyra en person att vara ett träd."
Sara såg genast plågad ut och svarade snabbt: "Jaha. Okej, Hanna." Hon höll med mig i hopp om att det skulle få tyst på mig. Det var hennes första misstag. Arma varelse, tänkte jag, som om det någonsin var nog. Det här var för hennes eget bästa så jag stålsatte mig och fortsatte: "Det är sånt man gör när man blir rik. Man hyr folk som är saker åt en. Eller folk och folk," jag skrattade, "Om vi ska vara ärliga är det en den alla dagar förutom på lönedagen och på semestern."

"Mm-hm," Sara undvek ögonkontakt, "Men du kan inte ympa en person som är ett träd."
"Gör inte det här till en konstig grej, Sara."
Sara blängde på mig. "Jag? Gör jag det här till en konstig grej?!" utbrast hon irriterat och det var hennes andra misstag, "Du pratar om att hyra personer som ska vara träd."

"Den, inte person," påminde jag henne, "Och det är bara vanligt as you do när man är rik. Då hyr man folk som gör allt åt en. Folk som möbler, folk som motionerar åt en, betalar tv-avgift åt en och har sex med min fru... vänta lite... " jag höll upp ett finger som om jag försökte bestämma vart vinden hade vänt, "WOW! Där blev det lite konstigt. Precis där. Tur att man har en sån fingertoppskänsla att man hann sluta innan det blev riktigt konstigt."

Sara gapade, "Du tycker inte det blev konstigt mest hela tiden?"
"Snälla Sara, du gör alltid saker till en konstig grej... " jag suckade djupt för att visa hur hårt hon prövade mitt tålamod, "Lyssnar du ens på mig? Det är som vi haft två olika konversationer."
"Ja... " mumlade hon monotont, "Det är precis som vi haft två olika konversationer."

Jag log mot henne. Hon var nu redo att ledas till vattnet.
"Du har ett problem, Sara," sa jag och la en tröstande hand på hennes axel, "Men det är okej. Vi har alla problem."
"En del av oss har fler än andra," sa Sara.
Vi hade nått ett rejält breaktrough kände jag.

Vännen från Abisko - En film snart på en biograf nära dig. Och med nära menar i. Snar på en biograf i dig. Rätt ska vara rätt även när det känns fel.

Samtalade med en vän som befann sig Abisko om vårt gemensamma liv Kulturkollektivet Kråkan.
Det fanns mycket att diskutera. Mycket konstigt att diskutera.

Som kvällen när vännen från Abisko observerade att grannarna mittemot var nakna. De var alla nakna och gjorde vardagliga saker som att läsa tidningen och sitta i fåtölj. As you do när man är helt naken.

Dessa bjöds även in till Kulturkollektivet Kråkan. En händelse av många som hamnar på listan med titeln "Saker som fick H att börja gråta men nu skrattar hon bara tills kroppen domnar bort"

Vi kom fram till att detta var inte det konstigaste som hade hänt i Kulturkollektivet Kråkan. Inte på långa vägar. Det allra konstigaste var den period då vi maniskt följde tv-serien "Våra vänners liv".

Ingen av oss gillade den. Likväl såg vi i princip varje avsnitt. Det var inte så att vi bråkade om teven och "Våra vänners liv" var en kompriss så att alla skulle vara lika missnöjda. Det var inte så att vi tittade på serien för att muntert håna skådespelarna eller sättet de levererade repliker. Nej, vi satt tysta och betraktade serien med en dåres beslutsamhet.

Än idag vet ingen varför vi gjorde det. Allra minst Kulturkollektivet Kråkans medlemmar.

Ett mysterium som får Bermudas triangel att likna en spottloska i den stora förvirrelsen vi kallar livet.

PS. Vad jag avskyr konspirationsteorier som t.e.x Bermudas triangel. Visste ni att med tanke på att området Bermudas triangel är ett av de mest trafikerade handelsruterna och därför har det rent procentuellt försvunnit mycket färre skepp än på andra handelsruter? Tänkvärt! D.S.

Vad folk brukar säga

Ni vet vad folk brukar säga...

Håll din vänner nära, håll dina fiender ännu närmare men håll din hudterapeut närmast ty det är ändå för hen du blottar halsen och låter sticka dig med lansett precis vid halspulsådern.

Håll dina hemligheter som rör affärer innanför familjen. Håll hemligheter som rör kärlek innanför bröstet för att hålla dig varm vintertid. Håll upp dörren, det är bara ren hyfs. Håll dina handdukar rena men ditt samvete smutsigt. Håll andan undervattnet. Håll handen mot din punkterade halspulsåder för att stilla blodflödet när din hudterapeut tillslut förråder dig.

Fundera över din hudterapeuts referenser som var nedklottrade på en flottig servett. Fundera på om det är förblödning eller förfrysning som anses vara det behagligaste sättet att dö på. Fundera på vem som har lyckats bilda sig en uppfattning om saken. Fundera på livet efter detta.

Fundera på om du borde göra något åt allt blod. Det är väldigt mycket blod i det här rummet. Wow. Verkligen. Så mycket blod. Är det ditt blod? Kan verkligen inte vara ditt blod. Om det var ditt blod skulle du inte stå där och fråga om det var ditt blod. Du skulle skrika med smärta i rösten. Åh gud, allt mitt blod är inte längre innanför min kropp. Det är överallt förutom där det borde vara. Alltså mina ådror. Vad gör mitt blod på golvet, väggarna samt i taket? Precis så skulle du skrika. Just precis som du gör nu. Wow. Du gör verkligen en bra imitation av någon som förlorat alldeles för mycket blod.

Förlora medvetandet. Förlora kopplingen mellan det andliga och det sinnliga. Wow. Förundras som vi alla gör över hur övertygande du imiterar chocken av blodförlust. Du är verkligen dedikerad.

Ha en utomkroppslig upplevelse. Ha ett samtal med en kosmisk varelse i form av en örn uggla barosaurus delfin medeltida stavkyrka björn varg det farligaste djuret av dem alla människan. Ha uppfattningen av att den kosmiska varelsen har alla former. Speciellt formen av den medeltida stavkyrkan Eke kyrka på Gotland. Ha uppfattningen om att vi bör värna om de svenska stavkyrkorna.

Be den kosmiska varelsen om råd om hur du ska leda ett bättre och godare liv.

Den kosmiska varelsen lutar sig nära, nära för att viska i ditt öra. Du blir kallsvettig. Nej, säger du. Nej. Den kosmiska varelsen lutar sig nära, nära och nu riktigt nära. Den ska snart viska i ditt öra. Du är fastfrusen av skräck. Nej, ber du igen. Nej. Den kosmiska varelsen viskar i ditt öra.

Trots den helt naturliga förväntningen uteblir förnimmelsen av orden la fromage som smeker ditt öra som den älskare du aldrig ville ha.

Den kosmiska varelsen viskar något helt annat. Plötsligt förstår du vad som varit fel i ditt liv, vad du måste göra. Om det ändå inte är försent.

Är min tid förbi? Säg att liv kan göras rätt. Säg att jag ännu har tid, ber du den kosmiska varelsen. Den kosmiska varelsen ler med alldeles för mycket tänder och läppar. Kanske är det en kulturell grej, tänker du innan du vaknar upp i en sjukhussäng.

Du har fått en ny chans, inser du nu. En chans att göra rätt. Att leda ett bättre och godare liv. Du vet nu vad du måste göra. Du måste ge och inte bara ta. Hålla ut en hand till den som är i nöd. Vända andra kinden till. Skaffa en mantel som du kan ge bort. Konvertera en skattemästare från Kush till den rätta läran.

Viktigast av allt: Du måste byta hudterapeut.

Kanske skaffa någon som du googlat i förväg. I alla fall någon som du inte mött i en mörk gränd i den skumma delen av stan. Den delen av stan där bussarna går baklänges och gatlyktorna flimrar av och på varje gång små barn med händerna i fickorna passerar. Den delen av stan där varje gång du känner att någon knackar dig på axeln och du vänder dig om är allt som står bakom dig ett par tomma skor som luktar vagt av fruset kött.

Det är verkligen en skum del av stan. Ingen fattar grejen. Helt klart ett av kommunens största misslyckande. Vad tänkte egentligen stadsplanerarna när de byggde den skumma delen av stan? Antagligen inte särskilt mycket. Mer som att de stilla lätt dreglet rinna från mungipan där de låg i den mjuka cellen medan allt de kunde se var de mest fruktansvärda färger och former. Definitivt den skumma delen av stan.

Du är inte ens säker på om det verkligen var en hudterapeut du gick till. Du är inte heller säker på varför du plötsligt känner en häftigt brinnande, allomfattande begär att bevara svenska stavkyrkor.

Men allt det där är bara snack. Ni vet sånt folk brukar säga.

Ni vet.

Folk.

Du ska inte lyssna på folk. De har alla sorters konstigheter för sig. Antagligen är det folk som bor i den skumma delen av stan och ni vet vad folk brukar säga om folk som bor i den skumma delen av stan.

Kom igen. Ni vet.

Köp aldrig charkvaror i den skumma delen av stan. Det är vad folk brukar säga.

Det är aldrig mitt fel... eller som Cicero en gång sa: "O mores o tempura!" - O tider, o dessa friterade japanska rätter som serveras med dipsås

En sak folk gärna gör är att rätta mig. Men va, tänker ni säkert nu och ser djupt chockade ut, vet inte dessa människor om att du är ett geni? Kära läsare, jag frågar mig själv det här varje dag.

Trots mitt obestridliga genialiska sinne försöker folk rätta mig. "Hanna," säger de och ser lite trötta ut, "Kanelknäcke är inte en acceptabel middag" eller så ser de lite plågade ut och säger: "Hanna, jag vet faktiskt inte om det där kan kallas att dansa."
Men va, tänker ni säkert igen och ser mer chockade ut än någonsin, vet inte dessa människor att dina höfter inte ljuger? Kära läsare, jag tackar er för er tilltro men om sanningen ska fram har mina höfter en gång påstått att Titantic förliste på grund av utomjordingarna som fraktades på fartyget. Såatteh!

Jag vet inte var de får allt ifrån. Höfter, va? Man kan leva med dem och i vissa fall utan dem men man kan inte lita på att de inte börjar häva ur sig konspirationsteorier vid opassande tillfällen. Am I right or am I right, va?

Hur som haver, poängen jag vill komma fram till är att jag:

1. Kan dansa. Kan dansa mycket väl.

2. Även genier kan ha fel. Men va, tänker ni säkert nu och jag ber er att inte göra det. Hitta nåt nytt att bli djupt chockade över.

3. Till exempel kan ni bli chockad när jag nu avslöjar att Titanic antagligen inte sjönk på grund av utomjordingarna som fraktades på fartyget.

4. Antagligen.

5. Men det här är inget jag vet säkert.

6. Bara... ni vet... spekulerar.

7. Men den poäng jag verkligen vill komma fram till är...

8. Kan ni någonsin förlåta mig?

9. Igår drack jag två fyror tequila och sen...

10. Åh gud... jag kan knappt skriva ner det som hände jag... jag...

11. "BÖCKER EXISTERAR INTE FÖRRÄN DE BLIR LÄSTA INNAN DESS EXISTERAR INTE LITTERATUR!"

12. Okej? OKEJ? Det var ord jag valde att skapa en mening av och nu... jag vill skylla på tequilan men...

13. Den där pretentiösa människan har alltid funnits där, vi kan inte skylla på spriten. Den gav bara min pretentiösa personlighet nyckeln till ytterdörren och är det här en metafor så vet jag inte var den ska sluta.

14. Jag vill bara erkänna att jag faktiskt sa... sa allt det där och jag är hemskt ledsen.

15. Kan ni någonsin förlåta mig?

16. Och förlåt mig för att jag skrev allt det här i en lista.

17. Det är inte alls så här man använder en lista.