Behind the scenes

Att jag: "Haha! I mitt pajdiagram leker jag med den föråldrade idén att människor består av fyra temprament eller vätskor men istället för kolerisk låtsas jag som att jag tror att den fjärde vätskan är Korea. Comedy gold!"

Och tips från coachen: "Du tror inte att det... är ett lite komplicerat skämt? Som kanske inte träffar rätt?"

Att jag sedan: "Haha va? Nej! Det är hur enkelt som helst!"

Och coachen: "Kanske ska du stava det "chorea"?"

"Äh  va men på svenska stavar kolerisk med k."

"Ja men på den tiden man använde sig den här idén så var det vanligare med 'ch'."

Att jag: "NU GÅR DU FÖR LÅNGT ALLDELES FÖR KOMPLICERAT SKÄMT!"

Mvh

Hon som fortfarande tycker humoralpatologi är grunden till ett fräscht skämt.

Om väggarna kunde tala...

... skulle de säga: "Okej hör här, vi har snackar ihop oss med de andra väggarna och... det är inte vi. Det är du."

Goda nyheter, dåliga nyheter... alla nyheter innebär förändring vilket leder till A) Kallsvett, B)Fosterställning, och slutligen C)Förbanna den grymma guden som en gång slet dig ur den varma livmodern. Så vilken kategori av nyhet är irrelevant. Vi är alla slavar för ödets nyck osv, osv.

Inledande bild. För att skapa rätt stämning.

Fick en påse med Krówka, ungefär polsk fudge som smakar lite som mjölkchoklad? De är också vad jag vill kalla "polska lyckokakor", för det står alltid något uppmuntrande eller tänkvärt på pappret när man vecklar upp den lilla godbiten.

Till exempel...

Så instruktivt!

Äh... nu är min polska lite ringrostig men jag tror det betyder... låt se...

Så dynamiskt!

Hmm... ja?

Som om du satt bredvid o snegla över min axel!

Tänkvärt!

Jaha! "Du är inte ensam"! Då översatte jag rätt. Min polska är kanske inte så ringrostig som jag tror.

... vänta?

Vänta!

ÄNTLIGEN! VILKEN LÄTTNAD!

Man ser att jag är lättad pga
1) Tagit av mig glasögonen fast jag inte kan se utan dem
2) Pustar ut. Passande ljudeffekt: Phew!
3) Torkar bort svetten i pannan från när jag lyfte mobilen.

Då vet jag att jag inte är knäpp. Då var det inte inbillning att någon (vågar vi säga något?) viskar "Du är inte perfekt" i mitt öra varje kväll precis innan jag somnar. Skönt att veta att man inte är knäpp. Att det faktiskt finns något i min lägenhet som bara kommer fram de få timmarna det blir mörkt. Att något finns här, gömt men betraktar mig och allt jag säger och gör och all smärta jag känner och allt som jag ÄR och KOMMER ATT BLI dömer den som bristfälligt och vad vet jag snart kanske domen faller och ett straff ska mätas ut och den natten närmar sig men jag är i alla fall inte knäpp.

Fast ni vet... tillräckligt knäpp för att tolka meddelande på godispapper som orakelsanningar.

En balanserad och hälsosam personlighet helt enkelt.

Naturen

Ska iväg och bli ett med naturen.

"Var är Hanna?" kommer folket uppe i Abisko undra. De kommer leta i timmar efter mig. När de tillslut ger upp, tar en paus och lutar sig mot ett träd för att hämta andan då...

... då kommer det trädet vara jag.

Människor som ställer frågan "Är bara jag som... ?" är fullkomligt övertygade om att det är bara de som någonsin har någonting överhuvudtaget sedan universum tog sitt första prövande andetag.

Är det bara jag som tycker det är svårt det här inställningar på känsloregistret? Hur kan alla andra veta exakt hur man ställer in känslorna och får till den korrekt och passande styrkan beroende på situation?

Situationer som är av viss gravitas möter jag med en axelryckning, värdig en partypingla vars händer är sträckta uppåt som i supplik men egentligen är det så att hon just don't care. Senare inser jag att: "Shit! Vad i? Konsekvenser? Från mina handlingar? Som påverkar andra? Orsak och verkan! Vad nu detta i mitt liv?"

I andra fall kan jag möta ett problem med ett: "Det är en mardröm. Varje steg jag tar i hopp om räddnings leder mig bara djupare ner i fördärvet. Maran ligger tungt på mitt bröst om natten. Vinden rispar upp sår i mina händer, ständigt sträckta uppåt. För evigt en supplikant. 'Hjälp mig... ' ber jag men det är ingen som svarar."
Ni ser bara på mig oförstående blick och säger: "Hanna, vi kan anmäla det till IT-avdelningen så är det fixat tills imorn."
"Kan vi det?" jag biter mig läppen, ser bort mot horisonten och känner hur modet rämnar, "Kan vi verkligen det?"
Och ni ger mig en släpig men kraftfull örfil.
Jag rör vid min brännande kind, darrande underläpp och darrande blick.
Ni ser kallt på mig, "Beter du dig som Joey i Fullt Hus kommer jag behandla dig som Joey i Fullt Hus."
"Det var en bra serie," viskar jag.

Som Nilsson så väl uttryckte det häromdagen, "Du är ett offer för dig själv, Hanna."

Varför man beter sig så här kan jag inte svara på. Ibland är det för att jag har en tydlig bild av hur det borde vara och när så inte sker drabbas jag av akut dissonans mellan verklighet och dröm. En alltid lika traumatisk upplevelse som ibland får mitt hjärta att klappa hårt i en impromptu samba. De gånger jag inte förstår allvaret eller innebörden i en situation beror antagligen på lika stor mängd förnekelse och Dum I Huvudet På Riktigt.

Om man ska försöka hitta en pärla i den här högen av gamla musslor kan hantera saker bättre än vad man tror att min hysteriska personlighet klarar av. För mitt i den storm av känslor är jag medveten om att inget är någonsin så hemskt som jag kan tänka mig att det är. Inget kommer i närheten av vad jag kan tänka mig och jag kan tänka mig en hel del. Har liksom stirrar in i mörkret och när mörkret stirrade tillbaka blinkade jag och: "äääh, förlåt jag trodde du var någon annan." lämnar rummet med en slags krabbgång.

viva la revolution paus paus paus frågetecken

"Det här med att vara förälder kan inte vara så svårt som du försöker få det att bli," sa jag till min kollega. Jag sköt upp glasögonen en bit på näsroten med den omisskännlig joie de prétentieux. "Ta det här med tonårsrevolt till exempel. Om jag får ett barn som kanske plötsligt dyker upp med en piercing eller börjar lyssna på musik som inte stämmer överens med min smak eller sminkar sig konstigt. Då skulle jag bara 'Gör som du vill. Allt är ändå förgängligt.' sedan skulle jag vände mig mot fönstret, stirra ut med håglös blick och pressa handflatan mot glaset. Som om jag ångrade något som aldrig kunde bli ogjort."

Jag log nöjt, riktgit myste, "Klart och betalt! Den revolten tar inte rot. För som krigardrottningen Fu Hao en gång sa när hon stampade på sina fienders skallar så det krasade muntert som vattenkastanjerna i hennes wok som hon tillagade samtidigt," jag stannade
upp i ett andetag som jag kommit av mig och min kollega gjorde misstaget att slappna av.

"MULTITASKING!" vrålade jag helt utan magkraft.
Min kollega ryckte förskräckt till och stirrade vilt kring sig men det fanns ingen hjälp att få. Jag pekade rakt på henne.
"Multitasking!" utbrast jag igen, "Det är A och O för krigardrottningar samt kungar. Hur som helst, hon sa följande kloka ord: 'Revolt kan endast slå mot en tyrann, mot apati kan ingen segra.'"

Min kollega såg på mig. Blicken var skräck blandat med ömkan. Av någon anledning såg hon en inte alltför avlägsen framtid där en flock vargar passerade förbi ett hem. Hon såg hur en av dem stannade till och vände sig mot hemmet, "Ett barn är fött. Vi borde- "
Och ledarvargen lägger en tass på den ivriga vargens flank, "Nej, dit går vi inte."
"Men Akela!" protesterar den unga vargen, "Vi brukar ju alltid-"
"Nej. Inte den här gången."